NJA 1988 s. 55

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Cederlund) anförde i dom d 12 aug 1987:

Domskäl. Åtalspunkt 1. T.V. har erkänt vad åklagaren lagt honom till last men har bestritt att gärningen är att bedöma som grov.

U.F. har, hörd som målsägande, berättat följande. Han hade hört att det var en fest i fastigheten på Blåklintstigen. U.F. gick dit tillsammans med fyra kamrater för att "kolla läget", han kände en av deltagarna i festen. Medan han uppehöll sig utanför huset kom det två-tre "killar" fram och frågade vad U.F. och hans kamrater gjorde där. Han svarade att han skulle "kolla läget". En av ynglingarna på platsen slog till en flicka. Hon tog tag i U.F:s kläder men han "puttade" till henne så att hon föll. Därefter började U.F. gå från platsen. Plötsligt kom Timo V. bakifrån och tog armen om U.F:s hals och tryckte hans huvud mot sitt bröst. Därpå slog T.V. en trasig glasflaska mot U.F:s tinning. U.F. kände först ingenting av slaget men det började blöda och han fördes till sjukhus där såren syddes med elva stygn. Han hade ont i ca två veckor, det "dunkade" i huvudet. Som bestående men har han två ärr.

T.V. har uppgivit följande. Han var en av deltagarna i festen och hade druckit öl, även starköl. Någon sade att det var bråk utanför huset. T.V. gick ut och tog en flaska med sig. När han kom ut fick han ett slag på munnen. Han blev arg och slog av flaskan mot marken. Med flaskan i handen närmade han sig de övriga. De backade undan utom U.F. T.V. sträckte den trasiga flaskan mot U.F. Han var arg och behövde avreagera sig. När han såg vad han gjort blev han rädd och sprang från platsen. Han har inte tagit armen om U.F:s huvud och ej heller har han sett att en flicka blivit omkullknuffad.

Enligt åberopat rättsintyg företedde U.F. vid läkarundersökning d 5 dec 1986 vertikalt förlöpande sårskador i tinningen samt lateralt i höger ögonvinkel ned mot kinden.

Vid huvudförhandlingen har U.F. visat sig ha två mindre ärr i vänster tinningregion, det ena ärret löpande intill höger ögonvinkel.

TR:ns bedömning.

Utrett är att T.V. tilldelat U.F. ett slag i ansiktet med en krossad glasflaska samt att slaget träffat så nära höger öga att det endast var en tillfällighet att ej ögat träffats och U.F. med sannolikhet förlorat synen på ögat. U.F:s uppgift om att T.V. hållit hans huvud tryckt intill sitt bröst när slaget utdelades bestrids av T.V, men såsom T.V. beskrivit händelseförloppet med kontrahenterna uppenbarligen stående mot varandra borde slaget ha träffat annan del av U.F:s ansikte än som nu skedde. TR:n fäster därför tilltro till U.F:s version och finner sålunda utrett att misshandeln tillgått på sätt U.F. beskrivit. Den misshandel T.V. gjort sig skyldig till är att bedöma som grov och åtalet i denna del är således styrkt.

Åtalspunkt 2. Envar av T.V. och A.H. har underkastat sig ansvar för misshandel, A.H. dock endast för tre-fyra slag mot P.H:s ansikte.

Av T.V:s och A.H:s berättelser framgår följande. De hade varit på nyårsfest tillsammans med P.H. och de hade medfört öl till festen. En del av ölet som de medfört försvann emellertid och de misstänkte P.H. för att ha tagit det. T.V. "hann inte bli berusad" av det öl han dittills druckit varemot A.H. var "lagom berusad". Alla tre begav sig från festen tillsammans och T.V. och A.H. kom överens om att misshandla P.H. "för ölet". De talade finska vilket P.H. inte förstod. De slog ned honom och slog honom ytterligare när han låg i snön. Därefter lämnade de honom liggande kvar.

P.H. har berättat att han var helt ovetande om anledningen till misshandeln.

Även beträffande P.H. har åberopats rättsintyg.

TR:n finner genom T.V:s och A.H:s erkännanden, som stöds av utredningen, åtalet styrkt. Misshandeln är, ehuru av allvarlig art, ej att bedöma som grov.

Åtalspunkt 3. T.V. har erkänt att han tilldelat F.K. tre-fyra knytnävsslag. A.H. har medgivit att han har sparkat F.K. två gånger. Båda har underkastat sig ansvar för misshandel. F.K. har, hörd som målsägande, berättat följande. Han hade besökt "Studio 10" och var vid 23.00-tiden på hemväg. Han var inte nykter. Vid varuhuset Domus började han bli förföljd av tre ynglingar. Två av dem är T.V. och A.H. När han kommit fram till Stadshotellet fick han en spark på axeln så att han föll omkull. Liggande på marken "haglade" sparkarna på honom. Han fick av misshandeln ont i hela kroppen och hade en blånad runt ögat.

T.V. och A.H. har i denna del i huvudsaklig överensstämmelse berättat följande. De var tillsammans med en kamrat på hemväg. F.K. kom i motsatt riktning. F.K. sade någonting och de tyckte han verkade provocerande. T.V. sade till F.K. "se dig för". Inget mer yttrades. När F.K. gått ett stycke sade A.H. "kom ska vi spöa han" och sprang efter F.K. A.H. tilldelade F.K. först en spark "i häcken" och därefter en på axeln. Av den sista sparken föll F.K. omkull.

J.L. och S.J. stod vid Stadshotellet när de såg F.K. komma och därpå bli omkullsparkad av A.H. Alla tre ynglingarna sparkade F.K. S.J. tyckte att det såg "hemskt" ut. F.K. blödde ur munnen. Han verkade berusad. Misshandeln slutade tack vare att det kom en buss som ynglingarna skulle fara med.

Även i denna del finner TR:n åtalet för misshandel styrkt. Misshandeln är, liksom i föregående åtalspunkt, av allvarlig beskaffenhet men icke i sådan grad att den bör bedömas som grov.

Såväl T.V. som A.H. är, såvitt känt, tidigare ostraffade. Sociala distriktsnämden 4 i Södertälje kommun har avgivit yttranden beträffande dem. Båda uppgives leva under goda sociala förhållanden och icke för någon av dem föreligger något vårdbehov. Vid sådant förhållande och då villkorlig dom av hänsyn till allmän laglydnad icke kan komma i fråga vid grov misshandel föreligger synnerliga skäl att bestämma påföljden för T.V. till fängelse men med hänsyn till hans ålder bör straffet sättas lägre än vad eljest bort följa på gärningarna. Vad gäller A.H. har den misshandel han gjort sig skyldig till tillsammans med T.V. varit om än icke grov likväl av mycket allvarlig art. Icke minst i Södertälje har oprovocerat gatuvåld nattetid där personer på liknande sätt som nu är i fråga blivit nedslagna och misshandlade förekommit vid ett flertal tillfällen. Villkorlig dom, även om den förenas med ett högt antal dagsböter, måste under angivna förhållanden framstå som stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Även beträffande A.H. finner TR:n därför synnerliga skäl föreligga för att bestämma påföljden till fängelse, men även i hans fall bör straffet sättas lägre än vad eljest bort följa å gärningarna.

Domslut

Domslut. TR:n dömde T.V. jämlikt 3 kap 5 och 6 §§ BrB med åberopande även av 33 kap 4 § 1 st BrB för misshandel och grov misshandel till fängelse 6 mån och Ari H. jämlikt 3 kap 5 § BrB för misshandel till fängelse 3 mån.

Domskäl

Domskäl. Ansvar. Åtalspunkt 1. Lika med TR:n anser HovR:n att U.F:s skildring av händelseförloppet skall ligga till grund för bedömningen. Därmed är åtalet för misshandel styrkt.

När det gäller frågan om brottet är grovt är bl a följande att beakta. T.V. försåg sig vid tillfället med en glasflaska som han krossade mot marken. Med den trasiga flaskan som tillhygge tog han bakifrån tag om U.F:s hals och tryckte dennes huvud mot sitt bröst. Samtidigt slog han flaskan mot U.F:s ansikte så att tinningen skadades.

HovR:n delar TR:ns bedömning att T.V. gjort sig skyldig till en misshandel som är att anse som grov.

Åtalspunkt 2 och 3. HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning.

Påföljd. De brott T.V. och A.H. gjort sig skyldiga till är av allvarligt slag. För grov misshandel är straffminimum fängelse ett år. Båda ynglingarna har begått brott som vanligen föranleder ett fängelsestraff.

T.V. är 17 år och A.H. 16 år. Den som är under 18 år får inte dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl är därtill.

Enligt utredningen lever bägge ynglingarna under goda sociala förhållanden. De går f n i gymnasieskolan, T.V. för att utbilda sig till snickare och A.H. för att bli målare. Båda uppges vara måttliga i fråga om konsumtion av öl och starksprit.

Med hänsyn till vad som upplysts från sociala distriktsnämnden 4 i Södertälje måste påföljden för de bägge ynglingarna väljas inom kriminalvårdens ram. Som TR:n funnit ger utredningen inte något belägg för att behov av övervakning skulle föreligga för någon av ynglingarna. Även om kravet på särskilda skäl för ådömande av skyddstillsyn inte bör ställas högt med hänsyn till det krav på synnerliga skäl som gäller för ådömande av fängelse, framstår en skyddstillsyn, eventuellt i förening med böter, inte som en motiverad påföljd för någon av ynglingarna.

Inom kriminalvårdens ram återstår - om fängelse inte skall ådömas - att meddela en villkorlig dom, eventuellt i förening med böter. Redan hänsynen till allmän laglydnad gör sig emellertid - som också TR:n funnit - så pass starkt gällande vid en kriminalitet av förevarande slag att en villkorlig dom inte bör komma i fråga. Det är dessutom här vanskligt att bedöma huruvida det ej finns grundad anledning befara att någon av ynglingarna kommer att återfalla i kriminalitet. HovR:n väger då in bl a den attityd som ynglingarna visat inför brottsligheten. Till förklaring till ett av misshandelsbrotten har angetts bl a att man kände för att handla så och att oddsen var på ynglingarnas sida.

Vid övervägande av det anförda finner HovR:n - lika med TR:n - att det föreligger synnerliga skäl att för bägge ynglingarna bestämma påföljden till fängelse.

Enligt 33 kap 4 § BrB finns möjlighet att för unga lagöverträdare ådöma lindrigare straff än för brottet stadgat. HovR:n anser att för så unga människor som det här är fråga om fängelsestraffet kan mildras i förhållande till vad TR:n bestämt.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade på det sätt TR:ns dom att påföljden bestämdes för T.V. till fängelse 3 mån och för A.H. till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. Som domstolarna funnit har T.V. och A.H. tillsammans gjort sig skyldiga till misshandel i två fall, var jämte T.V. vid ett tillfälle gjort sig skyldig till misshandel som är att bedöma som grov.

HD har beträffande T.V. och A.H. inhämtat personundersökningar och läkarintyg enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål.

T.V. är numera 18 år. Enligt 26 kap 4 § 2 st BrB får den som fyllt 18 år men ej 21 år ådömas fängelse endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Av förarbetena till den ändring av reglerna om tillämpning av fängelse i fråga om unga lagöverträdare som skedde år 1979 framgår att syftet med lagändringen var att fängelse för den angivna kategorin av ungdomar skulle komma till användning endast när brottsligheten varit särskilt svår eller omfattande eller om annan påföljd var utesluten på grund av tidigare upprepade återfall i grov brottslighet samt vid sådana brottstyper där kortare frihetsstraff regelmässigt utdömdes (se NJA II 1979 s 215).

De brott som T.V. begått är av allvarlig beskaffenhet. Inte vid något av misshandelstillfällena har T.V. varit provocerad eller har förhållandena varit sådana att han kan ha haft svårt att besinna sig. Vid ett av de bägge tillfällen, som inte avser grov misshandel, har T.V. tillsammans med A.H. och ytterligare en yngling utan orsak överfallit en för dem okänd person på allmän plats. T.V. har således gjort sig skyldig till brott i fråga om vilka vid bestämmandet av påföljd hänsyn till allmän laglydnad gör sig starkt gällande. Vad som framkommit om T.V:s person utgör inte tillräcklig anledning att likväl välja skyddstillsyn för hans del. På grund härav får särskilda skäl anses föreligga att döma T.V. fastän han endast är 18 år, till fängelse.

De två fall av misshandel som A.H. gjort sig skyldig till är av allvarlig beskaffenhet. Misshandeln har i bägge fallen varit oprovocerad. Brotten är av den art att de vanligen föranleder fängelsestraff.

A.H. har nyligen fyllt 17 år. Enligt 26 kap 4 § 1 st BrB får den som är under 18 år inte dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl talar för detta. Bestämmelsen är oförändrad sedan BrB:s tillkomst. Av lagtexten och dess förarbeten framgår att avsikten är att fängelse endast i undantagsfall skall ådömas den som inte har fyllt 18 år. Åtgärder mot så unga lagöverträdare bör enligt uttalanden i motiven vidtas inom socialvården och inte inom kriminalvården. Det är också sällsynt att ungdomar under 18 år döms till fängelse. Under år 1985 skedde det i 20 fall, under år 1986 i 21 fall.

Beträffande A.H:s personliga förhållanden är följande upplyst. A.H. är född i Sverige. Föräldrarna separerade strax efter hans födelse och modern fick vårdnaden om barnen. A.H. har efter separationen inte haft någon kontakt med sin far. I samband med att A.H:s mor fick sociala problem blev familjen föremål för sociala stödåtgärder under ett par år i början av 1980-talet. A.H. går numera sista året på den 2-åriga målarlinjen på gymnasieskolan i Södertälje. Han får goda vitsord av sin klassföreståndare. Han bor kvar i hemmet och har god kontakt med sin mor. – A.H. började dricka sprit vid 16 års ålder. Han dricker 7-8 s k folköl varje veckoslut och brukar enligt egen uppgift bli berusad av denna förtäring.

Sociala distriktsnämnden 4 i Södertälje kommun har i avgivet yttrande uttalat, att A.H. lever under goda sociala förhållanden och att det inte föreligger något behov av åtgärder enligt socialtjänstlagen beträffande honom. Som HovR:n och TR:n funnit måste därför påföljden för A.H. väljas inom kriminalvårdens ram.

Som domstolarna uttalat bör av hänsyn till allmän laglydnad villkorlig dom inte komma i fråga. I valet mellan fängelse och skyddstillsyn beaktar HD följande omständigheter. Fängelsestraff skall som tidigare anförts användas ytterst restriktivt när det gäller ungdomar under 18 år. A.H. var när han begick de åtalade brotten nyss fyllda 16 år. Han synes leva under ordnade förhållanden och är tidigare ostraffad. A.H. begick brotten i spritpåverkat tillstånd. Särskilt med tanke på hans uppgivna alkoholvanor är det som personundersökaren framhåller tänkbart att han befinner sig i en social riskzon och behöver en övervakares kontroll för att avhålla sig från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn skulle till skillnad från ett kortvarigt fängelsestraff möjliggöra sådan övervakning. Om skyddstillsynen förenas med ett kännbart bötesstraff minskar också betänkligheterna mot att för brott av denna art välja annan påföljd än fängelse.

Vid övervägande av det anförda finner HD skyddstillsyn i förening med ett högt bötesstraff vara en lämpligare påföljd för Ari H. än fängelse.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt avser T.V.

Med ändring av HovR:ns domslut beträffande A.H. bestämmer HD påföljden för A.H. till skyddstillsyn och 100 dagsböter å 10 kr.

Till övervakare för A.H. utses inspektören K.E. Södertälje. Skyddskonsulenten i Södertälje skall ansvara för övervakningen.

Referenten, JustR Lars Å Beckman, var av skiljaktig mening beträffande påföljden för A.H. och anförde: A.H. har nyligen fyllt 17 år. I fråga om ungdomar under 18 år är den grundläggande kriminalpolitiska principen att de bör ges vård och behandling inom socialtjänsten och att användningen av fängelsestraff och andra kriminalvårdspåföljder bör ske med stor restriktivitet. Såvitt avser fängelsestraff har detta synsätt kommit till uttryck i 26 kap 4 § 1 st BrB vari föreskrivs att den som är under 18 år inte får dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl är därtill. Kravet på synnerliga skäl för att få ådöma fängelse har lett till att ungdomar under 18 år endast undantagsvis döms till sådan påföljd. Om det visat sig nödvändigt med en frihetsberövande påföljd har den i första hand åstadkommits enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Av yttrandet från sociala distriktsnämnden framgår att A.H. inte kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller enligt LVU. Påföljden måste därför sökas inom kriminalvårdens ram. Som domstolarna funnit bör av hänsyn till allmän laglydnad villkorlig dom inte komma i fråga. Inom kriminalvårdens ram återstår därför fängelse eller skyddstillsyn vid valet av påföljd.

Den beträffande A.H. verkställda personutredningen ger vid handen att A.H. lever under ordnade sociala förhållanden. Han går f n sista året på tvåårig målarlinje i gymnasieskolan med goda resultat. I läkarintyget har undersökande läkaren, överläkaren L.Å. vid statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm, konstaterat att den företagna undersökningen inte påvisat relevanta psykiska särdrag eller åtgärdskrävande missbruksproblem.

Utredningen om A.H:s personliga förhållanden ger föga stöd för antagandet att en skyddstillsyn kan bidra till att A.H. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn framstår därför inte som en motiverad påföljd för A.H. Med denna bedömning skulle ingen annan påföljd återstå för A.H. än fängelse. För att fängelse skall kunna ådömas måste emellertid synnerliga skäl föreligga. I detta hänseende bör beaktas att de misshandelsbrott som A.H. gjort sig skyldig till är om än inte att anse som grova likväl av allvarlig beskaffenhet. I ett fall har det rört sig om oprovocerad misshandel av okänd person på allmän plats. Vidare kan inte bortses från att A.H. vid bägge misshandelstillfällena varit initiativtagare till misshandeln. Som tidigare framhållits vid bestämmandet av påföljd för T.V. gör sig hänsyn till allmän laglydnad starkt gällande vid brottslighet av det slag som A.H. gjort sig skyldig till. Under senare år har ungdomars andel av misshandel och utomhusrån ökat (se prop 1987/88:100, bil 11, s 104). Det är därför angeläget att för unga lagöverträdare görs klart att samhället inte tolererar brottsligt handlande och särskilt inte våld av överfallskaraktär på allmän plats.

Vid övervägande av det anförda finner jag synnerliga skäl föreligga att döma A.H. till fängelse. Jag fastställer HovR:ns domslut också såvitt avser A.H.