NJA 1982 s. 675

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Roth) anförde i dom d 28 jan 1981, såvitt nu är i fråga:

Domskäl.

Åtalspunkt 1

F.O. har förnekat, att han tilldelat P.E. slag och sparkar, men vidgått, att han tilldelat honom en kraftig knuff i bröstet med påföljd att P.E. ramlat bakåt och fallit omkull på gatan. Han har emellertid bestritt ansvar för misshandel under påstående att P.E. inte förorsakats vare sig smärta eller skada.

F.O. har uppgivit: Strax före midnatt d 27 juni 1980 satt han tillsammans med ett par kamrater, S.M. och B.C. och en flickbekant, vid ett av borden på altanen utanför Träffpunkten. Han hade tidigare på kvällen druckit några starköl och en liten grogg, varför han kände sig påverkad men ej berusad. Medan de satt och pratade, passerade ett par ynglingar, vilka senare visade sig vara P.E. och R.O., förbi i sällskap med en flicka. Någon i P.E:s sällskap skrek mot F.O. och hans kamrater "era djävla bönder" och "förbannade raggare" och fortsatte därefter Ystadvägen i riktning mot Dalaplan. F.O. ilsknade till och sprang tillsammans med B.C. efter P.E. och R.O.. Han fick själv tag i P.E., medan B.C. fick tag i R.O.. På hans fråga vad P.E. menade, fick han ej något svar. Sedan han stått och munhuggits med P.E. ett tag, skrek B.C., att det ej var lönt att prata med den, som ej vågade ta för sig. Han gav då P.E. en kraftig knuff i bröstet så att P.E. föll bakåt mot en grind i en häck som löpte längs med gångbanan. Grinden gick upp och P.E. föll till marken i grindhålet. Han lämnade därefter P.E. och gick tillsammans med B.C. tillbaka till Träffpunkten. Han lade inte märke till om P.E. ådragit sig några skador vid fallet mot marken.

P.E. har uppgivit: Han hade på kvällen deltagit i en fest hemma hos S.I.G. och där såsom grogg druckit 30 à 35 cl starksprit. När han strax före kl 24 tillsammans med R.O. och sin flickvän var på väg hem och passerade Träffpunken var han glad i hågen och gick och pratade högt och gestikulerade. En i ett sällskap, som uppehöll sig på altanen utanför lokalen, skrek till honom att hålla trut. Hans flickvän sa till honom att hålla tyst, varefter de fortsatte utan att svara något. Sedan de gått ett hundratal meter kom ett par ynglingar, F.O. och B.C., springande efter dem. Han och R.O. började själva springa men blev upphunna av de andra. När han stannade till och vände sig om, fick han av F.O. i snabb följd två kraftiga slag, som båda träffade i ansiktet. Omedelbart därefter tryckte F.O. honom hårt mot enjärngrind i ett staket, så att han över järngrinden föll ned på andra sidan staketet. Han lyckades nästan genast komma upp och ställde sig med ryggen mot en vägg. F.O. kom efter och började att slå och sparka mot honom. Slagen träffade i huvudet och kroppen, medan sparkarna träffade på benen. F.O. slutade slå först sedan B.C. skrikit åt honom att det räckte. Innan F.O. och B.C. därpå lämnade P.E. och R.O., tvingade de dem att be om ursäkt. Av misshandeln fick han ett blödande sår i pannan omedelbart över ena ögat, svullnader, blånader och småsår i ansiktet samt en del skrapsår på benen. Ena ögat var helt igenmurat, varför han hade svårt att klart se med detta under en vecka. Han hade även kraftig huvudvärk under en veckas tid.

R.O. har uppgivit: Han hade deltagit i festen hos S.I.G. och där druckit en del starköl och en helbutelj vin. Han var därför rätt så påverkad, när han tillsammans med P.E. och dennes fästmö lämnade S.I.G:s lägenhet. De gick och sjöng och pratade när de passerade Träffpunkten men fällde inte några yttranden mot F.O. och dennes sällskap. När de sedan blev jagade av F.O. och B.C. och märkte att de ej kunde komma undan, stannade de. F.O. tog tag i P.E., medan B.C. tog R.O. i kragen och höll honom fast. Vad som förekom mellan F.O. och P.E. kunde han ej se, eftersom de var skymda av en del bilar. Efter en stund kom F.O. fram till R.O. och sa att om han ville ha tag i sin kamrat så fanns han bland bilarna. När P.E. därefter kom honom till mötes, höll han händerna för ansiktet. Han var röd i detta; om av blod kunde R.O. ej se. P.E. var vidare helt förvirrad och det syntes tydligt att han "fått på käften".

Åklagaren har beträffande P.E. åberopat ett utdrag ur ett vid Malmö allmänna sjukhus fört journalblad. (Ur journalbladet, som var fogat såsom bilaga till domen refereras här endast följande: "Pat uppvisade ett 1 x 1 cm krustabelagt sår på tibias framkant vänster underben. Dessutom ett 1 x 5 cm långt krustabelagt sår tibias framkant nedom knäet på vänster underben. 1 x 1 cm stort krustabelagt sår mitt i pannan. I höger öga ses en liten konjunktival blödning till höger om iris. En liten krusta lateralt i höger ögonbryn ett par mm stor. Dessutom en lätt svullnad och rodnad ömhet under höger öga").

P.E:s uppgifter angående det våld, för vilket han vid tillfället sagt sig ha blivit utsatt av F.O., vinner stöd av R.O:s berättelse och av innehållet i det i målet företedda utdraget ur journalblad. TR:n anser sig därför kunna fästa full tilltro till uppgifterna och finner genom dem styrkt att F.O. misshandlat P.E. på sätt åklagaren påstått. Brottet kan ej anses som ringa.

Åtalspunkterna 2-4

(Vad som gäller åtalspunkt 2 har utelämnats.)

R.O. har erkänt, - - - att han misshandlat F.O. på sätt åklagaren påstått.

P.E. har erkänt, att han tilldelat F.O. två knytnävsslag i ansiktet ävensom att han med ett knivskaft tilldelat honom tre kraftiga stötar å huvudet. Han har vidare erkänt att han misshandlat S.M. på sätt åklagaren gjort gällande.

S.I.G. erkänner, att han tilldelat F.O. dels ett par knytnävsslag i ansiktet och dels med en gardinstång ett kraftigt slag, som träffat å vänster sida av käken.

De tilltalade har uppgivit:

R.O.: Efter det P.E. utsatts för misshandeln av F.O. begav sig P.E. och R.O. direkt hem till P.E:s bostad vid Ystadvägen. Både han och P.E. var arga; P.E. var vid tillfället helt utom sig av ilska. P.E. ville så fort som möjligt tillbaka till Träffpunkten för att göra upp med F.O.. Från sin bostad ringde P.E. upp S.I.G. och talade om att han fått stryk samt bad S.I.G., vilken bodde i närheten av Träffpunkten, att komma dit. Sedan P.E. tvättat blod från ansiktet, tog han från väggen ett par jaktknivar, av vilka han själv behöll en och lämnade en till R.O.. De begav sig därefter tillbaka till Träffpunkten. Knivarna skulle de ha för att sätta sig i respekt ej för att slåss med. När de närmade sig Träffpunkten kom S.I.G. och L.H.S. dem till mötes. Då S.I.G. och L.H.S. fick se P.E:s vanställda ansikte och höra vad som hänt blev båda förbannade. Alla fyra rusade därefter bort till Träffpunkten. Vid ett bord på altanen utanför lokalen fick R.O. syn på B.C. och S.M.. F.O. uppehöll sig inne i lokalen. Medan de övriga i sällskapet rusade in i lokalen, gick R.O. fram till B.C.. - - - Sedan R.O. givit upp förföljandet återvände han till Träffpunkten. I och utanför lokalen förekom då ett vilt tumult. Vilka som deltog däri lade han ej direkt märke till. Just som han kom in i lokalen, kom F.O. mot honom. F.O. föreföll något omtumlad men företedde, såvitt R.O. kunde se, inte några skador. Han kände igen F.O. såsom den som misshandlat P.E.. För att ge igen riktade han ett par slag mot F.O:s huvud. F.O. parerade emellertid slagen, vilka träffade honom på armarna. Strax därpå kom polis till platsen och omhändertog bl a R.O..

P.E.: När han efter det han utsatts för våldet av F.O. kom upp i sin lägenhet och i en spegel såg sitt ansikte med sår och svullnader blev han alldeles utom sig och beslöt att genast gå tillbaka till Träffpunkten för att ge F.O. igen. Eftersom han visste att S.I.G. skulle ställa upp för att hjälpa honom, ringde han upp denne och talade om vad han blivit utsatt för. S.I.G. sa genast att han och L.H.S. skulle komma. Innan P.E. och R.O. lämnade lägenheten, tog de var sin kniv att ha att skrämmas med. När de närmade sig Träffpunkten stötte de samman med S.I.G. och L.H.S.. De blev båda förbannade då de fick se hur P.E. såg ut i ansiktet. Alla fyra begav sig därpå bort till Träffpunkten. P.E. fick syn på F.O., vilken uppehöll sig inne i lokalen, och rusade in tillsammans med S.I.G. och L.H.S.. S.I.G., som kom in först, sprang fram till F.O. och gav honom ett par slag i ansiktet. Någon skrek att F.O. tog något i fickan. P.E. befarade att han skulle dra kniv och rusade fram och gav honom ett par knytnävsslag, som träffade i ansiktet. F.O., som var omgiven av folk, knuffade till P.E. så att han höll på att ramla omkull. När P.E. plötsligt såg en lucka tänkte han "där är den djävulen, han skall få igen". P.E. tog fram sin kniv och rusade mot F.O.. I det han höll om skaftet utdelade han med ändan av detta tre kraftiga stötar, som träffade F.O. på hjässan. Omedelbart därefter rusade han ut på altanen och stötte kniven i ett bord. Han var då så arg att han såg rött. När han sprang ut från lokalen, hade F.O. fallit omkull på golvet. Efter ett tag sprang han återigen in i lokalen. F.O. låg då fortfarande på golvet, medan L.H.S. och S.M. befann sig invid honom. S.M., vilken uppenbarligen varit omkull på golvet, var i färd med att resa sig upp och stod framåtlutad på knä. I samma ögonblick skrek någon "snuten kommer". P.E. rusade då ut och sprang direkt hem till sin bostad. När han på vägen ut passerade S.M. tilldelade han i sitt uppretade tillstånd denne först en spark, som träffade på skuldran, och därefter ett par klacksparkar, som träffade på armarna. Han lade under tumultet i lokalen märke till att en gardinstång rivits ned men såg inte om någon använde den som tillhygge. Ej heller lade han märke till om L.H.S. våldförde sig å F.O., däremot såg han L.H.S. tilldela S.M. ett par slag, när han efter att ha varit ute på altanen kom tillbaka in i lokalen. Han vet inte var R.O. befann sig under tumultet i lokalen; i varje fall såg han inte R.O. göra något mot F.O..

S.I.G.: Han hade under festen i sin bostad druckit en del öl och ett par groggar. En stund efter det P.E. och R.O. lämnat festen ringde P.E. och sa att han blivit nedslagen av ett par raggare. Han sa till L.H.S. att något var på gång och de sprang ned för att se vad som hänt. Sedan de träffat P.E. och R.O. rusade de samtliga bort till Träffpunkten. Efter det P.E. pekat ut F.O., vilken befann sig inne i lokalen, rusade samtliga utom R.O. in. Just som de kom in skrek någon något om en kniv. S.I.G. sprang fram till F.O. och gav honom ett par knytnävsslag i ansiktet. F.O. tog tag i S.I.G. och drog omkull honom. Just som han kom upp igen, såg han L.H.S. och B.C. stå framme hos F.O.. Helt plötsligt och utan att S.I.G. hann uppfatta att F.O. träffats av något slag föll F.O. till golvet. När F.O. strax därpå var på väg upp, kom S.I.G. att stå omedelbart bakom honom. Just som han kommit i knäläge vände han sig om mot S.I.G.. Eftersom S.I.G. fick för sig att F.O. skulle hoppa på honom, grep han tag i en gardinstång och tilldelade med denna F.O. ett slag, som träffade på vänster sida av käken. Slaget var ganska kraftigt. Omedelbart efter det han utdelat slaget, rusade han ut från lokalen. Han lade därför inte märke till om F.O. på grund av slaget föll omkull på nytt. När han strax därpå skulle in i lokalen igen, hörde han L.H.S. ropa "polisen är här". S.I.G. sprang då från platsen.

L.H.S.: Han hade under kvällen hemma hos S.I.G. druckit en del öl och några groggar på sammanlagt 20 à 25 cl sprit. Sedan P.E. ringt sprang L.H.S. och S.I.G. till Träffpunkten. P.E. var uppskarrad och arg och var igensvullen kring ögonen. Eftersom L.H.S. var rätt så alkoholpåverkad vid tillfället, har han ej så klart minne av vad som förekom inne i lokalen. Han minns emellertid att de rusade in i denna för att få tag på F.O. samt att S.I.G. och F.O. genast kom i bråk. Själv slog han aldrig på F.O. men han hade vid något tillfälle tag i denne efter vad han vill minnas för att dra honom från S.I.G.. Han kan även erinra sig att han, sedan tumultet pågått en stund, kom i bråk med S.M., samt att han därvid tilldelade S.M. ett eller två knytnävsslag i ansiktet. Han har för sig att S.M., när han utdelade slagen, var på väg att resa sig upp. Ungefär samtidigt som han slog till S.M., kom polis till platsen och omhändertog honom.

På åklagarens begäran har F.O., B.C. och S.M. hörts såsom målsägande, varjämte polisassistenten Anders E hörts såsom vittne.

F.O. har uppgivit: Sedan han efter intermezzot med P.E. hunnit tillbaka till Träffpunkten, gick han in i lokalen, där han började sopa undan glasskärvor efter ett glas, som hans flickvän råkat slå sönder. Medan han var sysselsatt härmed kände han plötsligt att det stack till i huvudet. Han har inte något som helst minne av vad som därefter hänt, förrän han vaknar till medvetande någon gång vid 09.00-tiden d 28 juni 1980. Han befann sig då på Malmö allmänna sjukhus. Av misshandeln fick han ett stort öppet sår å hjässan. Underkäken var kraftigt svullen och hade förskjutits något åt höger i sidled med påföljd att han under lång tid endast kunde intaga flytande föda. Han var blåslagen och öm över hela kroppen och hade kraftiga svullnader och missfärgningar kring ögonen. Han gick sjukskriven under en tid av en och en halv månad och var på grund av en kotförskjutning tvungen att under denna tid bära stödkrage. Han har hela tiden efter händelsen varit arbetsoförmögen på grund av misshandeln. Han kan ej lyfta tyngre saker och ej lyfta armarna över huvudet. På grund av kraftnedsättningen i armarna blev han efter kort tid hemförlovad från militärtjänsten.

B.C. har uppgivit: Sedan han och F.O. hunnit tillbaka till Träffpunkten, gick F.O. in i lokalen, medan B.C. satte sig vid ett av borden på altanen tillsammans med S.M.. Helt plötsligt dök P.E. upp tillsammans med fyra à fem kamrater. P.E. pekade mot F.O. och skrek: "Där är han den djävulen", varpå samtliga med undantag för R.O. rusade in i lokalen. - - -

S.M. har uppgivit: Medan han satt tillsammans med B.C. utanför lokalen kom P.E. rusande tillsammans med R.O., S.I.G. och L.H.S.. - - - Någon i P.E:s sällskap skrek "där är den djävulen", varpå samtliga utom R.O. rusade in i lokalen och kastade sig över F.O.. S.M. satt kvar på sin plats och hade sin uppmärksamhet riktad ömsom mot F.O. och ömsom mot B.C.. Han såg därvid hur F.O. under tumultet fick ett kraftigt slag i ansiktet av en stång. När slutligen F.O:s antagonister lämnade lokalen, sprang S.M. in för att se hur det stod till med F.O.. Denne var ensam i lokalen och låg avsvimmad på golvet. S.M. försökte få liv i honom men lyckades ej. Medan S.M. därpå försökte hjälpa upp F.O., kom P.E., S.I.G. och L.H.S. rusande in i lokalen. Någon av dem yttrade: "Hör du också till den djävulen", och tilldelade S.M. ett slag över näsan med ett knivskaft. S.M. tvingades släppa F.O. och åkte själv i golvet. Medan han låg omkull fick han mottaga ett flertal sparkar och slag. Vem som utdelade dessa vet han ej. Just som han skulle resa sig och var på väg upp tilldelade L.H.S. honom ett par kraftiga knytnävsslag i ansiktet. I samma ögonblick anlände polis till platsen och grep L.H.S..

E har vittnat: Han tjänstgjorde ifrågavarande kväll i en radiobilpatrull. Vid 23.30-tiden blev de beordrade till Träffpunkten, där ett slagsmål skulle pågå. När de anlände dit fanns en hel del ungdomar utanför, som började springa åt alla håll. De gick in i lokalen för att avstyra vidare bråk där. En bit in i lokalen låg en yngling, F.O., utslagen och medvetslös. Han blödde kraftigt från ett sår i huvudet. Bredvid F.O. stod S.M. och L.H.S.. Denne var i färd med att utdela slag mot S.M., vilken hade all möda att freda sig. Hur många slag L.H.S. utdelade, kan E ej säga, men L.H.S:s händer gick i ett. S.M. hade skador på huvudet och blödde från ansiktet. Ett stycke från S.M. och L.H.S. stod R.O.. Denne skrek, när E kom in i lokalen, "snuten kommer" och i samma ögonblick slutade L.H.S. slå mot S.M.. F.O. bar vid tillfället stövlar. I ena stövelskaftet satt nedstucken en större kniv. Det sätt, varpå kniven stuckits ned i skaftet, gjorde att Esbjörnsson fick ett intryck av att F.O. själv ej placerat kniven där.

Åklagaren har beträffande F.O. och S.M. åberopat rättsintyg.

(Ur rättsintygen, som var fogade som bilagor till domen, refereras här endast följande.

Beträffande F.O.: "F.O. har företett följande skador:

- Cirka 2 cm långt sår med en blödning under huden till vänster om mittlinjen i skallen, ungefär på mitten.

- Vid inkomsten ej varit kontaktbar. Reagerat på smärtor, men ej på tilltal.

Det göres akut röntgen av skalle och halsrygg, som inte visar någon skelettskada. Röntgenundersökning av skallen visar tecken på viss svullnad av hjärnan, men inga tecken på blödningar i eller utanför hjärnan från såret i skallen. Röntgen av ansiktsskelettet visar ingen skelettskada.

F.O. observeras på intagningsavdelningen och först efter 2 1/2 timma reagerar han på tilltal och först efter 9 tim var han helt vaken och klar. Han observeras ytterligare något dygn på vårdavdelningen. Mår bra och får en halskrage som stöd på grund av värk i nacken.

F.O. har alltså företett en svår hjärnskakning med medvetslöshet under avsevärd tid och en viss svullnad av hjärnan har förelegat. Skadan får betecknas som ganska allvarlig. Sannolikt kommer dock inga bestående men att kvarstå."

Beträffande S.M.: "Vid undersökningen finner man

- På höger underarm ett 2 x 4 cm stort blåmärke;

- En 2 x 2 cm stor hudavskrapning på näsroten;

- Ett 2 x 2 cm stort blåmärke på högra kinden;

- 2 stycken ytliga hudavskrapningar till höger i pannan, cirka 1 x 3 cm stora vardera;

- Hudavskrapning på höger näsvinge;

- Ömmande parti på vänster underarm, där man finner ett gammalt ärr efter operation. Man kan ej avgöra om det föreligger någon färsk skada i detta;

- Liten blödning i ögats bindhinna;

- Överläppen svullen och lätt blåaktigt missfärgad;

- Underläppen blåaktigt missfärgad i sin vänstra halva.")

- - -

Vad - - - angår åtalet under åtalspunkt 3 är genom P.E:s, S.I.G:s och R.O:s erkännanden, vilka vinner stöd av utredningen i övrigt, styrkt att de var för sig våldfört sig å F.O. på sätt åklagaren påstått. Däremot har mot L.H.S:s bestridande ej blivit visat att han deltagit i misshandeln av F.O.. Den misshandel, varom P.E., S.I.G. och R.O. sålunda övertygats, är dels med hänsyn till de tilltalades samfällda agerande i hämndsyfte mot en ensam i det närmaste försvarslös person och dels med hänsyn till de skador, som åsamkats F.O., ehuru icke att anse som grov likväl av allvarlig beskaffenhet.

Vad slutligen åtalspunkt 4 beträffar är P.E. och L.H.S. genom sina av omständigheterna i övrigt bestyrkta erkännanden övertygade att ha gjort sig skyldiga till misshandel i enlighet med åklagarens påståenden. Brottet är ej att bedöma som ringa.

R.O. och P.E. förekommer ej i kriminalregistret medan F.O., S.I.G. och L.H.S. dömts, F.O. d 31 jan 1979 för häleri till villkorlig dom, S.I.G. d 13 febr 1974 för grov stöld och narkotikabrott till villkorlig dom och L.H.S. d 12 febr 1980 för varusmuggling och narkotikabrott till villkorlig dom.

Samtliga tilltalade lever under ordnade förhållanden och har enligt företagna personutredningar visat god skötsamhet. Förutsättningar för påföljd som innebär kriminalvård i frihet är därför i och för sig för handen för dem samtliga. Den misshandel av F.O., varom P.E., S.I.G. och R.O. övertygats, är emellertid av så allvarlig art att av hänsyn till allmän laglydnad annan påföljd än fängelse ej bör komma i fråga. För F.O:s och L.H.S:s del bör påföljden kunna stanna vid villkorlig dom; av hänsyn till allmän laglydnad kombinerad med böter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde, såvitt nu är i fråga, P.E. jämlikt 3 kap 5 § BrB för misshandel till fängelse 3 mån.

Domskäl

Domskäl. P.E. har inför HD lämnat uppgifter som i allt väsentligt överensstämmer med den utsaga han avgivit inför TR:n, sådan denna återgivits i TR:ns dom. Han har därvid understrukit att han på grund av den misshandel som F.O. i det första skedet utsatte honom för och kravet på att han därefter skulle be om ursäkt "blev rent vansinnig". Han har uppgivit att mycket kort tid förflöt mellan det första misshandelstillfället och den tidpunkt då han och hans kamrater återvände till Träffpunkten.

Flera omständigheter i samband med P.E:s och hans kamraters misshandel av F.O. och S.M. är av försvårande karaktär. Dit hör att P.E. och R.O. utrustat sig med knivar. F.O:s skador har varit av allvarlig art, och i förevarande situation kan avgörande betydelse inte tillmätas vilka skador som den ene eller andre gärningsmannen direkt tillfogat honom (jfr NJA 1980 s 606). P.E. och hans kamrater har återvänt till Träffpunkten i syfte att hämnas och även om också F.O. har haft kamrater i sällskap har flera gemensamta ingripit F.O.. Misshandeln är därför som domstolarna funnit om än ej att anse som grov likväl av allvarlig beskaffenhet.

Emellertid var P.E. när gärningen begicks endast något över 18 år. När reglerna om tillämpning av fängelse i fråga om unga lagöverträdare ändrades år 1979 i samband med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades framhöll föredragande departementschefen att bestämmelsen i 26 kap 4 § 2 st BrB - att fängelse får ådömas den som fyllt 18 men ej 21 år endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande - innebär att det fordras starkare allmänpreventiva skäl för tillämpning av fängelse när den tilltalade inte fyllt 21 år än eljest. För ungdomar i åldern 18-21 år bör enligt departementschefen fängelse som ensamt straff komma i fråga endast när brottsligheten varit särskilt svår eller omfattande eller om annan påföljd är utesluten på grund av tidigare upprepade återfall i grov brottslighet samt vid sådana brottstyper, exempelvis trafikbrott, där kortare frihetsstraff regelmässigt utdöms (se NJA II 1979 s 215). I anslutning till den senaste delen av det sålunda återgivna uttalandet bör anmärkas, att annan än frihetsberövande påföljd ej sällan tillämpats i rättspraxis vid normalfallet av misshandel, särskilt när gärningsmannen varit en ung eller påtagligt skötsam person (se de under NJA 1980 s 417 anmärkta rättsfallen samt NJA 1967 B 3, 1968 B 12 och 1970 B 48 - notisfallen refererade i Grönvall, Våldsbrott i rättspraxis, 1976).

P.E. befann sig vid misshandelstillfället i ett mycket upprört sinnestillstånd. Detta hade orsakats av den misshandel och den förolämpning som han omedelbart dessförinnan, såvitt utretts, helt utan anledning utsatts för av F.O.. Händelseförloppet har uppenbarligen utspelats under mycket kort tid och gärningen präglas av att P.E. saknat förmåga att bemästra sin upprördhet. Den misshandel som han låtit komma sig till last är emellertid allvarlig och är inte försvarad med det anförda. Likväl är med hänsyn till P.E:s ålder skäl att bedöma gärningen på ett något annat sätt än om den förövats av en vuxen eller t o m bara ett par år äldre person (jfr ånyo NJA 1980 s 606), av vilken större mognad och besinning kunnat förväntas. I motsvarande mån får också kravet att av hänsyn till allmän laglydnad fängelse skall följa på brottet en mindre tyngd.

Av den i TR:n företagna personundersökningen framgår att P.E., som fram till puberteten varit duktig och omtyckt i skolan, i 15-årsåldern började umgås i mopedgäng och förtära en del alkohol. Efter något år stabiliserades dock hans förhållanden och han fullföljde grundskolan med tillfredsställande resultat. P.E. har sedan år 1978 haft anställning hos en och samma arbetsgivare men avser nu att byta arbete. Han har sedan flera år sällskap med en jämnårig flicka och de tänker flytta samman sedan hon inom kort avslutat sin utbildning. Ett journalutdrag från medicinska kliniken vid Malmö allmänna sjukhus visar att P.E. i april 1981 uppgivit att han då förtärde ungefär en halvflaska sprit i veckan. P.E. har dock inför HD sagt att han nu har minskat sin alkoholkonsumtion och övergått till att i större utsträckning dricka vin. Av nyssnämnda journalutdrag framgår vidare, att P.E. blivit frikallad från värnplikt på grund av nervösa besvär.

Frihetsstraff kan antas ofta få en nedbrytande effekt på den straffade. Inte minst gäller detta om unga personer. Även om P.E. på senare år visat stadga i fråga om såväl arbetsanställningar som personliga relationer, framgår dock av det förut anförda att hos honom finns också tecken på sådana drag av bristande mognad som medför att han inte kan antas oskadad genomgå ett fängelsestraff. Det finns anledning befara, att en tids fängelsevistelse skulle hos honom aktualisera missbruksproblem och även i övrigt allvarligt störa hans nuvarande goda sociala anpassning. Denna tyder närmast på att behov av övervakning av honom inte föreligger. Emellertid är anledning att inte bedöma behov av övervakning alltför snävt. Vad som uppgivits om hans nervösa besvär och alkoholvanor talar tillsammans med omständigheterna kring gärningen för att det stöd som en övervakning lämnar utrymme för skulle vara av värde för honom.

Sammanfattningsvis har hänsyn till allmän laglydnad av lagstiftaren tillmätts mindre betydelse när det gäller personer i den ålder P.E. hade när han begick det aktuella brottet. Även om brottets art med styrka talar för att påföljden bör bestämmas till fängelse, gör dock vad som anförts om det händelseförlopp som ledde fram till gärningen i förening med P.E:s ungdom att ett fängelsestraff inte kan anses ofrånkomligt av hänsyn till allmän laglydnad. Från individualpreventiv synpunkt talar som framgår av det föregående mycket starka skäl för att inte döma honom till fängelse. Valet i fråga om påföljd står då mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Med beaktande av vad förut anförts om behovet av övervakning bör därvid skyddstillsyn väljas. Av hänsyn till allmän laglydnad bör vidare jämte skyddstillsynen utdömas ett kraftigt bötesstraff.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns dom att påföljden för P.E. bestäms till skyddstillsyn och 90 dagsböter å 40 kr.

JustR Mannerfelt, med vilken JustR Gyllensvärd instämde, var av skiljaktig mening i påföljdsfrågan och anförde: P.E. har inför HD lämnat uppgifter som i allt väsentligt överensstämmer med den utsaga han avgivit inför TR:n, sådan denna återgivits i TR:ns dom. Han har därvid understrukit att han på grund av den misshandel som F.O. i det första skedet utsatte honom för och kravet på att han därefter skulle be om ursäkt "blev rent vansinnig". Han har uppgivit att mycket kort tid förflöt mellan det första misshandelstillfället och den tidpunkt då han och hans kamrater återvände till Träffpunkten.

Flera omständigheter i samband med P.E:s och hans kamraters misshandel av F.O. och S.M. är av försvårande karaktär. Dit hör att P.E. och R.O. utrustat sig med knivar. F.O:s skador har varit av allvarlig art, och i förevarande situation kan avgörande betydelse inte tillmätas vilka skador som den ene eller andre gärningsmannen direkt tillfogat honom (jfr NJA 1980 s 606). P.E. och hans kamrater har återvänt till Träffpunkten i syfte att hämnas och flera har gemensamt angripit F.O., även om också denne har haft kamrater i sällskap. Misshandeln är därför som domstolarna funnit om än ej att anse som grov likväl av allvarlig beskaffenhet. Av hänsyn till allmän laglydnad som i ett fall som detta gör sig starkt gällande föreligger särskilda skäl att döma P.E. till fängelse, fastän han ännu inte fyllt 21 år.

Jag fastställer HovR:ns dom.