NJA 1988 s. 552
Länsbostadsnämnd beslöt att återkräva vissa räntebidrag, som nämnden funnit felaktigt ha utbetalats till tagare av statligt bostadslån, samt förordnade att återkravsbeloppen helt eller delvis skulle avräknas på låntagaren senare tillkommande räntebidrag. Hinder har inte ansetts föreligga att en av låntagaren vid allmän domstol väckt fastställelsetalan rörande återbetalningsskyldigheten prövades av domstolen.
TR:n
För ombyggnadssanering av fastigheter erhöll T.S. statligt stöd enligt bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) (s k ombyggnadslån). För fastigheterna utgick även vissa räntebidrag. Under påstående att T.S. genom oriktiga och vilseledande uppgifter föranlett att lån felaktigt beviljats med för höga belopp återkrävde länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län genom fem beslut d 27 aug 1984 vissa delar av lånen. Besluten avsåg även viss återbetalning av tidigare beviljade och utbetalade räntebidrag samt kvittning av sådana bidrag mot T.S. framdeles tillkommande räntebidrag. T.S. fullföljde talan mot beslutet i bostadsstyrelsen, som d 7 mars 1985 lämnade hans besvär utan bifall. T.S. fullföljde d 16 april 1985 talan till bostadsdepartementet; ärendet var inte avgjort när talan väcktes i det här refererade målet. (Ärendet avgjordes d 5 nov 1987, se HD:s beslut nedan.)
T.S. yrkade vid Göteborgs TR att TR:n måtte fastställa att återbetalningsskyldighet i enlighet med länsbostadsnämndens beslut d 27 aug 1984 ej kunde åläggas honom.
Staten genom länsbostadsnämnden hemställde att TR:n avvisade T.S:s talan. Som skäl härför anförde nämnden att allmän domstol inte var behörig att pröva T.S:s talan och att förutsättningar för fastställelsetalan ej förelåg, i varje fall inte beträffande kvittningsbara räntebidrag.
Domskäl
TR:n (rådmannen Sjögren) anförde i beslut d 10 okt 1985: TR:n lämnar svarandens yrkande om avvisning av käromålet utan bifall.
Länsbostadsnämnden anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att T.S:s talan måtte avvisas, i vart fall såvitt gällde kvittningsbara räntebidrag.
T.S. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Arning samt hovrättsråden Nilsson och Lindskog, referent) anförde i beslut d 21 febr 1986: Besluten om återbetalningsskyldighet beträffande bostadslånen, vilka beslut inte överklagas till förvaltningsdomstol, är inte verkställbara utan att en exekutionstitel erhållits vid allmän domstol. Länsbostadsnämndens beslut är i förevarande fall att anse som ett s k partsbesked. På grund av nu anförda omständigheter kan frågan om betalningsskyldighet upptagas till prövning av allmän domstol. Det förhållandet att nämndens beslut innefattar en kvittning av utbetalade räntetillägg mot tillkommande sådana utgör därvid ej hinder för allmän domstols prövning. - Ovisshet får anses råda om rättsförhållandets bestånd och denna ovisshet länder T.S. till förfång. Hans fastställelsetalan kan därför, såsom TR:n funnit, upptagas till prövning.
HovR:n lämnar besvären utan bifall.
Länsbostadsnämnden (ombud advokaten Ö.G.) anförde besvär och yrkade att T.S:s talan måtte helt avvisas och i andra hand att så skedde beträffande kvittningsbara räntebidrag.
T.S. (ombud avdokaten T.B.C.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HD antecknar att länsbostadsnämndens återkravsbeslut numera vunnit laga kraft sedan regeringen i beslut d 5 nov 1987 avslagit T.S:s besvär.
Prövningen i HD gäller frågan om allmän domstol är behörig att uppta T.S:s fastställelsetalan till behandling.
Beslut om återkrav av lån enligt bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) kunde inte överklagas till förvaltningsdomstol och var inte verkställbara utan att en exekutionstitel erhållits vid allmän domstol. Detsamma gällde för beslut om återkrav av räntebidrag - - - se HD:s beslut - - - beviljats enligt bostadsfinansieringsförordningen. Återkravsbesluten hade och har således karaktär av partsbesked. Allmän domstol är av nämnda skäl behörig att till prövning uppta en av länsbostadsnämnden väckt fullgörelsetalan rörande återbetalningsskyldighet av lån och räntebidrag (jfr NJA 1984 s 648).
Bestämmelsen i 42 b § bostadsfinansieringsförordningen angav förutsättningarna för återkrav av räntebidrag. Hade, enligt 2 st i bestämmelsen, länsbostadsnämnden ålagt någon återbetalningsskyldighet av räntebidrag, fick vid senare utbetalning till honom skäligt belopp innehållas i avräkning på vad som har utgått för mycket. Motsvarande bestämmelse finns numera i 31 § i den ovan nämnda förordningen från 1986.
Frågan är nu om denna kvittningsmöjlighet kan betraktas som en form av verkställighet som utesluter allmän domstols behörighet.
Av bestämmelserna framgår - - - se HD:s beslut - - - återbetalningen skall ske.
Det ter sig principiellt oriktigt att den ena parten i avtalsförhållandet - länsbostadsnämnden - genom ensidiga och för nämnden gynnande beslut skall kunna undandra allmän domstol dess behörighet att pröva frågor om återkrav av räntebidrag. Detta särskilt som länsbostadsnämndens avgöranden fattas utan de garantier för en objektiv och allsidig administrativ prövning, som brukar erfordras för att utesluta allmän domstols behörighet och som anses kräva att en eller flera förvaltnings domstolar ingår i instansordningen. Möjligheten till kvittning kan därför inte anses vara en sådan form av verkställighet som utesluter allmän domstols behörighet.
Länsbostadsnämndens återkravsbeslut har - - - HD:s beslut - - - upptagas till prövning.
Domslut
HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.
HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Lars K Beckman Lars Å Beckman, referent, och Törnell) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Länsbostadsnämnden har som grund för yrkandena i HD om avvisning av T.S:s talan åberopat, dels att hans talan inte kan prövas eftersom lagakraftägande administrativa beslut om återkrav inte föreligger, dels att allmän domstol inte är behörig att pröva en fastställelsetalan avseende återbetalningsskyldighet för räntebidrag, som kan avräknas i administrativ ordning vid senare utbetalning av sådana bidrag.
HD antecknar att regeringen i beslut d 5 nov 1987 efter justering av vissa belopp för godkänd ombyggnadskostnad avslagit T.S:s besvär i följd varav länsbostadsnämndens beslut om återkrav vunnit laga kraft.
Prövningen i HD avser följaktligen frågan huruvida allmän domstol är behörig att uppta till behandling T.S:s fastställelsetalan, i vad den avser skyldighet att återbetala vissa räntebidrag.
Beslut om återkrav av lån enligt bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) kunde inte överklagas till förvaltningsdomstol och de var inte exigibla. Detsamma gällde för beslut om omedelbart återkrav av räntebidrag enligt nämnda förordning, något som framhölls redan i den kommentar till återkravsregeln i 42 b § bostadsfinansieringsförordningen som intagits i bostadsstyrelsens författningssamling (BoFs 1984:16). Bestämmelserna i bostadsfinansieringsförordningen om återkrav av lån och räntebidrag överfördes d 1 nov 1986 med i sak oförändrad lydelse till en ny förordning (1986:694) om handläggning, förvaltning, m m av bostadslån och räntebidrag. Bestämmelserna skall tillämpas även i fråga om bostadslån och räntebidrag som har beviljats enligt bostadsfinansieringsförordningen. Allmän domstol är på grund av att återkravsbeslut inte är exigibla behörig att till prövning uppta en av länsbostadsnämnden väckt fullgörelsetalan rörande återbetalningsskyldighet av lån och räntebidrag (jfr NJA 1984 s 648). Allmän domstol får till följd härav anses också behörig att pröva en av låntagaren väckt negativ fastställelsetalan rörande återbetalningsskyldigheten.
I 42 b § bostadsfinansieringsförordningen angavs förutsättningarna för återkrav av räntebidrag. Hade länsbostadsnämnden ålagt en låntagare att återbetala räntebidrag, fick, enligt 2 st i bestämmelsen, vid senare utbetalning till honom skäligt belopp innehållas i avräkning på vad som hade utgått för mycket. I sak motsvarande bestämmelser återfinns numera i 31 § 1986 års förordning.
Av bestämmelserna framgår att avräkningsmöjligheten är fakultativ och att länsbostadsnämnden efter eget skön får avgöra om avräkning skall avse hela eller del av det återkrävda räntebidraget. Bestämmelserna lämnar vidare öppet för länsbostadsnämnden att föreskriva villkoren för avräkningen, bland annat i vilken takt återbetalningen skall ske.
Länsbostadsnämndens beslut om avräkning, vilket beslut inte i och för sig behöver fattas i samband med beslutet om återbetalning, kan inte överprövas av förvaltningsdomstol. Detta talar i sin mån för att allmän domstol är behörig att pröva återbetalningsskyldighet även i avräkningsfallen. Frågan är emellertid ytterligare, om lagstiftaren ändå skall anses ha förbehållit administrativ myndighet att i dessa fall göra en allsidig och slutlig bedömning.
Enligt vad förut anförts är allmän domstol behörig att pröva frågan om återbetalningsskyldighet när länsbostadsnämndens beslut endast innehåller ett återkrav av räntebidrag. Om länsbostadsnämnden beslutar att en del av det återkrävda beloppet skall betalas omgående medan återstoden skall avräknas på senare utfallande räntebidrag bör domstols prövning av återbetalningsskyldigheten rimligen avse hela det återkrävda beloppet.
Det ter sig vidare principiellt oriktigt att allmän domstols behörighet att pröva en negativ fastställelsetalan rörande återbetalningsskyldighet av räntebidrag skulle vara beroende av länsbostadsnämndens skönsmässiga bedömning av huruvida beslut om avräkning bör fattas I samband med beslutet om återkrav och om räntebidraget därvid skall avräknas helt eller endast delvis. Det kan därför inte anses vara administrativ myndighet förbehållet att i något fall ensam pröva frågan om återbetalningsskyldighet i avräkningssituationen. Allmän domstol är följaktligen behörig att pröva återkrav av räntebidrag i hela dess vidd.
Länsbostadsnämndens återkravsbeslut har medfört att ovisshet råder om rättsförhållandets bestånd och denna ovisshet länder T.S. till förfång. Hans fastställelsetalan skall därför, såsom TR:n funnit, upptagas till prövning.
Domslut
HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.