NJA 1988 s. 572

Allmän åklagare yrkade vid Norrköpings TR ansvar å L.A. i första hand enligt 13 kap 6 § BrB för allmänfarlig vårdslöshet under påstående att L.A. vid risbränning på ett honom tillhörigt gärde genom bristande tillsyn av elden av oaktsamhet vållat brand i ett angränsande skogsparti, som tillhörde annan.

Rörande handläggningen vid TR:n framgår av handlingarna följande. L.A. delgavs onsdagen d 5 mars 1986 stämning i målet och även kallelse till huvudförhandling d 12 mars. I en till TR:n d 7 mars inkommen skrift begärde L.A. - som redan under förundersökningen förklarat sig önska biträde av offentlig försvarare vid en eventuell rättegång - uppskov med förhandlingen bl a för att kunna anlita advokat. TR:n meddelade i skrivelse till L.A. samma dag att kallelsen kvarstod oförändrad. I skrivelse till L.A. d 10 mars förelade TR:n honom att senast vid huvudförhandlingen inkomma med skriftligt svaromål på målsägandens samma dag ingivna skadeståndsanspråk. Varken L.A. eller målsäganden inställde sig vid huvudförhandlingen. Härvid avskildes skadeståndstalan att handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

TR:n (ordf rådmannen Widebeck) dömde d 12 mars 1986 L.A. på grundval av hans vid förundersökningen lämnade uppgifter enligt 13 kap 6 § BrB för allmänfarlig vårdslöshet till 30 dagsböter å 20 kr.

L.A. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att HovR:n måtte undanröja TR:ns dom och återförvisa målet till TR:n. I andra hand yrkade han att åtalet måtte ogillas samt, i annat fall, att bötesstraffet måtte nedsättas. I sin vadeinlaga begärde han vidare "att få offentlig försvarare enligt rättshjälpen till förhandling i Göta hovrätt".

HovR:n avslog i särskilt beslut d 22 maj 1986 L.A:s begäran om offentlig försvarare och avgjorde målet efter föredragning, sedan parterna beretts tillfälle att slutföra sin talan.

HovR:n (hovrättslagmannen Maiander, hovrättsrådet Rehnberg och hovrättsassessorn Symreng, referent) meddelade dom i målet d 3 sept 1986. I domskälen anförde HovR:n bl a att, enär målet varit av enkel beskaffenhet och L.A. ej kunde anses ha haft behov att biträdas av advokat för att tillvarata sin rätt, TR:n ej kunde anses ha handlat felaktigt genom att avslå L.A:s begäran om uppskov och företa målet till avgörande i hans utevaro. Enligt HovR:n hade ej heller i annat hänseende förekommit något rättegångsfel vid TR:ns handläggning. HovR:n lämnade L.A:s yrkande om undanröjande och återförvisning utan bifall. I själva saken fastställdes TR:ns dom.

HovR:ns dom vann laga kraft.

L.A. anförde i HD besvär över domvilla och ansökte även om resning.

Riksåklagaren bestred bifall till L.A:s talan.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Orton, föreslog i betänkande att HD skulle fatta följande beslut: L.A. har som grund för sin talan i första hand åberopat att domvilla förekommit vid TR:n därigenom att han inte fått skäligt rådrum att anlita försvarare innan TR:n avgjorde målet.

Sedan L.A. underlåtit att överklaga HovR:ns dom och denna vunnit laga kraft, kan frågan om domvilla förekommit vid TR:n så som L.A. påstått prövas av HD endast såvitt avser om HovR:ns bedömning av samma fråga innefattat rättstillämpning som uppenbart strider mot lag. HD:s prövning skall alltså i förevarande fall avse om det klart och oemotsägligt framstår som oriktigt av HovR:n att finna att grovt rättegångsfel inte förekommit vid TR:n. Så kan inte anses vara fallet. L.A:s talan kan följaktligen inte bifallas på denna grund. L.A. har i övrigt inte anfört någon omständighet som kan föranleda resning eller bifall till hans domvillobesvär. HD avslår därför resningsansökningen och lämnar domvillobesvären utan bifall.

HD (JustR:n Persson, Bengtsson, Lind, Nyström, referent, och Munck) fattade slutligt beslut, vilket - efter en redogörelse för handläggningen i TR:n och HovR:n - var av följande lydelse: L.A. har i HD på nytt påtalat att han i TR:n inte beretts skäligt rådrum att anskaffa advokat. Han har vidare uttalat missnöje med såväl TR:ns som HovR:ns handläggning av målet.

Enligt 21 kap 3 § RB har den som är misstänkt i brottmål rätt att, vid förberedandet och utförandet av sin talan, biträdas av försvarare som han själv utser. TR:n kan inte anses ha berett L.A. skäligt rådrum att utse försvarare till huvudförhandlingen d 12 mars 1986 och förför följaktligen felaktigt genom att likväl vid hålla kallelsen till förhandlingen och avgöra målet i hans utevaro. Fråga var dock inte om något sådant rättegångsfel som enligt 51 kap 26 § 1 st RB vid fullföljd av talan alltid skall medföra undanröjande av TR:ns dom. Det förhållandet att HovR:n prövade målet i sak kan därför inte i sig anses ha innefattat domvilla eller utgöra grund för resning.

I sin vadeinlaga förutsatte L.A. att förhandling skulle äga rum i HovR:n. Även om vad han i detta hänseende anförde inte innefattade någon fullt klar begäran om huvudförhandling, har HovR:n - när den valde att ej förelägga honom att förtydliga sin inställning - bort uppfatta den som en sådan begäran. Enligt 51 kap 21 § 3 st RB skulle då huvudförhandling ha hållits i HovR:n, om det inte varit uppenbart obehövligt.

Den angivna regeln bygger på uppfattningen att parts önskemål om huvudförhandling i princip skall respekteras. Det bör därför fordras starka skäl för att anse det uppenbart obehövligt att hålla huvudförhandling när sådan har begärts. En särskild restriktivitet vid tolkningen av regeln är numera påkallad med hänsyn till att Europadomstolen genom dom d 26 maj 1988 i ett mål mot svenska staten ansett det stridande mot artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna att en hovrätt, med tillämpning av 51 kap 21 § RB i dess före d 1 juli 1984 gällande lydelse, avgjort ett brottmål utan huvudförhandling, oaktat den tilltalade begärt sådan förhandling (Ekbatani case, 23/1986/121/170). I förevarande mål har det vid bedömningen funnits anledning att beakta att den huvudsakliga bevisningen i målet utgjordes av L.A:s egna uppgifter, att han bestred ansvar och att han inte blivit hörd vid TR:n. Med hänsyn till det anförda kan det inte anses att huvudförhandling i HovR:n varit uppenbart obehövlig. HovR:ns underlåtenhet att hålla sådan förhandling får därför anses ha utgjort grovt rättegångsfel.

Oaktat handlingarna ej ger tillräckligt underlag för en bedömning av målet i sak kan det, med hänsyn till L.A:s inställning till åtalet och till att han inte blivit personligen hörd i målet, antas att rättegångsfelet inverkat på målets utgång.

På grund av det anförda skall HovR:ns dom enligt 59 kap 1 § 5 RB undanröjas.

HD undanröjer HovR:ns dom och förordnar att ny handläggning skall äga rum i HovR:n.