NJA 2005 s. 805

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Lars Forssén) anförde i dom den 29 juni 2004:

Domskäl

Å.G. har förnekat gärningen under åberopande av att aktuell predikan inte utgör hets mot folkgrupp och då han i vart fall inte haft uppsåt att missakta homosexuella på sätt som avses i 16 kap. 8 § BrB.

Åklagaren har sakframställningsvis anfört följande: Den i målet aktuella predikan ”Är homosexualitet en medfödd drift eller onda makters spel med människor?” framfördes i Borgholm den 20 juli år 2003 av Å.G., som är pastor inom pingstkyrkan, inför ett femtiotal åhörare. Trots att Å.G. inbjudit media till predikan kom inte någon representant för media till denna. Å.G. distribuerade därför referat av predikan till bl.a. Ölandsbladet, som i sin tur publicerade delar av detta den 26 juli 2003. Mot bakgrund av den stora uppmärksamhet artikeln väckt och innehållet i Å.G:s predikan beslutade åklagaren sedermera att väcka nu aktuellt åtal mot honom för hets mot folkgrupp.

P.B.(den offentliga försvararen) har sakframställningsvis till grund för Å.G:s bestridande anfört följande: Den lagstiftning som är aktuell i målet, 16 kap. 8 § BrB, är främst avsedd att träffa rasistiska och nazistiska gruppers agitation mot homosexuella varför Å.G:s predikan måste anses ligga utanför detta område. Vid bedömningen av den åtalade gärningen skall särskild hänsyn tas till Å.G:s rätt till religions- och yttrandefrihet, vilka åtnjuter ett starkt skydd i såväl RF som i Europakonventionen för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, artikel 9 och 10. Vidare måste den så kallade instruktionen i TF och YGL beaktas, vilken stadgar att den som dömer över missbruk av tryck- respektive yttrandefrihet eller vakar över dessa rättigheter skall betänka att de utgör grundvalen för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla. I förhållande till brottsbalksbestämmelsen vinner Europakonventionen företräde i enlighet med principen om lex superior, 2 kap. 23 § RF. I vart fall skall straffbestämmelsen ges en grundlags- och konventionskonform tolkning vilken måste anses medföra att Å.G:s predikan klart faller utanför 16 kap. 8 § BrB:s tillämpningsområde. För det fall Å.G. fälls till ansvar för nu åtalad gärning kränks hans rätt till religions- och yttrandefrihet.

- - -

Å.G. har uppgivit: Den 20 juli år 2003 höll han i pingstkyrkan i Borgholm inför ett femtiotal åhörare en predikan under ämnet ”Är homosexualitet en medfödd drift eller onda makters spel med människor?”. Eftersom det under en längre tid givits mycket utrymme åt de homosexuella dels genom media, dels genom demonstrationer, och dels nu senast genom en gay-demonstration i Borgholm ansåg han att även hans åsikter om de homosexuella som grupp måste få motsvarande uppmärksamhet. Kunskapen om Guds ord och tankar kring homosexualiteten skulle förmedlas till människor. Det var således en fråga om upplysning och vägledning. Han kontaktade lokala media och inbjöd dessa till den predikan han hade för avsikt att hålla. Ingen av de inbjudna kom dock varför han distribuerade referat av sin predikan till ett antal dagstidningar. Den 26 juli 2003 publicerade följaktligen Ölandsbladet delar av hans predikan i en artikel. Hans syfte med dels predikan, dels distributionen av sitt referat av denna var att förmedla sitt budskap till så många som möjligt. Predikan i sig vände sig till unga människor som befann sig på gränsen till att prova på det homosexuella levernet och till redan homosexuella människor som genom predikan skulle få upp ögonen för sin läggning och sedermera omvändas. Hans religiösa övertygelse innebär att bibeln är Guds ord och enligt Gud är homosexualitet en synd. Han vänder sig endast emot homosexualitet som företeelse, inte mot de enskilda människor som är homosexuella. De senare menar han att det är hans skyldighet att söka omvända genom själasörjning. Vad gäller de av hans uttalanden i predikan som särskilt framhållits av åklagaren är hans inställning följande. Påståendet om att de homosexuella spritt HIV/AIDS grundar sig på den information han inhämtat från uppslagsverket Nationalencyklopedin där det anges att sjukdomen spreds av homosexuella under 1970-talet i New York. Genom detta måste förstås att ett samband föreligger mellan sjukdomen och homosexualiteten. Han anser vidare att homosexualitet är en abnormitet som stört och utgör en avvikelse från den skapelseordning som fastslagits i bibeln. Tidelag är ett växande problem i Sverige, vilket står att läsa i tidningsartiklar. Det är dock inte endast homosexuella som utför dessa gärningar, det förekommer även hos andra grupper av människor. Homosexualitet är dock en sjuk företeelse och kan beskrivas som att den ursprungliga rena tanken besmittats. Homosexualitet är inte normalt och inte heller medfött. Människor påverkas av media där homosexualitet fått en enorm uppmärksamhet. Homosexualitet öppnar vidare portarna till förbjudna områden, t.ex. pedofili. Det är dock inte endast homosexuella som gör sig skyldiga till pedofili, det kan även förekomma bland hetero- och bisexuella. Genom själavård kan en homosexuell omvändas och befrias från de homosexuella tankarna. På så sätt får dessa personer frälsning och kan sedermera åter tas upp inom kristendomen. Man kan inte vara både kristen och homosexuell. Det högsta som finns är äktenskapet och det lägsta homosexualitet. Det senare är ett djävulens påfund som visar på gudsförakt. All sexualitet som sker utanför äktenskapets hägn är en synd och måste upphöra för att nåd skall kunna ges och människan få möjlighet att komma in i himmelriket. Han står för en bibeltrogen gudstro. Under bön och meditation uppenbarar sig Guds tankar för honom och de blir då levande för honom. Ämnet han predikade om kom som ”en blixt från klar himmel”. Bibeln, såväl gamla som nya testamentet, ger ett klart och entydigt svar på frågan om homosexualitet. Han förstår att homosexuella kan känna sig kränkta av hans predikan, detta var dock inte hans avsikt. Han skulle inte, trots detta, avhålla sig från att förkunna vad han känner och om vad Gud sagt honom. I egenskap av Guds tjänare kan han inte stillatigande åse spridningen av homosexualiteten i samhället. Han har en skyldighet att ingripa annars straffas även han.

Tingsrättens bedömning

Den 1 januari 2003 utvidgades straffbestämmelsen hets mot folkgrupp, 16 kap. 8 § BrB, till att även omfatta homosexuella. Samtidigt gjordes motsvarande ändringar i TF. Anledningen till att denna utvidgning av det kriminaliserade området gjordes är att homosexuella är en särskilt utsatt grupp i samhället och att de ofta utsätts för brott just på grund av sin sexuella läggning. Det fanns före lagändringen inget direkt skydd för dem. Inom rasistiska och nationalsocialistiska grupper utgör agitation mot homosexuella som grupp och homosexualitet en stor del av deras propaganda. Enligt motiven till lagändringen (prop. 2001/02:59 s. 33) utgör denna propaganda till stor del grunden för gärningsmäns angrepp på människor just på grund av deras sexuella läggning. I motiven togs även upp de problem och intressekonflikter som man ansåg kunde komma att uppstå vid rättstillämpningen. Särskilt skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna, som i Sverige regleras i framför allt RF:s andra kapitel och i den för Sverige bindande Europakonventionen, ansågs kunde komma att inskränkas till men för det starka skydd dessa fri- och rättigheter innehar. Den slutsatsen drogs dock att den föreslagna kriminaliseringen av hets mot homosexuella som grupp inte går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranledde begränsningen av bl.a. yttrandefriheten. Detsamma torde vara gällande beträffande andra inskränkningar av grundläggande fri- och rättigheter. Regeringen anförde att kriminalisering av hets mot homosexuella inte utgjorde något ”hot mot vetenskapens frihet, den fria åsiktsbildningen, religionsfriheten eller den fria debatten och opinionsbildningen eller människors frihet att sluta sig samman för att hävda uppfattningar som inte stämmer med majoritetens. Den innebär däremot ett fullt godtagbart krav på att även andra människors rättigheter och lika värde skall respekteras vid utövandet av dessa fri- och rättigheter” (prop. 2001/02:59 s. 34 f.). Det straffbara området anses dock inte kunna göras så vidsträckt att det innefattar även en saklig diskussion om eller kritik av homosexualitet. Samma principiella överväganden skall göras vid bedömningen av en sådan gärning som avser homosexuella som vid bedömningen av någon av de andra folkgrupper som anges i straffbestämmelsen.

För att ett uttalande skall anses vara straffbart enligt lagrummet måste detta ha spridits. Å.G. har dels genom att hålla sin predikan i offentlig lokal, dels genom att på sätt som skett försöka nå ut till så många som möjligt då han inbjudit stor del av de lokala media, haft uppsåt att sprida sin religiösa övertygelse till en större krets människor. Han får därför genom sitt handlande anses ha spritt sitt budskap på sätt som förutsätts i 16 kap. 8 § BrB. En person har dock en rättighet att förkunna och till och med söka påverka andra i sin mission. Detta fastslogs i Europadomstolens avgörande den 25 maj 1993 i målet Kokkinakis mot Grekland där det konstaterades att Europakonventionen för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, Europakonventionen, artikel 9 innefattar en rätt att påverka andra genom religiös förkunnelse. Ett förbehåll gjordes dock för speciella fall av obehörig påverkan. Den grekiska nationella strafflagen syftade till att erbjuda skydd för andras fri- och rättigheter men domstolen konstaterade i målet att det var fråga om en oproportionerlig inskränkning av Kokkinakis rätt till religionsfrihet. Inskränkningen kunde således inte anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det är dock inte i detta mål fråga om Å.G:s rätt till att förkunna sin religiösa övertygelse. Fråga gäller huruvida han i sitt förkunnande gjort otillåtna uttalanden som faller in under straffbestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB och således är förbjudna enligt svensk nationell lag.

Religionsfriheten får enligt Europakonventionen underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Det första kriteriet, att inskränkningen är föreskriven i nationell lag, är uppfylld genom straffbestämmelsen hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB. Det uppställs dock även ett krav på en lags tydlighet. Detta följer inte endast av Europadomstolens praxis utan även av den inom svensk straffrätt grundläggande legalitetsprincipen, vilken bland annat innebär ett krav på förutsebarhet beträffande en gärnings straffbarhet. Straffstadgandet om hets mot folkgrupp uppfyller detta krav. Lagrummet är klart och tydligt och det framgår att uttalanden som kan uppfattas som kränkande för homosexuella är förbjudna enligt svensk nationell lagstiftning. Vad gäller kriteriet att inskränkningen måste vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle tillämpas en proportionalitetsprincip. Enligt Europadomstolens praxis (exempelvis Otto-Preminger-Institut mot Österrike av den 23 augusti 1994 och Jersild mot Danmark av den 22 augusti 1994) konstituerar rätten till religionsfrihet i artikel 9 och rätten till yttrandefrihet i artikel 10 några av fundamenten i ett demokratiskt samhälle. Europakonventionen skall dock läsas i sin helhet och den aktuella artikeln måste således tolkas och tillämpas i ljuset av konventionens ändamål. Den som utövar de rättigheter som skyddas i respektive artikel i konventionen underkastas i sin tur även ett visst ansvar och vissa skyldigheter. Vad särskilt avser religionsfriheten kan denna underkastas en skyldighet att så långt möjligt undvika uttalanden som kränker och uttrycker missaktning mot andra och därmed kränker deras rättigheter. Det kan således vara nödvändigt att i ett demokratiskt samhälle söka förebygga och straffbelägga icke önskvärda uttryck för vissa religiösa kungörelser under förutsättning att detta sker med hänsyn tagen till att aktuell sanktion är proportionerlig till det mål som avses uppnås (Kokkinakis mot Grekland, para 49). En avvägning måste således göras mellan den enskildes intresse av religionsfrihet och de allmänna eller enskilda intressen som motiverar inskränkningen. Enligt motiven till lagen, som angivits ovan, anses intresset av att skydda gruppen homosexuella mot hot eller andra uttryck av missaktning vara ett sådant ändamål som är tillåtet för begränsningen av de fri- och rättigheter som anges i Europakonventionens rättighetskatalog. I propositionen hänvisas till den vanligt förekommande och ofta mycket obehagliga agitation och propaganda mot homosexuella som förekommit under lång tid.

Proportionalitetsprincipen måste dock även tillämpas i det enskilda fallet. Tingsrätten konstaterar inledningsvis att religionsfriheten i 2 kap. 2 § RF är en så kallad absolut rättighet som enligt 12 § samma kapitel inte kan inskränkas i lag. RF, till skillnad från anglosaxisk rättstradition, riktar sig dock i första rummet till lagstiftaren och tillämpas sällan av domstolar i deras rättstillämpande roll. Sverige är sedan år 1995 bundet av Europakonvention vari religionsfriheten får begränsas under de ovan angivna förutsättningarna. Svenska domstolar är i sin rättsutövning skyldiga att tillämpa och ta hänsyn till Europakonventionen. Bedömningen under proportionalitetsprincipen grundar sig på en intresseavvägning, i det här fallet mellan Å.G:s rätt till religions- och yttrandefrihet å ena sidan och å den andra sidan en inskränkning av dessa rättigheter för det fall hans uttalanden anses utgöra hets mot folkgrupp.

I motiven till lagändringen (prop. 2001/02:59 s. 41 f.) påpekades att varje yttrande som innehåller omdömen om en viss grupp eller varje uttryck för missaktning inte är straffbelagt. För straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandena överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen. Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets mot homosexuella, måste också uttalandet eller meddelandet alltid bedömas i sitt sammanhang. Motiven för gärningen måste därvid beaktas. Avgörande blir hur meddelandet framstår vid en objektiv bedömning. Det har vidare särskilt erinrats om innehållet i den så kallade instruktionen i TF och YGL. Vid dömande över missbruk av tryck- respektive yttrandefriheten eller vid vakande ”över dessa friheter skall betänkas att de utgör grundvalar för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla”. Detta tycks sammanfalla med den proportionalitetsprincip Europadomstolen i sin praxis menat måste tillämpas vid bedömningen av intressekonflikter mellan två fri- alternativt rättigheter.

En analys måste först göras av den predikan ”Är homosexualitet en medfödd drift eller onda makters spel med människor?” Å.G. hållit som ligger till grund för åtalet. Å.G. har uppgivit att han har en bibeltrogen religiös tro som skall förstås så att bibeln utgör Guds ord. Genom bön och meditation uppenbarar sig Guds tankar för honom och de blir då levande. Det är således vad Gud tänker som Å.G. uppger sig predika om. Å.G:s nu ifrågavarande predikan består till stora delar av direkta bibelcitat från bl.a. Mos. 1:27, 2:24, Rom. 1 kap. och 1 Tim. 1:10. De bibelavsnitt som behandlar synen på homosexuella har Å.G. knutit samman och utfyllt med hans egna ord och tolkningar. I detta sammanhang finner tingsrätten anledning att fästa särskild uppmärksamhet på följande fyra avsnitt av de uttalanden Å.G. gjort i sin predikan:

”Genom att legalisera då partnerskap mellan män och män och mellan kvinna och kvinna, så kommer det att skapa katastrofer helt enkelt. Utan dess like. Vi ser följderna redan av det här. Vi ser det genom AIDS som sprider sig. Nu är inte alla AIDS-smittade … homosexuella, men det har uppstått på grund av detta en gång i tiden och sedan kan naturligtvis oskyldiga människor bli smittade av denna hemska sjukdom utan att för den skull ha någonting med det som ligger bakom i detta vad det gäller homosexualitet.” Å.G. har på särskild fråga om uppkomsten av AIDS/HIV och spridningen härav hänvisat till vad som står i Nationalencyklopedin om att AIDS/HIV uppkom genom homosexuella i New York under 1970-talet. Detta måste, enligt Å.G., förstås så att sjukdomen och homosexualiteten har ett samband.

”Bibeln tar upp här och undervisar om dessa abnormiteter. Och sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd i en människa. Utan till och med det kan man ägna sig åt.” Å.G:s kommentar till dessa uppgifter är att tidelag är ett växande problem i Sverige men att det inte endast är homosexuella som utför sådana handlingar.

”Gosseskändare. Redan då bibeln skrevs visste Herren vad som skulle ske. Vi har upplevt det här och upplever det och vi förfasar oss över det. Och Paulus talar i första korintierbrevet och tio om perversa människor. Och perversa är översatt ifrån grundtexten som säger ’en som ligger med pojkar’. En som ligger med pojkar är perversa människor som då bibeln talar om. Nu vill jag understryka att alla homosexuella är inte pedofiler. Och alla homosexuella är inte perversa. Men man öppnar ändå porten till förbjudna områden och låter synden få fäste i tankelivet.”

”Frivilligt lämnar jag renheten och tar emot orenheten. Medvetet bytte de, säger Paulus. Homosexualitet det är någonting sjukt. Det är alltså en frisk tanke och ren tanke som blivit utbytt mot en besmittad tanke. Där ett friskt hjärta som blivit utbytt mot ett sjukt hjärta. … Är homosexualitet något man väljer, svar ja. Man väljer det. Man är inte född till det. Man väljer det här helt enkelt. Man byter ut det. Det är absolut på det sättet för annars så skulle det vara svek mot människor.”

Å.G:s kommentar till de ovanstående avsnitten ur hans predikan är att han vänder sig mot homosexualitet som fenomen, inte mot de enskilda människor som är homosexuella. Hans uppgift som Guds tjänare är att söka omvända de homosexuella genom själasörjning.

Att endast citera och diskutera religiösa urkunder, här bibeln, faller inte inom det straffbara området. Justitiekanslern har, i beslut 2003-01- 21 Dnr 16-03-30, beträffande bibliska citat och uttalanden menat att religiösa uttalanden som isolerat kan uppfattas som hets mot homosexuella inte konstituerar en brottslig handling då det endast rör sig om citat ur bibeln. Justitiekanslern har dock vidare anfört att hets mot folkgrupp kan aktualiseras om sådana uttalanden lyfts fram och uttryckligen åberopats på ett nedvärderande sätt mot homosexuella. Det är följaktligen inte tillåtet att använda bibeln eller annat liknande material för att hota eller uttrycka missaktning för homosexuella som grupp. Skillnad skall dock göras mellan uttalanden och meddelanden som anspelar på läggningen som sådan och uttrycker hot eller missaktning mot kollektivet på grund av dess sexuella läggning och sådana uttalanden eller meddelanden som anspelar på beteenden eller sådana uttryck som den sexuella läggningen kan ta med sig, men som inte syftar till att kränka eller hota hela gruppen av homosexuella. Livsstilar och livsåskådningar skall det således vara tillåtet att diskutera. Å.G. har i sin predikan gjort uttalanden som måste förstås så att pedofiler och människor som utövar sexuellt umgänge med djur till övervägande andel utgörs av homosexuella. Understrykandet av att inte alla homosexuella är pedofiler kan rimligen inte förstås på annat sätt än att det enligt honom är vanligt förekommande. Tingsrätten fäster vidare särskild uppmärksamhet vid Å.G:s liknelse av homosexualitet med en cancersvulst i samhället, en liknelse som måste anses vara ett kränkande uttalande för homosexuella som grupp. Då det anges att en saklig debatt och en fri opinion måste få föras utan att medföra straffansvar syftar detta, enligt tingsrättens mening, inte på denna typ av uttalanden och påståenden. Å.G:s predikan innehåller till stora delar klara påhopp på och uttryck för missaktning av homosexuella som grupp. Innebörden av Å.G:s uttalanden kan därför inte ses som annat än en kränkning av människor med denna sexuella läggning. Enligt tingsrättens mening kan en person inte gömma sig bakom bibelord för att framföra sina djupt kränkande åsikter om en viss folkgrupp. Å.G. har inte endast citerat avsnitt ur bibeln och tolkat dessa utan själv gjort utfyllnader av nämnda citat och vidareutvecklat dessa till direkta påhopp om att homosexuella gör sig skyldiga till straffbara handlingar som av samhället i stort anses vara av särskilt allvarlig art. Enligt tingsrättens mening har Å.G. genom sina påståenden djupt kränkt de homosexuella som grupp och hans predikan har klart syftat till att missakta de homosexuella som grupp.

Som ovan nämnts är dock rätten till religions- och yttrandefrihet starkt skyddad dels i svensk nationell rätt, dels genom den internationella rätten Sverige är bundet av. Skyddet för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna är vad som konstituerar ett demokratiskt samhälle. I detta ligger även grundtanken om alla människors lika värde och rätten att få slippa att kränkas av andra på grund av bl.a. sexuell läggning. Under senare år har samhället särskilt beaktat och uppmärksammat de kränkningar och de brott människor fått utstå just på grund av sin sexuella läggning. Detta har tagit sig uttryck i partnerskapslagstiftningen, homosexuellas rätt att adoptera barn och den i målet aktuella straffbestämmelsen hets mot folkgrupp. Hatbrott har under en tid åtnjutit prioritet inom rättsväsendet och sådana brott anses vara av särskilt allvarligt slag. Det går, enligt tingsrättens mening, inte att bortse från hur det samhälle vi idag lever i ser ut och hur extrema grupper uttrycker en djup missaktning och kränkning mot särskilt utsatta minoritetsgrupper. I särskilt allvarliga fall har även hot uttalats och våldsbrott förövats mot dessa grupper. I ett demokratiskt samhälle måste den fria debattens princip råda och skyddet för alla människors fri- och rättigheter värnas så långt det är möjligt. Det skulle dock föra för långt om man i dessa rättigheters namn accepterade uttalanden och meddelanden som i sin tur kränkte andra människors rättigheter. Den rättighet homosexuella som grupp har att inte utsättas för kränkningar måste, enligt tingsrättens mening, vara mer skyddsvärd än Å.G:s rätt att få göra dessa kränkande uttalanden i religionens namn.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner tingsrätten sålunda att Å.G. gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp i enlighet med åtalet genom att i sin predikan uppsåtligen ha gjort uttalanden som klart uttrycker missaktning mot människor på grund av deras sexuella läggning och det får därtill anses vara ställt utom allt rimligt tvivel att dessa hans uttalanden gjorts i syfte att miss- och ringakta homosexuella som grupp.

Brottet hets mot folkgrupp är enligt lagstiftaren av särskilt allvarlig art då det hänför sig till en kränkning av människor på grund av deras sexuella läggning och då detta i förlängningen allvarligt förringar de demokratiska värden vi värnar och det skydd minoritetsgrupper åtnjuter i vårt samhälle. Det brott Å.G. gjort sig skyldig till är, såsom åklagaren gjort gällande, hänförligt till straffstadgandets normalgrad.

Påföljd

Å.G. förekommer inte tidigare i belastningsregistret.

För hets mot folkgrupp, som inte är ringa brott, är stadgat fängelse i högst två år. Brottet är ett s.k. artbrott för vilket påföljden skall bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl föreligger för att välja en inte frihetsberövande påföljd. Då några sådana särskilda skäl inte föreligger och sålunda annan påföljd inte kan komma ifråga för Å.G. skall påföljden bestämmas till ett kortare fängelsestraff.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde Å.G. för hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 § BrB till fängelse en månad.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Bertil Hübinette, hovrättsråden Göran Olsson och Ann Ganelind, referent, samt nämndemannen Leif Sandén) anförde i dom den 11 februari 2005:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har Å.G. hörts på nytt och åklagaren har åberopat banduppspelning av den aktuella predikan (se den som bilaga till tingsrättens dom intagna utskriften). Utredningen i hovrätten är således densamma som vid tingsrätten. Till sitt försvar har Å.G. åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten, men också att gärningspåståendet inte är så tydligt att det kan läggas till grund för en fällande dom.

Sammanfattningsvis har Å.G. förklarat att han inte anser sig ha någon rätt att fördöma eller förnedra homosexuella och att han inte heller har avsett att göra det genom sin predikan. I stället ville han föra fram frikyrkornas, eller i vart fall sin egen, syn på homosexualitet. Han har gjort gällande att det var hans rättighet, men också hans skyldighet som pastor, att redogöra för bibelns syn på homosexualitet. Vidare har han förklarat att han med sin predikan särskilt vände sig till unga människor, som kunde befinna sig på gränsen till att pröva ett homosexuellt levnadssätt, och till personer med homosexuell läggning, som genom predikan skulle nå insikt och sedermera omvändas. Efter predikan sjöng församlingen en psalm och sedan avslutade han gudstjänsten med att förkunna nådens budskap.

Hovrätten gör följande bedömning.

Åklagarens gärningsbeskrivning är allmänt hållen och tar sikte på predikan i dess helhet. Därtill uppmanad har åklagaren emellertid vid tingsrätten särskilt utpekat vissa uttalanden. Med hänsyn härtill, och med beaktande av vad åklagaren har anfört till utveckling av åtalet, får gärningsbeskrivningen anses tillräckligt preciserad för att kunna läggas till grund för en straffrättslig bedömning.

Medborgarnas yttrandefrihet och religionsfrihet är grundlagsfäst. Yttrandefriheten innebär frihet att i bl.a. tal meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Religionsfriheten innebär frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion (2 kap. 1 § 1 stycket p. 1 och 6 RF).

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), vilken gäller som lag här i landet, stadgar rätt för envar till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor eller ritualer (Artikel 9:1).

RF ger möjlighet att i viss utsträckning genom lag begränsa yttrandefriheten (2 kap. 12 § RF). Vid bedömandet av vilka begränsningar i yttrandefriheten som får ske, skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i bl.a. religiösa angelägenheter (2 kap. 13 § 2 stycket RF).

Europakonventionen stadgar att friheten att utöva religion eller tro endast får underkastas sådana inskränkningar som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter (Artikel 9:2).

Som framgår av regleringen i 2 kap. 12 § RF, saknas möjlighet att genom lag inskränka religionsfriheten. Som tingsrätten konstaterat är religionsfriheten därigenom en s.k. absolut rättighet. Genom den aktuella straffbestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB har lagstiftaren således inte avsett att inskränka religionsfriheten. Kriminaliseringen innefattar därför endast inskränkning av yttrandefriheten. Då emellertid yttrandefriheten är tillförsäkrad medborgarna även i deras religionsutövning kommer den gjorda begränsningen av yttrandefriheten indirekt att begränsa jämväl religionsfriheten. Enligt Europakonventionen är begränsning av religionsfriheten i och för sig tillåten, dock endast om den är nödvändig med beaktande av vissa särskilt angivna ändamål. Regeringen har som motivering till förslaget om den aktuella bestämmelsen i BrB framfört den uppfattningen, att kriminaliseringen inte utgör något hot mot religionsfriheten (prop. 2001/02:59 s. 35).

Enligt den i målet aktuella bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB skall den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på bland annat sexuell läggning dömas för hets mot folkgrupp.

Genom Å.G:s egna uppgifter och utredningen i övrigt är styrkt att han under en offentlig gudstjänst hållit en predikan med det innehåll som framgår av bilagan till tingsrättens dom. Som tingsrätten har funnit är därmed det i lagen uppställda kravet på spridning uppfyllt. I målet är vidare klarlagt att hans predikan har handlat om en grupp personer med hänvisning till deras sexuella läggning.

Av Å.G:s egna uppgifter framgår vidare att han har en bokstavstrogen kristen tro. För honom utgör bibeln i dess helhet Guds ord. Den till grund för åtalet liggande predikan består till stora delar av direkta bibelcitat. Dessa, som behandlar synen på homosexuella, har Å.G. knutit samman med sina egna ord och tolkningar samt moderna företeelser. Bibeltexterna, och kanske än mer Å.G:s utveckling av dessa, är sådana att de måste beröra personer med homosexuell läggning mycket illa. Enbart detta förhållande är emellertid inte tillräckligt för att predikan skall anses innefatta en straffbar hets mot homosexuella som grupp.

Avsikten med straffbestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB är inte att hindra resonemang och diskussioner om homosexualitet vare sig inom kyrkor eller på andra håll i samhället. Varje yttrande som innehåller omdömen om en viss grupp eller varje uttryck för missaktning är inte heller straffbelagt. För straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandena överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen. Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets mot homosexuella, måste också uttalandet eller meddelandet alltid bedömas i sitt sammanhang (prop. 2001/02:59 s. 41 f.). När det gäller predikosituationer uttalade konstitutionsutskottet att det normalt torde ligga utanför det straffbara området att citera religiösa urkunder och endast uppmana åhörarna till att följa urkundernas inriktning. Utskottets ställningstagande godtogs av riksdagen (konstitutionsutskottets betänkande 2001/ 02:KU 23 s. 37 och 2002/03:KU 7 s. 5 samt rskr. 2002/03:8). Såvitt framgår av förarbetena är sålunda uttalanden i predikosituationer inte under alla förhållanden straffria. Gränsdragningen mellan vad som är tilllåtet och otillåtet är dock ingalunda klar och vid tolkningen skall även Europakonventionen beaktas. Enligt denna har, som återgetts ovan, var och en rätt till religionsfrihet. Möjligheten att inskränka denna rätt genom lagstiftning är starkt begränsad. Religionsfriheten innefattar bland annat frihet att utöva sin religion eller tro genom gudstjänst. I Europadomstolens avgörande den 25 maj 1993 i målet Kokkinakis mot Grekland, ResDH(97)576, konstaterades att den berörda artikeln innefattade en rätt att påverka andra genom religiös förkunnelse. Domstolens uttalande gjordes dock med förbehåll för speciella fall av obehörig påverkan, särskilt sådan som utövades genom våld eller hjärntvätt. Slutsatsen härav måste bli att det endast i sällsynta fall kan komma i fråga att bedöma uttalanden som görs i en predikosituation som hets mot folkgrupp.

Av predikan och Å.G:s egna uppgifter framgår att hans övergripande syfte var att nå ut med sitt bibeltrogna budskap. Enligt detta är utlevd homosexualitet en svår synd som förhindrar de som syndar från att bli delaktiga i nåden, om de inte omvänder sig. Vidare framförde Å.G. att homosexualitetens accentuerade utbredning och acceptans är av ondo, inte bara för de människor som förleds till synd, utan också för samhället i stort. Det som är ägnat att kränka homosexuella i Å.G:s predikan är denna i bibeln grundade kategoriska bedömning av homosexuella förbindelser som synd. Hans egna tillägg, genom vilka han knyter samman citaten, är inte vetenskapliga och kan, även om han gör flera reservationer, starkt ifrågasättas. Å.G:s utveckling av bibelcitaten är anmärkningsvärda i fråga om ordval, men innehållet är dock knappast mera långtgående än de bibeltexter han hänför sig till. En rätt till bibeltrogen förkunnelse får anses innefatta en möjlighet att med egna ord utlägga och tolka bibeln så länge framställningen anknyter till bibelns budskap. Även åsikter som är främmande för flertalet medborgare eller till och med provocerande får således framföras.

Som hovrätten tidigare har konstaterat kan det endast i sällsynta fall komma i fråga att bedöma uttalanden som görs under en predikan som hets mot folkgrupp. Det finns inte något som tyder på att Å.G. har använt predikosituationen som täckmantel för att angripa homosexuella som grupp i vidare mån än vad som följer av den religiösa urkund som hans kristna tro omfattar. Avsikten med predikan synes i stället ha varit att förklara och lägga ut den trosuppfattning och syn på bibeltexterna som Å.G. står för samt att påverka människors levnadssätt. Detta måste anses falla utanför vad som omfattas av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp (jfr JK:s beslut 2004-08-20 i Dnr 2900-04-31). Åtalet skall därför ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten åtalet.

Nämndemannen Maj-Britt Gunnarsson var skiljaktig och anförde:

Lika med tingsrätten finner jag att Å.G. skall dömas för hets mot folkgrupp till fängelse en månad.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Regner, referent, Blomstrand, Calissendorff och Skarhed) meddelade den 29 november 2005 följande dom.

Domskäl

Enligt 16 kap. 8 § BrB döms för brottet hets mot folkgrupp den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Hets mot homosexuella som grupp kriminaliserades genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2003. I förarbetena angavs att homosexuella utgör en utsatt grupp i samhället, att homosexuella ofta är utsatta för brott på grund av sin sexuella läggning samt att nationalsocialistiska och andra rasideologiska grupper som ett led i sin propaganda, invävt i den rasistiska och antisemitiska agitationen i övrigt, agiterar mot homosexuella och homosexualitet (prop. 2001/02:59 s. 32 f.).

I samband med lagändringen diskuterades ansvarsbestämmelsens rekvisit ”uttrycker missaktning” (se a. prop. s. 21 f.). Detta rekvisit infördes år 1970 och har i praxis fått en vidsträckt tillämpning (se NJA 1982 s. 128 och 1996 s. 577). Alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur omfattas dock inte. Uttalanden som inte kan anses överskrida gränserna för en saklig kritik av vissa grupper faller utanför det straffbara området. För straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga. Hänsyn till opinionsfriheten och kritikrätten får visserligen inte åberopas som skydd för uttalanden som uttrycker missaktning mot en hel folkgrupp på grund av att den t.ex. tillhör en viss nationalitet och av denna anledning skulle vara mindre värd. (Se prop. 1970:87 s. 130, jfr prop. 2001/02:59 s. 14 f. och 37 f.) Det straffbara området skall dock inte sträckas så långt att det kommer att omfatta även en saklig diskussion om eller kritik av homosexualitet. Kriminaliseringen skall inte utgöra hinder mot opinionsfriheten eller ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Vidare skall vetenskapens frihet bevaras. I det sagda ligger att också sådana påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt inte skall omfattas av kriminaliseringen. (Prop. 2001/ 02:59 s. 35 f.)

Med anledning av att Sveriges Frikyrkosamråd vid beredningen av 2003 års lagändring krävt att det tydligt definieras vad som är straffbart och att predikosituationer eller motsvarande inte skall omfattas av det straffbelagda området, gjorde regeringen vidare följande uttalanden om det straffbara området (a. prop. s. 41 f.).

”Som tidigare har sagts syftar den valda lagtekniska lösningen till att markera att samma principiella överväganden skall göras vid bedömningen av en sådan gärning som avser exempelvis homosexuella som vid bedömningen av en gärning som avser någon av de andra grupper som skyddas av bestämmelserna om hets mot folkgrupp. I anledning av de synpunkter som Sveriges frikyrkosamråd (FSR) har framfört vill regeringen därför framhålla att vårt förslag till en kriminalisering av hets med anspelning på sexuell läggning, lika lite som den motsvarande i dag gällande kriminaliseringen av hets mot folkgrupp, är avsett att hindra en fri och saklig debatt. Meningen är alltså inte att hindra resonemang och diskussioner om homosexualitet, bisexualitet eller heterosexualitet vare sig inom kyrkor eller på andra håll i samhället. Det måste också vara möjligt för homosexuella och andra att i en fri och öppen debatt bemöta och tillrättalägga felaktiga uppfattningar och på så sätt motverka fördomar som annars riskerar att konserveras och leva kvar i det fördolda.

Den nuvarande lagstiftningen om hets mot folkgrupp innehåller också begränsningar så att inte varje yttrande som innehåller omdömen om en viss grupp eller varje uttryck för missaktning är straffbelagt. Således sägs i förarbetena bl.a. att det för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga. Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets mot exempelvis homosexuella, måste också uttalandet eller meddelandet - liksom annars när det gäller prövningen av om en gärning utgör hets mot folkgrupp - alltid bedömas i sitt sammanhang. Motiven för gärningen måste därvid beaktas.

Ett visst utrymme för straffria kritiska eller liknande uttalanden måste självfallet finnas. Avgörande blir hur meddelandet framstår vid en objektiv bedömning. Vidare måste det med hänsyn till sammanhanget stå klart att gärningsmannens uppsåt med meddelandet varit att sprida ett sådant meddelande som innefattar hot mot eller missaktning för gruppen i fråga. I detta sammanhang kan erinras om den uttryckliga s.k. instruktionen i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Den innebär att den som dömer över missbruk av tryck- respektive yttrandefriheten eller vakar över dessa friheter skall betänka att de utgör grundvalar för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla.

Det som nu föreslås kriminaliseras är hets mot kollektivt bestämda grupper med anspelning på sexuell läggning. Det rör sig alltså om sådana kränkande omdömen och hotfulla uttalanden om främst homosexuella som grupp som tar sin utgångspunkt i att gruppen har den läggning den har. Att endast citera och diskutera exempelvis religiösa urkunder faller inte inom det straffbara området enligt förslaget. Det bör däremot inte - lika litet som det i dag är tillåtet att utifrån religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för muslimer eller kristna - vara tillåtet att använda sådant material för att hota eller uttrycka missaktning för homosexuella som grupp. Det är här viktigt att skilja uttalanden och meddelanden som anspelar på läggningen som sådan och uttrycker hot eller missaktning mot kollektivet på grund av denna läggning från sådana uttalanden eller andra meddelanden som anspelar på beteenden eller sådana uttryck som läggningen kan ta sig, men som inte kan tänkas syfta till att kränka eller hota hela den grupp av människor som har denna läggning. Det måste till exempel - på motsvarande sätt som i dag gäller i fråga om exempelvis uttalanden med anspelning på trosbekännelser - vara möjligt att diskutera olika livsstilar och livsåskådningar.”

Vid riksdagsbehandlingen av 2003 års lagändring uttalade Konstitutionsutskottet med anledning av en motion att meningen inte är att särskilda regler skall gälla för uttalanden som görs t.ex. i en predikosituation jämfört med om samma uttalande sprids i något annat sammanhang. Utskottet delade den bedömning som Justitiekanslern gjort i ett yttrande till utskottet att det inte kan komma i fråga att generellt särbehandla t.ex. vad som i motionen anges vara uttalanden som är normerande till sin karaktär eller normativa. När det gäller predikosituationer skulle det enligt utskottets mening normalt komma att ligga utanför det straffbara området att citera religiösa urkunder och endast uppmana åhörarna till att följa urkundernas inriktning (bet. 2001/02:KU23 s. 36 f.).

I det första av de avsnitt som riksåklagaren har åberopat i den justerade gärningsbeskrivningen har Å.G. kopplat ihop homosexualitet med uppkomst och spridning av AIDS. Han har i det andra avsnittet talat om sexuella abnormiteter - bland vilka enligt sammanhanget homosexualitet uppenbarligen inbegrips - som en djup cancersvulst och om våldtäkt av djur i anslutning till ett bibelord i tredje mosebok 18:22-30 som inleds med ”du skall inte ligga hos en man som man ligger hos kvinna” men som också behandlar tidelag. Med hänvisning till första korintierbrevet har han i det tredje avsnittet använt uttrycken gosseskändare, perversa människor och pedofiler när han talat om homosexuella. Slutligen har han, innan han kommer in på första korintierbrevet 6:18, sagt att homosexualitet är någonting sjukt och att det är en frisk och ren tanke som blivit utbytt mot en besmittad tanke.

Nu angivna uttalanden bör prövas utifrån det innehåll som de omedelbart förmedlar snarare än utifrån en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. En utgångspunkt för prövningen bör nämligen vara hur en åhörare till Å.G:s predikan måste uppfatta dem.

En annan utgångspunkt för bedömningen är att Å.G. - när han gjort sina uttalanden - har handlat utifrån sin kristna övertygelse med syfte att påverka människors situation till det bättre och i enlighet med vad han uppfattat som sin plikt som pastor.

De nu avsedda uttalandena kan inte anses utgöra direkta uttryck för de textställen i bibeln som Å.G. hänfört sig till och måste bedömas utgöra kränkande omdömen om gruppen i allmänhet, även om han inte varit helt kategorisk utan gjort vissa reservationer för att inte alla homosexuella är sådana som han kritiserar. Å.G. har gjort gällande att hans uttalanden inte riktat sig mot homosexuella som grupp utan att de tar sikte på de beteenden som bibeln, enligt hans uppfattning, entydigt betecknar som synd. Vad som framstår som den väsentliga grunden i uttalandena är emellertid den sexuella läggningen i sig, även om han egentligen avsett den utövade homosexualiteten. Det kan inte heller anses möjligt att dra en skarp gräns mellan läggningen som sådan och de uttryck för denna som utgör det centrala i denna läggning. Det får anses klart att uttalandena överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen homosexuella. Å.G. har uppsåtligen spritt dessa uttalanden i sin predikan inför församlingen i medvetande om att de skulle komma att uppfattas som kränkande. Enligt den innebörd av 16 kap. 8 § BrB som kommit till uttryck i motiven får uttalandena därför anses ha gett uttryck för missaktning av gruppen homosexuella.

Frågan är emellertid om hänsyn till religions- och yttrandefrihetsintressena skall medföra att ordet missaktning bör ges en mera restriktiv tolkning är vad som omedelbart framgår av lagtexten och dess förarbeten.

Avsikten har varit att 2003 års lagändring skall uppfylla de förutsättningar för begränsningar av yttrandefriheten som följer av vårt konstitutionella skydd för denna liksom av Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (prop. 2001/02:59 s. 34 ff.). HD måste emellertid nu pröva om en tilllämpning av 16 kap. 8 § BrB i Å.G:s fall bör underlåtas därför att en sådan tillämpning skulle strida mot grundlag (jfr NJA 2000 s. 132 och 2005 s. 33) eller mot Europakonventionen (jfr prop. 1993/94:117 s. 37 f. och bet. 1993/94:KU24 s. 17 ff.).

Religionsfriheten definieras i 2 kap. 1 § första stycket 6 RF som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Denna frihet får inte begränsas (2 kap. 12 § första stycket RF). Dess definition är snäv och de moment som närmast är utflöden av andra friheter som yttrandefriheten får begränsas enligt vad som gäller för dessa friheter (Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna s. 79). En i allmänhet straffbar handling är inte skyddad bara därför att den förekommer i ett religiöst sammanhang, utan grundlagsskyddet innebär ett förbud mot bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller som, fastän de har fått en mera allmän avfattning, uppenbart syftar till att motverka en viss religiös riktning.

Det är uppenbart att grundlagsbestämmelsen om religionsfrihet inte kan medföra att Å.G. går fri från ansvar. Det kan dock framhållas att - såsom framgår av det följande - religionsfriheten i mera vidsträckt betydelse har tillmätts stor vikt i grundlagsskyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna.

När det gäller yttrandefriheten enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 RF så får den i viss utsträckning begränsas genom lag (2 kap. 12 och 13 §§ RF). Mera allmänna ramar för en sådan begränsning är att den får göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar samt inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (12 § andra stycket). Vidare anges i 13 § första stycket ett antal särskilda intressen med hänsyn till vilka yttrandefriheten får begränsas, en uppräkning som kompletteras med att denna frihet i övrigt får begränsas om särskilt viktiga skäl föranleder det. I paragrafens andra stycke anges att det vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av första stycket särskilt skall beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Det är inte uppenbart att grundlagsskyddet för yttrandefriheten lägger hinder i vägen för att döma Å.G. enligt åtalet (jfr 11 kap. 14 § RF). Inte heller i övrigt hindrar grundlagen att han döms enligt ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Den bedömning som då skall göras är i vad mån Europakonventionen påverkar frågan om ansvar för Å.G. Religionsfriheten regleras där i artikel 9 och yttrandefriheten i artikel 10. Det kan redan här påpekas att den förstnämnda friheten är mera vidsträckt än enligt RF men i viss utsträckning begränsningsbar genom vanlig lag, medan yttrandefriheten är densamma i båda regleringarna, dock med snävare begränsningsramar i konventionen.

Religionsfriheten enligt artikel 9 innefattar frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Yttrandefriheten enligt artikel 10 innefattar frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning. Båda friheterna får underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers rättigheter. I övrigt kan noteras att religionsfriheten också får inskränkas till skydd för allmän ordning och yttrandefriheten till förebyggande av oordning eller brott och till skydd för annans goda namn och rykte.

Brottsbalksbestämmelsen om hets mot folkgrupp ryms i och för sig inom de ramar som Europakonventionen ger på angivet sätt (jfr 2 kap. 23 § RF). Frågan är emellertid om en tillämpning av denna bestämmelse i Å.G:s fall skulle innebära ett brott mot Sveriges konventionsåtaganden. Vid den bedömningen måste Europadomstolens praxis beaktas (se bet. 1993/94:KU24 s. 19).

I första hand är då av intresse Europadomstolens tillämpning av artikel 9 som kan sägas utgöra ett specialfall av yttrandefrihetsskyddet när det gäller att ge uttryck för tankar och idéer grundade i en religion i ett sådant sammanhang som en predikosituation (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. s. 306 och Europadomstolens dom den 25 maj 1993 i målet Kokkinakis mot Grekland, p. 31, Publications Serie A nr 260-A). Det avgörande synes vara huruvida inskränkningen av Å.G:s frihet att predika är nödvändig i ett demokratiskt samhälle, vilket innebär att en värdering måste göras av om inskränkningen är proportionerlig i förhållande till det skyddade intresset. Vid bedömningen av en sådan fråga anses konventionsstaten åtnjuta en viss frihet (”margin of appreciation”). (Jfr Danelius a.a. s. 302 och t.ex. Europadomstolens dom den 4 december 2003 i målet Gündüz mot Turkiet, p. 37, Reports of judgments and decisions 2003-XI s. 229.)

Med hänsyn till den centrala betydelse som en religiös övertygelse har för den enskilde måste det antas att vid tillämpning av Europakonventionen en viss återhållsamhet skall iakttas när det gäller att godta inskränkningar som legitima enligt artikel 9. Motsvarande gäller om Å.G:s yttranden skulle vara att bedöma enligt artikel 10. Europadomstolens praxis vid tillämpning av artikel 10 kan ge ledning även om bedömningen sker på grundval av artikel 9.

En utgångspunkt vid bedömningen är vad Europadomstolen uttalade i sin dom den 7 december 1976 i målet Handyside mot Förenade Konungariket (Publications Serie A nr 24): ”Yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett (demokratiskt) samhälle, en av de grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för varje människas utveckling. - - - den omfattar inte endast ’information’ och ’idéer’ som mottas positivt eller kan anses ofarliga utan också dem som kränker, chockerar eller stör staten eller någon del av befolkningen. Detta är de krav som ställs av den pluralism, den tolerans och den vidsynthet utan vilken inget ’demokratiskt samhälle’ kan existera.” (Efter Danelius, a.a. s. 306.)

Europadomstolen har i olika mål framhållit betydelsen av yttrandefrihet i politiska sammanhang (jfr t.ex. domstolens domar den 27 februari 2001 i målet Jerusalem mot Österrike, p. 32, Reports of judgments and decisions 2001-IX s. 69, och den 10 juli 2003 i målet Murphy mot Irland, p. 67, Reports of judgments and decisions 2001-IX s. 1). Ett liknande synsätt kan antas gälla i religiösa sammanhang (jfr domen i Kokkinakis- målet, p. 31).

Samtidigt har domstolen också understrukit att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10, som anges i dennas andra stycke, har ansvar och skyldigheter. Bland dessa bör i religiösa sammanhang ingå en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor. Vidare har staten i allmänhet ett visst utrymme (margin of appreciation) vid reglering av yttrandefriheten beträffande sådant som kan kränka djupt personliga uppfattningar i moralfrågor eller religionsfrågor. (Se t.ex. domstolens dom den 4 december 2003 i målet Gündüz mot Turkiet, p. 37.)

Det bör också nämnas att artikel 10 inte bara skyddar innehållet i åsikter och uppgifter utan även det sätt på vilket dessa sprids (se t.ex. Europadomstolens dom den 23 september 1994 i målet Jersild mot Danmark, p. 31, Publications Serie A nr 298). Motsvarande gäller enligt artikel 9 (Europadomstolens dom den 26 september 1996 i målet Manoussakis m.fl. mot Grekland, p. 47, Reports of judgments and decisions 1996-IV s. 1346).

När Europadomstolen bedömer om en påstådd inskränkning är nödvändig i ett demokratiskt samhälle prövar domstolen om den svarar mot ett angeläget samhälleligt behov, om den är proportionell med det legitima ändamål som skall tillgodoses och om de skäl som de nationella myndigheterna anger för att berättiga den är relevanta och tillräckliga (domstolens dom den 26 april 1979 i målet Sunday Times mot Storbritannien, p. 62, Publications Serie A nr 30). När det gäller uttryckssätt som sprider, förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar hat grundat på intolerans (inklusive religiös sådan) - ”hate speech” - anser Europadomstolen att det kan vara nödvändigt att bestraffa eller till och med hindra uttalanden av det slaget. En samlad bedömning skall göras av omständigheterna, bl.a. innehållet i det som sagts och det sammanhang i vilket uttalandena gjorts, för att avgöra om inskränkningen är proportionerlig i förhållande till ändamålet och om skälen för den är relevanta och tillräckliga. Även bestraffningens art och stränghet skall beaktas i sammanhanget. (Se domen i Gündüz-målet, p. 40; jfr också domstolens dom den 9 juni 2004 i målet Abdullah Aydin mot Turkiet, p. 35; application 42435/98, ej publ.)

I Europadomstolens dom den 23 september 2004 i målet Feridun Yasar m.fl. mot Turkiet (application 42713/98, ej publ.) bedömde domstolen beträffande flertalet klagande att de hade uttalat sig (vid två partikongresser) i egenskap av politiker i sin roll som aktörer i det turkiska politiska livet och inte hade uppmanat till våldsanvändning, beväpnat motstånd eller uppror samt att det inte var fråga om hate speech, något som i domstolens ögon var det avgörande förhållandet att ta hänsyn till. En annan klagande hade genom sina uttalanden lämnat tvivel om sin inställning till våld för att uppnå självständighet (för kurder), vilket gjorde att domstolen ansåg att bestraffningen i hans fall kunde anses svara mot ett angeläget samhälleligt behov men att bestraffningens art och stränghet var oproportionella. Klagandena hade därför utsatts för en kränkning av artikel 10. (Domen p. 27-29.)

Vid en samlad bedömning av omständigheterna - mot bakgrund av Europadomstolens praxis - i Å.G:s fall är det till en början klart att det inte är fråga om sådana hatfulla uttalanden som brukar kallas hate speech. Detta gäller även det av hans yttranden som får betraktas som mest långtgående där sexuella abnormiteter beskrivs som en cancersvulst eftersom uttalandet, sett i belysning av vad han sagt i samband med detta i sin predikan, inte är sådant att det kan anses uppmuntra till eller rättfärdiga hat mot homosexuella. Det sätt han uttryckt sig på kan kanske inte sägas vara så mycket mera nedsättande än ordalagen i aktuella bibelställen men får anses långtgående även i beaktande av den förkunnelse han velat framföra inför åhörarna. Han har gjort sina uttalanden i en predikan inför sin församling över ett tema som finns i bibeln. Frågan huruvida den trosuppfattning på vilken han byggt sina uttalanden är legitim eller inte skall inte vägas in i bedömningen (Europadomstolens dom den 26 september 1996 i målet Manoussakis m.fl. mot Grekland, p. 47).

Under sådana omständigheter är det sannolikt att Europadomstolen, vid en prövning av den inskränkning i Å.G:s rättighet att förkunna sin i bibeln grundade uppfattning som en fällande dom skulle utgöra, skulle finna att inskränkningen inte är proportionerlig och därmed skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen.

Uttrycket missaktning i bestämmelsen om hets mot folkgrupp kan inte anses ha en så entydig innebörd att en verklig lagkonflikt här uppkommer mellan Europakonventionen och BrB (jfr bet. 1993/94:KU24 s. 18 ff.). Av det förut anförda följer visserligen att det enligt förarbetena är avsett att yttranden av sådant slag som dem som riksåklagaren har åberopat i den justerade gärningsbeskrivningen skall anses ge uttryck för missaktning i bestämmelsens mening. Ett av skälen för att inkorporera Europakonventionen i svensk rätt har emellertid varit att skapa ett uttryckligt underlag att direkt tillämpa konventionen vid svensk domstol (se prop. 1993/94:117 s. 33). HD har också i flera avgöranden slagit fast att sådana uttalanden om en lagregels innebörd som har gjorts i lagförarbeten eller rättspraxis måste kunna frångås när detta krävs enligt den konventionstolkning som kommer till uttryck i Europadomstolens avgöranden (se senast NJA 2005 s. 462; jfr tidigare bl.a. rättsfallen NJA 1988 s. 572, 1991 s. 188, 1992 s. 532 och 2003 s. 414). Det anförda leder till att ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp i detta fall bör tolkas mera restriktivt än vad dess förarbeten ger vid handen för att en konventionsenlig tillämpning skall uppnås. Som nyss anförts får det antas att en sådan konventionsenlig tillämpning inte ger utrymme för en fällande dom mot Å.G. under de i målet aktuella omständigheterna.

Med hänsyn till det anförda skall åtalet mot Å.G. ogillas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.