NJA 1989 s. 185

Domskäl

TR:n (rådmannen Jansler) anförde i beslut d 30 maj 1985: Förvaltaren har förklarat sig acceptera bevakningen i övrigt utom såvitt avser yrkad förmånsrätt. Han har vidare gjort den inskränkningen, om vilken parterna är överens, att från det bevakade beloppet skall avräknas vad som kan komma att inflyta genom försäljningen av maskiner till Alfred Jonsson Fabriksaktiebolag.

Sålunda återstår som tvistigt i målet endast frågan om Industrifinans är berättigat till förmånsrätt. Förvaltaren har som grund för sin anmärkning anfört: Konkursbolaget har överlämnat säkerheten senare än tre månader före fristdagen. Säkerheten var inte betingad vid skuldens tillkomst, dvs då leasingavtalen träffades, och har i vart fall inte överlämnats utan dröjsmål. Säkerheten skall därför gå åter enligt 37 § KL.

Industrifinans har vitsordat att säkerheten överlämnats senare än tre månader före fristdagen men har bestritt att den inte var betingad vid skuldens tillkomst. Industrifinans har gjort gällande att skulden tillkommit först genom konkursutbrottet och säkerheten därför överlämnats utan dröjsmål.

TR:n gör följande bedömning. Enligt 37 § KL skall säkerhet som gäldenären överlämnat senare än tre månader före fristdagen gå åter, om den ej var betingad vid skuldens tillkomst eller ej överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Av betydelse är alltså när skulden skall anses ha tillkommit. Enligt leasingavtalen har konkursbolaget förbundit sig att utge hyra med i avtalen bestämda belopp och under bestämd tid eller skadestånd motsvarande hyran för resterande hyrestid med viss justering. Någon rätt för konkursbolaget att säga upp avtalen har inte förelegat. Även Industrifinans har förbundit sig att prestera under hela hyrestiden. Visserligen har Industrifinans kunnat säga upp avtalen i vissa situationer men konkursbolaget har ändå varit skyldigt att utge skadestånd. Konkursbolaget har således redan genom ingåendet av avtalen blivit förpliktat att utge hyra för hela hyrestiden eller skadestånd enligt i avtalen bestämd beräkningsgrund. Vid sådant förhållande bör skulden anses ha tillkommit genom undertecknandet av leasingavtalen.

Vid tiden för leasingavtalen hade avtalet om fakturakredit redan träffats. Pantförskrivningen enligt sistnämnda avtal avsåg alla konkursbolagets skulder till Industrifinans, även de skulder som skulle uppkomma i framtiden, och omfattade därmed även de skulder som uppkom i leasingavtalen. Vid sådant förhållande var säkerheten betingad redan vid leasingavtalens tillkomst.

I målet är ostridigt att säkerheten inte överlämnats förrän senare än tre månader före fristdagen d 13 nov 1984. Med hänsyn till att skulden tillkommit redan 1982 finner TR:n att säkerheten ej överlämnats utan dröjsmål. Därför föreligger skäl för återvinning och bevakningen skall därmed ogillas såvitt avser yrkad förmånsrätt.

TR:ns beslut. 1. TR:n avskriver målet utom i fråga om bevakning av förmånsrätt.

Industrifinans anförde besvär i Göta HovR och yrkade, att HovR:n måtte ogilla anmärkningen mot Industrifinans' bevakning och fastställa att Industrifinans ägde rätt till betalning av sin bevakade skadeståndsfordran med förmånsrätt jämlikt 4 § 2 förmånsrättslagen.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Sjögreen och Rehnberg samt adj led Karlberg, referent) anförde i beslut d 17 juni 1986:

Skäl. I enlighet med Industrifinans' och konkursförvaltarens vid TR:n gjorda medgivanden har HovR:n att till grund för sin bedömning utgå från att Industrifinans har en bevakningsgill skadeståndsfordran i konkursen om 544 333 kr, från vilket belopp skall avräknas vad som kan komma att inflyta genom försäljningen av maskiner till A.J. Fabriksaktiebolag, samt att säkerheten för denna fordran överlämnats senare än tre månader före fristdagen.

I fråga om tidpunkten för den bevakade fordringens uppkomst gör HovR:n följande bedömning. Den i leasingavtalen under Allmänna villkor punkt 12 intagna klausulen innebär enligt sin lydelse inte annat än att, därest uthyraren - Industrifinans - i fall som anges i klausulen säger upp avtalet, uthyraren äger rätt till skadestånd, som - för underlättande av skadans beräkning - kan sättas i relation till hyran beräknad på visst sätt. Någon fordran på skadestånd har härigenom inte uppkommit utan uppstår först när den händelse inträffar som utlöser klausulens tillämpning, nämligen i detta fall konkursutbrottet. HovR:n finner på grund av det anförda att någon skuld till Industrifinans ej uppkommit förrän d 13 nov 1984.

Konkursbolaget pantförskrev sina fordringar till Industrifinans d 23 dec 1980. Panten avsågs utgöra säkerhet för konkursbolagets alla förefintliga och framtida skulder till Industrifinans. Säkerheten har således varit betingad - och ostridigt även överlämnad - redan vid skuldens tillkomst. Någon grund för återvinning av säkerheten föreligger därmed inte och konkursförvaltarens anmärkning mot den yrkade förmånsrätten skall därför ogillas.

HovR:ns beslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns beslut att HovR:n ogillar konkursförvaltarens anmärkning och fastställer att Industrifinans skall äga rätt till betalning av bevakad skadeståndsfordran med förmånsrätt jämlikt 4 § 2 förmånsrättslagen (1970:979).

Konkursförvaltaren anförde besvär och yrkade, att Industrifinans inte skulle medges förmånsrätt enligt 4 § 2 förmånsrättslagen för sin bevakade skadeståndsfordran.

Industrifinans bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindvall, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. I målet är ostridigt att Industrifinans har en bevakningsgill fordran i A. & S. Aktiebolags konkurs om 544 333 kr, från vilket belopp skall avräknas vad som kan komma att inflyta genom försäljning av maskiner till A.J. Fabriksaktiebolag, samt att säkerheten för denna fordran överlämnades senare än tre månader före fristdagen.

Konkursförvaltaren har som grund för sin talan anfört att skulden uppkom redan när leasingavtalen ingicks 1982 och att säkerheten således inte överlämnats utan dröjsmål. Säkerheten skall därför återgå enligt 37 § KL.

Industrifinans har som grund för sitt bestridande anfört att deras skadeståndsfordran uppkom i samband med att konkursbolaget försattes i konkurs. Säkerheten i form av panträtt i konkursbolagets fakturafordringar var således såväl betingad som överlämnad vid skuldens tillkomst. För den händelse HD skulle finna att skulden tillkom då leasingavtalen ingicks har Industrifinans gjort gällande att säkerheten var betingad dessförinnan genom avtalet i december 1980 om fakturakredit samt att säkerheten överlämnats utan dröjsmål.

För att en fordran skall få göras gällande i en konkurs har det ansetts att den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste finnas vid tidpunkten för konkursbeslutet. I förarbetena till konkurslagstiftningen har det framhållits att skadeståndsfordringar uppkomna i anledning av konkursen inte borde uteslutas från deltagande i denna. Det har vidare anförts att sådana fordringar har uppkommit genom det ursprungliga avtalet. Grunden för Industrifinans' fordran får därför anses ha uppkommit genom de avtal som parterna ingick 1982.

Den tidpunkt då fordringsgrunden uppstår sammanfaller inte alltid med den tidpunkt då fordringsrätten aktualiseras genom att ett preciserat belopp blir för handen. Så är förhållandet med villkorade fordringar.

Genom villkor i form av förfalloklausuler kan borgenären ges en hävningsrätt och i bestämmelser om vite och förverkande kan han föreskriva att gäldenären under vissa förhållanden går miste om den avtalade prestationen. I vilken utsträckning ett konkursbo kan bortse från dylika klausuler får bedömas mot bakgrund av boets rätt att inträda i avtalet. Beträffande leasingavtal torde det finnas en sådan inträdesrätt.

Stundom kan ett avtalsvillkor utformas så att det till sin innebörd är att uppfatta som en bestämning av förfallotidpunkten. Ett sådant villkor bör ses mot bakgrund av att KL ger borgenärer en generell rätt att fordra betalning i förtid i samband med gäldenärens konkurs. I den mån klausulen inte innebär något mer eller annorlunda än vad som gäller enligt KL:s regler bör inte en borgenär genom att inta en dylik avtalsklausul komma i ett bättre läge än andra borgenärer.

Enligt de aktuella leasingavtalen har konkursbolaget förbundit sig att utge hyra med i avtalen bestämda belopp och under bestämd tid och Industrifinans har förbundit sig att tillhandahålla leasingobjekten under hela hyrestiden. Industrifinans har dock enligt avtalen kunnat säga upp dessa i vissa obeståndssituationer. Konkursbolaget har då enligt avtalen varit skyldigt att utge skadestånd motsvarande hyran för resterande hyrestid, reducerad på visst sätt.

En bestämmelse av detta innehåll får anses innebära en hävningsrätt för borgenären, varigenom gäldenären förlorar sin rätt till framtida prestation. Såsom tidigare nämnts torde konkursboet oavsett bestämmelsen äga rätt att inträda i avtalet. Eftersom KL ger borgenärerna en rätt att fordra betalning i förtid reglerar bestämmelsen endast hur de genom konkursen förfallna hyrorna skall beräknas. Mot denna bakgrund bör på sätt TR:n funnit skulden anses ha kommit till genom undertecknandet av leasingavtalen.

I målet är ostridigt att säkerheten inte överlämnats tidigare än tre månader före fristdagen. Säkerheten är inte överlämnad utan dröjsmål. Den av Industrifinans gjorda bevakningen skall därför inte åtnjuta förmånsrätt i konkursen.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD att Industrifinans Aktiebolag IFAB inte skall äga förmånsrätt enligt 4 § 2 förmånsrättslagen (1970:979) i A. & S. Aktiebolags konkurs för sin fordran på grund av leasingavtalen nr 820435 och 820436.

HD (JustR:n Höglund, Palm, referent, Rydin, Gregow och Svensson) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. I målet är ostridigt mellan parterna att konkursbolaget har överlämnat den nu förevarande säkerheten senare än tre månader före fristdagen. Konkursförvaltaren gör inte längre gällande att säkerheten inte var betingad vid skuldens tillkomst. Tvisten rör därför endast frågan huruvida säkerheten har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Prövning härav kräver att ståndpunkt tas till frågan när skulden tillkom. Konkursförvaltaren har gjort gällande att skulden har tillkommit vid tidpunkten för leasingavtalens ingående, medan Industrifinans har hävdat att skulden tillkommit i samband med att konkursbolaget försattes i konkurs.

Beträffande den av Industrifinans bevakade skadeståndsfordringen framgår följande av handlingarna i målet. Enligt två särskilda leasingavtal, dagtecknade i april och maj 1982, hyrde Industrifinans ut två specialmaskiner till konkursbolaget. Hyrestiden var i fråga om båda maskinerna 60 månader och hyresbeloppet 10 741 kr i månaden för den ena maskinen och 9 573 kr för den andra. I vartdera avtalet angavs (under punkt 12) att uthyraren ägde rätt att omedelbart uppsäga avtalet och återtaga hyresobjektet i vissa angivna fall, bl a om hyresmannen inställde betalningarna, inledde ackordsförhandlingar, blev försatt i konkurs eller trädde i likvidation eller eljest enligt uthyrarens bedömande befanns vara på sådant obestånd, att det kunde antas att hyran inte blev rätteligen erlagd. Vid uppsägning i något av de nu angivna fallen skulle uthyraren äga rätt till - förutom hyran och andra belopp som var förfallna till betalning - skadestånd som, om inte annan skada kunde visas, skulle uppgå till hyran för resterande hyrestid diskonterad till nuvärde efter tio procent vid återtagande samt hyresmannen därvid gottskrivas det belopp som uthyraren erhöll vid försäljning av hyresobjektet.

Industrifinans' såsom skadestånd betecknade fordringar - vilka motsvarar kvarstående leasingavgifter med avdrag för maskinernas värde - har sålunda sin grund i leasingavtalen. Det förhållandet att skadeståndsanspråken har varit beroende av att konkursbolaget blev försatt i konkurs och att uppsägning av avtalen skedde från Industrifinans' sida kan inte medföra att fordringarna skall anses ha uppkommit vid konkursutbrottet eller uppsägningen. Skulderna måste alltså anses ha tillkommit vid avtalens ingående.

Leasingavtalen ingicks under april-maj 1982. Säkerheten överlämnades emellertid först på hösten 1984. Vid sådant förhållande kan säkerheten inte anses ha överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst (jfr NJA 1987 s 320).

På grund av det anförda skall enligt 37 § 1 st i 1921 års konkurslag säkerheten återgå såvitt avser ifrågavarande skadeståndsfordringar. Industrifinans äger följaktligen ej åtnjuta förmånsrätt för fordringarna.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD, såvitt nu är i fråga, det slut vartill TR:n kommit.

Referenten, JustR Palm, tillade för egen del: Spörsmålet när en fordran, som beror av flera successivt inträffande omständigheter, skall anses tillkommen har sedan lång tid uppmärksammats i skilda sammanhang där tidpunkten har betydelse för en rättslig bedömning (se som exempel Nial i rättsfallet NJA 1943 s 370, ang då gällande 133 § 2 st sista p UL; Welamson: Konkursrätt, 1961, s 441 f, jfr NJA 1966 s 241 och 1981 s 801, ang 100 § 1921 års KL; samt Rodhe: Handbok i sakrätt, 1985, s 323 f, ang 6 kap 7 § JB; jfr Lindskog: Kvittning, 1984, s 153-159). Enligt en tolkningsregel är svaret att söka i det rättsfaktum som utgör den "väsentliga grunden" för fordringen, medan i andra fall huvudvikten läggs vid överväganden som rör avtalsparternas rådighet över fordringens tillkomst. En utgångspunkt för hur begreppet fordringens eller skuldens tillkomst skall tolkas i det enskilda fallet måste vara ändamålet med den bestämmelse som tillämpningen gäller. I förevarande fall har den i leasingavtalen stipulerade skadeståndsskyldigheten utformats så att vid hyresmannens konkurs uthyraren skall hållas skadeslös för uteblivna hyresinkomster. Såvitt avser fordringar på hyra - som ju otvetydigt har sin grund enbart i leasingavtalen - är den aktuella säkerheten ställd i efterhand och därmed i princip återvinningsbar. Från de synpunkter som bär upp återvinningsreglerna är det uppenbart att vid detta förhållande säkerheten såvitt den avser den alternativa prestationen, skadestånd, inte kan vara fredad från återvinning. Fordringarna på skadestånd måste därför anses ha, i den mening som avses i 37 § 1921 års konkurslag, uppkommit samtidigt som fordringarna på hyra, dvs vara grundade uteslutande på leasingavtalen.