NJA 1989 s. 263

Schweiz' ambassad i Stockholm hemställde i verbalnote d 23 jan 1989 till utrikesdepartementet att iranske medborgaren K.A. måtte utlämnas till Schweiz. Till stöd för framställningen åberopades en dom meddelad d 6 juni 1985 av domstolen för medelsvåra brott i distriktet Aigle/Vaud, i vilken dom K.A. i sin frånvaro dömts för yrkesmässigt bedrägeri till frihetsstraff i tre år. Till framställningen bifogades jämväl dom d 7 nov 1985 av samma domstol som, på den grund att K.A. uteblivit från förnyad förhandling i målet, bekräftat domen d 6 juni samma år.

Sedan regeringen jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnat ärendet till riksåklagaren verkställde denne utredning. Därvid överlämnade, efter anmodan, ambassaden med verbalnote d 7 april 1989 bl a ett d 1 mars 1989 av kantonala domstolen i Vaud meddelat beslut. Riksåklagaren överlämnade därefter jämlikt 17 § utlämningslagen jämte eget yttrande ärendet till HD.

K.A. förklarade sig medge utlämning till Schweiz under förutsättning att han tillförsäkrades rätt till ny rättegång i sin närvaro men bestred bifall till framställningen om sådan försäkran inte lämnades.

HD (JustR:n Heuman, Gregow, referent, Freyschuss, Lind och Törnell) beslöt, sedan handlingarna föredragits, att avge följande yttrande: K.A. har till stöd för sin ståndpunkt i utlämningsfrågan åberopat att han inte har haft möjlighet att försvara sig i rättegången i Schweiz. Han har härvid gjort gällande att han inte delgetts stämning eller dom i målet, att han inte fått information om rättegången, att han vägrats visum för att resa in i Schweiz samt att han inte begagnat sig av rätten att erhålla ny förhandling i målet.

Riksåklagaren har förklarat sig anse att hinder mot utlämning inte föreligger enligt 1-10 §§ utlämningslagen.

Av handlingarna i ärendet framgår bl a följande. Åtal väcktes vid domstolen för medelsvåra brott i Aigle mot K.A. för yrkesmässigt bedrägeri. Förhandling i målet var utsatt till d 6 juni 1985. K.A. infann sig inte till förhandlingen, men målet företogs likväl till handläggning. K.A. företräddes därvid inte av försvarare. Genom dom samma dag dömdes K.A. för yrkesmässigt bedrägeri till tre års frihetsstraff och fem års utvisning. Gärningarna angavs bestå i att K.A. öppnat två konton i en viss bank, d 31 juli 1984 i Leysin och d 10 aug 1984 i Lausanne, och satt in två checkar utan täckning dragna på en kanadensisk bank, vilket gjorde det möjligt för honom att under några dagar företa olika uttag till ett sammanlagt belopp av 139 600 schweizerfrancs. Den 7 nov 1985 företogs målet till ny förhandling efter ansökan därom. Inte heller till denna inställde sig K.A. och genom dom samma dag bekräftade domstolen domen av d 6 juni 1985. Sedan K.A. genom ombud dels d 20 jan 1989 ansökt om ny förhandling i målet, dels d 3 febr 1989 vid kantonala domstolen i Vaud (kassationsdomstolen) anfört besvär över de båda domarna och även yrkat återställande av besvärstiderna, meddelade kassationsdomstolen beslut i saken d 1 mars 1989. I beslutet konstaterades att besvären över domen d 6 juni 1985 hade anförts för sent och att domen d 7 nov 1985 inte kunde bli föremål för besvär. Besvärstalan avvisades därför. Ansökningen om återställande av försutten tid avslogs.

De gärningar för vilka K.A. dömts i Schweiz motsvarar enligt svensk lag grovt bedrägeri. För sådant brott är stadgat fängelse i mer än ett år.

Mellan Sverige och Schweiz föreligger sådan överenskommelse, att bestämmelsen i 9 § 3 st första meningen utlämningslagen är tillämplig. Enligt den bestämmelsen skall en fällande dom godtas här, om det inte i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Den nu aktuella domen kan inte anses uppenbart oriktig.

Eftersom K.A. har dömts i sin utevaro, aktualiseras även andra meningen i nyssnämnda stycke. Enligt den bestämmelsen kan i överenskommelse med främmande stat föreskrivas att dom, som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol, skall godtas endast om den dömdes rätt att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rätt. Även sådan överenskommelse föreligger med Schweiz. Någon försäkran om rätt till ny domstolsprövning för K.A. har inte meddelats i ärendet. Av avgörande betydelse blir då huruvida K.A.:s rätt att försvara sig kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd i målet. De invändningar som K.A. enligt det tidigare sagda har gjort mot rättegången skall bedömas mot bakgrund härav.

Vid den bedömning som sålunda skall göras är en utgångspunkt att Sverige liksom Schweiz biträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention och det andra tilläggsprotokollet till den konventionen. En grundläggande tanke med det konventionsfästa samarbetet mellan staterna är att söka komma till rätta med svårare brottslighet. För att nå det syftet har de berörda staterna i betydande utsträckning godtagit varandras rättsordningar. Härav måste följa att uppgifter som lämnas av en till konventionen ansluten stat om vad som förekommit i ett ärende skall godtas av svenska myndigheter, om inte alldeles särskilda omständigheter föreligger. Detsamma gäller i fråga om uppgifter som lämnas i avgöranden av den främmande statens domstolar i fråga om handläggningen av saken och tillämpningen av den främmande statens lag.

I domen av d 6 juni 1985 har domstolen antecknat att K.A. inte infann sig till förhandlingen trots att han blivit stämd på författningsenligt sätt (regulièrement assigné). Denna uppgift måste anses innebära att K.A. blivit i behörig ordning delgiven såväl åtalet som kallelse till förhandlingen d 6 juni 1985. K.A:s påstående att han inte delgetts stämning i målet och att han inte informerats om rättegången får därför anses vederlagd; K.A. har för övrigt själv vid ett förhör med honom i utlämningsärendet vidgått att han erhållit stämningsansökningen.

K.A:s påstående att han vägrats visum för inresa i Schweiz framstår som mindre sannolikt. Av hans egna uppgifter framgår att han som skäl för sina ansökningar om visum - vilka skulle ha gjorts i januari, april och november 1985 - angett att han skulle reglera sina kontoöverdrag i Schweiz och avveckla hyresförhållandet beträffande en lägenhet som han disponerat i Schweiz. Eftersom K.A. sålunda i vart fall inte åberopat kallelse till den nyssnämnda förhandlingen i målet, kan det förhållandet att han ej erhållit visum inte innebära att han hindrats närvara vid förhandlingen.

När det gäller målets fortsatta handläggning efter domen d 6 juni 1985 är följande att beakta. När dom har meddelats i tilltalads utevaro, kan enligt 403 § i den schweiziska rättegångslagen den dömde begära ny förhandling. Ansökan om ny förhandling skall göras hos den domstol som har meddelat domen inom 20 dagar från delgivning av domen, när delgivningen har skett i Schweiz, och inom tre månader, när delgivningen har ägt rum i utlandet (404 och 405 §§). När dom meddelats i den till talades utevaro, skall den tilltalade delges domslutet med angivande av formerna och tidsfristen för ansökan om ny förhandling (402 §). Ny förhandling kan i princip beviljas endast en gång (407 §). Talan om ogiltighet eller ändring av en dom skall föras genom besvär vid kassationsdomstolen (410 §). Besvärstiden är fem dagar och räknas, då det gäller en tilltalad som dömts i sin utevaro, från delgivningen av domen (424 §).

I utskriften av domen d 6 juni 1985 är angivet att K.A. har delgetts domens innehåll på diplomatisk väg. Kassationsdomstolens beslut d 1 mars 1989 innehåller en närmare redogörelse för hur delgivningen har skett. Mot bakgrund härav får K.A:s påstående att han inte delgetts domen anses sakna fog. I domen av d 7 nov 1985 finns uppgift av innehåll att ansökan om ny förhandling gjorts av K.A.. Närmare upplysningar härom lämnas i kassationsdomstolens beslut. Härav följer att även K.A:s uppgift om att han inte tidigare begärt ny förhandling är vederlagd.

I domen av d 7 nov 1985 anges att K.A. inte infann sig till förhandlingen samma dag trots att han blivit författningsenligt stämd. I fråga om kallelse till denna förhandling och visum finns inte anledning att göra någon annan bedömning än som skett beträffande förhandlingen d 6 juni 1985.

På grund av det anförda och då förhållandena inte heller i övrigt varit sådana, att K.A:s rätt att försvara sig i målet inte kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd, föreligger inte med hänsyn till bestämmelsen i 9 § 3 st andra meningen utlämningslagen hinder mot godtagande av den fällande domen.

Inte heller i övrigt föreligger hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen mot utlämning av K.A. till Schweiz för de gärningar som avses med framställningen om utlämning.