NJA 2000 s. 363

I framställning d 10 juli 1998 som kompletterades d 12 nov 1998 och d 8 april 1999 begärde justitieministeriet i Estland att M.I. skulle utlämnas till Estland för lagföring av brott. Framställningen avsåg smuggling av narkotika från Estland till Sverige vid 12 tillfällen från hösten 1995 t o m d 15 aug 1996. Till stöd för framställningen åberopades häktningsbeslut av Pärnu stadsrätt d 28 febr och d 28 april 1997 avseende delaktighet i smuggling av narkotika från Estland d 5 juni 1996. Efter det att det svenska justitiedepartementet begärt komplettering angående bl a om det fanns ytterligare häktningsbeslut beträffande den brottslighet som M.I. begärdes utlämnad för men som inte omfattades av de åberopade häktningsbesluten uppgav Estland att några sådana beslut inte fanns.

Den 15 juli 1999 beslöt regeringen att M.I. skulle utlämnas för lagföring av brott såsom misstänkt för smuggling av narkotika d 5 juni 1996 från Estland, vilket enligt svensk lag motsvarar narkotikabrott och varusmuggling. Framställningen avslogs beträffande övriga brott som angetts i framställningen på den grunden att det inte fanns häktningsbeslut för de brotten.

Genom en framställning d 7 sept 1999 begärde därefter Estlands justitieministerium att M.I. skulle i Estland få ställas till ansvar för upprepad smuggling av narkotika samt organisation och ledning av en grupp av smugglare från hösten 1995 till juli 1996. Till framställningen fogades bl a ett häktningsbeslut från d 3 mars 1998 och en stämningsansökan från samma dag.

Regeringen överlämnade jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott ärendet till Riksåklagaren och denne lämnade i sin tur efter kompletterande utredning över ärendet jämte eget yttrande till HD.

Sedan HD därefter beslutat att begära kompletterande uppgifter från de estniska myndigheterna angav Estlands justitieministerium d 7 juni 2000 med hänvisning till tidigare bifogade häktningsbeslut och stämningsansökan, att framställningen omfattade misstankar avseende såväl smugglingsbrott som narkotikabrott samt efter d 1 juli 1996 även mottagande av pengar d 17 aug 1996 för smugglad amfetamin från E K.

M.I. (offentlig försvarare advokaten Peeter Aspe) motsatte sig bifall till framställningen om medgivande att ställa honom till ansvar för andra gärningar än den för vilken utlämning hade skett.

HD (JustR:n Magnusson, Lind, Victor, referent, Blomstrand och Pripp) beslöt följande yttrande: M.I. har förnekat de gärningar som framställningen avser. Han har gjort gällande att häktningsbeslutet inte kan läggas till grund för ett medgivande eftersom det är felaktigt med avseende på såväl avsikt som tidpunkt för dess tillkomst.

Inom utlämningsrätten tillämpas den s k specialitetsprincipen enligt vilken lagföring inte får ske för annan gärning än sådan för vilken utlämning beviljats. I svensk rätt har principen kommit till uttryck i 12 § utlämningslagen enligt vilken det som villkor för utlämning skall ställas upp att den utlämnade, med visst undantag, inte utan medgivande får åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen. I den europeiska utlämningskonventionen, till vilken både Sverige och Estland anslutit sig, behandlas principen i artikel 14. Av artikeln framgår att som huvudregel gäller att det krävs samtycke från den part som beslutat om utlämning inte endast för åtal och dom eller verkställighet av straff eller skyddsåtgärd utan även för annan inskränkning i den personliga friheten som grundar sig på annat före överlämnandet begånget brott än det för vilket utlämning skett.

Specialitetsprincipen innebär att det kan föreligga hinder för en stat att för en framställning om medgivande till åtal för andra gärningar än dem för vilka utlämning skett förebringa ett sådant underlag som normalt krävs för utlämning. En prövning måste i sådana fall, i likhet med vad som uttryckligen är föreskrivet i 9 § 2 st för fall som avses 4 § 2 st, kunna grundas på annan utredning än dom eller häktningsbeslut (jfr NJA II 1958 s 55 f). Har häktning beslutats före det att den utlämnade överlämnats kan dock detta häktningsbeslut läggas till grund för ett medgivande trots att det innan medgivande har lämnats saknas förutsättningar för att verkställa beslutet (jfr NJA 1990 s 492). Bestämmelsen i 9 § 3 st om överenskommelse med främmande stat om godtagande av beslut om häktning som meddelats av domstol eller domare täcker också nu berörda fall.

Det av Estland åberopade häktningsbeslutet har en utformning som avviker från vad som normalt är fallet i Sverige. Formellt är beslutet uppställt som ett beslut av en utredare vid polisens centralutredningsbyrå. På beslutet har därefter en domare vid Pärnu stadsrätt påtecknat att detta tillämpas 10 dagar efter utgivande av M.I. till Estniska Republiken. Påskriften är daterad d 3 mars 1998. Det kan noteras att de i utlämningsärendet åberopade häktningsbesluten hade en liknande utformning.

M.I. har gjort gällande att häktningsbeslutet tillkommit först efter det att han utlämnats och för att tillgodose svenska myndigheters krav. Någon utredning till stöd för sina påståenden har M.I. inte åberopat.

Det konventionsfästa samarbetet angående utlämning innebär att staterna i betydande utsträckning godtagit varandras rättsordningar. Härav följer att uppgifter som lämnas av en till den europeiska utlämningskonventionen ansluten stat om vad som förekommit i ett ärende skall godtas av svenska myndigheter om inte alldeles särskilda omständigheter föreligger (jfr NJA 1989 s 263). HD finner mot den bakgrunden inte anledning att sätta i fråga att estnisk domstol d 3 mars 1998 fattat ett sådant beslut om häktning som enligt 9 § 3 st utlämningslagen skall godtas om det inte i särskilt fall framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Några omständigheter som ger anledning att bedöma det som uppenbart oriktigt har inte framkommit.

Av framställningen med komplettering framgår att denna avser av häktningsbeslutet omfattade smugglingsbrott och narkotikabrott under tiden hösten 1995 till d 1 juli 1996 samt därutöver medverkan till smugglingsbrott genom mottagande av pengar från E K d 17 aug 1996. Vilken brottslighet som avses framgår närmare av den stämningsansökan som bifogats. Vad som i denna sägs om smugglingsbrott d 7 juli 1996 omfattas emellertid inte av häktningsbeslutet.

HD, på vilken det inte ankommer att ta ställning till om den påteckning av häktningsbeslutet som M.I. gjort d 3 aug 1999 motsvarar kraven på protokoll över förhör enligt artikel 14.1. (a) i den europeiska utlämningskonventionen, finner, med tillämpning av 24 § 2 st jämförd med 18 § 1 st utlämningslagen, att det inte föreligger hinder för att medge att M.I. ställs till ansvar i Estland för de ytterligare gärningar som omfattas av häktningsbeslutet d 3 mars 1998.

HD:s beslut meddelades d 7 juli 2000 (mål nr Ö 424-00).