NJA 1992 s. 55
Sedan återvinning sökts efter tredskodom, har borgenären ansetts inte vara berättigad att med stöd av 13 kap 3 § 1 st 3 RB framställa nytt yrkande, trots att yrkandet stödde sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda.
(Jfr 1982 s 95 och 1989 s 47)
Trelleborgs TR
Staten genom kronofogden Stilje ansökte vid Trelleborgs TR om betalningsföreläggande mot K.B. å ett belopp om 38 687 kr, avseende skatt jämte restavgifter som åvilade det upplösta bolaget AB Kebi Förmedling. K.B. bestred kravet och målet hänsköts till rättegång.
Vid sammanträde för förberedelse i målet uteblev K.B. och TR:n meddelade d 7 febr 1990 på yrkande av staten tredskodom, varigenom K.B. ålades att till staten betala 38 687 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.
K.B. sökte återvinning. Vid målets återupptagande yrkade staten att K.B. skulle förpliktas att utge dels vad som utdömts genom tredskodomen, dels ett belopp om 32 963 kr, avseende arbetsgivaravgifter med restavgifter.
K.B. yrkade att TR:n skulle avvisa det nya yrkandet.
Domskäl
TR:n (hovrättsfiskalen Mattsson) anförde i beslut d 19 mars 1990, att yrkandet beträffande arbetsgivaravgifter fick anses stödja sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet, och ogillade K.B:s yrkande om avvisande. TR:n uttalade att talan mot beslutet fick föras endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i målet.
K.B. bestred käromålet. Han anförde bl a, att det inte fanns någon skuld som han personligen kunde bli ansvarig för och att han i varje fall inte var betalningsskyldig förrän besluten om skatt och arbetsgivaravgifter, vilka överklagats, vunnit laga kraft.
TR:n (rådmannen Eriksson) fann i dom d 14 juni 1990 på anförda skäl att käromålet skulle bifallas. TR:n undanröjde tredskodomen och förpliktade K.B. att till staten betala 71 650 kr samt ersättning för rättegångskostnader.
HovR:n över Skåne och Blekinge
K.B. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla statens talan.
Staten bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin samt hovrättsråden Engström och Nilsson, referent) fastställde i dom d 14 dec 1990 TR:ns dom.
HD
K.B. sökte revision och yrkade, såsom hans talan fick förstås, att HD skulle ogilla statens talan.
Riksskatteverket medgav K.B:s revisionstalan såvitt avsåg restavgifter på arbetsgivaravgifter och tillkommande skatt med sammanlagt 4 060 kr och bestred i övrigt ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Johansson, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. TR:n har till prövning i återvinningsmålet utan stämning upptagit statens först i det målet framställda yrkandet om 32 963 kr, avseende arbetsgivaravgifter, och därigenom ogillat K.B:s yrkande om avvisning. Som skäl för sitt beslut har TR:n angivit att det nya yrkandet får anses stödja sig på väsentligen samma grund som det tidigare. Av 13 kap 3 § 1 och 2 st RB jämförda med rättsfallen NJA 1982 s 95 och NJA 1989 s 47 framgår att en borgenär, sedan återvinning sökts i ett mål om betalningsföreläggande eller i ett lagsökningsmål, inte kan framställa nya yrkanden i återvinningsmålet även om dessa stöder sig på väsentligen samma grund som tidigare väckt talan.
I förevarande fall gäller det ett återvinningsmål efter en tredskodom och enligt HD:s mening föreligger det inga principiella skillnader mellan ett sådant mål och de i de ovan angivna rättsfallen behandlade målen. På grund härav borde TR:n jämlikt grunderna för 13 kap 3 § 2 st RB ha avvisat statens först i återvinningsmålet framställda yrkande. I TR:n har således förekommit sådant rättegångsfel som HovR:n jämlikt 50 kap 26 § RB bort beakta självmant och som nu i HD bör föranleda att HovR:ns dom undanröjs i vad den avser bifall till det först i återvinningsmålet framställda yrkandet.
Vad K.B. anfört i HD såvitt gäller själva saken föranleder inte till någon annan bedömning än den TR:n och HovR:n gjort (se NJA 1986 s 655). På grund av statens nedsättning av sin fordran med 4060 kr, avseende restavgifter för såvitt avser hela det yrkade och utdömda beloppet, bör HovR:ns dom i den resterande delen justeras i motsvarande mån, i följd varav det belopp K.B. har att utge till staten skall uppgå till 36 495 kr (38 687-2 192).
Domslut
Domslut. HD undanröjer HovR:ns dom i själva saken såvitt avser statens fordran om 32 963 kr, avseende arbetsgivaravgifter, samt nedsätter det belopp K.B. har att utge till staten avseende skatteskulder till 36 495 kr.
HD (JustR:n Nyman, Gregow, Lind, Sterzel och Svensson, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Staten ansökte vid Trelleborgs TR om betalningsföreläggande mot K.B. och yrkade förpliktande för honom att utge 38 687 kr avseende tillkommande skatt och restavgift härå jämte ersättning för kostnader i målet. Sedan K.B. bestritt kravet hänsköts målet till rättegång. På grund av K.B:s utevaro vid sammanträde för muntlig förberedelse meddelade TR:n tredskodom, varigenom K.B. ålades att till staten betala det fordrade beloppet samt utge ersättning för rättegångskostnader.
Sedan K.B. ansökt om återvinning togs målet upp på nytt. Staten yrkade därvid att K.B. skulle förpliktas att utge dels vad som utdömts genom tredskodomen, dels ett belopp om 32 963 kr avseende arbetsgivaravgifter och restavgifter på dessa. K.B. bestred käromålet och yrkade att TR:n skulle avvisa det nya yrkandet. TR:n fann att det nya yrkandet fick anses stödja sig på väsentligen samma grund som det tidigare samt ogillade avvisningsyrkandet. I dom d 14 juni 1990, DT 253, undanröjde TR:n därefter tredskodomen samt förpliktade K.B. att till staten betala fordrade 71 650 kr jämte rättegångskostnader. Sedan K.B. överklagat TR:ns dom fastställde HovR:n denna.
Genom TR:ns av HovR:n fastställda dom har således utdömts ett högre belopp än som bestämts genom tredskodomen. Emellertid måste beaktas rättsfallen NJA 1982 s 95 och 1989 s 47 som avser två liknande situationer, nämligen att gäldenären har ansökt om återvinning i mål om betalningsföreläggande respektive lagsökning. HD har i dessa rättsfall, med hänvisning till grunderna för 13 kap 3 § 2 st RB, funnit att borgenären inte är berättigad att utan stämning framställa nytt yrkande som avses i 1 st 3 i samma paragraf, det vill säga yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda. Som skäl anfördes att återvinning är ett rättsmedel och att av principen om förbud mot reformatio in pejus måste anses följa att gäldenären genom att söka återvinning inte skall behöva löpa risken att denna åtgärd utnyttjas av borgenären för framställande av nya yrkanden. Det har ifrågasatts om de i rättsfallen knäsatta rättsreglerna skall gälla också återvinning efter tredskodom (Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I, s 13:38). Emellertid saknas det tillräcklig anledning att behandla det nu aktuella återvinningsfallet på annat sätt än de båda andra. Statens först i återvinningsmålet framställda yrkande om betalning för arbetsgivaravgifter och restavgift på dessa borde därför ha avvisats.
HovR:ns dom bör därför undanröjas såvitt gäller K.B. ålagd betalningsskyldighet med sammanlagt 32 963 kr för arbetsgivaravgifter och restavgift på dessa.
På grund av riksskatteverkets medgivande skall K.B. vidare befrias från betalningsskyldighet för restavgift på tillkommande skatt med sammanlagt 2 192 kr.
Vad K.B. anfört i övrigt föranleder inte någon annan bedömning än den TR:n och HovR:n gjort.
Domslut
Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom i själva saken avvisar HD statens yrkande i målet avseende ett belopp om 32 963 kr samt bestämmer det belopp som K.B. har att utge till staten till 36 495 kr.