NJA 1989 s. 502

(Jfr 1953 s 460, 1961 C 641, 1980 s 236, 1984 s 207 och 1985 s 235)

Sundsvalls TR förklarade i beslut d 23 juli 1989 T.E. häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för grov stöld.

Sedan T.E. fullföljt talan mot beslutet till HovR:n för Nedre Norrland och yrkat att omedelbart bli försatt på fri fot, lämnade HovR:n i beslut d 4 aug 1989 besvären utan bifall.

T.E. anförde besvär och yrkade att HD omedelbart försatte honom på fri fot.

TR:n förordnade genom nytt beslut d 10 aug 1989 att T.E. omedelbart skulle försättas på fri fot.

Betänkande

HD (JustR:n Jermsten, Gad, Solerud och Danelius, referent) fattade följande slutliga beslut: Av handlingarna i målet framgår att Sundsvalls TR i beslut d 10 aug 1989 lämnade ett av åklagaren framställt yrkande om fortsatt häktning utan bifall och förordnade att T.E. omedelbart skulle försättas på fri fot.

Genom TR:ns nya beslut har T.E. således uppnått sin frigivning, vilket får anses vara vad han främst åsyftat med besvären över häktningsbeslutet. Det återstår att ta ställning till om han på annan grund kan anses ha ett befogat intresse av att fullfölja sin talan i HD.

Något entydigt svar på denna fråga kan inte hämtas ur tidigare rättspraxis. I ett avgörande (notisfallet NJA 1961 C 641) fann HD i en likartad situation besvären över häktningsbeslutet inte föranleda vidare yttrande. I ett annat fall, där ett överklagat häktningsbeslut hade ersatts av ett nytt häktningsbeslut, fann HD inte skäl att meddela prövningstillstånd med anledning av besvär över det första beslutet; det framhölls därvid särskilt att besvären med hänsyn till det nya beslutet inte kunde föranleda bifall till klagandens yrkande om omedelbar frigivning (NJA 1953 s 460). I ett senare fall, där ett beslut om reseförbud hade ersatts av ett nytt beslut om att reseförbudet skulle bestå, fann HD - som redan hade meddelat prövningstillstånd - att besvären över det första beslutet inte föranledde någon åtgärd (NJA 1985 s 235).

I ett annat avgörande (NJA 1980 s 236), som avsåg rätten till resning i häktningsmål, pekade HD särskilt på den betydelse som omprövning av ett häktningsbeslut kan få enligt 3 kap 7 § skadeståndslagen (1972:207) eller 1 § 1 st 4 lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning för eventuella anspråk på ersättning av staten i anledning av häktningsbeslutet. Frågan kan ställas om det av samma skäl bör vara möjligt för en person som fört talan mot ett häktningsbeslut att få sin talan prövad av HD även om han under mellantiden har frigivits genom beslut av TR eller HovR.

I fråga om skadeståndslagen kan emellertid konstateras att om HD, sedan klaganden frigivits, anser sig inte längre kunna överpröva ett häktningsbeslut, detta inte utgör något hinder för klaganden enligt 3 kap 7 § skadeståndslagen att anhängiggöra skadeståndstalan mot staten enligt 3 kap 2 § nämnda lag på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning (jfr NJA 1984 s 207).

Såvitt gäller lagen om ersättning vid frihetsinskränkning följer av 1 § 1 st 4 i denna lag att ersättning som regel utgår när ett häktningsbeslut upphävs av högre domstol efter överklagande, medan det inte föreligger någon rätt till ersättning i fall då häktningsbeslutet upphävs av den domstol som meddelat detta beslut. I den senare situationen har nämligen upphävandet av häktningsbeslutet ansetts i de allra flesta fall bero på att nya omständigheter har tillkommit eller att vissa tidigare skäl för häktningen har fallit bort (prop 1974:97 s 60). Även i de fall då häktningsbeslutet upphävs av högre domstol, kan emellertid skälet inte sällan vara att sådana förändringar har inträtt, och det har i förarbetena uttalats att detta undantagsvis också kan leda till att ersättning skall vägras med tillämpning av 4 § 2 st i nämnda lag (prop 1974:97 s 59 f, 66 f, 83 och 142).

Eftersom det ankommer på HovR och HD att vid prövning av besvär över häktningsbeslut bedöma inte bara om detta beslut har varit oriktigt utan också om det senare har tillkommit nya omständigheter som bör föranleda att beslutet upphävs, skulle det vara föga meningsfullt om besvär över ett häktningsbeslut kunde prövas även efter det att detta beslut upphävts av den domstol som meddelat beslutet. Resultatet av en sådan prövning skulle ju i de allra flesta fall bli att häktningsbeslutet upphävdes ännu en gång och detta på samma grunder som redan föranlett den lägre domstolen att upphäva beslutet. Om den som varit häktad inte är berättigad till ersättning sedan han frigivits av lägre domstol, finns det dessutom knappast något sakligt skäl till att han skulle få ersättning på grund av att HovR eller HD senare på samma grund upphäver häktningsbeslutet. Att HovR eller HD undantagsvis kan finna skäl att uttala att häktningsbeslutet skall upphävas inte bara till följd av de nya omständigheter som föranlett den lägre domstolen att upphäva beslutet utan också på den grunden att det från början varit felaktigt synes inte utgöra ett tillräckligt skäl för att anse en rätt till besvärsprövning föreligga i dessa fall.

Med hänsyn till det anförda saknas förutsättningar för prövning av T.E:s besvär.

HD avvisar besvären.

JustR Svensson var skiljaktig och anförde: Sundsvalls TR förklarade i beslut d 23 juli 1989 T.E. häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för grov stöld. Sedan T.E. fullföljt talan mot beslutet till HovR:n och yrkat att omedelbart bli försatt på fri fot, lämnade HovR:n i beslut d 4 aug 1989 besvären utan bifall.

T.E. får anses ha yrkat att HD omedelbart försätter honom på fri fot.

Genom TR:ns nya beslut har T.E. således uppnått sin frigivning, vilket får anses vara vad han främst åsyftat med besvären över häktningsbeslutet.

Frågan är om T.E. ändå bör ha rätt att fullfölja talan i HD. I rättsfallet NJA 1980 s 236, som avsåg rätten till resning i häktningsmål, pekade HD på den betydelse som omprövning av ett häktningsbeslut kan få enligt 3 kap 7 § skadeståndslagen (1972:207) eller 1 § 1 st 4 lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning för eventuella anspråk på ersättning av staten i anledning av häktningsbeslutet.

Det kan visserligen hävdas att rätt till skadestånd av staten på grund av fel eller försummelse i samband med häktningsbeslut kan göras gällande även om HD skulle ha avvisat besvär över häktningsbeslutet på den grund att beslutet ersatts av ett annat beslut i häktningsfrågan (jfr NJA 1984 s 207). Ett undanröjande av ett i och för sig inte längre gällande häktningsbeslut genom ett avgörande i HD kan emellertid få bevisverkan i en efterföljande process om skadestånd på grund av samma beslut och skadeståndslagens nu berörda regler motiverar därför att en möjlighet till överprövning av häktningsbeslut står öppen också när häktningsbeslutet ersatts av ett annat beslut.

För denna ordning talar också reglerna i lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Den tidigare nämnda 1 § 1 st 4 denna lag ger rätt till ersättning åt den som varit berövad friheten bl a om högre rätt upphävt beslutet om frihetsinskränkning. Bestämmelsen innebär inte att ersättning utgår i alla fall då högre rätt upphävt ett häktningsbeslut; många gånger motiveras ett sådant upphävande av omständigheter som inträffat sedan häktningsbeslutet meddelades och ersättning kan då vägras enligt 4 § samma lag. Undantagsvis kan det emellertid förekomma häktningsbeslut som meddelats utan laga grund och som följaktligen berättigar den frihetsberövade till ersättning. Med tanke på dessa fall bör också häktningsbeslut som ersatts av annat beslut kunna överklagas.

På grund av det anförda skall T.E:s besvär överlämnas till avdelning av HD för tillståndsprövning.