NJA 1984 s. 207

Skadeståndstalan, som enskilda personer fört mot staten med stöd av 3 kap 2 § skadeståndslagen, har grundats på beslut av lägre myndighet mot vilket de utan resultat anfört besvär hos regeringen. Oaktat regeln i 3 kap 7 § samma lag har sådan talan tillåtits dels när regeringens avslagsbeslut antagits ha annan grund än att det överklagade beslutet ansetts riktigt, dels när besvären avvisats av formella skäl.

HovR:n

G.G., E.D., B.A., J.A., B.N. och S.W. yrkade i stämningsansökan hos Göteborgs TR, att Göteborgs universitet skulle åläggas att betala skadestånd till envar av dem med vissa angivna belopp. Som grund för anspråken åberopade kärandena, att handläggande tjänsteman vid universitetet i Göteborg förfarit felaktigt vid antagningen till psykologutbildningen höstterminen 1978 till följd varav de inte antagits till utbildningen den terminen. Anspråken avsåg ersättning för förlorad arbetsinkomst på grund av fördröjning av utbildningen.

TR:n (rådmannen Ogvall) anförde i slutligt beslut d 12 dec 1980: I målet har upplysts att kärandena hos justitiekanslern framställt anspråk på motsvarande belopp och att justitiekanslern i beslut d 5 aug 1980 funnit att framställningarna inte kunde upptas till prövning.

Av justitiekanslerns beslut framgår följande om bakgrunden till anspråken.

Kärandena ansökte om antagning till psykologutbildning höstterminen 1978 vid Göteborgs universitet. De hade alla maximalt poängtal. Antalet personer med maximalt poängtal var större än antalet platser och urvalet till platserna skedde genom lottning. Lottningen utfördes utan medverkan eller närvaro av annan person och protokoll eller anteckning om lottningsförfarandet fördes inte. Den verkställda lottningen utföll så att bl a kärandena inte antogs till psykologutbildningen höstterminen 1978. Meddelande om antagningsbeslutet utsändes till kärandena d 3 juli 1978. Någon fullföljdshänvisning bifogades inte beslutet. - G.G. anförde besvär över beslutet hos universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) d 13 juli 1978. Hon yrkade att antagningen skulle förklaras ogiltig och att nytt antagningsförfarande skulle äga rum. Som grund för sitt yrkande åberopade hon bl a att lottningsförfarandet utförts på ett otillfredsställande sätt. I en som besvär rubricerad skrivelse d 8 sept 1978 förklarade sig bl a E.D., B.A. och J.A. instämma i vad G.G. anfört mot antagningen. Besvär med likartade yrkanden anfördes även hos UHÄ d 4 maj 1979 av B.N.. - Vid prövningen av G.G:s besvär konstaterade UHÄ i beslut d 13 dec 1978 att det framstod som en uppenbar brist i det tillämpade förfarandet att den som förrättade lottningen gjorde det helt på egen hand. UHÄ fann vidare att det förfarande som praktiserats vid lottningen inneburit ett åsidosättande av den för en lottdragning självklara regeln att alla deltagande i princip skulle ha samma sannolikhet att bli uttagna. Oaktat de gjorda anmärkningarna fann UHÄ att ett bifall till G.G:s yrkande om att antagningen skulle ogiltigförklaras och nytt antagningsförfarande äga rum inte kunde komma i fråga. En sådan åtgärd skulle menade UHÄ leda till alltför orimliga konsekvenser för dem som antagits och redan studerat en termin. UHÄ konstaterade slutligen att G.G:s besvär inte saknade fog men lämnade på grund av vad i övrigt anförts besvären utan bifall. - Beträffande skrivelsen från E.D., B.A. och J.A., konstaterade UHÄ att besvären inkommit för sent. UHÄ uttalade emellertid att även dessa klagomål fick anses behandlade genom UHÄ:s ställningstagande till G.G:s besvär. - B.N:s besvär upptogs inte till prövning av UHÄ enär de inkommit för sent.

I besvär till regeringen över UHÄ:s beslut yrkade G.G. bifall till sina besvär. I yttrande till regeringen över besvären uppgav UHÄ att om lottningen hade gjorts på ett riktigt sätt så skulle E.D. och B.A. ha antagits medan J.A. skulle ha kommit på första och G.G. på tredje reservplats. - Regeringen lämnade i beslut d 26 april 1979 av G.G. mot UHÄ:s beslut anförda besvär utan bifall. - B.N. anförde också besvär över UHÄ:s beslut. - Regeringen tog upp besvären till prövning och lämnade i beslut d 6 sept 1979 besvären utan bifall.

Kärandena har numera antagits till utbildningen. G.G., B.A., J.A. och E.D. antogs vårterminen 1979. B.N. och S.W. antogs efter särskilda åtgärder från UHÄ:s och universitetets sida vårterminen 1980.

Till stöd för sin talan vid TR:n har kärandena ytterligare anfört: Bestämmelsen i 3 kap 7 § skadeståndslagen är endast tillämplig beträffande G.G. och. B.N., som är de enda som fört sina ärenden till regeringen. Övriga kärande kan inte hindras av nämnda bestämmelse. Oberoende härav kan hävdas att verkan av det felaktiga antagningsbeslutet har såvitt gäller B.N. och S.W. upphävts genom att de blivit antagna efter särskilt beslut av UHÄ. Om inte övriga kärande redan varit antagna skulle även de ha blivit antagna genom det särskilda beslutet. Hinder enligt 3 kap 7 § skadeståndslagen kan därför inte anses föreligga.

TR:ns bedömning. Enligt 3 kap 7 § skadeståndslagen får talan om ersättning för skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar inte föras med anledning av beslut av lägre myndighet mot vilket talan har fullföljts hos regeringen utan att beslutet har ändrats eller upphävts.

I förevarande fall fullföljde alltså G.G. i vederbörlig ordning talan mot antagningsbeslutet till UHÄ och sedan till regeringen. E.D., B.A. och J.A. instämde i skrivelse till UHÄ i vad G.G. anfört mot antagningen. UHÄ lämnade G.G:s besvär utan bifall och uttalade att E.D:s B.A:s och J.A:s klagomål fick anses behandlade genom UHÄ:s ställningstagande till G.G:s besvär. Även B.N. anförde besvär över UHÄ:s beslut och regeringen tog upp B.N:s besvär till prövning men lämnade både hans och G.G:s besvär utan bifall.

Talan mot antagningsbeslutet har alltså fullföljts hos regeringen av G.G. och B.N.. Regeringen har varken ändrat eller upphävt antagningsbeslutet. Att B.N. och S.W. senare genom särskilda beslut av UHÄ har blivit antagna till utbildningen kan inte göra någon skillnad härvidlag. Enligt TR:ns mening får regeringens beslut i anledning av G.G:s och B.N:s besvär anses gälla antagningsförfarandet i dess helhet. Då således inte någon av kärandena enligt 3 kap 7 § skadeståndslagen äger föra den väckta talan skall deras talan avvisas.

TR:ns beslut. TR:n avvisar kärandenas talan.

G.G., E.D., B.A., J.A., B.N. och S.W. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige med yrkande att TR:ns beslut måtte undanröjas och målet återförvisas till TR:n.

Staten genom justitiekanslern bestred ändring.

Justitiekanslern anförde: Samtliga kärande åberopar samma grund för sin talan nämligen att det förekommit fel vid antagningsförfarandet till psykologutbildning höstterminen 1978 vid Göteborgs universitet bestående i felaktigt lottningsförfarande. Det fel som sålunda åberopas som grund för käromålet har G.G. åberopat som grund för sin besvärstalan till UHÄ och regeringen med yrkande att antagningsförfarandet i dess helhet (inte bara med avseende på henne) måtte göras om. Besvären prövades av regeringen som lämnade desamma utan bifall. Genom detta beslut har regeringen tagit ställning till det åberopade lottningsfelet och beslutat att antagningsförfarandet skall stå fast. Regeringens beslut innebär att slutlig ställning har tagits till frågan om ett nytt antagningsförfarande på grund av den påstått felaktiga lottningen. Detta innebär att även besvär under åberopande av samma grund anförda hos regeringen av de övriga skulle ha lämnats utan bifall. Den prövning av antagningsförfarandet som regeringen gjort har således avseende på antagningen i dess helhet.

Innebörden av den passivitetsregel som finns i 3 kap 4 § skadeståndslagen är att förutsättningen för att skadestånd skall kunna utgå är att den skadelidande fått sin sak prövad besvärsvägen så långt det är möjligt. Skälet härtill är att det inte skall vara möjligt att ersätta rättsmedelsförfarandet med en skadeståndstalan. Regeln i 3 kap 4 § skadeståndslagen har utformats så att, om den som lidit skada genom felaktigt beslut vid myndighetsutövning utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, utgår ej ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas. Med beaktande av regeringens ovan nämnda beslut framgår det att övriga kärande genom besvär till regeringen inte skulle ha kunnat undvika den påstådda skadan. Anledningen härtill är den allmängiltighet som regeringens beslut har med avseende på den aktuella besvärsgrunden. Dessa kärande skulle på grund härav inte drabbas av passivitetsregeln. Hade de emellertid anfört och fullföljt besvär till regeringen, trots att detta med hänsyn till regeringens beslut över G.G:s besvär hade varit meningslöst, skulle deras talan i förevarande mål utan varje tvekan ha måst avvisas.

Det anförda visar med all tydlighet att regeringens beslut med anledning av G.G:s besvär har sådan räckvidd att 3 kap 7 § skadeståndslagen blir tillämplig på samtliga kärande i detta mål.

Riktigheten härav bestyrks också av det förhållandet att eljest passiviteten skulle premieras i förhållande till användandet av anvisat rättsmedel, vilket torde vara en orimlig slutsats.

Det skall också till slut nämnas att syftet med bestämmelserna i 3 kap 4 § och 7 §skadeståndslagen var att inskränka möjligheterna till skadestånd och skydda det allmänna vid införandet av skadeståndslagen som ju innebar en väsentlig utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar. Bestämmelserna skall därför också tillämpas på sådant sätt att möjligheterna till skadestånd verkligen inskränks och att det allmänna ges ett verkligt skydd. En annan tillämpning av de aktuella bestämmelserna än den jag gjort mig till tolk för i detta mål strider uppenbarligen mot vad som varit avsett. Jag finner därför att samtliga käromål skall avvisas med stöd av 3 kap 7 § skadeståndslagen.

HovR:n (hovrättslagmannen Arning, hovrättsrådet Ericsson samt assessorerna Rosendahl, referent, och Stenberg) anförde i beslut d 30 sept 1981: HovR:n finner i likhet med TR:n att hinder möter enligt 3 kap 7 § 2 p skadeståndslagen mot att till prövning uppta G.G:s och B.N:s käromål. Deras besvär i HovR:n skall därför lämnas utan bifall. Övriga klagande har ej hos regeringen fört talan mot antagningsbeslutet. Regeringens d 26 april och d 6 sept 1979 meddelade beslut kan ej anses gälla mot annan än G.G. och B.N.. E.D., B.A., J.A. och S.W. är således oförhindrade att väcka talan mot staten med anledning av antagningsbeslutet. Det överklagade beslutet skall därför såvitt avser dem visas åter till TR:n för erforderlig handläggning.

HovR:n lämnar G.G:s och B.N:s besvär utan bifall samt visar - med undanröjande av överklagade beslutet såvitt därigenom de av E.D., B.A., J.A. och S.W. väckta käromålen avvisats - målet åter till TR:n för erforderlig handläggning i denna del.

Mot HovR:ns beslut anfördes besvär av staten samt av G.G. och B.N..

Justitiekanslern yrkade, att av E.D., B.A., J.A. och S.W. förd skadeståndstalan måtte avvisas.

G.G. och B.N. yrkade, att HovR:ns beslut beträffande dem måtte upphävas och att målet jämväl såvitt gällde dem måtte återförvisas till TR:n för erforderlig behandling.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Justitiekanslern anförde bl a: Talan om ersättning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen får enligt 3 kap 7 § samma lag ej föras med anledning av beslut av lägre myndighet mot vilket talan fullföljts hos regeringen utan att beslutet upphävts eller ändrats. Som staten utvecklat i den till HovR:n ingivna förklaringen måste det av universitetet i Göteborg fattade antagningsbeslutet anses ha avseende på samtliga sökande till den aktuella utbildningen. Beslutet måste dessutom anses vara odelbart i den meningen att det inte kan ändras beträffande enstaka sökande utan endast i dess helhet. Detta odelbara beslut har därefter efter besvär av G.G. och B.N. prövats av regeringen utan att beslutet upphävts eller ändrats. Enligt statens mening och som staten utvecklat i förklaringen måste regeringens prövning av universitetets antagningsbeslut ha avseende på samtliga sökande oavsett om varje enskild sökande anfört besvär mot antagningsbeslutet eller ej. Att som HovR:n relatera bestämmelsen i 3 kap 7 § skadeståndslagen till varje enskild klagande kan enligt statens mening inte vara riktigt. Det skulle som anförts i förklaringen till HovR:n premiera en passivitet i förhållande till användande av anvisat rättsmedel.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lundquist, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Av TR:ns beslut och övriga handlingar i målet framgår bl a följande. Samtliga enskilda parter i målet har ansökt om tillträde höstterminen 1978 till studier vid Göteborgs universitet för psykologexamen efter grundutbildning nedan kallad PEG-utbildning. De har emellertid enligt beslut d 3 juli 1978 ej antagits till nämnda utbildning. Mot beslutet har endast G.G. och B.N. anfört besvär hos universitets- och högskoleämbetet och därefter fullföljt talan hos regeringen som högsta instans i ärenden angående antagning för frivillig utbildning. Med anledning av G.G:s besvär har universitets- och högskoleämbetet i beslut d 13 dec 1978 uttalat - såvitt nu är i fråga - att fel förelupit i vissa närmare angivna hänseenden vid det lottningsförfarande, som använts vid antagningen, men att - fastän G.G:s besvär ej saknade fog - ämbetet likväl på anförda praktiska skäl lämnade besvären utan bifall. Regeringen har d 26 april 1979 utan särskild motivering lämnat G.G:s fullföljda talan utan bifall. G.G. har sedermera antagits till PEG-utbildning vårterminen 1979 genom beslut av organ vid universitetet. De utav B.N. i administrativ väg anförda besvären har enligt beslut d 15 juni 1979 av universitets- och högskoleämbetet ej upptagits till prövning, enär de inkommit efter besvärstidens utgång. I beslut d 6 sept 1979 har regeringen - såvitt nu är i fråga - lämnat B.N:s besvär över avvisningsbeslutet utan bifall.

Vad till en början angår justitiekanslerns talan i HD har denne som grund för sitt yrkande om fastställande av TR:ns beslut anfört, att regeringens beslut över G.G:s besvär måste anses ha avseende å samtliga sökande till den aktuella utbildningen och vara odelbart samt att till följd därav rättegångshinder jämlikt 3 kap 7 § skadeståndslagen förelåg beträffande samtliga i stämningsansökan till TR:n framställda skadeståndsanspråk.

Lika med HovR:n finner HD regeringens beslut d 26 april 1979 ha avseende enbart å G.G. och därför ej utgöra hinder för E.D., B.A., J.A. och S.W. att få envar sin skadeståndstalan sakligt prövad.

Vid angivna bedömning skall de av justitiekanslern anförda besvären ogillas och HovR:ns beslut, i vad därigenom nyssnämnda enskilda parters talan återförvisats till TR:n, stå fast.

HD övergår härefter till att bedöma de från G.G:s och B.N:s sida anförda besvären över HovR:ns beslut att fastställa TR:ns avvisning av stämningsansökan såvitt gäller dem.

Till stöd för sina besvär har G.G. åberopat, att beslutet om antagning av henne till PEG-utbildning vårterminen 1979 i verkligheten innefattade ändring av beslutet d 3 juli 1978 att ej antaga henne till sådan utbildning samt att hennes talan om skadestånd därför måste kunna prövas i sak.

G.G:s antagning till PEG-utbildning har ej skett genom regeringens beslut och kan ej heller ha retroaktiv verkan så att följderna av det missgynnande beslutet d 3 juli 1978 därigenom kan anses ha blivit upphävda.

Med hänsyn härtill och då i 3 kap 7 § skadeståndslagen uttryckligen sägs, att ersättningstalan enligt 2 § samma kap ej får föras med anledning av lägre myndighets beslut, mot vilket talan fullföljts hos regeringen utan att beslutet upphävts eller ändrats, föreligger som HovR:n och TR:n funnit hinder mot upptagande av G.G:s ersättningstalan till prövning vid allmän domstol.

HovR:ns beslut i denna del skall följaktligen fastställas.

I B.N:s fall ger en närmare granskning av regeringens beslut d 6 sept 1979 vid handen, att regeringen på processuell grund lämnat B.N:s besvär utan bifall. Vid sådant förhållande är denne bibehållen vid sin rätt att i mån av befogenhet föra skadeståndstalan på grund av universitetets oriktiga beslut (se prop 1972:5 s 544).

HD anser sig oförhindrad att självmant beakta B.N:s nämnda formella rätt och finner på grund av vad ovan upptagits dennes föreliggande besvärstalan böra vinna bifall.

HD erinrar om att talan enligt den till TR:n ingivna stämningsansökan, sedan justitiekanslern avgivit förklaring i besvärsmålet i HovR:n, får anses vara förd mot staten genom justitiekanslern (se prop 1972:5 s 387).

Slut. HD finner ej skäl göra annan ändring i HovR:ns beslut, än att HD återförvisar till TR:n för erforderlig behandling jämväl målet i de delar som gäller B.N..

HD (JustR:n Hult, Holmberg, Persson, Bengtsson, referent, och Magnusson) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Av handlingarna framgår följande.

Samtliga enskilda parter i målet ansökte om tillträde höstterminen 1978 till studier vid Göteborgs universitet för psykologexamen efter grundutbildning. Enligt beslut d 3 juli 1978 efter ett lottningsförfarande antogs de inte till utbildningen. Mot detta beslut anförde G.G. och B.N. - däremot inte de fyra övriga enskilda parterna - besvär hos universitets- och högskoleämbetet. - Ämbetet meddelade beslut rörande G.G. d 13 dec 1978. I beslutet uttalades bl a att felaktigheter i lottningsförfarandet förekommit i vissa angivna hänseenden. Ämbetet fann emellertid att - oaktat dessa anmärkningar förelåg mot antagningsförfarandet - ett bifall till G.G:s yrkande om att antagningen skulle ogiltigförklaras och nytt antagningsförfarande äga rum inte kunde komma i fråga; en sådan åtgärd skulle leda till alltför orimliga konsekvenser för dem som antagits och redan studerat under en termin. Avslutningsvis yttrades i beslutet, att ehuru ämbetet sålunda funnit G.G:s besvär icke sakna fog såvitt avsåg lottningsförfarandet, ämbetet på grund av vad i övrigt anförts lämnade besvären utan bifall. - Sedan G.G. anfört besvär över beslutet lämnade regeringen d 26 april 1979 - efter att ha återgivit bl a vad som här har antecknats om ämbetets beslut - utan särskild motivering besvären utan bifall. - Vad angick B.N:s besvär beslöt ämbetet d 15 juni 1979 att inte uppta dessa till prövning, eftersom de inkommit efter besvärstidens utgång. Sedan B.N. anfört besvär över detta beslut med yrkande att ärendet skulle återförvisas till ämbetet för handläggning, lämnade regeringen besvären utan bifall genom beslut d 6 sept 1979.

Samtliga enskilda parter grundar sin skadeståndstalan på fel i antagningsbeslutet d 3 juli 1978.

Vad först angår B.A., J.A., E.D. och S.W. har de inte överklagat antagningsbeslutet. Justitiekanslern har till stöd för sin talan i HD i första hand åberopat att regeringens beslut d 26 april 1979 i anledning av G.G:s besvär måste anses ha avseende på samtliga sökande till den aktuella utbildningen och vara odelbart, varför rättegångshinder enligt 3 kap 7 § skadeståndslagen förelåg för de nämnda parternas skadeståndstalan. Såsom HovR:n funnit kan emellertid regeringsbeslutet inte anses gälla mot dessa parter. Inte heller i övrigt föreligger något hinder att ta upp deras talan till prövning i sak. Justitiekanslerns besvär skall alltså lämnas utan bifall.

G.G. har för sin del fullföljt talan mot antagningsbeslutet till regenngen utan att detta blivit upphävt eller ändrat. Det saknas emellertid anledning anta annat än att regeringsbeslutet d 26 april 1979 grundats på samma skäl som universitets- och högskoleämbetet anfört och att sålunda regeringen delat uppfattningen, att det förekommit felaktigheter vid antagningsförfarandet men att antagningen av andra orsaker inte kunde ogiltigförklaras.

Vid bedömningen av frågan, huruvida bestämmelsen i 3 kap 7 § är tillämplig i detta fall, bör beaktas följande.

Bestämmelsen har såvitt gäller regeringsbeslut till väsentligt syfte att förebygga en domstolsprövning av sådana beslut enligt skadeståndsrättsliga normer. Såväl konstitutionella hänsyn som praktisktpolitiska synpunkter har i förarbetena anförts mot att man på detta sätt skulle ta upp till bedömning frågan om regeringen gjort sig skyldig till fel eller försummelse (se prop 1972:5 s 337 f). En konsekvens av undantaget för talan på grund av felaktiga regeringsbeslut har ansetts vara att skadeståndstalan inte heller får föras på grund av ett beslut av lägre instans, vilket överklagats utan resultat till regeringen (jfr s 350). Ett argument för bestämmelsen torde också ha varit att behovet av skadestånd är ringa när instansordningen utnyttjats (jfr s 348).

De skäl som sålunda synes ligga bakom bestämmelsen i fråga kan emellertid inte åberopas, när som i G.G:s fall grunden för att regeringen lämnat besvären utan bifall inte är att den lägre instansens avgörande ansetts riktigt utan att det är för sent att riva upp beslutet. En skadeståndstalan, grundad på den lägre instansens beslut, ter sig då som den naturliga vägen för den enskilde att söka rättelse. Skulle man trots detta avvisa skadeståndstalan, kan det leda till säregna och ibland obilliga resultat: en part som, i likhet med G.G., är så aktiv att hon fullföljer besvärstalan till regeringen kan komma i ett sämre läge än den som låtit sig nöja med det oriktiga beslutet. En sådan konsekvens stämmer illa med en huvudtanke bakom reglerna om skadestånd vid myndighetsutövning, nämligen att parterna i största möjliga utsträckning skall utnyttja det sedvanliga fullföljdsförfarandet vid oriktiga myndighetsbeslut och inte förrän som sista utväg försöka få rättelse genom att framställa skadeståndsanspråk mot det allmänna (jfr 3 kap 4 § skadeståndslagen och prop 1972:5 bl a s 343 f). Det kan inte antas ha varit avsikten med regeln i 3 kap 7 § att den skulle kunna åberopas i den speciella situation som nu diskuteras.

Med hänsyn till det anförda finner HD att bestämmelsen i 3 kap 7 § skadeståndslagen inte utgjort hinder för TR:n att ta upp även G.G:s skadeståndstalan till prövning.

Vad slutligen beträffar B.N., framgår av det förut sagda att hans besvär avvisats på formell grund. Redan av detta skäl är B.N. oförhindrad att föra skadeståndstalan på grund av antagningsbeslutet (jfr prop 1972:5 s 544).

Målet skall följaktligen återförvisas till TR:n för erforderlig behandling också såvitt gäller G.G. och B.N..

Slut. HD ändrar på det sätt HovR:ns beslut att HD återförvisar målet till TR:n för erforderlig behandling i de delar som gäller G.G. och B.N..

I fråga om E.D., B.A., J.A. och S.W. skall HovR:ns beslut stå fast.

JustR Bengtsson anförde till utveckling av sin mening: Såvitt gäller G.G. innebär HD:s beslut att regeln i 3 kap 7 § skadeståndslagen inte bör tolkas helt efter ordalagen i ett visst fall: när visserligen skadeståndstalan grundas på ett beslut av lägre myndighet vilket överklagats ända upp till regeringen utan resultat men man får utgå från att denna inte ställt sig bakom beslutet. En domstolsprövning av skadeståndsanspråket kommer då inte att medföra några sådana olägenheter som man velat undvika genom bestämmelsen om rättegångshinder. Ett fall där detta resonemang blir aktuellt är uppenbarligen när regeringen inte prövat besvären i sak (jfr prop 1972:5 s 346 f och 544, där situationer av detta slag berörs). Detsamma bör emellertid gälla, när som i detta mål besvären enligt avfattningen av regeringsbeslutet lämnats utan bifall men det finns positivt stöd för att anta att det beslut varpå skadeståndstalan grundas i själva verket ansetts felaktigt. Min inställning bygger här på att bestämmelsen i 3 kap 7 § knappast - som man synes hävda från statens sida - har som främsta funktion att skydda det allmänna mot skadeståndsanspråk; regeln bör snarare ses som ett undantag, betingat av särskilda konstitutionella och praktiska skäl, från den självklara huvudregeln att en skadelidande skall kunna få sina skadeståndsanspråk mot det allmänna prövade av domstol. Hans intresse av rättsskydd väger så tungt, att undantaget bör tillämpas bara när detta framstår som ofrånkomligt med hänsyn till lagtextens och förarbetenas utformning.

För tydlighetens skull bör slutligen påpekas att man av utgången i detta mål, som enbart rör frågan om rättegångshinder, inte kan dra några slutsatser i frågan om antagningsbeslutet grundar någon rätt till skadestånd för G.G. eller andra enskilda parter.