NJA 1989 s. 597

I mål vid Svea HovR mellan A.R. och P-O.R., ömsom vadekärande och vadesvarande, angående klander av bodelning biträddes A.R. av advokaten K.S. såsom biträde enligt rättshjälpslagen. I dec 1986 utfärdade HovR:n kallelser till huvudförhandling d 9 mars 1987. Den 9 febr 1987 avslog HovR:n en begäran av A.R. att få byta biträde enligt rättshjälpslagen. A.R. anförde besvär mot beslutet. HovR:n beslöt d 5 mars 1987 att huvudförhandling trots besvären skulle hållas d 9 mars 1987. Den 6 mars 1987 meddelade A.R. och K.S. HovR:n att A.R. återkallat K.S:s ombudsfullmakt. I anledning därav begärde K.S. att få bli entledigad som biträde enligt rättshjälpslagen åt A.R. och yrkade ersättning av allmänna medel med 8 010 kr för arbete i HovR:n. I beslut d 6 mars 1987 fann HovR:n inte skäl "för närvarande" föreligga att entlediga K.S. och förklarade att huvudförhandling skulle hållas som tidigare bestämts d 9 mars 1987.

Vid huvudförhandlingen i HovR:n inställde sig inte K.S., vilket han förutskickat i en skrivelse, som kom HovR:n till handa samma dag som huvudförhandlingen hölls. Inte heller A.R. inställde sig till huvudförhandlingen i den del som gällde hennes egen vadetalan, varför denna förklarades förfallen.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning, hovrättsrådet S Holmbergh, adj led Nilsson, referent, samt nämndemännen Ahlbom och Almén) anförde i dom d 23 mars 1987 i fråga om ersättning till K.S. såsom biträde enligt rättshjälpslagen: K.S. har, sista vardagen före huvudförhandlingen, inkommit med en begäran att bli entledigad från uppdraget som rättshjälpsbiträde åt A.R. sedan hon återkallat hans fullmakt. HovR:n har lämnat K.S:s framställning utan bifall, varför det ålegat honom att fullfölja sitt uppdrag. Detta beslut har K.S. satt sig över genom att inte inställa sig till huvudförhandlingen. A.R., som enligt uttalande från läkare inte kan föra sin talan utan biträde, har inte inställt sig till huvudförhandlingen i det egna målet. Hennes talan har därför förklarats förfallen. Hennes insatser under den tid som hon övervarit huvudförhandlingen i den del som avser P-O.R:s vadetalan har visat att hon varit i behov av rättshjälpsbiträde. Det ligger i sakens natur att ett rättshjälpsbiträde skall fullfölja sitt uppdrag genom att biträda klienten vid huvudförhandlingen. I annat fall blir större delen av det arbete biträdet utfört utan nytta. Det föreligger därför särskilda skäl att jämka den ersättning som K.S. skulle tillerkänts till 0 kr.

HovR:n fastställde ersättningen till K.S. enligt rättshjälpslagen till noll kr.

K.S. fullföljde talan till HD i en revisionsansökan som upptogs såsom besvär och yrkade bifall till sitt i HovR:n framställda ersättningsyrkande.

Domstolsverket bestred ändring.

Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, som av HD beretts tillfälle att avge yttrande i målet, anförde i yttrande d 3 nov 1988 bl a: Styrelsen fastslår inledningsvis att det åligger ett rättshjälpsbiträde att biträda den rättssökande även om fullmakt inte lämnats i saken.

Angående frågan vilken ställning ett rättshjälpsbiträde har, när fullmakt saknas, anför styrelsen följande.

Domstolsverket har i yttrande anfört att K.S. i sin egenskap av rättshjälpsbiträde haft ställning som rättegångsbiträde. Stöd för denna uppfattning finns att hämta i Ekelöf Rättegång II 7 uppl s 87. Ett rättshjälpsbiträde har sålunda enligt Ekelöf ställning som rättegångsbiträde såvida parten ej utfärdar fullmakt för honom.

Regler om rättegångsbiträde återfinns i 12 kap 22 § RB. Ett rättegångsbiträdes behörighet enligt detta lagrum är begränsad till att inför rätta handla å partens vägnar i dennes närvaro. Rättegångshandling som biträde i partens närvaro företagit skall anses godkänd av parten om han ej genast "gör gensaga däremot". Häri ligger att ett rättegångsbiträde lika litet som ett rättegångsombud får handla i strid mot eller gå utanför partens instruktioner.

I förevarande fall har parten före huvudförhandlingen i HovR:n klargjort att hon inte önskade biträde av K.S.. A.R:s återkallelse av fullmakten för K.S. kan enligt styrelsens bedömning inte förstås på annat sätt. Under sådana omständigheter har K.S. knappast kunnat fylla någon funktion som rättegångsbiträde vid huvudförhandlingen. K.S. borde därför enligt styrelsens mening ha entledigats från förordnandet som rättshjälpsbiträde. Det är styrelsens uppfattning att ett rättshjälpsbiträde inte bör bindas vid förordnandet när den rättssökande uttryckligen förklarar att han inte önskar biträde av denne. I sådant fall bör rättshjälpen fortsätta utan biträde såvida inte förutsättningar för biträdesbyte föreligger.

Då HovR:n emellertid avslagit K.S:s begäran om entledigande har K.S. vid tiden för huvudförhandlingen kvarstått som rättshjälpsbiträde. Därvid uppkommer frågan om K.S. under sådana omständigheter ägt utebli från huvudförhandlingen på grund av sin egen bedömning att förutsättningar saknades för honom att agera vid denna.

Enligt styrelsens mening är ett rättshjälpsbiträde inte berättigad att i en sådan situation utan vidare utebli från en förhandling inför rätten. Endast om det står alldeles klart att parten har förutsättningar att föra sin talan utan biträde eller att annat biträde eller ombud kommer att inställa sig till förhandlingen bör det enligt styrelsens mening kunna godtagas att rättshjälpsbiträdet uteblir. Styrelsen delar sålunda HovR:ns uppfattning att K.S. förfarit felaktigt genom att utebli från huvudförhandlingen i målet.

Enligt 22 § rättshjälpslagen skall biträde ha rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Ersättningen får jämkas om det föreligger särskilda skäl.

Det har enligt styrelsens mening dock inte framkommit att det relativt omfattande arbete som K.S. utfört före huvudförhandlingen i HovR:n varit gagnlöst. Att A.R:s vadetalan förfallit beror på hennes egen utevaro, för vilken K.S. ej kan lastas.

Styrelsen finner således, att vad som förekommit inte är av beskaffenhet att böra påverka ersättningen till K.S..

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergkvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HD antecknar inledningsvis att det överklagade beslutet har meddelats i en vidlyftig bodelningstvist som vid tidpunkten för HovR:ns huvudförhandling hade pågått i nästan sju år. Av handlingarna framgår att framför allt TR:n ställts inför betydande svårigheter i arbetet med att driva målet till ett snabbt avgörande. Det finns anledning till antagande att advokat K.S:s uppdrag innefattat svårigheter av likartat slag.

Advokat K.S. har gjort gällande att det inte kunnat påfordras att han skulle fullfölja biträdesuppdraget sedan A.R. återkallat hans fullmakt. Hans utevaro från huvudförhandlingen har inte föranlett någon kostnad för rättshjälpen. I stället gäller att om han inställt sig så hade detta föranlett dryga kostnader till ingen nytta eftersom han som rättegångsbiträde inte kunnat föra A.R:s talan i hennes utevaro. Det kan också hållas för visst att hon inte skulle ha tillåtit honom att företräda henne under den korta tid hon själv var närvarande vid huvudförhandlingen. Det arbete som han utfört inför huvudförhandlingen har inte genom något beteende från hans sida blivit onyttigt eller varit undermåligt genomfört.

Frågor om ersättning till rättshjälpsbiträden regleras i 22 § rättshjälpslagen. Där stadgas i första stycket bl a att biträde har rätt till skälig ersättning för arbete och att vid bedömningen av vad som är skäligt arvode uppdragets art och omfattning skall beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med och den tid som har lagts ned på uppdraget. Enligt paragrafens tredje stycke (vid tidpunkten för HovR:ns avgörande paragrafens andra stycke) skall vid ersättningens bestämmande också beaktas om biträdet genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen. Avslutningsvis stadgas att ersättningen får jämkas om det föreligger särskilda skäl härför.

Bestämmelsen om jämkning på grund av "särskilda skäl" fanns inte med i den ursprungliga rättshjälpslagen utan infördes i samband med de omfattande ändringarna i lagen som trädde i kraft d 1 jan 1980, varigenom bl a advokater tillerkändes behörighet att i vissa fall bevilja allmän rättshjälp. Jämkningsregeln infördes mot bakgrund härav. I förarbetena (prop 1978/79:90 s 210) sägs att ersättning får jämkas om biträdet missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller att besluta om substitution eller om det eljest föreligger särskilda skäl. Som exempel på jämkningssituationer nämns att en advokat har beviljat allmän rättshjälp i strid mot bestämmelserna i 8 § rättshjälpslagen. Vidare sägs att även misskötsel av rättshjälpsärende eller andra omständigheter som kan medföra att ombud avvisas jämlikt 12 kap 5 § RB kan inverka på ersättningen.

HD konstaterar till en början att advokat K.S. förfarit felaktigt genom att utebli från huvudförhandlingen inför HovR:n. Det är naturligtvis möjligt att han haft fog för sin uppfattning att A.R. inte skulle ha låtit honom företräda henne om de båda varit på plats när målet påropades. Men det kunde heller inte i förväg uteslutas att A.R. i den uppkomna situationen hade accepterat hans biträde. Sedan HovR:n avslagit hans begäran om att bli entledigad som rättshjälpsbiträde, har det helt enkelt inte ankommit på honom att göra någon egen bedömning av förutsättningarna för att fullgöra detta uppdrag. Trots de motsättningar som må ha förelegat mellan honom och A.R. och trots de svårigheter som detta kunde antas ställa honom inför vid huvudförhandlingen, så hade han efter HovR:ns beslut att inte entlediga honom som rättshjälpsbiträde för A.R. att fullgöra sitt uppdrag och efterkomma HovR:ns kallelse.

Fråga blir då om, och i förekommande fall i vad mån, denna försummelse skall återverka på advokat K.S:s biträdesersättning. Det skall här omnämnas att någon tillämpning av det remedium mot liknande försummelser som regleras i 18 kap 6 och 7 §§ RB inte har aktualiserats i målet. Det är inte heller så att advokat K.S:s uteblivande från huvudförhandlingen inför HovR:n har föranlett någon kostnad för A.R:s rättshjälp som kan beaktas med stöd av 22 § 3 st första punkten rättshjälpslagen. Avgörande är i stället om särskilda skäl, enligt 1979 års lagstiftning, föreligger att jämka ersättningen.

De exempel på jämkningssituationer som lagstiftaren uttryckligen nämner är av annat slag än den i detta mål aktuella. Å andra sidan har lagtexten avfattats på ett mer generellt sätt. Det måste därför antas att det får ankomma på domstolarna att uttolka den närmare innebörden av begreppet "särskilda skäl i detta sammanhang. Att som rättshjälpsbiträde i en vidlyftig process medvetet utebli från en huvudförhandling måste tvivelsutan utgöra särskilda skäl för jämkning av ersättningen. Emellertid måste också beaktas att advokat K.S:s arbete å målet i HovR:n fram till huvudförhandlingen inte varit vare sig betydelselöst eller undermåligt utfört. Vid ersättningens bestämmande får också viss hänsyn tas till att hans försumlighet - om än utevaron varit avsiktlig - inte syftat till att försvåra domstolens handläggning av målet eller till att av bekvämlighetsskäl undandra sig att fullgöra sitt rättshjälpsuppdrag. Fastmer synes hans försumlighet bero av ett felslut i en hastigt påkommen och måhända något svårhanterlig beslutssituation. Den av advokat K.S. begärda ersättningen bör i enlighet med det anförda jämkas, men endast till en del. Skälig ersättning kan bestämmas till 6 000 kr.

HD (JustR:n Rydin, Gregow, Freyschuss, Nyström, referent, och Svensson) fattade följande slutliga beslut: