NJA 1989 s. 671

(Jfr 1986 s 44 och s 696)

Enligt hyresavtal d 20 sept 1984 förhyrde T.S. av Bilaktiebolaget O.S. (nedan kallat bilbolaget) en personbil av märke Citroén, 1983 års modell. Hyrestiden utgjorde 36 månader utöver leveransmånaden. På handlingens baksida tecknade bilbolaget en överlåtelse av rättigheterna på grund av kontraktet, inklusive rätten till hyresobjektet, på B & B Finans Factoring Aktiebolag (nedan kallat finansbolaget). Vid sidan härav tecknade T.S. en bekräftelse att han fått del av överlåtelsen. T.S. fick därefter inbetalningsavier från finansbolaget och gjorde månatligen inbetalningar av hyra till detta. Den 4 april 1985 lämnade T.S. tillbaka Ciroénbilen till bilbolaget samtidigt som han köpte en annan bil. Bilbolaget försattes senare i konkurs.

I ansökan om lagsökning till Huddinge TR yrkade finansbolaget, att TR:n skulle förplikta T.S. att till finansbolaget utge hyra för Citroénbilen med 20 737 kr samt ersättning för inkassokostnad med 95 kr.

TR:n meddelade d 13 aug 1986 utslag enligt finansbolagets ansökan.

T.S. ansökte om återvinning.

Finansbolaget vidhöll sina yrkanden enligt ansökan om lagsökning och yrkade dessutom ränta på kapitalbeloppet efter en räntesats, som med åtta procentenheter överstiger det av riksbanken fastställda vid varje tid gällande diskontot, från d 25 dec 1986 till dess betalning sker.

T.S. bestred käromålet. Han vitsordade skäligheten i och för sig av yrkade belopp i kapital och ränta men yrkade att ränteyrkandet skulle avvisas såsom framställt först efter det att T.S. ansökt om återvinning.

Finansbolaget fullföljde talan i Svea HovR med yrkande att T.S. måtte förpliktas att till finansbolaget utge hyra med 20 737 kr samt ersättning för inkassokostnad med 95 kr.

T.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Peter von Möller, hovrättsråden Zachrisson, referent, och Grobgeld samt adj led Camitz) anförde i dom d 22 juni 1988:

Finansbolaget (ombud jur kand G.N.) sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom måtte bifalla finansbolagets i HovR:n förda talan.

T.S. (ombud advokaten H.H.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Bengtsson, Jermsten, referent, och Lambe) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

JustR:n Höglund och Magnusson var av skiljaktig mening i själva saken och anförde: Frågan är i målet, huruvida T.S. ägt gentemot finansbolaget tillgodoräkna sig Citroënbilens värde som slutbetalning enligt hyreskontraktet.

Som domstolarna funnit är frågan att bedöma med en analogisk tillämpning av 29 § skuldebrevslagen. Enligt denna paragraf är efter överlåtelse av enkelt skuldebrev betalning som gäldenären gör till överlåtaren giltig, om betalningen gjorts i god tro, dvs om gäldenären inte visste, att överlåtaren ej längre ägde uppbära betalning, eller hade skälig anledning att misstänka det.

T.S. har gjort gällande att han inte förstått annat än att han fullföljt sina förpliktelser enligt hyresavtalet genom att lämna tillbaka Citroënbilen till bilbolaget.

När det gäller att bedöma frågan om T.S:s goda tro får, allmänt sett, en finansieringsform som den bilbolaget här använt sig av anses vara en från konsumentsynpunkt så svårbegriplig anordning att det inte kan begäras av en konsument att han utan vidare skall uppfatta innebörden därav i hela dess vidd. För honom torde det vara naturligt att alltjämt se bilbolaget som motpart i avtalsförhållandet, även om hyresbeloppen skolat erläggas till finansbolaget. Innebörden av en egentlig överlåtelse (eller pantsättning) till skillnad från en överlåtelse till inkasso torde inte vara så lätt att inse för en konsument utan att han görs uppmärksam därpå. På näringsidkare som i konsumentförhållanden använder sig av finansieringsformer av hithörande slag måste det därför läggas ett särskilt ansvar för att de klargör för konsumenten vad överlåtelsen (pantsättningen) innebär, så att denne inte lider onödig rättsförlust. I synnerhet behöver det klargöras vad konsumenten har att iaktta, om han vill vidta andra åtgärder i anledning av avtalet än betalning av hyresbelopp eller motsvarande (jfr avbetalningskontraktet i rättsfallet NJA 1986 s 44, där det särskilt angavs vem som efter överlåtelse på säljarsidan var behörig att uppbära betalning, träffa uppgörelser om betalning m m och att i förekommande fall återta fordonet).

Av handlingarna i målet framgår att T.S. inte vare sig genom avtalstexten eller på annat sätt fått någon närmare upplysning om innebörden av bilbolagets överlåtelse på finansbolaget. Anledning saknas att misstro T.S. när han säger sig inte ha förstått innebörden därav. Med hänsyn härtill och till att det enligt det förut sagda inte kan på T.S. ställas kravet, att han enbart av överlåtelsemeningen på avtalshandlingen bort förstå den närmare innebörden av överlåtelsen, får som domstolarna funnit T.S. anses ha varit i god tro vid sin uppgörelse med bilbolaget.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

JustR Bengtsson tillade för sin del: Om man enbart anlägger konsumentsynpunkter finns utan tvivel skäl för en mild bedömning av T.S:s misstag beträffande bilbolagets legitimation att reglera hyresförhållandet. Samtidigt kan man fråga, om det är möjligt att enligt 29 § skuldebrevslagen anse någon - ens en konsument - sakna skälig anledning att misstänka vad som uttryckligen angetts i en överlåtelseklausul som han särskilt bekräftat med sin underskrift. Det torde gå längre än vad som tidigare förekommit i känd rättspraxis, om man skulle anse en kontrahent vara i god tro när han som i detta fall både vid avtalsslutet och senare förefaller ha varit helt ointresserad av innehållet i den förklaring som han på detta sätt undertecknat. I rättsfallet NJA 1986 s 44, som annars har vissa likheter med detta mål, hade tydligen konsumenten åtminstone observerat den motsvarande klausulen men inte förstått den, närmast på grund av en oklarhet i kontraktet som saknar motsvarighet i T.S:s fall.

Enligt min mening kan man inte se legitimationsfrågan isolerad från de sakrättsliga verkningarna av överlåtelseförklaringen i kontraktet (jfr 31 § skuldebrevslagen). Godtas T.S:s ståndpunkt innebär det att förklaringen trots att den innebär en regelrätt denuntiation inte skulle avskära en överlåtare (eller pantsättare) från möjligheten att alltjämt förfoga över sina rättigheter enligt kontraktet genom att göra upp med gäldenären. Detta kunde i sin tur, i enlighet med allmänna sakrättsliga principer, medföra att förklaringen inte skulle anses ge skydd mot överlåtarens borgenärer; en sådan sammankoppling av överlåtarens förfoganderätt och förvärvarens sakrättsliga skydd är vanlig i litteraturen (se t ex Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom s 482, Rodhe, Sakrätt s 210, 400, Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 3 uppl s 190, 353). Denna konsekvens torde emellertid vara oförenlig med grunderna för skuldebrevslagens regler om överlåtelse av enkla fordringar, där tvärtom det inte ens krävs denuntiation - bara ond tro hos gäldenären - för att förvärvaren skall bli ensam behörig att förfoga över rättigheten. (Jfr NJA II 1936 s 110, 113.) Ståndpunkten skulle skapa en betydande osäkerhet beträffande överlåtelseförfarandet; förvärvaren måste i vissa fall inte bara denuntiera gäldenären utan till och med ge denne en särskild information för att förvärvet skall bli gällande mot tredje man. Det är svårt att överblicka de praktiska konsekvenserna av att man på detta vis, utan stöd av lag eller ens av lagmotiv, skulle begränsa denuntiationens rättsverkningar.

Naturligtvis kan det trots allt vara angeläget att skydda vissa mindre uppmärksamma konsumenter i den aktuella situationen. Men detta bör inte ske genom att man i rättstillämpningen går ifrån skuldebrevslagens ordning. Ett sådant steg bör snarare ankomma på lagstiftaren (jfr LU 1974:28, där dock en lagändring med denna inriktning inte ansetts motiverad). Också åtgärder från konsumentverkets sida kan komma i fråga för att åstadkomma bättre information åt hyresmän m fl vid liknande transaktioner; därigenom skulle inte någon avvikelse ske från annars gällande civilrättsliga grundsatser.

JustR:n Höglund och Magnusson tillade för sin del: Emot en ordning, som ställer särskilda krav på innehållet i en denuntiation för att den skall bryta gäldenärens goda tro i fråga om överlåtarens rätt, kan invändas att denuntiationen även har sakrättslig verkan, i det att den ger förvärvaren skydd mot överlåtarens borgenärer, och att det för denna denuntiationens uppgift inte är rimligt att ställa sådana särskilda krav. Invändningen har fog, om man kräver att en och samma denuntiation skall ha såväl legitimerande verkan enligt 29 § skuldebrevslagen som sakrättslig verkan enligt 31 § samma lag.

Det kan emellertid ifrågasättas om det finns grund för att i alla sammanhang upprätthålla ett så strängt samband mellan denuntiationens båda uppgifter. Att göra det innebär visserligen en enkel och klar ordning. En sådan ordning kan också förefalla naturlig inom skuldebrevslagens egentliga tillämpningsområde, dvs i fråga om de enkla skuldebreven. Men utanför skuldebrevens område blir förhållandena så annorlunda och skiftande att ordningen inte är lika given.

Till en början är att märka att redan lagtexten uppvisar bristande överensstämmelse mellan de underrättelser som förutsätts i 29 och 31 §§ skuldebrevslagen. Enligt den förra paragrafen är denuntiation i den betydelse som avses i 31 § över huvud inte erforderlig; det räcker att gäldenären på något sätt - sak samma vilket - fått skälig anledning till misstanke mot överlåtarens behörighet att ta emot betalning. Och för skydd mot överlåtarens borgenärer enligt 31 § krävs inte att gäldenären tagit del av denuntiationen, utan det är till fyllest att denuntiationen kommit honom till handa (se t ex Walin, Lagen om skuldebrev m m, 1977, s 200 och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 3 uppl 1986, s 204). Därav följer att det är ingalunda uteslutet att gäldenären kan trots sakrättsligt verkande denuntiation vara i god tro i fråga om överlåtarens behörighet att mottaga betalning eller annan prestation.

I denna bristande överensstämmelse ligger ingenting märkvärdigt. Ändamålet med underrättelse till gäldenären enligt 29 § är ett annat än ändamålet med denuntiation enligt 31 §. I det förra fallet gäller det ett subjektivt rekvisit (gäldenärens vetskap eller misstanke), i det senare ett objektivt rekvisit (ett påvisbart tecken på att överlåtelse eller pantsättning verkligen skett). Det är inte onaturligt om olika krav ställs på dessa båda slag av underrättelser.

Den omständigheten att gäldenären efter en sakrättsligt verkande denuntiation kan med befriande verkan prestera till överlåtaren, därför att han inte förstått eller han missförstått innebörden av denuntiationen, behöver inte innebära att denuntiationen skall anses sakna legitimerande verkan i den betydelsen att den är rådighetsavskärande för överlåtaren. Denna verkan måste anses bestå men med det undantag som följer av regleringen i 29 § skuldebrevslagen till gäldenärens förmån. Den omständigheten att gäldenären trots denuntiation är i god tro medför alltså inte att denuntiationen därmed förlorar sin sakrättsliga verkan.

Det sagda innebär att en denuntiation kan vara rådighetsavskärande för överlåtaren utan att den är bindande i den meningen att gäldenären har att rätta sig efter den. En sådan innebörd av rättsläget har också kommit till uttryck i dansk rätt (se Ussing- Dybdal, Gældsbrevslovene, 2 uppl 1940, s 80 f, Lyngso, Gældsbrevsloven med kommentarer, 1976, s 178 och von Eyben, Panterettigheder, 7 uppl 1984, s 490 ff). Jämför även det svenska rättsfallet NJA 1986 s 44.