NJA 1986 s. 44

Svenska AB Fiat, numera benämnt Fiat Auto Sverige AB, nedan kallat Fiatbolaget, anförde efter stämning å M-L.T. vid Göteborgs TR: M-L.T. har vid köpets ingående med sin namnteckning på köpekontraktet bekräftat, att hon underrättats om att Bilbolaget pantförskrivit all sin rätt på grund av avtalet d 8 april 1981 till Fiatbolaget. Enligt 10 § skuldebrevslagen gäller vad i sagda lag sägs om överlåtelse jämväl i fråga om pantsättning av dylik handling. Enligt punkt 17 i de vid köpeavtalet fogade avtalsbestämmelserna är - när säljaren överlåtit sina rättigheter enligt kontraktet och köparen underrättats därom - den nya kontraktsinnehavaren ensam berättigad att mottaga betalning. De månatliga avbetalningar, som M-L.T. verkställt, har skett till Fiatbolaget med användande av betalningsavier, som tillsänts henne av Fiatbolaget och som innehöll Fiatbolagets namn och postgironummer. Jämlikt grunderna för 29 § skuldebrevslagen gör Fiatbolaget gällande, att M-L.T:s inbetalning till Bilbolaget ej erlagts till rätt borgenär, att hon med hänsyn till av Fiatbolaget ovan angivna omständigheter insett eller bort inse, att så var fallet, samt att hennes inbetalning till Bilbolaget därför ej skett med befriande verkan.

Fiatbolaget yrkade på grund av det anförda förpliktande för M-L.T. att till bolaget genast utge 6 898 kr jämte ränta.

M-L.T. bestred Fiatbolagets talan och anförde: Bilbolaget var vid tidpunkten för köpet Fiats nybilsrepresentant i Göteborg, vilket innebar, att det i och utanför Bilbolagets lokaler var rikligt utsmyckat med Fiats reklamskyltar. Inför och vid avtalsslutet utgick M-L.T. från att försäljaren representerade Fiat och att hon köpt bilen av Fiat. Vid köpet informerades M-L.T. ej om innebörden av pantförskrivningen eller om förhållandet mellan Bilbolaget och Fiatbolaget. När M-L.T. fick avbetalningsavin, reagerade hon således ej på att Fiatbolaget stod som betalningsmottagare. I början av maj 1982 kontaktade M-L.T. Bilbolaget och begärde uppgift om hur mycket hon skulle erlägga vid en förtidsbetalning. Sedan Bilbolaget angivit beloppet, inbetalade M-L.T. detta på bankgironummer, som angivits av Bilbolaget. Hon utgick från att betalningen skedde till Fiatbolaget. M-L.T. hade observerat punkt 17 av köpeavtalets bestämmelser men visste varken vid köpet eller då förtidsbetalningen skedde, att pantförskrivning var att jämställa med överlåtelse. Hon har ej utbildning utöver realskola och är ej insatt i juridiska spörsmål. Fiatbolaget har ej - såsom andra finansbolag gör - på erforderligt sätt informerat M-L.T. om att kontraktet överlåtits på Fiatbolaget och att betalning skulle ske till detta bolag. Med hänsyn till M-L.T:s bakgrund hade hon ej anledning misstänka, att kontraktet var överlåtet, och hon gör fördenskull jämlikt 29 § skuldebrevslagen gällande, att hon verkställt betalning med befriande verkan, när hon till Bilbolaget inbetalade 6 454 kr. Eftersom M-L.T. ej före köpet fått klart för sig relationerna mellan Bilbolaget och Fiatbolaget och ej heller efter köpet informerats därom, gör hon gällande, att överlåtelseförklaringen måste anses vara oskälig och således ogiltig enligt 36 § 1 och 2 st avtalslagen. Slutligen påstås, att M-L.T. jämlikt 10 § konsumentkreditlagen får mot Fiatbolagets krav på betalning invända, att betalning på grund av köpet gjorts till Bilbolaget.

Fiatbolaget genmälde: Det vitsordas, att M-L.T. ej av försäljaren erhållit information om pantförskrivningen utöver vad som framgår av köpekontraktet. Någon särskild muntlig information var emellertid ej påkallad med hänsyn till köpekontraktets tydliga formulering. Det bestrides fördenskull, att det vore att anse som oskäligt att åberopa pantförskrivningen mot M-L.T.. Enligt Fiatbolagets mening borde det ha tett sig naturligt för M-L.T. att anse Fiat som rätt betalningsmottagare med hänsyn till att hon inför och vid avtalsslutet utgick från att Bilbolaget representerade Fiatbolaget och att hon köpte bilen av sistnämnda bolag. Den blankett för köpeavtal, som använts, är den i branschen allmänt använda, vars innehåll fastställts efter förhandlingar mellan vederbörande branschorganisation och konsumentombudsmannen (KO). De aktuella kontraktsvillkoren är godkända av KO.

M-L.T. invände, att formuleringen av "pantförskrivningen" ej godkänts av KO.

M-L.T. åberopade till bevis om det slags information, som finans bolag brukar tillställa konsumenter i fall som det ifrågavarande, ett formulär som innehåller, bl a, följande: "Ovanstående köpekontrakt är överlåtet till oss. Det innebär bl a att betalningar skall ske till oss på nedan angivet postgironr eller till bankgironr. Inga ytterligare betalningar skall alltså ske till säljföretaget. Tänk på detta vid eventuell förtidslösen. Varan får inte heller återlämnas till säljföretaget innan restskulden lösts hos oss."

Fiatbolaget fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till käromålet.

M-L.T. bestred ändringsyrkandet.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmberg, hovrättsråden Thorleif och Lindskog, referent, samt adj led Sandgren) anförde i dom d 30 dec 1983:

Fiatbolaget (ombud jur kand M.B.) sökte revision och yrkade att HD måtte bifalla käromålet. Bolaget anförde, att en gäldenär inte kan anses vara i god tro angående frågan om vem som är rätt betalningsmottagare, så snart han upplysts om att fordringen blivit överlåten eller pantsatt. Frågan om gäldenärens onda eller goda tro är knuten till hans vetskap om pantsättningen som sådan.

M-L.T. (ombud jur kand H.D.) bestred ändring.

Konsumentverket och Finansbolagens Förening avgav yttranden i målet.

Konsumentverket anförde bl a: Enligt vad konsumentverket erfarit är det vanligt förekommande vid t ex köp av bil på kredit, att köparen vid lösen av kredit i förtid reglerar skuldförhållandet direkt med säljaren (pantsättaren) trots att kontraktet pantsatts till tredje man (panthavaren) och kontraktstexten upplyser om pantförskrivningen. Normalt uppstår det inte några problem när köparen gör förtidsbetalning av krediten till säljaren/pantsättaren eftersom denne vidarebefordrar betalningen till panthavaren. Problem för köparen uppstår däremot när säljaren/pantsättaren - som i det nu aktuella fallet - går i konkurs eller av annan anledning inte vidarebefordrar betalningen.

Att köparen betalar till säljaren trots att kontraktet har pantsatts, kan bero på att gäldenären inte har förstått innebörden av pantförskrivningen. Anledningen kan också vara att köparen genom säljarens uppträdande fått uppfattningen att det är till denne som köparen efter pantsättningen har att hålla sig både när det gäller att framföra köprättsliga krav, t ex vid fel i bilen, och när det gäller att reglera kreditskulden.

Det senare kan vara fallet när köparen inte klarar av avbetalningarna och säljaren därför går med på att frivilligt återta bilen och slutreglera skulden. Läget kan också vara det att köparen köper en annan bil av säljaren och samtidigt lämnar den tidigare på kredit inköpta bilen som inbytesobjekt, varvid en avräkning för kvarvarande skuld görs av säljaren. Att säljaren/ pantsättaren agerar på detta sätt leder, som nyss sagts, normalt inte till några komplikationer. Säljarens/pantsättarens agerande kan ofta ske med ett tyst medgivande från hans samarbetspartner, panthavaren. Det förekommer dessutom inte sällan ett uttryckligt avtal mellan pantsättaren och panthavaren med den innebörden att panthavaren alltid skall hänvisa den köpare, som önskar lösa kontraktet i förtid, till pantsättaren.

Med hänsyn till hur det i praktiken ofta går till i samband med förtidsbetalning av kredit är det enligt konsumentverkets mening naturligt för kreditköpare att uppfatta säljaren som den som är legitimerad att ta emot betalning även efter det att kontraktet har pantförskrivits. Det förtjänar att beaktas att en sådan ordning också torde motsvara vad pantsättare och panthavare ofta kommer överens om, och att det inte är känt att den orsakar problem annat än i ett fåtal fall. Mot bakgrund av det sagda anser verket att det, i vart fall i konsument/näringsidkarförhållanden, finns starka skäl att låta risken för att betalning sker till person som ej är legitim betalningsmottagare bäras av pantsättaren och panthavaren och inte av köparen.

Av intresse i sammanhanget är ett beslut från Allmänna reklamationsnämnden 1982-11-09 (ärende 81/R7 176). Nämndens motoravdelning fann i ett enhälligt beslut att 10 § konsumentkreditlagen bör tolkas så att säljaren är legitimerad att med köparen träffa alla slags uppgörelser som har anknytning till köpet, inklusive om betalning i förtid av skulden. Nämnden fann att "en sådan ordning - - - står bäst i överensstämmelse med ett genomgående drag i konsumenträtten nämligen att köparen alltid i varje läge skall kunna hålla sig till den med vilken han ingått det ursprungliga avtalet, i detta fall köpet av bilen".

Konsumentverket delar nämndens syn på innebörden av 10 § konsumentkreditlagen. Paragrafens karaktär av specialregel för konsumentförhållanden gör enligt verkets mening att det är naturligt att låta regeln få en tillämpning som i någon mån bryter den stela reglering som annars gäller enligt skuldebrevslagen.

För det fall 10 § konsumentkreditlagen inte kan anses tillämplig utan bedömningen skall göras enbart med stöd av skuldebrevslagen, vill konsumentverket anföra följande.

Enligt 29 § skuldebrevslagen får den som är gäldenär enligt ett enkelt skuldebrev och som fullgör betalning till någon som tidigare innehaft fordran men överlåtit den, tillgodoräkna sig betalningen om han var i god tro. Bestämmelsen är analogt tillämplig på enkla fordringar, som inte är uttryckta i skuldebrev utan it ex köpekontrakt, och den anses också kunna tillämpas på avtal mellan gäldenären och överlåtaren och på andra rättshandlingar som innebär att skuldförhållandet jämkas eller ändras (jfr Walin, Lagen om skuldebrev m m, 1977, s 194 och Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s 145). Principen i 29 § är enligt 10 § skuldebrevslagen tillämplig även vid pantsättning.

Enbart det förhållandet att en köpare som är privatperson (konsument) har underrättats om att fordran pantsatts, kan enligt verkets mening inte innebära att gäldenären skall anses vara i ond tro. Enligt skuldebrevslagen är inte heller frågan om gäldenärens onda eller goda tro knuten till hans vetskap eller misstanke om pantsättningen som sådan. Den är beroende av vad han känt till eller bort misstänka i fråga om pantsättningens konsekvenser för pantsättarens rätt att förfoga över fordran i olika hänseenden (dennes legitimation). Inte ens när det gäller gäldenärens rätt att med befriande verkan fullgöra betalning till den som överlåtit en fordran, kan man enligt verkets mening alltid utgå från att blotta underrättelsen om överlåtelsen försatt gäldenären i ond tro i den meningen, att han därigenom haft skälig anledning att misstänka att överlåtaren inte längre var legitimerad att uppbära betalningen. Med hänsyn till vad som nyss sagts om hur det i praktiken ofta går till i samband med förtidsbetalning av kredit i konsumentförhållanden måste det anses särskilt främmande att anse att gäldenären/konsumenten är i ond tro enbart därför att han underrättats om en pantförskrivning.

Men även i sådana fall då man kan presumera att gäldenären genom att underrättas om överlåtelsen eller pantsättningen försätts i ond tro i fråga om överlåtarens eller pantsättarens legitimation att ta emot betalning, måste enligt verkets mening bedömningen i allmänhet bli en annan då det gäller överlåtarens eller pantsättarens befogenheter i andra hänseenden än rätten att ta emot betalning, såsom att ingå avtal som ändrar eller upphäver skuldförhållandet. Detta gäller i alldeles särskild grad i fråga om sådana avtal som har sin grund i vad som förekommit i samband med fordringsförhållandets uppkomst eller i beskaffenheten hos den prestation som fordran avser.

Ett sådant fall är det då fordran avser betalning för en såld vara och gäldenären och överlåtaren träffar ett efterföljande avtal som har sin grund i att varan inte är avtalsenlig. Enligt konsumentköplagen diksom de standardformulär som bygger på konsumentköplagen) får konsumenten alltid göra gällande befogenheter p g a köpet gentemot säljaren, också efter en överlåtelse eller en pantsättning. För konsumenten torde det normalt framstå som självklart att han kan - och rent av måste - vända sig till säljaren om han vill göra gällande t ex att det är fel på den köpta varan. Det är med säljaren som han har diskuterat detaljerna i köpeavtalet, såsom priset och varans beskaffenhet och egenskaper i övrigt, och säljarens uppgifter och utfästelser utgör en grund för bedömningen av om varan är felaktig och vilka rättigheter konsumenten i så fall har. En naturlig följd av detta är att konsumenten utgår från att säljaren också har rätt att med bindande verkan erkänna avtalsbrott och ge konsumenten möjlighet att göra gällande felpåföljder.

Det som nu har sagts gör sig med särskild styrka gällande då köpekontrakt har pantsatts. Det torde för flertalet konsumenter framstå som onaturligt att vända sig till panthavaren och inte säljaren i den situation som har beskrivits, inte minst mot bakgrund av att säljaren även efter pantsättningen är ägare till den pantsatta egendomen. För att en konsument skall anses ha haft skälig anledning att misstänka att säljaren saknar rätt att träffa avtal som ändrar fordringsförhållandet, måste det enligt verkets mening därför normalt krävas att konsumenten både har blivit underrättad om pantsättningen och dessutom tydligt uppmärksammats på dess innebörd.

I förevarande fall innehåller köpekontraktet ingen upplysning om vilken betydelse pantsättningen har för pantsättarens legitimation. Med hänvisning till vad som har sagts bör enligt verkets mening M-L.T. inte p g a köpekontraktets innehåll anses ha varit i ond tro beträffande Bilbolagets legitimation att motta förtidsbetalningen. Det förhållandet att det i punkten 17 i kontraktsformuläret anges vilken betydelse som en överlåtelse får för överlåtarens legitimation i vissa närmare angivna hänseenden, ändrar inte denna bedömning. Att motsvarande uppgifter inte lämnas i fråga om innebörden av en pantsättning kan snarast bidra till att konsumenten får uppfattningen att en pantsättning inte har samma betydelse för pantsättarens legitimation som en överlåtelse har för en överlåtares legitimation.

Det synsätt som här redovisats innebär inte att verket bortsett från det behov av skydd för tredje man som legitimationsreglerna i skuldebrevslagen har till uppgift att tillgodose. Man måste emellertid ta hänsyn till att panthavaren är en näringsidkare som kan förväntas känna till legitimationsreglernas innebörd och som har möjlighet att säkerställa att han inte drabbas av förlust genom att antingen själv underrätta gäldenären om pantsättningens innebörd eller tillse att de avtalsformulär som används vid pantsättningen kompletteras med klara uppgifter om pantsättningens innebörd.

Föreningen anförde i sitt yttrande bl a: Konsumentverket anser att enbart en underrättelse om att en ford ring pantsatts inte medför att köparen/konsumenten blir i ond tro. Den onda eller goda tron skulle i stället vara beroende av vad han känt till eller bort misstänka i fråga om pantsättningens konsekvenser.

Föreningen ifrågasätter om detta är riktigt. En vanlig stämpel på en faktura om att denna har överlåtits till en ny borgenär är i och för sig tillräckligt för att tillgodose denuntiationskravet i 29 §. Skuldebrevslagen uppställer inte något krav på någon närmare insikt hos gäldenären angående pantsättningens eller överlåtelsens konsekvenser i alla delar. Skuldebrevslagen gör härvidlag ingen skillnad på olika gäldenärer. Konsumenter och näringsidkare skall alltså behandlas på samma sätt.

Konsumentverket anför vidare att även om man kan presumera att gäldenären genom denuntiationen försatts i ond tro i fråga om överlåtarens legitimation att ta emot betalning måste bedömningen bli en annan när det gäller överlåtarens befogenheter att t ex ingå avtal som ändrar eller upphäver skuldförhållandet.

Detta är knappast riktigt. Till en början kan man fråga sig vilka befogenheter säljaren har att ingå sådana avtal. Det måste beaktas att vad som överlåts enligt den åberopade klausulen i kontraktet inte är kontraktet som sådant utan rättigheterna enligt kontraktet. Den viktigaste rättigheten är den att mottaga betalning och att träffa uppgörelse om ändrade betalningsvillkor. Skyldigheterna enligt kontraktet kvarligger hos säljaren. Detta uttrycks i kontraktet så att säljaren efter överlåtelsen alltjämt svarar för uppfyllelsen av sina förbindelser. Skyldigheterna kan fullgöras exempelvis genom att säljaren, med eller utan framställning därom från köparen, undanröjer fel eller brist i det levererade godset. Däremot lär säljaren inte ha rätt att acceptera en hävning eller avtala om förtidsbetalning i den mån detta skulle inskränka kreditgivarens rätt att uppbära betalning. Om säljaren och köparen gavs full frihet att träffa avtal även om betalningsvillkoren skulle kreditgivaren helt förlora möjligheten att bedöma kreditsäkerhetens, dvs fordringarnas, värde.

Enligt skuldebrevslagen är det avgörande nu inte vad säljaren hade befogenhet att avtala om, utan huruvida köparen kunde anses vara i god tro eller ej beträffande denna rätt. Som föreningen utvecklat i det föregående kräver lagen här knappast inte mera än att själva denuntiationen är korrekt. Det är ostridigt i ärendet att M-L.T. upplysts om rättigheternas övergång till Fiatbolaget. Hennes "onda tro" bör därför anses omfatta även den nu aktuella situationen. Ett annat synsätt vore helt oacceptabelt ur kreditgivarsynvinkel.

Föreningen anförde härefter, att det ur kreditgivarsynpunkt skulle vara ytterst olyckligt om en invändning mot betalningskrav skulle kunna grundas på 10 § konsumentkreditlagen. Denna bestämmelse borde inte tillämpas i förevarande fall. I yttrandet anfördes vidare: Det är nämligen av stor betydelse att kreditgivaren kan lita på att alla parter i trepartsförhållanden följer spelreglerna. Det finns en uppenbar risk för att mindre nogräknade säljare i ökande utsträckning träffar uppgörelser med köpare om förtidsbetalning till säljaren om båda parter ser att ingen av dem i händelse av säljarens obestånd eller konkurs löper risk att få betala till den part som lagt ut pengarna, alltså den fristående kreditgivaren. Det kan inte ligga i "den allmänna omsättningens intresse" att så sker och en följd skulle säkerligen bli att säljarnas möjligheter att refinansiera sin verksamhet skulle försämras. Finans bolagens finansieringsverksamhet avser masshantering av fordringar. Den är, och måste vara, mycket rationell. Fungerar inte rutinerna kommer detta omedelbart att slå igenom i höjda priser och/eller en sämre fungerande kreditgivning.

I detta sammanhang vill föreningen peka på, att konsumentverket i sin skrivelse gör en rad påståenden om förhållandena på marknaden som förefaller mindre väl grundade. Verke anför att det enligt vad verket har erfarit är vanligt förekommande vid t ex k p av bil på kredit att köparen i förtid reglerar skuldförhållandet direkt med säljaren trots att kontraktet har pantsatts. På liknande sätt anför verket att det, med hänsyn till hur det i praktiken ofta går till i samband med förtidsbetalning av kredit, är naturligt för kreditköpare att uppfatta säljaren som den som är legitimerad att ta emot betalning etc. Uttalanden som dessa leder tanken till att förtidsbetalningar närmast är regel. Detta är inte fallet och något som helst statistiskt underlag för verkets påståenden finns inte, allra minst för att sådana betalningar sker direkt till säljaren. Det förtjänar att framhållas att man från kreditgivarhåll är noga med att upprätthålla reglerna och att en säljares möjligheter att anlita fristående kreditgivare i fortsättningen undermineras om kreditgivaren får kännedom om att han regelmässigt tar emot förtidsbetalningar. Säkert är att kreditgivarna inte bidrar till att sprida föreställningen om att förtidsbetalning kan eller, än mindre, bör erläggas till säljaren.

Betänkande

HD (JustR:n Brundin, Jermsten, Broomé och Beckman, referent) beslöt följande dom: