NJA 1989 s. 700
Sedan TR i mål om underhållsbidrag till barn förpliktat mannen att mot hans bestridande betala ett visst belopp, vilket var lägre än vad som yrkats, överklagade båda parterna domen och vidhöll i HovR:n sina ståndpunkter från TR:n. Då HovR:n fastställde TR:ns dom ansågs parterna i HovR:n ha ömsom vunnit och förlorat i samma mån som vid TR:n, och modern förpliktades betala mannens rättegångskostnader i HovR:n med samma fördelning som vid TR:n. Tillika fråga om sådana särskilda skäl som avses i 7 kap 19 § 2 st FB för förordnande att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad förelåg.
(Jfr beträffande förstnämnda fråga 1973 s 623 och 1979 s 567)
Trelleborgs TR dömde d 27 febr 1981 till äktenskapsskillnad mellan J.F. och A.F. och förpliktade J.F. att utge underhållsbidrag till parternas barn S.F. med 900 kr i mån.
Halmstads TR
S.F. yrkade efter stämning å J.F. vid Halmstads TR att TR:n skulle förplikta honom att utge underhållsbidrag med 2 500 kr i mån. Hon anförde som grund att J.F:s ekonomiska förhållanden avsevärt förbättrats sedan underhållsbidragets belopp fastställdes och att det fanns skäl för jämkning.
J.F. bestred yrkandet. Han gjorde gällande, i första hand, att sådan ändring av förhållandena som omtalas i 7 kap 10 § FB och som utgör förutsättning för jämkning av underhållsbidrag inte inträtt och, i andra hand, att S.F:s behov av underhållsbidrag blev tillgodosett redan genom det bidrag han utgav, dvs efter skedda höjningar 1 113 kr i mån.
Yrkanden om ersättning för rättegångskostnader framställdes.
Domskäl
TR:n (rådmannen Borlind) meddelade dom d 5 juni 1986. I domskälen anförde TR:n som sin bedömning följande: Vad angår de inkomster som skall läggas till grund för beräkning av underhållsbidraget råder klarhet om J.F:s inkomstförhållanden under det att viss osäkerhet föreligger beträffande A.F:s inkomster efter d 31 aug 1986. S.F:s normala behov torde uppgå till 1 153 kr per månad. Detta belopp betalar J.F. i stort sett redan nu. Enligt praxis råder stor restriktivitet när det gäller att utdöma standardtillägg. J.F. har ökat sina inkomster högst väsentligt sedan domen 1981. Han torde ha ett visst överskott sedan han täckt S.F:s normalbehov. Han har inte sagt sig vara försörjningsskyldig mot någon annan än S.F.. Vid sådant förhållande och då S.F. är i den ålder, då utgifterna brukar öka, och då J.F. sedan flera år tillbaka låtit S.F. leva på en god standard finner TR:n skäligt att ett standardtillägg bör utdömas. TR:n bestämmer detta tillägg till 300 kr i mån.
Domslut
Domslut. TR: n förordnade att J.F. skulle utge bidrag för dottern S.F:s underhåll med 1 413 kr i mån från d 5 juni 1986 till dess S.F. fyllt 18 år.
TR:n fastställde ersättning till S.F:s biträde enligt rättshjälpslagen.
HovR:n för Västra Sverige
Parterna å ömse sidor fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige. S.F. yrkade helt bifall till sin talan vid TR:n. J.F. yrkade att HovR:n skulle ogilla S.F:s vid TR:n förda talan och tillerkänna honom ersättning för hans rättegångskostnader vid TR:n med 3 400 kr.
J.F. yrkade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.
HovR:n (hovrättslagmannen Löfstedt, hovrättsrådet Ericsson, referent, och adj led Ohlsson) anförde i dom d 5 mars 1987:
Domskäl
Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat vad som i TR:ns dom antecknats om A.F:s och J.F:s ekonomiska förhållanden.
HovR:n finner att J.F:s inkomster sedan underhållsbidraget för S.F. bestämdes stigit i sådan grad att bidraget bör jämkas, även med hänsyn tagen till att också A.F. fått högre inkomster. Skäl till ändring av det bidrag TR:n bestämt föreligger ej.
TR:n har inte prövat J.F:s där framställda yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Genom denna underlåtenhet har vid TR:n förekommit sådant rättegångsfel som avses i 50 kap 26 § 2 st RB. Skäl att utan yrkande av part återförvisa målet till TR:n föreligger emellertid inte.
Frågan huruvida sådana ändringar i J.F:s förhållanden inträtt att underhållsbidraget bör jämkas har varit att bedöma på grundval av i huvudsak samma processmaterial och efter samma regler som har betydelse för bidragets storlek. Förstnämnda fråga har således ej dragit särskilda kostnader i målet. Vid sådant förhållande bör fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna göras så att den i grova drag återspeglar hur mycket parterna vunnit och förlorat i frågan om underhållsbidragets storlek. I detta avseende har S.F:s talan vid TR:n och i HovR:n bifallits endast till en mindre del. J.F. får därför anses till största delen vinnande och skall tillerkännas jämkad ersättning för sina rättegångskostnader såväl vid TR:n som i HovR:n. Ersättningen, som jämlikt 7 kap 19 § 2 st FB skall utges av A.F., bör bestämmas till hälften av de yrkade beloppen, eller till 1 700 kr respektive 800 kr.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i huvudsaken.
Underhållsbidraget skall vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag anses bestämt genom TR:ns dom.
A.F. förpliktas att till J.F. utge ersättning för hans rättegångskostnader vid TR:n med 1 700 kr och i HovR:n med 800 kr, allt avseende ombudsarvode. På det sammanlagda beloppet skall A.F. betala ränta enligt lag.
HovR:n fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen - - -.
HD
A.F. (ombud advokaten L.D.) sökte revision och yrkade att HD måtte förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad såväl vid TR:n som i HovR:n.
J.F. (ombud advokaten B.P.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Arnell, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Som grund för sitt yrkande har A.F. i första hand åberopat att det föreligger sådana särskilda skäl att låta vardera parten bära sin rättegångskostnad som avses i 7 kap 19 § 2 st FB. Hon har därvid anfört i huvudsak att hon men inte J.F. hela tiden varit förlikningsvillig samt att hon lever under besvärliga ekonomiska förhållanden. I andra hand har A.F. gjort gällande att utgången i målet är sådan att parterna får anses ömsom vinnande och tappande, varför vardera parten skall bära sina rättegångskostnader i enlighet med bestämmelserna i 18 kap 4 § RB.
J.F. har bestritt att det finns skäl för annan fördelning av rättegångskostnaderna än vad HovR:n angivit.
Vad först gäller det åberopade lagrummet i FB har i målet inte åberopats eller eljest framkommit några sådana särskilda skäl som skulle kunna föranleda kvittning av rättegångskostnaderna (se prop 1984/85:163 s 13).
Vid detta förhållande skall bestämmelserna i 18 kap RB tillämpas vid fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna. HD finner därvid inte anledning att frångå HovR:ns bedömning vad gäller kostnaderna vid TR:n. Eftersom båda parter fullföljt talan mot TR:ns dom och HovR:n fastställt denna i huvudsaken bör emellertid utgångspunkten för fördelningen av kostnaderna i HovR:n vara, att vardera parten där är att anse som tappande och att ingendera därför bör vara skyldig att svara för motpartens rättegångskostnader (jfr NJA II 1943 s 219 och s 241, Ekelöf, Rättegång III, s 180 f, Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I (2), s 18:64 f). Vardera parten skall följaktligen bära sin kostnad i HovR:n. Att J.F. i HovR:n vunnit visst bifall till ett av TR:n förbisett yrkande om ersättning för rättegångskostnad vid TR:n, bör ej leda till någon annan bedömning. A.F. skall således befrias från skyldigheten att ersätta J.F. för rättegångskostnad i HovR:n.
Med hänsyn till utgången i HD bör vardera parten bära sin rättegångskostnad här.
Domslut
HD:s avgörande. HD ändrar HovR:ns dom i fråga om rättegångskostnader endast på det sätt att HD befriar A.F. från skyldigheten att ersätta J.F. för rättegångskostnader i HovR:n jämte ränta.
Vardera parten skall stå sina rättegångskostnader i HD.
HD (JustR:n Rydin, Freyschuss, referent, Svensson och Nilsson) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Som grund för sitt yrkande har A.F. i första hand åberopat att det föreligger sådana särskilda skäl att låta vardera parten bära sin rättegångskostnad som avses i 7 kap 19 § 2 st FB. Hon har därvid gjort gällande att avsikten med den särskilda regleringen i FB avseende rättegångskostnaderna är att inte barns rätt till underhållsbidrag skall undandras domstols prövning enbart därför att det finns risk att barnet eller dess ställföreträdare blir skyldig att betala motpartens rättegångskostnader. Hon har vidare hävdat att hon men inte J.F. hela tiden varit förlikningsvillig samt att hon lever under besvärliga ekonomiska förhållanden. I andra hand har hon åberopat att utgången i målet är sådan att parterna får anses ömsom vinnande och tappande, varför vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i enlighet med bestämmelserna i 18 kap 4 § RB.
J.F. har bestritt att det finns skäl för annan fördelning av rättegångskostnaderna än vad HovR:n angivit.
Enligt förarbetena (prop 1984/85:163 s 13) skall särskilda skäl för kvittning av rättegångskostnaderna enligt 7 kap 19 § 2 st FB anses föreligga framför allt i sådana fall där försäkringskassa har initierat en höjning av underhållsbidraget eller om någon annan än en förälder är ställföreträdare för barnet i ett underhållsmål, exempelvis en särskilt förordnad förmyndare, en god man eller socialnämnden. Några sådana särskilda skäl kan emellertid inte anses föreligga i förevarande mål, varför kvittning av rättegångskostnaderna enligt det av A.F. åberopade lagrummet i FB inte kan ske.
Bestämmelserna i 18 kap RB skall följaktligen tillämpas vid fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna. Därvid saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning vad avser kostnadernas fördelning vid TR:n, eftersom A.F. där får anses ha vunnit omkring en fjärdedel av vad hon yrkat. Frågorna huruvida över huvud J.F:s förhållanden ändrats på sätt som skall medföra jämkning av underhållet och huruvida s k standardtillägg skall utgå har varit att bedöma på grundval av samma processmaterial och efter samma regler som beträffande underhållsbidragets storlek. Ej heller dessa frågor bör därför leda till frångående av principen att fördelningen av rättegångskostnaderna i huvudsak skall återspegla hur mycket parterna vunnit och förlorat i själva saken.
Vad angår rättegångskostnaderna i HovR:n skall enligt 18 kap 15 § RB skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången där. Har talan fullföljts av båda parter och fastställs lägre rättens dom, får parterna anses ha ömsom vunnit och förlorat. I sådant fall är enligt motiven 18 kap 4 § RB tillämplig (se NJA II 1943 s 241, Gärde, Nya rättegångsbalken s 219 och Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I 18:66 f). Vad beträffar förevarande mål har det även i HovR:n gällt att efter skälighet fastställa underhållsbidragets storlek inom en av parternas ståndpunkter bestämd skala från 1 113 kr till 2 500 kr i månaden. HovR:ns avgörande har i huvudsak grundats på samma processmaterial som förebringades vid TR:n. Eftersom HovR:n fastställt TR:ns dom måste A.F. även där anses ha vunnit och tappat i motsvarande mån som vid TR:n. Ansvaret för rättegångskostnaderna skall i dylikt fall fördelas, om ej särskilda skäl föranleder till annat, så att det i grova drag återspeglar hur mycket parterna vunnit och förlorat i själva saken. HovR:ns dom skall därför också i denna del fastställas.
Den omständigheten att J.F. först i HovR:n tillerkänts viss ersättning för sina rättegångskostnader vid TR:n bör, då den extra kostnad som föranletts härav i HovR:n har varit obetydlig, inte påverka bedömningen.
Med hänsyn till utgången i målet skall A.F. förpliktas ersätta J.F:s rättegångskostnader i HD.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut beträffande rättegångskostnaderna.
A.F. förpliktas att ersätta J.F. dennes rättegångskostnader i HD med 1 000 kr, utgörande ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för HD:s beslut till dess betalning sker.
JustR Nyström var av skiljaktig mening i själva saken och gillade betänkandet.