NJA 1989 s. 837

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Gunnarson) anförde i dom d 27 okt 1988:

Domskäl. C.P. har erkänt gärningen med den invändningen att han inte bjudit ut till försäljning 3,2 gram cannabisharts utan endast innehaft denna mängd.

Närmare hörd över åtalet har C.P. uppgett: När han greps av polisen var han arbetslös sedan en tid. Han hade på morgonen fått 500 kr av sina föräldrar för att han skulle gå ut på kvällen. Han köpte för 500 kr cannabis i Kungsträdgården någon gång efter lunch. Att han köpte så mycket beror på att man får mer för pengarna om man köper mycket. Han skulle ha cannabisen för eget bruk. Sedan tre år har han använt cannabis. På Sergeltrappan kom han att sitta bredvid en berusad engelsman som ville köpa cannabis. Eftersom C.P. behövde pengar för att kunna gå ut på kvällen, sålde han två bitar för 200 kr. - - -

TR:n finner omständigheterna visa att C.P. endast genom polisens ingripande avhållits från att försälja ytterligare 3,2 gram. Åtalet är i sin helhet styrkt. Gärningen är att bedöma som icke ringa narkotikabrott.

Försäljning av narkotika och utbjudande till försäljning är gärningar som måste kraftfullt motarbetas från samhällets sida. Gärningar av detta slag - även i fråga om små kvantiteter - bestraffas praktiskt taget undantagslöst med fängelse. Hänsynen till allmän laglydnad gör att också C.P. skall dömas till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde C.P. enligt 1 § narkotikastrafflagen till fängelse 1 mån.

TR:n förordnade om förverkande av i beslag tagna pengar, narkotika m m.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har C.P. i allt väsentligt lämnat samma berättelse som vid TR:n.

Med tanke på att C.P. vid den aktuella tidpunkten själv missbrukade cannabis kan det i och för sig inte uteslutas att något av den cannabis som han hade på sig vid gripandet var avsett för hans egen konsumtion. Omständigheterna är dock sådana att C.P. måste anses ha bjudit ut i vart fall huvuddelen av dessa 3,2 g till försäljning.

I likhet med TR:n finner HovR:n att C.P:s befattning med den i Kungsträdgården inköpta cannabisen är att bedöma som narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen.

Vad gäller påföljden finner HovR:n inte skäl till ändring av TR:ns dom.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsassessorn Lenander var skiljaktig i fråga om ansvar och påföljd och anförde: C.P. har i HovR:n uppgett att han hade köpt 7-8 bitar cannabis i Kungsträdgården för 500 kr och att han därav sålt ett par bitar till en engelsman på Sergeltrappan för 200 kr.

Omedelbart efter försäljningen greps C.P. av polis vid trappan. Polisen fann i C.P:s byxlinning fyra bitar cannabis. Varje bit var inlindad i plast. Bitarna vägde sammanlagt 3,2 gram.

Åklagaren har påstått att C.P. bjudit ut denna mängd till försäljning. Till stöd för detta har åklagaren särskilt pekat på att C.P. var igenkänd av polisens gatulangningsgrupp, att försäljningen ägde rum på en plats där gatulangning förekommer i stor omfattning, att polisen fann cannabisen inslagen i fyra olika plastförpackningar i byxlinning på C.P. och att liknande plastförpackningar hittats i C.P:s bostad.

C.P. har invänt att han då missbrukat cannabis sedan några år och att han hade för avsikt att röka narkotikan själv.

De av åklagaren anförda omständigheterna är besvärande för C.P.. De leder emellertid inte till slutsatsen att C.P. faktiskt bjudit ut narkotikan till försäljning. Det kan inte heller uteslutas att C.P. avsett att använda en del av narkotikan för eget bruk.

De uppsåtliga narkotikabrotten i narkotikastrafflagen är indelade i tre svårhetsgrader: narkotikabrott, 1 § (narkotikabrott av normalgraden), narkotikabrott som får anses ringa, 2 §, och grovt narkotikabrott, 3 §.

Vid bestämningen av nivån för ett visst brott har domstolarna regelmässigt utgått från mängden narkotika. Smärre innehav för eget bruk bedöms som ringa brott. Även innehav av små mängder cannabis i kombination med överlåtelse eller saluhållande har i praxis i inte obetydlig omfattning bedömts som ringa brott. De mängder som det då har varit fråga om är 25 gram cannabis eller mindre (Rättsstatistisk årsbok 1987 s 138 och 139).

HovR:n för Västra Sverige har i två fall från 1986 berört gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa sådant brott (RH 1986:135 I och II).

I det första fallet befanns en försäljning av en mindre mängd, en bit för 50 kr, utgöra ringa narkotikabrott. Påföljden bestämdes till fängelse bl a på grund av att försäljningen ägt rum på en plats där gatulangning förekommer i stor utsträckning. Av betydelse för påföljdsvalet synes också ha varit att den tilltalade tidigare dömts för brott.

I det andra fallet bedömdes ett innehav av 10 gram cannabis, varav en mindre mängd sålts dels till två trettonåriga flickor för 80 kr, dels till en okänd för uppskattningsvis 100 kr, som inte ringa narkotikabrott. Av särskild betydelse för brottsrubriceringen var, förutom platsen som var densamma som i det första fallet, att försäljningen skett till två trettonåriga flickor. Den tilltalade var tidigare straffad för narkotikabrott. Påföljden bestämdes till fängelse två månader.

HovR:n tycks här ha bedömt hela förloppet som en gärning omfattande både ett innehav och ett par överlåtelser.

HD har däremot i en dom från 1971 (NJA 1971 s 396) funnit att varje överlåtelse av narkotika bör betraktas som ett brott för sig (Rättsfallen har kommenterats av Olle Hoflund i Narkotikabrotten, 1988, s 115-116).

Enligt mitt förmenande finns det inte tillräckliga skäl såsom brotten är konstruerade i narkotikastrafflagen att frångå uppfattningen att varje brott, överlåtelse, innehav etc, bör bedömas för sig.

C.P. har hävdat att det var fråga om en enstaka händelse.

Åklagaren har inte gjort gällande att C.P. skulle ha ägnat sig åt en mera omfattande eller återkommande försäljning av cannabis.

C.P:s befattning med narkotikan bör sålunda inte ses som led i en samlad och planerad verksamhet.

Jag finner sammanfattningsvis att gärningarna bör bedömas var för sig som en försäljning och ett innehav under den försvårande omständigheten att det delvis skedde i överlåtelsesyfte. Gärningarna är inte allvarligare än att de kan rubriceras som ringa narkotikabrott.

Försäljningen har emellertid skett på plats där gatulangning av narkotika förekommer i stor omfattning. C.P. har varit beredd att på samma plats sälja ytterligare narkotika. Risk för spridning av missbruket till personer som inte tidigare brukat narkotika har förelegat.

Brottsligheten har därför, såsom också TR:n funnit, ett straffvärde som normalt bör leda till ett frihetsberövande.

C.P. är 19 år och tidigare ostraffad. Han har missbrukat cannabis under några år men har sedan ett par månader slutat med det, dock med ett återfall. Han har skaffat sig ett arbete på ett varuhus i Stockholm och räknar med att få fast anställning där.

För att få döma en person som är mellan 18 och 21 år till fängelse krävs särskilda skäl.

Jag anser inte att sådana särskilda skäl föreligger i detta fall.

C.P. är inte i behov av det särskilda stöd som en skyddstillsyn kan ge.

Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom och böter.

Med ändring av TR:ns dom dömer jag C.P. för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen till villkorlig dom och dagsböter 100 å 15 kr.

Hovrättslagmannen Edling var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: I likhet med majoriteten anser jag att C.P:s befattning med narkotikan är att bedömas som narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen.

Vad gäller påföljden delar jag Lenanders uppfattning att C.P. skall meddelas villkorlig dom förenad med 100 dagsböter å 15 kr.

Domskäl

Domskäl. C.P. har i HD, utöver vad som återgivits i TR:ns dom, uppgivit följande. Vid inköpet i Kungsträdgården hade C.P. för 500 kr fått sex eller sju bitar cannabisharts med en uppskattad vikt av ett gram per bit. Hela partiet hade varit insvept i plast och en del av bitarna hade i sin tur varit förpackade i separata plasthöljen. Efter inköpet hade C.P. träffat en kamrat som föreslagit att de skulle gå ut tillsammans och roa sig på kvällen. För att få pengar till detta hade C.P. gått med på att sälja en del av cannabishartsen. När engelsmannen vid Sergels torg kommit fram till honom och frågat, om han hade någon hasch att sälja, hade C.P. känt igen engelsmannen som en person som tidigare uppehållit sig på samma plats. Sedan han sålt de två bitarna till engelsmannen för 200 kr hade han inte tänkt sälja något mer. Resten av partiet hade han avsett att behålla för eget bruk. Vid den här tiden använde han själv hasch så gott som dagligen. - Han hade haft cannabishartsen förvarad i byxlinningen för att minska risken för upptäckt vid en eventuell visitation.

Vad som i målet lagts C.P. till last är att han olovligen sålt två bitar cannabisharts samt därutöver innehaft och bjudit ut till försäljning 3,2 gram av samma vara.

Av utredningen framgår inte att C.P. - som greps omedelbart efter försäljningen till engelsmannen - bjudit ut mer narkotika till försäljning än han erkänt. Även om det inte framstår som osannolikt att han kunnat företa ytterligare någon liknande transaktion är därför i målet inte styrkt mera än att han i fråga om återstående 3,2 gram cannabisharts gjort sig skyldig till olovligt innehav. Enligt gärningsbeskrivningen - som inte omfattar förvärvet i Kungsträdgården - är vad C.P. sålunda låtit sig komma till last att bedöma som två gärningar. Med hänsyn främst till de förhållandevis små mängder cannabisharts som det varit fråga om bör vart och ett av brotten rubriceras som ringa (jfr NJA II 1985 s 516).

När det gäller påföljden är att beakta följande. Den s k gatulangningen av narkotika - dvs försäljning på allmän plats, i princip till okända personer - utgör en form av narkotikahantering som numera utmärks av att försäljaren regelmässigt bär på sig endast små mängder av varan. Hanteringen utgör likväl ett mycket väsentligt led för att vidmakthålla och sprida narkotikamissbruket. Att motverka denna hantering är därför en angelägen uppgift för rättsväsendet. Lagstiftarens inställning till ifrågavarande gärningar framgår också av att vid 1985 års ändringar i narkotikastrafflagen just gatulangning angavs som ett exempel på företeelser som talade för att fängelse borde införas i straffskalan för ringa narkotikabrott. (NJA II 1985 s 514, jfr också prop 1987/88:71 s 21.)

Brottslighet av det slag som C.P. gjort sig skyldig till bör mot bakgrund av vad nu sagts normalt leda till ett fängelsestraff.

C.P. var emellertid vid brottens begående 19 år. Det måste därför föreligga särskilda skäl för att döma honom till fängelse. Därtill kommer att hans nuvarande situation är ganska instabil. Av personundersökning, som HD låtit företa, framgår nämligen att C.P. sedan han slutat skolan endast haft några kortvariga och sporadiska arbetsanställningar. Han har vidare missbrukat hasch och i någon mån alkohol under drygt tre år. Sedan omkring tre månader tillbaka är han enligt egna uppgifter fri från detta missbruk. Han har i november i år påbörjat en provanställning som försäljare i en konsumbutik på Kungsholmen i Stockholm.

C.P., som inte tidigare är lagförd, har sålunda tämligen nyligen påbörjat försök att förändra sitt levnadssätt och det finns risk för att ett fängelsestraff kan motverka en positiv utveckling. Anledning föreligger till antagande att en dom på skyddstillsyn kan bidra till att C.P. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Vid en samlad bedömning talar övervägande skäl för att C.P. nu bör dömas till skyddstillsyn.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i själva saken dömer HD C.P. enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott, som är att anse som ringa, till skyddstillsyn.

Assistenten M.J. förordnas till övervakare för C.P.. Skyddskonsulenten i Stockholm-Sydväst distrikt skall ansvara för övervakningen.