NJA 2008 s. 653

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Karin Lilja) anförde i dom den 1 mars 2007:

Domskäl

Av utredningen i målet framgår att entrévärden M.Å. den aktuella natten tittade under en av toalettdörrarna som var kapad i nederkant. Han såg då en person, som senare visade sig vara F.S., stå vänd mot en pappershållare i toalettbåset och fattade då misstanke om att denne stod och inhalerade narkotika med pappershållaren som underlag. När F.S. kom ut från toaletten följde M.Å. efter och konfronterade honom med sina misstankar. F.S. uppgav då för M.Å. att han ”snortat” kokain inne i toalettbåset. Polis tillkallades och kroppsvisiterade F.S. Man hittade då en påse som senare, efter analys, visade sig innehålla 0,73 gram kokain.

F.S. har berättat bl.a. följande. Han hade med sig kokainet till ”Spy bar”. Han bjöd inte någon på det och händelsen var en engångsföreteelse. Han kan inte säga vad han skulle med resterande kokain till.

Tingsrätten finner att F.S:s erkännande av gärningen vinner stöd av utredningen i övrigt. Åtalet är därmed styrkt och skall bifallas.

Enligt påföljdspraxis rubriceras innehav av 0,6 gram kokain som ringa narkotikabrott varvid brottets straffvärde är 150 dagsböter. Straffvärdet för innehav av ett gram kokain är en månads fängelse vilket leder till en rubricering av narkotikabrott enligt normalgraden.

Påföljdspraxis saknas beträffande innehav av kokain i intervallet 0,6- 0,99 gram. Enligt RÅPM 2003:2 finns i detta osäkra intervall möjlighet att antingen utsträcka användningen av dagsböter eller rubricera brottet som av normalgraden och bestämma påföljden till fängelse 14 dagar. Vidare anges att det rimligaste alternativet torde vara att utsträcka bötesanvändningen något. Vid en mycket samlad och försiktig bedömning finner därför tingsrätten att F.S:s innehav av 0,73 gram kokain skall rubriceras som ringa narkotikabrott och rendera ett bötesstraff om 150 dagsböter.

Yrkandet om att förverka den i beslag tagna narkotikan är medgett och lagligen grundat varför det skall bifallas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde F.S. enligt 1 § 1 st. 6 och 2 §narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott till 150 dagsböter å 280 kr.

I beslag tagen narkotika förklarades förverkad.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättsråden Staffan Lind och Camilla Olsson, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 14 december 2007:

Hovrättens domskäl

Utredningen i hovrätten

I hovrätten har F.S. hörts på nytt. Förhör har även hållits med av hovrätten förordnade sakkunniga. På åklagarens begäran har professorn Fred Nyberg och fil. kand. Jonas Hartelius förordnats som sakkunniga och på F.S:s begäran har docenten Ingemar Thiblin erhållit sådant förordnande. De sakkunniga har också avgett skriftliga utlåtanden som utgjort processmaterial i målet. Åklagaren har även i hovrätten åberopat beslagsprotokoll och analysbesked. F.S. har åberopat artiklar, utdrag ur böcker m.m. angående svensk och utländsk forskning relaterad till frågan om kokainets farlighet.

Jonas Hartelius har i hovrätten väckt frågan om han ska anses jävig på grund av de uppdrag han haft och även i framtiden kan komma att ha för åklagarmyndighetens räkning. Hovrätten har inte ansett att detta medfört att Jonas Hartelius på grund av jäv varit förhindrad att fullgöra uppdrag som sakkunnig i målet.

Vid förhöret med Fred Nyberg, sammanställt med hans skriftliga utlåtande, har framkommit bl.a. följande. Kokainet är ett av de mest beroendeframkallande narkotiska preparaten. Det har en kraftig påverkan på hjärnan i likhet med vad heroinet har. Vissa individer löper större risk att drabbas av kokainberoende än andra, vilket är kopplat till bl.a. genetiska förutsättningar. En av tio brukare utvecklar beroende av kokain, medan motsvarande tal för heroin är en av fem. Med hjälp av djurexperimentella metoder har man lyckats fastställa att kokain är 2,5 gånger mer potent som beroendeframkallande drog jämfört med heroin. Vid en epidemiologisk studie av risk för utveckling av beroende bland olika typer av droger visade kokain en hög risk i jämförelse med andra droger, nästan lika hög risk som heroin. En svaghet vid de epidemiologiska undersökningarna är att missbruket av kokain respektive heroin typiskt sett förekommer i olika kretsar av brukare. I Sverige är det vanligare med dödsfall orsakade av heroinmissbruk än av kokainmissbruk. Detta kan till viss del bero på att heroinfallen dokumenteras särskilt och att kokainmissbruket i större utsträckning är ett dolt missbruk. Antalet dödsfall hänger förstås även samman med hur utbredd användningen är av drogen. När det gäller spridningen av kokainmissbruket i Sverige finns ännu inte alla data. Det går inte heller att med nu tillgängliga data fullt ut jämställa kokainet med heroinet vad gäller toxicitet. I beroendehänseende kan dock de båda drogerna jämställas.

Jonas Hartelius har i förhör och skriftligt utlåtande gjort gällande att kokain i farlighetshänseende bör jämställas fullt ut med heroin. Han har till stöd härför anfört i huvudsak följande. Sedan mitten av 1980-talet har det tillkommit en omfattande epidemiologisk, klinisk, social och polisiär dokumentation om risker i samband med kokainmissbruk. Kunskapen om kokainets farlighet har därmed ökat. Kokainet har kraftfulla beroendeframkallande egenskaper. Ett psykologiskt beroende till kokain kan uppstå efter ett enda intag. Till skillnad från vad som är fallet vid heroinmissbruk är abstinensreaktionerna vid kokainmissbruk inte lika fysiskt markanta. Abstinensreaktionerna vid kokainmissbruk är främst av psykisk karaktär och yttrar sig i djup depression (dysfori) när kokaineffekten upphör. Kokain kan ge upphov till ett beroende lika hastigt, lika bestående och lika svårbemästrat som heroin. En enstaka dos kokain kan framkalla livshotande förgiftningar, bl.a. genom kraftig påverkan på hjärta och kärl. Ett särskilt farligt förlopp är intensivmissbruk av kokain, s.k. binge, då kokainmissbrukaren kommer in i ett beteende av tätt upprepad tillförsel under något dygn eller mer. I fråga om risken för beroendeutveckling och livshotande förgiftningar uppvisar kokain samma nivåer som heroin. Kokain företer även ett brett spektrum av kroppsliga och psykiska störningar som inte förekommer vid missbruk av heroin. Kokain har på grund av risken för sensitiering mer svårförutsägbara effekter än heroin. Kokain ger dessutom en i förhållande till heroin förhöjd risk för utlösande av våld. Missbruket av kokain har ökat kraftigt i västvärlden de senaste årtiondena, vilket bl.a. märks i ökningen av kokainbeslag i Europa. - En normaldos kokain varierar mellan 25-50 mg. Vid snusning kan en dos uppgå till 100 mg.

I frågan om risken för dödsfall har Ingemar Thiblin i förhör och skriftligt utlåtande anfört i huvudsak följande. I Sverige förekommer ett 70-tal heroinrelaterade dödsfall årligen. Majoriteten av dessa avser heroinförgiftning, s.k. överdos. Under en period av 11 år har 61 kokainpositiva dödsfall förekommit, varav 47 under 2000-talet. I sju av dessa fall har kokainförgiftning bedömts vara den dominerande dödsorsaken. I fem av dessa fanns dock även andra droger i beaktansvärda halter. De två rena kokainförgiftningarna inträffade år 2004. Om man antar att antalet användare av kokain respektive heroin är ungefär detsamma, vilket vissa undersökningar visar, kan dödlighetsstatistiken jämföras. Slutsatsen blir då att missbruk av heroin är kopplat till högre risk för dödlig förgiftning än missbruk av kokain. I Sverige har vi en så god kontroll i samband med dödsfall att det inte är troligt att det finns ett mörkertal när det gäller kokainrelaterade dödsfall.

Hovrättens bedömning

F.S. har på tid och plats som åklagaren angett olovligen innehaft 0,73 gram kokain. Fråga är om detta är att bedöma som ett narkotikabrott av normalgraden enligt 1 § narkotikastrafflagen eller om det, som tingsrätten funnit, är fråga om ringa narkotikabrott enligt 2 § samma lag.

Vid bedömningen av om F.S:s narkotikabrott är att anse som ringa ska enligt 2 § narkotikastrafflagen hänsyn tas till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter. Det finns i målet ingen utredning som stödjer att narkotikan skulle ha varit avsedd för annat än F.S:s egna bruk. Inte heller kan mängden narkotika i sig anses utesluta detta. Hovrätten utgår därför i den fortsatta bedömningen från att den narkotika F.S. innehaft varit avsedd för eget bruk.

Kokain är ett narkotiskt preparat med mycket farliga och vanebildande egenskaper. Utrymmet för att bedöma innehav av kokain som ringa brott är därför litet och bör i princip inte komma ifråga för annat än enstaka innehav av en helt obetydlig mängd (se prop. 1992/93:142 s. 17).

Av utredningen i målet framgår att den mängd kokain som åtalet avser (0,73 gram) vid nasalt intag (snusning) kan motsvara kring så mycket som sju doser för en person utan tolerans. En sådan mängd kan enligt hovrättens mening inte anses helt obetydlig. Brottet är därför inte ringa. Med hänsyn till vad som framkommit om kokainets farlighet, särskilt om dess starkt beroendeframkallande egenskaper, talar övervägande skäl för att innehav av kokain om 0,6 gram eller mer bör bedömas som narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen.

Narkotikabrott, som inte är ringa, är brott av sådan art att fängelse ska väljas som påföljd, om inte särskilda skäl talar emot det. Några sådana skäl har inte framkommit i förevarande fall. Påföljden ska bestämmas till fängelse en månad.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten F.S. för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen till fängelse en månad.

Domskäl

HD (justitieråden Dag Victor, Ann-Christine Lindeblad, referent, Kerstin Calissendorff, Stefan Lindskog och Lena Moore) meddelade den 3 juni 2008 följande dom:

Domskäl

Den första frågan i målet är om F.S:s innehav av 0,73 gram kokain skall, som hovrätten funnit, bedömas som narkotikabrott av normalgraden eller som ringa narkotikabrott.

Som utgångspunkt för bedömningen av straffvärdet i narkotikamål använder domstolarna i allmänhet på grundval av praxis utvecklade tabeller i vilka ett ”normalt” straffvärde anges i förhållande till den art och mängd narkotika som gärningen avser (se Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, tredje upplagan, 2005, s. 461-504). Såväl lagstiftaren (se särskilt prop. 1980/81:76) som HD (se senast NJA 2004 s. 354) har emellertid i olika sammanhang betonat vikten av att iaktta försiktighet med att fastställa och tillämpa generella schabloner avseende art och mängd som grund för straffvärdebedömningen i enskilda fall. Detta gäller särskilt när det är fråga om hantering av mer betydande mängder narkotika. När det gäller mindre mängder narkotika framstår det, om inga särskilda omständigheter föreligger (jfr t.ex. NJA 1987 s. 757 och 1989 s. 837), som mer naturligt att straffvärdebedömningen sker med tillämpning av schabloner (jfr NJA 1993 s. 38). Ett sådant synsätt ligger också bakom den år 1993 införda ändringen i 2 § narkotikastrafflagen enligt vilken bedömningen av om ett brott är att anse som ringa skall göras med ”hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter”.

Bakgrunden till den fråga som nu är aktuell är att någon klar praxis inte föreligger när det gäller innehav av kokain i den storleksordning som åtalet mot F.S. avser. Enligt fast praxis är innehav upp till 0,6 gram kokain att bedöma som ringa narkotikabrott som bestraffas med böter medan innehav av 1,0 gram och däröver anses ha ett straffvärde på fängelsenivå och inte rubriceras som ringa brott. Frågan är hur innehav av kokain i intervallet mellan de angivna mängderna normalt skall bedömas.

I förarbetena till den nyss nämnda lagändringen år 1993 (prop. 1992/93:142 s. 17) uttalades att utrymmet för att tillämpa det ringa brottet borde vara ytterst litet när det gäller innehav av heroin eller kokain. Ett brott borde inte bedömas rom ringa ”annat än vid enstaka innehav av en helt obetydlig mängd”. Med hänvisning till detta uttalande ansåg HD i rättsfallet NJA 1997 s. 193 att innehav av 0,17 gram heroin (vilket angavs motsvara drygt tre doser för en person utan tolerans för heroin) inte var att anse som ringa brott.

Om man ser endast till de schabloner som domstolarna brukar utgå från vid bedömningen av olika narkotikabrotts straffvärde, kan en gräns mellan ringa brott och brott av normalgraden vid innehav av 0,6 gram kokain framstå som mindre väl förenlig med intresset av att främja en generellt sammanhängande och konsekvent ordning för straffvärdebedömningen (jfr Sterzel a.a., andra upplagan, 2001, s. 144 ff. samt a.a. tredje upplagan, 2005, s. 491 f.). Mot bakgrund av förarbetsuttalandena vid lagändringen år 1993 och HD:s tolkning av dessa i 1997 års fall, får ändå övervägande skäl anses tala för att innehav av mer än 0,6 gram kokain som utgångspunkt inte är att bedöma som ringa brott. Det innehav som åtalet avser (till mängden motsvarande kring sju doser för en person utan tolerans för kokain) skall därför bedömas som brott av normalgraden enligt 1 § narkotikastrafflagen. För sådant brott är straffskalan fängelse i högst tre år.

Vad därefter angår påföljdsfrågan gör HD följande bedömning.

Narkotikabrott som inte är ringa brukar sägas vara brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse (se t.ex. NJA 1997 s. 522, 2001 s. 86 samt 2001 s. 570). Som HD vid flera tillfällen framhållit (se t.ex. NJA 1999 s. 561 och, senast, HD:s dom den 14 maj 2008 i mål B 5251-06) kan emellertid den presumtion som ligger däri variera beroende på brottslighetens karaktär i det enskilda fallet och omständigheterna vid brottet. När det gäller narkotikabrott får det antas att presumtionen för fängelse främst gör sig gällande beträffande sådana gärningar som ingår som led i omsättningen av narkotika. Det skall också framhållas att inte endast gärningens art utan också straffvärdet, även när detta inte i sig är tillräckligt högt för att motivera ett fängelsestraff, är av betydelse för påföljdsvalet i det enskilda fallet. Ju högre straffvärdet är dess mindre krävs det för att brottslighetens art skall anses vara tillräcklig för att motivera ett fängelsestraff.

När det gäller innehav av en sådan förhållandevis begränsad mängd kokain som F.S. åtalats för får straffvärdet som utgångspunkt anses ligga på eller i vart fall i närheten av allmänt fängelseminimum (fjorton dagar). Annat har inte framkommit än att det i F.S:s fall varit fråga om innehav för eget bruk. F.S. har inte tidigare dömts för brott. Det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Brottslighetens art kan under sådana omständigheter inte anses utgöra ett tillräckligt skäl för att påföljden skall bestämmas till fängelse. F.S. skall därför dömas till villkorlig dom som i enlighet med huvudregeln i 30 kap. 8 § BrB skall förenas med dagsböter. Antalet dagsböter bör, med beaktande av brottslighetens art, lämpligen bestämmas till nittio (jfr NJA 1993 s. 38 och Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 330 ff.).

Domslut

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens dom att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte dagsböter 90 å 200 kr.