NJA 1990 s. 186

Allmän åklagare yrkade vid Solna TR ansvar å M.M., född 1969, för ett flertal olika gärningar, däribland en som rubricerades som våld mot tjänsteman enligt följande gärningsbeskrivning: M.M. har d 12 april 1987 på Solhems Hagväg i Stockholm, sedan hon omhändertagits av polis såsom avviken från Hammargårdens ungdomshem, med våld förgripit sig å polisaspiranten K.S. i dennas tjänsteutövning genom att klösa henne i ansiktet, i nacken och på överarmen samt bita henne över handryggen så att rivsår, smärta och svullnad uppkommit.

I anslutning till det nämnda åtalet yrkade målsäganden K.S. att M.M. i anledning av brottet skulle förpliktas att utge skadestånd med 10 000 kr.

K.S. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att M.M. skulle förpliktas att till K.S. utge skadestånd med 10 000 kr, varav 3 000 kr avsåg ersättning för sveda och värk samt 7 000 kr avsåg ersättning för psykiskt lidande.

K.S. yrkade vidare att hon skulle förbehållas rätt att, om hon framdeles skulle drabbas av sjukdomen aids, föra talan mot M.M. om skadestånd.

M.M. bestred ändring.

M.M. yrkade att K.S:s yrkande om förbehåll för framtida talan skulle avvisas, eftersom yrkandet inte framställts vid TR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Sanmark samt hovrättsråden Palmgren, referent, och Urell) anförde i dom d 23 mars 1989: Utredningen i HovR:n. K.S. har i HovR:n angivit sitt yrkande så, att hon yrkar skadestånd med 3 000 kr för direkt fysisk skada och för psykisk skada i form av sveda och värk i anslutning till övergreppet och med 7 000 kr för psykiskt lidande under tiden därefter fram till tiden för rättegången. Såsom grund för sin talan har hon även i HovR:n anfört den oro hon känt för att hon kan ha blivit smittad av HIV-viruset samt de följder övergreppet från M.M. haft för hela hennes livssituation.

M.M. har som grund för sitt bestridande dels vidhållit att adekvat kausalitet inte föreligger mellan gärningen och den påstådda skadan, dels anfört att hon kort tid efter den aktuella händelsen underrättat K.S. om att ett HIV-test som hon då genomgått befunnits vara negativt.

I HovR:n har K.S. och M.M. hörts ånyo. Vidare har på K.S:s begäran överläkaren vid Psykhälsan (Stockholms läns landsting, Mariamottagningarna) C.v.Z. hörts som vittne.

K.S. har uppgivit: Som led i en treårig polisutbildning praktiserade hon på "Span" och var vid det aktuella tillfället med och skulle göra en rutinkontroll beträffande M.M.. När man fått in M.M. i en polisbil blev hon aggressiv och hotade K.S. två gånger. M.M. spottade och sparkade på K.S. och bet henne flera gånger i handen så att det blödde. M.M. försökte också att koppla ett grepp på K.S. men övermannades och belades med handfängsel. Medan polisbilen körde mot Kronobergshäktet började M.M. att skratta och sade: "Jag har det, HIV". Hon fortsatte att skratta och tillade att "farsan och snubben har det också". De övriga poliserna satte av K.S. vid S:t Görans sjukhus, där hon fick en spruta mot stelkramp. Nästa dag gick hon till Statshälsan för undersökning och fick vaccin mot hepatit. Ett HIV-test som gjordes visade sig vara negativt. Man sade till henne att det inte var någon fara men trots att hon, enligt vad den undersökande läkaren sade, utsatts för endast obetydlig risk skulle hon i fortsättningen "vara försiktig". Det som M.M. hade sagt ingav K.S. djup oro för att ha fått HIV-smitta, och oron togs inte bort av vad läkaren sade, "man kunde inte utesluta smitta". Hon skulle få vänta i sex månader, räknat från dagen för händelsen dvs d 12 april 1987, innan hon kunde få klarhet i om hon blivit smittad; när den tiden hade gått, förklarade läkarna att hon skulle få vänta i ytterligare sex månader innan man kunde lämna bestämt besked. Från Statshälsan hade K.S. blivit remitterad till en avdelning för psykoterapi. Den rädsla och oro för att ha blivit smittad som K.S. kände gjorde att hon genast efter händelsen började isolera sig från omgivningen, som hade reagerat kraftigt. K.S:s väninnor tillät inte att hon tog upp och höll i deras barn, och vissa arbetskamrater ville inte längre dricka kaffe tillsammans med henne. Bakgrunden till dessa reaktioner var en debattartikel från 1983 angående HIV-smitta. I maj 1987 skulle K.S. genomgå en hälseneoperation, men när den läkare som skulle utföra operationen, fick höra vad som hänt avböjde han att behandla henne och yttrade: "eftersom du blivit utsatt för angrepp, kan vi inte göra operationen". Det fanns enligt läkaren stor risk att den opererande personalen kunde komma i kontakt med hennes blod. Hennes omgivning har reagerat även på andra sätt. "Alla" visste blixtsnabbt vad som hade inträffat. Enligt ett rykte hade hon fått aids. Hon tvingades avstå från sociala aktiviteter och tilläts t ex inte att bada i en offentlig badinrättning. Hon betraktades över allt som smittad, och detta var oerhört pressande och frustrerande. Hon fick redan på hösten 1987 veta, att M.M. hade HIV-testats men fick inte veta resultatet eftersom detta var sekretessbelagt. - Så småningom har K.S:s situation blivit bättre, men det finns fortfarande personer som betraktar henne som smittad. Hennes framtidsutsikter är ganska mörka. Hon har vid olika tillfällen reagerat mot den behandling hon utsatts för inom polisen, och hon anses nog inom polisledningen vara "besvärlig", vilket gör att hon sannolikt inte kommer att kunna göra någon fortsatt karriär inom polisen.

M.M. har berättat: Hon har endast vaga minnen av händelseförloppet när hon blev omhändertagen. Hon kommer ihåg att hon hoppade ut genom fönstret i det hus där hon befann sig när polisen kom men blev upphunnen och insatt i en bil. Vid tillfället var hon påverkad av lugnande tabletter. I polisbilen frågade någon vad hon hette. Hon minns att hon blev upptryckt mot ett hörn i bilen och då blev arg. Hon minns inte vad hon sade till K.S., men det är riktigt, att både hennes far och hennes dåvarande pojkvän var HIV-positiva. M.M. har blivit HIV-testad 12 gånger; varje gång med negativt resultat.

C.v.Z. har uppgivit: Den berättelse som K.S. lämnat om sin egen oro och om hur hon sedan har bemötts överensstämmer med vad som i sådana fall brukar förekomma. Utmärkande för situationen är att den person det gäller omöjligt kan överblicka händelseförloppet och dess olika konsekvenser. Det är svårt att lyda rådet att man inte skall visa oro inför sina arbetskamrater eller överordnade. Det är vanligt att en uppgift att någon möjligen blivit utsatt för HIV-smitta leder till ett rykte att vederbörande har aids. Vad som gör situationen så pressande för den det gäller är ovissheten. Det anses visserligen, att saliv är förenat med en ganska låg smittorisk, men K.S:s reaktion är helt normal och på intet sätt patologisk. - Det dröjer minst 3-4 veckor efter ett möjligt smittotillfälle innan man genom ett HIV-test kan få besked om personen är smittad eller inte. Testet går ut på att konstatera om det har bildats antikroppar i kroppen som en reaktion mot att personen har smittats med viruset. För vissa personer kan det dröja över ett år efter det att vederbörande har smittats, innan sådana antikroppar bildas. Om man vill uppnå hundraprocentig säkerhet huruvida vederbörande är smittad eller ej kan man behöva tillgripa andra testmetoder; fem procent av bärarna av viruset utvecklar nämligen inte antikroppar mot viruset.

M.M. (ombud advokaten J.Å.) sökte revision och yrkade att HD skulle nedsätta skadeståndet till 2 500 kr.

K.S. (ombud jur kand P.R.) bestred ändring.

Brottsskadenämnden anförde i yttrande till HD d 25 okt 1989: Brottsskadenämnden lämnar inledningsvis en kort redogörelse för nämndens praxis vad gäller ersättning för psykiskt lidande enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen i form av gottgörelse för sveda och värk och för sådant lidande som avses i 1 kap 3 § samma lag.

Under förutsättning att det psykiska lidandet är att hänföra till personskada, dvs en skada som utgör en medicinskt påvisbar effekt, lämnas ersättning för sveda och värk. Den typ av besvär det brukar bli fråga om är oro, ångest, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter och vid sexuella brott även störningar i sexuallivet. I vissa fall föreligger sjukskrivning för de psykiska besvären i vissa fall inte. Om den skadelidande varit sjukskriven bestäms ersättningen huvudsakligen med utgångspunkt i trafikskadenämndens tabeller för sveda och värk- ersättning. I de fall sjukskrivning inte föreligger brukar nämnden vid ersättningens bestämmande göra en allmän bedömning med utgångspunkt i besvärens intensitet, varaktighet m m. Vid t ex en våldtäkt utgår nämnden normalt från att de besvär kvinnan drabbas av motsvarar en ersättning för sveda och värk med 5 000 kr, detta även om kvinnan ej varit sjukskriven för besvären. Föreligger en längre sjukskrivningstid eller visar utredningen att kvinnan lidit särskilt svårt av händelsen kan ersättningsbeloppet bli högre. Vid sexuella övergrepp mot barn ersätts sveda och värk i regel med 20 000 kr men också vid denna typ av brott kan det bli fråga om högre, i några fall betydligt högre belopp.

Från och med d 1 juli 1988 har brottsskadenämnden haft möjlighet att utge ersättning för sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen. Bestämmelserna återfinns i 2 § 2 st brottsskadelagen och ersättningsmöjligheterna begränsas i förhållande till reglerna i skadeståndslagen till lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott. Den skada som här skall ersättas är det lidande som kränkningen av brottsoffrets personliga integritet ger upphov till. För att förebygga oklarhet beträffande termen psykiskt lidande, vilket ju kan ersättas både som personskada enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen och som lidande enligt I kap 3 § samma lag, använder brottsskadenämnden benämningen ersättning för kränkning. De fall i vilka dylik ersättning utbetalas är olika typer av brott mot den personliga friheten såsom olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, ofredande samt hemfridsbrott. Vidare utges ersättning vid sexualbrott samt vid vissa angrepp på den fysiska integriteten vilka utgör någon form av sådant ofredande som avses i bestämmelsen. Exempel på brott inom sistnämnda grupp utgör misshandel och rån. Enligt förarbetena till 2 § 2 st brottsskadelagen (proposition 1987/88:92 s 7) skall ersättning lämnas endast vid allvarligare kränkningar av den personliga integriteten. Med beaktande härav ger nämnden ersättning för kränkning i fall av oprovocerad gatumisshandel och fall liknande dessa, vid rån samt vid misshandelsbrott där det ingår ett stort mått av kränkning i själva den brottsliga handlingen. Kränkningsersättning lämnas också vid bostadsinbrott i fall där målsäganden har varit hemma och konfronterats med tjuven eller tjuvarna eller också av fruktan för dessa hållit sig dold. Däremot har nämnden ansett sig inte ha stöd i rättspraxis för att lämna ersättning för det obehag en person upplever som kommer hem och finner att det har varit inbrott i bostaden.

Brottsskadenämnden har valt att i sina beslut redovisa kränkningsersättningen i en särskild post.

Vad gäller beloppen för kränkning utgår brottsskadeersättning vid våldtäkt normalt med 20 000 kr, vid grövre sexualbrott mot barn med 30 000 kr, vid oprovocerad gatumisshandel och dylika fall med 3 000 kr och vid grövre rån med 5 000 kr. Utöver denna kränkningsersättning utgår i flertalet fall ersättning för sveda och värk.

För att få en samlad bild över storleken av ersättningen för den ideella skadan vid sexualbrott kan nämnas att vid grövre sexualbrott mot barn det ofta föreligger en bestående psykisk skada med graderbar medicinsk invaliditet. I dessa fall brukar nämnden - utöver ersättning för sveda och värk samt kränkning - lämna ersättning med 20 000 kr vid 10 procents invaliditet och 40 000 kr vid en invaliditetsgrad på 20 procent. I dessa belopp ingår en viss schablonersättning för olägenheter i övrigt.

Beträffande ersättningen till K.S. vill brottsskadenämnden först meddela, att hon hos nämnden har begärt brottsskadeersättning med 3 000 kr för fysiskt lidande och 7 000 kr för psykiskt lidande. I beslut d 23 aug 1989 lämnade nämnden hennes framställning utan bifall. Grunden för avslaget var att K.S. redan hade fått ersättning från trygghetsnämnden med 10 500 kr. Någon prövning i sak blev alltså inte aktuell. Något annat liknande fall har inte heller varit föremål för prövning i brottsskadenämnden.

Av handlingarna i målet framgår att K.S. under avsevärd tid har levt under stark psykisk press på grund av oron för att hon smittats med HIV- virus. Hennes oro och rädsla har varit så djup att hon remitterats till psykoterapibehandling. Nämnden anser det fullt klarlagt att det psykiska lidande som hon utsatts för är att bedöma som personskada. Sannolikt har K.S. till följd av skadehändelsen tillfogats också annat lidande än sådant som kan uppfattas som symtom på personskada. Det gäller i synnerhet den förnedring som hon upplevt vid kontakter med andra människor inom och utom tjänsten. Det är dock vanskligt att i ett fall som detta - där någon ersättning för kränkning knappast skulle komma i fråga om man kunde helt bortse från vad som förekommit rörande HIV- smitta - göra en uppdelning mellan medicinskt påvisbara effekter av lidandet och sådant som övervägande har karaktär av kränkning av den personliga integriteten.

Som framgår ovan anser brottsskadenämnden det vara fullt möjligt att med anledning av en skadehändelse ge ersättning för såväl sveda och värk som sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen. I förevarande fall framstår emellertid personskadan som helt dominerande och det ter sig därför enligt nämndens uppfattning mest naturligt att gottgöra hela lidandet genom en post för sveda och värk. Eftersom ett belopp om 10 000 kr inte kan anses vara för högt som ersättning för sveda och värk, avseende det fysiska och psykiska lidande som M.M. tillfogat K.S., saknas i vart fall i målet anledning att särskilt ersätta sådana inslag i K.S:s lidande som inte ingår bland de medicinskt påvisbara effekterna utan mera har karaktär av angrepp på hennes personliga integritet.

Brottsskadenämnden vill alltså föreslå att HovR:ns domslut fastställs.

Betänkande

HD (JustR:n Bengtsson, Heuman, Lind, Lars Å Beckman, referent, och Nilsson) beslöt följande dom: