NJA 1990 s. 293

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Kinberg) anförde i dom d 8 febr 1990:

Domskäl. Ansvarsfrågan. Bakgrund. Målsäganden H.K. är anställd hos restaurangen Tre Backar. Vid midnatt till den aktuella dagen förberedde han restaurangens stängning och hade samtidigt lagt fram sin egen rock samt en plastpåse innehållande mössa, handskar m m för att spara tid. I ett obevakat ögonblick försvann kläderna. Kvarvarande gäster uppmärksammade H.K. på att två arabiska restauranggäster - vilka avlägsnat sig - kunde ha tagit med sig kläderna. Efter en stund återkom en av de misstänkta araberna och H.K. fick honom utpekad för sig. H.K. och restaurangens innehavare C.H. sprang efter visst avvaktande ikapp mannen, vilken visade sig vara S.A.. En polisbil råkade då passera platsen. S.A. greps. H.K. fortsatte sökandet och fann den andre misstänkte, vilken också greps av polisen. Den sist gripne visade sig vara O.S.. När S.A. greps hade han ett gammalt tunisiskt mynt på sig.

De tilltalade har var för sig förnekat gärningen.

S.A. har uppgett. Den aktuella kvällen vistades han med kamrater på restaurangen. Han är ytligt bekant med O.S., vilken anslöt sig till sällskapet. Vid stängningsdags blev det bråk i sällskapet och S.A. beslöt sig då att vänta på resten av sällskapet utanför restaurangen. Medan han väntade kom O.S. ut. Av O.S. fick han några mynt för att kunna ringa från en automat. Sedan S.A. efter en stunds väntan försökte komma in i restaurangen på nytt vägrades han tillträde. S.A. - som tidigare blivit gatumisshandlad - sprang från platsen eftersom han inledningsvis uppfattade sig förföljd av misshandelsmän. Det mynt som påträffades på honom måste han fått bland de mynt som O.S. överlämnade till honom.

O.S. har uppgett att han överlämnat 6 kr i mynt till S.A. utanför restaurangen och att han inte bar rock eller någon plastpåse när han lämnade restaurangen.

Av målsägandeförhör med H.K. är utrett att han vid tillfället blivit frånstulen de i gärningsbeskrivningen nämnda sakerna. Vidare är utrett att O.S. - när han greps - var iklädd H.K.s rock och bar på H.K.s plastpåse samt att det i påsen fanns, förutom H.K.s tillhörigheter, en tröja, vilken tidigare på dagen av en restauranggäst efterfrågats som försvunnen.

H.K.s uppgifter vinner stöd av vittnesmål av C.H. och en av de poliser som färdades i polisbilen - D.B..

O.S. är således överbevisad om stöld. Åtalet beträffande honom ska bifallas.

S.A. har burit på sig det mynt som stulits från H.K.. Det är självfallet en besvärande omständighet. Emellertid kan man inte utesluta att det gått till som S.A. uppgett. Till följd härav ska åtalet beträffande honom ogillas.

Påföljds- och utvisningsfrågan. O.S. förekommer inte i svenska kriminalregistret.

O.S. har uppgett. Han vistas sedan 1988 illegalt i landet. Han har inget arbete och inga tillgångar. Han sover där det för tillfället går att ordna en sovplats. Han har ingen beaktansvärd anknytning till Sverige.

Omständigheterna visar att O.S. måste stjäla för att få kläder på kroppen. Alternativt har han stulit för att omsätta stöldgodset i avsikt att få medel till uppehället. Det måste antas att en person som lever under sådana förhållanden kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet. Utvisningsyrkandet ska således bifallas. Påföljden bör med hänsyn härtill stanna vid villkorlig dom utan böter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde O.S. enligt 8 kap 1 § BrB för stöld till villkorlig dom och utvisade honom ur riket med förbud att återvända hit före d 1 mars 2000.

Åtalet mot S.A. ogillades.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut endast på så sätt att HovR:n förordnar att förbudet för O.S. att återvända till Sverige skall gälla under fem år från dagen för HovR:ns dom eller t o m d 9 mars 1995.

Domskäl

Domskäl. HD har med hänsyn till sakens beskaffenhet hållit huvudförhandling i målet.

I den personundersökning som verkställts på föranstaltande av HD har O.S. bl a uppgivit, att han är född och uppvuxen i Tunisien under knappa förhållanden, att han år 1986 i hemlandet begick en stöld av ett belopp motsvarande ca 50 000 kr genom inbrott på ett postkontor, att han vid lagföringen rymde från domstolens lokaler och höll sig dold hos släktingar under närmare två år samt att han därefter på sommaren 1988 tog sig till Italien och i sept samma år kom till Sverige. Vidare har han berättat, att han därefter vistats i stockholm, att han vid ankomsten hit haft egna kontanta medel uppgående till ca 6 000 kr, att han inte haft arbetsanställning eller bostad här, att han ibland erhållit någon mindre summa av någon medlem i islamiska församlingen samt att han under dagarna uppehållit sig på olika bibliotek och läst tidningar. Slutligen har O.S. uppgivit att det var en slump att han reste till Sverige, att han inte har några framtidsplaner och ej heller sedan han lämnade hemlandet haft någon kontakt med sina föräldrar eller andra anförvanter.

Av personundersökningen framgår att O.S. inte har kunnat uppge några referenter eller på annat sätt kunnat anvisa någon person, med vilken han haft att göra under sin vistelse i Sverige. En kontroll utförd av personundersökaren hos den islamiska församlingen i Stockholm har visat att O.S. är okänd där.

För utvisning på grund av brott enligt 4 kap 7 § utlänningslagen (1989:529) krävs inte endast att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år utan även - om fråga ej är om brott av viss allvarlig beskaffenhet - att det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet. De nu nämnda rekvisiten för utvisning på grund av brott är i sak oförändrade från den första permanenta utlänningslagen från år 1954. Varken i förarbetena till denna lag eller till de senare från år 1980 och från år 1989 har innebörden av risken för fortsatt brottslig verksamhet diskuterats närmare. I sitt betänkande (SOU 1979:64) pekade utlänningslagkommittén emellertid på de uttalanden som hade gjorts av häktningsutredningen i betänkandet Häktning och anhållande. Den utredningen uttalade bl a, att antaganden om ny brottslighet med nödvändighet måste utgå från det redan misstänkta brottet och att sådana antaganden när det gäller framför allt förmögenhetsbrott som regel bör förutsätta att den misstänkte tidigare lagförts eller på annat sätt konstaterats skyldig till liknande brott (SOU 1977:50 s 155). Departementschefen kommenterade i propositionen till 1980 års lag (1979/80:96) inte kommitténs hänvisningar i denna del. Den nu gällande utlänningslagen har som nämnts inte inneburit någon ändring av bestämmelsen såvitt nu är i fråga och rekvisiten har ej heller föranlett några uttalanden i förarbetena.

För stöld kan dömas till fängelse i högst två år. Strafflatituden är alltså sådan att O.S:s brott i och för sig kan föranleda utvisning. Fråga är då om det kan antas att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet.

O.S. har i HD bekräftat de uppgifter han lämnat till personundersökaren och beträffande sina omständigheter i hemlandet, särskilt familjens ekonomiska förhållanden och det brott han begått där, tillfört sin berättelse ytterligare detaljer. Anledning saknas att inte sätta tilltro till O.S:s självmant lämnade uppgifter om att han för att skaffa pengar till familjen gjort inbrott i sin hemstad och stulit ett betydande belopp. Brottet i Sverige har O.S. begått i en situation då han helt saknat medel för sitt uppehälle. Av utredningen i målet får anses framgå att han uppehåller sig illegalt i Sverige för att undandra sig lagföring i hemlandet samt att han är medellös och lever under oordnade förhållanden. Anförda omständigheter leder till slutsatsen att det kan antas att O.S. kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet. Han skall därför utvisas med förbud att återvända hit inom den av HovR:n bestämda tiden.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.