NJA 1990 s. 319

Bilförare, som avsiktligt kört på annans bil, har dömts för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

Stockholms TR

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å R.J., född 1942, för obehörigt avvikande från trafikolycksplats med följande påstående: Sedan R.J. d 15 maj 1987 vid förande av personbilen (registreringsnummer, uteslutet här) i Stockholm påkört och skadat annat fordon har han oaktat han märkt kollisionen, avvikit från platsen utan att lämna uppgift om namn och hemvist och i övrigt vidtaga de åtgärder vartill olyckan skäligen bort föranleda.

Ansvar yrkades å R.J. även för skadegörelse d 12 maj 1986 och för körning mot rött ljus d 14 dec 1983.

TR:n (rådmannen Forsström), som företog målet till avgörande med stöd av 46 kap 15 § 2 st RB, meddelade dom d 5 sept 1988. Beträffande åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats anförde TR:n i domskälen: K.O. har som målsägande berättat att hon, som innehar invalidtillstånd, körde Kungsgatan från Vasagatan i riktning mot Sveavägen när hon blev stående vid rött ljus. Hennes fordon fick då en stöt bakifrån, vilket hon först tolkade så att den bakomvarande föraren av misstag släppt på kopplingen. Hon gick därför ut för att tala med föraren av den bakomvarande bilen, en taxi. Denne - R.J. - sade då att hon stod i vägen för honom. Hon gick tillbaka till sin bil och just när hon hade ena benet inne i bilen och andra benet utanför körde R.J. på hennes bil bakifrån ytterligare en gång. Härvid uppstod skador på hennes bakre stötfångare men framför allt blev hon skadad i sitt knä, som redan innan var i dåligt skick och grunden för hennes handikapptillstånd. Hon hade av R.J. begärt att han skulle uppge sitt namn, vilket han vägrade. Hon antecknade taxibilens registreringsnummer och kom på det sättet fram till R.J:s identitet.

R.J., som förnekat brott, har vid polisförhör d 29 juli och d 25 aug 1987 berättat att han slant med foten och missat bromsen samt att påstötningen var ett misstag.

TR:n gör följande bedömning. Åklagaren har till följd av denna händelse yrkat ansvar å R.J. för obehörigt avvikande från trafikolycksplats. TR:n finner emellertid genom K.O. berättelse tillförlitligen utrett att R.J. avsiktligt påkört och skadat bl a K.O. bil. Åklagaren har dock inte yrkat ansvar å R.J. för uppsåtligt brott. Eftersom en "trafikolycka" inte kan anses ha inträffat kan inte heller ansvar för obehörigt avvikande från trafikolycksplats komma i fråga (jfr RH 110:82). På grund härav skall åtalet i denna del ogillas.

TR:n fann åtalet för skadegörelse styrkt men att åtalet för körning mot rött ljus skulle ogillas.

Domslut

Domslut. TR:n dömde, med ogillande av åtalen i övrigt,

R.J. jämlikt 12 kap 1 § BrB för skadegörelse till 25 dagsböter å 80 kr.

Svea HovR

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade, att R.J. skulle dömas även för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

HovR:n (hovrättslagmannen Ihrfelt, hovrättsråden Gehlin, referent, och Matton samt nämndemännen Björklund och Johansson) anförde i dom d 11 april 1989: R.J. har bestritt ändring. Han har därvid förklarat att han, som vidgår att han kört på det av K.O. förda fordonet, i första hand ansluter sig till TR:ns resonemang. I andra hand har han hävdat, att det ej rört sig om någon trafikolycka av den anledning att skada på fordonet ej uppkommit eller att i vart fall han ej märkt någon sådan. Han har förnekat att han haft uppsåt att skada det andra fordonet.

Utredning i HovR:n. I HovR:n har R.J. och målsäganden K.O. hörts på nytt.

K.O. berättelse i HovR:n överensstämmer i allt väsentligt med det referat som upptagits i TR:ns dom. Hon har vidare uppgivit: När R.J. andra gången körde på hennes bil, hade hon ännu inte hunnit sätta sig i denna utan hade fortfarande det tidigare skadade benet utanför dörren. Detta var anledningen till att den andra påkörningen förvärrade hennes onda i knäet. Hon gick då ut igen men R.J. körde in till taxihållplatsen och tog upp en passagerare. K.O. bad att få R.J:s namn men han bara skrattade och sade "Det har du inte med att göra". Den första påkörningen var visserligen lättare än den andra, men hennes bil "åkte" ändå framåt av den. Efter sammanstötningarna fanns det märke efter dessa på hennes bil under kofångaren. Hon påpekade för R.J. att hon fått ont i benet.

R.J. har uppgivit: Han minns händelsen. När han närmade sig taxistationen såg han ett antal kunder vid denna, men han kunde inte svänga in till hållplatsen eftersom han hindrades av K.O. bil. Han slant med foten mot en pedal och touchade med sitt fordon mot K.O.. Båda steg ur sina bilar och han frågade "hur det gick" samt bad K.O. att flytta sin bil. Hon var mycket irriterad och argsint och han blev då själv "förbaskad" och sade "saker". Han såg ej några märken på K.O. bil; han minns dock ej om han tittade efter sådana, men det "bör" han ha gjort. Efter en upphetsad diskussion mellan dem, satte han sig åter i sin taxi och svängde in vid hållplatsen och tog upp en passagerare. K.O. förklarade att hon tänkte anmäla R.J., vartill han svarade: "Vi får väl ta respektive nummer då". Han minns inte att hon frågade efter hans namn eller att hon talade om att hon skadat knät. Han vet inte om han körde på henne en andra gång, men det är mycket möjligt att han gjorde det, dock ej avsiktligt. I vissa situationer då han tycker att andra handlar orätt mot honom blir han mycket irriterad och den här gången "hackade" hon så på honom att han tänkte att han skulle irritera henne. Han körde från platsen utan att lämna sitt namn.

Domskäl

Domskäl. K.O. har i rätten gjort ett lugnt och tillförlitligt intryck. Den aktuella händelsen torde för henne ha varit en engångsföreteelse, varför hennes minnesbild av den kan antagas vara relativt säker. Med hänsyn härtill och vad R.J. själv uppgivit finner HovR:n utrett, att R.J. två gånger med sitt fordon stött emot K.O., att hon uppmanat honom att lämna sitt namn samt att han underlåtit detta och i stället lämnat platsen.

Eftersom R.J. i HovR:n intagit den motsägelsefulla ståndpunkten, att han å ena sidan "ansluter sig till TR:ns resonemang" - vilket innebär att domstolen med stöd av ett hovrättsavgörande funnit att uppsåtlig påkörning inte innefattar trafikolycka - men å andra sidan förnekat att han kört på uppsåtligen, finner HovR:n anledning att före bedömningen av påkörningens karaktär fastställa innebörden av begreppet trafikolycka. Även R.J:s andrahandsgrund för frikännande ger anledning härtill.

Trafik med motorfordon innefattar i sig en farlig verksamhet; det årliga antalet olycksfall med motorfordon är betydande med dödsfall samt allvarliga person- och sakskador som följd. En följd härav är att särskild försäkringsplikt gäller för motorfordon liksom särskilda bestämmelser om reglering av ersättning för skador till följd av trafik med motordrivet fordon. Det motordrivna fordonets särställning i trafiklagstiftningen framgår också därav, att bestämmelsen i 1 § trafikbrottslagen om vårdslöshet i trafik liksom bestämmelserna om smitning i 5 § samma lag gäller inte blott vägtrafikant utan även den som annorstädes än på väg för motordrivet fordon. Behovet av bestämmelser, som ålägger en dylik förare, vilken varit inblandad i trafikolycka, att vidtaga åtgärder eller underkasta sig vissa skyldigheter skall ses mot bakgrund härav.

Begreppet trafikolycka är inte närmare definierat i vägtrafikkungörelsen eller trafikbrottslagen och ej heller i förarbeten till dessa eller äldre lagstiftning på området. I 3 § lagen d 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon (liksom i den redaktion som 10 § 3 mom 1930 års vägtrafikstadga samtidigt fick) knöts föreskrifterna om förbud för fordonsförare att avlägsna sig till "sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse". När 1934 års lag ersattes av den nuvarande trafikbrottslagen och den aktuella händelsen i stället kom att betecknas "trafikolycka", sades det ingenting om att den nya bestämmelsen skulle ha en snävare räckvidd än den tidigare. Tvärtom tyder allt på att den nya termen betraktats som ett förenklat uttryck för de situationer som tidigare beskrivits mera utförligt. Med stöd av det anförda finner HovR:n, att trafikolycka i trafiklagstiftningens mening föreligger så snart två motorfordon sammanstöter eller ett fordon kör på ett annat.

Tanken att en uppsåtlig påkörning inte skulle kunna läggas till grund för tillämpning av 14 § vägtrafikkungörelsen (där den grundläggande bestämmelsen om vägtrafikants åligganden vid trafikolycka återfinns) eller 5 § trafikbrottslagen ter sig mot angivna bakgrund knappast förenlig med lagstiftarens avsikter. Uppfattningen, att en person som med sitt fordon uppsåtligen skadat ett annat inte skall vara skyldig att själv "ange sig" för skadegörelse, för vilket brott straff stadgas i BrB, synes ej heller hållbar mot bakgrund av att bestämmelsen i 5 § trafikbrottslagen otvivelaktigt är tillämplig för ett stort antal fall, då den medför att föraren "anger" sig själv för brott med vida strängare straff än det som kan utmätas för skadegörelse, t ex då han gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri eller vållande till annans död liksom då han tillgripit det fordon som han fört vid olyckan.

Med stöd av det anförda finner HovR:n, att en påkörning eller sammanstötning mellan fordon i sig är att anse som trafikolycka i trafikbrottslagens mening, oavsett att den aktuelle föraren uppsåtligen förorsakat denna.

Vid förarbeten till tidigare bestämmelser av aktuellt slag uttalades (sakkunnigförslag till bestämmelser om automobiltrafik 1904, s 84) att bestämmelserna inte torde påkalla någon detaljerad motivering då deras innebörd borde vara uppenbar. Inte heller i senare lagstiftningsärenden har bestämmelsernas syfte närmare diskuterats. Enligt HovR:ns mening har föreskriften i 14 § vägtrafikkungörelsen två uppenbara syften, dels att förplikta föraren att medverka till att reda upp trafiksituationen, rädda liv, ta vård om skadade m m sådant, dels att förmå föraren att lämna sådana uppgifter som krävs för en skadereglering. Mot den bakgrunden måste förarens förpliktelse kvarstå till dess han förvissat sig om huruvida sak- eller personskada uppkommit. Har risk för skada förelegat, kan det därför inte godtas att han undandrar sig att lämna namn och adress med den motiveringen, att det enligt hans subjektiva uppfattning ej inträffat skada.

Med stöd av det anförda gör HovR:n följande bedömning.

Det finns ingenting i K.O. berättelse som tyder på att R.J. uppsåtligen föranlett den första påkörningen. Såvitt framgår av hennes egen berättelse har hon efter ordväxlingen med R.J. låtit sig nöja och själv berett sig att fara från platsen. Med hänsyn härtill kan den omständigheten, att han trots hennes förfrågan inte lämnat sitt namn inte anses innebära att han då på ett straffbart sätt undandragit sig att lämna de begärda upplysningarna.

Oavsett om den andra påkörningen varit avsiktlig eller inte har den innefattat en trafikolycka i trafikbrottslagens mening. R.J. måste ha lagt märke till att påkörningen ägt rum. Enligt K.O. uppkom därav skador på hennes bil och på hennes knä. Oavsett om dessa skador omedelbart kunnat konstateras har det ålegat R.J. att förvissa sig om påkörningens följder. Med hänsyn till hennes tidigare förfrågan om hans namn och hennes reaktion efter den andra påkörningen har R.J. varit skyldig att lämna henne sitt namn och sin adress. Genom sitt förfarande att utan vidare åtgärder eller upplysningar lämna trafikolycksplatsen har R.J. därför gjort sig skyldig till obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

Som TR:n funnit har han dessutom d 12 maj 1986 gjort sig skyldig till skadegörelse.

För de båda brotten skall han ådömas ett gemensamt bötesstraff.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom och med undanröjande av där utmätt påföljd dömer HovR:n R.J., förutom för det med TR:ns dom avsedda brottet, enligt 5 § trafikbrottslagen (1951:649) för obehörigt avvikande från trafikolycksplats till 50 dagsböter å 60 kr.

HD

R.J. (offentlig försvarare advokaten S.A.) sökte revision och yrkade att åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats skulle ogillas och att för det fall han frikändes i denna del bötesstraffet skulle nedsättas.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Fredrik Wersäll).

HD (JustR:n Nyman, Gregow, Freyschuss, referent, Gad och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Såsom HovR:n funnit är det utrett i målet att R.J. med sin bil två gånger stötte emot K.O. bil, att därvid K.O. skadade sitt ena knä och en mindre skada uppstod på hennes bil, att hon uppmanade R.J. att lämna sitt namn samt att han underlät detta och lämnade platsen. Av utredningen måste vidare anses framgå att K.O. för R.J. påpekade att hon skadat sitt knä. Enligt R.J:s egna uppgifter i HD skedde båda påkörningarna med avsikt.

R.J. har gjort gällande att bestämmelsen om obehörigt avvikande från trafikolycksplats inte är tillämplig i fall då någon avsiktligt orsakat en sammanstötning.

Syftet med bestämmelsen i 5 § trafikbrottslagen om ansvar för vägtrafikant som, efter att ha haft del i uppkomsten av trafikolycka, undandrar sig att uppge namn och hemvist - liksom med den häremot svarande bestämmelsen i 14 § 1 st vägtrafikkungörelsen - torde främst vara att bereda möjlighet för den som åsamkats skada i följd av en trafikolycka att kunna kräva ersättning av den som vållat skadan. Intresset av att nämnda uppgifter lämnas föreligger även i fall då en vägtrafikant avsiktligt orsakat en sammanstötning eller annan liknande händelse. Det förhållandet att dennes avsiktliga handlande kan utgöra skadegörelsebrott kan inte föranleda att ansvar enligt 5 § trafikbrottslagen inte skulle kunna ådömas.

Av anförda skäl följer att den omständigheten att R.J. avsiktligt påkört K.O. bil inte kan frita honom från ansvar för att han vägrat uppge sitt namn. På grund härav samt då R.J. upplysts om att K.O. skadat sig i följd av sammanstötningarna och då han måste ha insett att i vart fall någon mindre skada uppstått på hennes bil har han genom sin vägran gjort sig skyldig till obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR;ns domslut.