Sovjetunionens ambassad i Stockholm begärde i framställningar till utrikesdepartementet d 14 juni, d 3 juli och d 6 juli 1990 att sovjetiska medborgarna D.S., A.M. resp M.M. skulle utlämnas till Sovjetunionen.

Samtliga ärenden överlämnades jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott till riksåklagaren, som efter verkställd utredning lämnade ärendena jämte eget yttrande till HD.

Till stöd för framställningen om utlämning av D.S., född d 26 mars 1973, åberopade ambassaden ett av behörig myndighet i Minsk d 14 juni 1990 meddelat häktningsbeslut. Enligt beslutet hade D.S. häktats såsom misstänkt för kapning av luftfartyg och olaglig utresa ur Sovjetunionen d 9 juni 1990.

D.S. (offentlig försvarare advokaten B.O.) bestred bifall till framställningen.

HD (JustR:n Nyman, Bengtsson, Freyschuss, Svensson, referent, och Nilsson) beslöt, sedan förhandling hållits, att avge följande yttrande: D.S. har erkänt vad som lagts honom till last. Han har bestritt bifall till Sovjetunionens framställning eftersom en utlämning av honom skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

Av handlingarna framgår att D.S. natten till d 9 juni 1990 under hot att utlösa en handgranat förmådde besättningen på ett sovjetiskt inrikesplan att föra planet till Arlanda.

D.S. har anfört: Han utförde kapningen på grund av en impuls, sedan han lämnat hemmet efter ett gräl med sin far. Han bar med sig en handgranatattrapp för att skydda sig mot gaturån. - I Sovjetunionen kommer han att ådömas ett långt fängelsestraff som han får svårt att klara av. Hans fysiska hälsa är bräcklig. Han är dessutom deprimerad och psykiskt instabil. Den brottsliga gärningen begicks i psykiskt undantagstillstånd.

Från D.S:s sida har vidare framhållits: Att kapa ett flygplan är visserligen ett allvarligt brott, men D.S:s gärning kan inte jämställas med de välplanerade internationella terroristhandlingar som motiverat 1970 års Haagkonvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg. Ett bifall till Sovjetunionens av allmänpreventiva skäl gjorda framställning om utlämning innebär att D.S:s liv ödeläggs.

Enligt 8 § utlämningslagen må utlämning ej beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Av bestämmelsens ordalag och dess förarbeten framgår att den skall tillämpas endast i sådana undantagsfall, där hänsyn till personen väger ojämförligt tyngre än intresset av ett utlämnande. Även om D.S. endast är 17 år, kan vad som framkommit om hans hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt inte anses utgöra sådana speciella omständigheter som bestämmelsen åsyftar. Till detta kommer det allvarliga i den begångna gärningen. Med hänsyn till det sagda kan inte en utlämning av D.S. anses strida mot 8 §.

Inte heller i övrigt föreligger hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen mot utlämning av D.S. för kapning av luftfartyg.

Framställningen från ambassaden avser också utlämning för olaglig utresa ur Sovjetunionen. Sådan gärning motsvaras inte av brott enligt svensk lag. Hinder mot utlämning för denna gärning möter därför enligt 4 § 2 st utlämningslagen.

Till stöd för framställningen om utlämning av A.M., född d 4 maj 1971, åberopade ambassaden ett av behörig myndighet i Lvov d 3 juli 1990 meddelat häktningsbeslut. Enligt beslutet hade A.M. häktats såsom misstänkt för kapning av luftfartyg och olaglig utresa ur Sovjetunionen d 30 juni 1990.

A.M. (offentlig försvarare advokaten R.S.) bestred bifall till framställningen.

HD (JustR:n Vängby, Rydin, Lind, Lars Å Beckman och Danelius, referent) beslöt, sedan förhandling hållits, att avge följande yttrande: A.M. har erkänt att han gjort sig skyldig till kapning av luftfartyg men framhållit att brottet med hänsyn till omständigheterna inte kunde anses grovt. Han har vidare bestritt bifall till Sovjetunionens framställning och därvid gjort gällande att hans utlämning skulle strida mot 7 och 8 §§ utlämningslagen.

Av handlingarna framgår att A.M. d 30 juni 1990 under hot att utlösa en handgranat förmådde besättningen på ett sovjetiskt inrikesplan att ändra kurs och föra planet till Arlanda. Denna gärning är av sådant slag att den kan föranleda utlämning enligt 4 § 1 st utlämningslagen.

Beträffande kapningen har A.M. anfört: Han hade d 28 juni 1990 underlåtit att inställa sig inför en militärkommission med anledning av kommande militärtjänstgöring. Anledningen var att han överhuvudtaget inte ville tjänstgöra i den sovjetiska armén och att han dessutom hade erfarit att han skulle kommenderas att tjänstgöra i del republiken Azerbajdzjan där militärt undantagstillstånd råder och där det förekommer allvarliga oroligheter. Efter att ha underlåtit att inställa sig inför kommissionen fann han för gott att söka lämna Sovjetunionen, och den enda möjligheten att göra detta föreföll honom vara att kapa ett flygplan. Han köpte därför en biljett till en flygning från sin hemstad Lvov till Leningrad, och medan flygplanet befann sig i luften beordrade han besättningen att ändra flygplanets destination och bege sig till Stockholm. Som medel för att tvinga besättningen till detta använde han en handgranat som inte var försedd med sprängsats och som därför var helt ofarlig. Hans gärning skapade inga risker för besättningens och passagerarnas säkerhet.

Som skäl för sitt bestridande av utlämningsframställningen har A.M. särskilt framhållit: Han har i Lvov deltagit i vissa möten och demonstrationer till förmån för ett självständigt Ukraina, och han har också hjälpt till med att framställa affischer och plakat av politiskt innehåll. Dessa aktiviteter har vid några tillfällen föranlett polisingripanden mot honom. Han tillhör också den grekisk-katolska kyrkan som inte är ett erkänt religiöst samfund. Om han utlämnas, riskerar han att i Sovjetunionen utsättas för förföljelse i strid med 7 § utlämningslagen på grund av hans nationella tillhörighet, hans politiska och religiösa uppfattning samt hans inställning till militärtjänsten. Eftersom Sovjetunionen inte är en rättsstat, kan han där inte påräkna en rättvis behandling, och det frihetsstraff som där skulle ådömas honom skulle komma att verkställas under så svåra och inhumana förhållanden att det skulle föreligga fara för hans liv. Hans utlämning skulle därför också strida mot 8 § utlämningslagen.

Enligt 7 § utlämningslagen får utlämning inte ske av den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet. Vad A.M. anfört om sitt deltagande i vissa politiska aktiviteter och om sin religionstillhörighet kan emellertid inte anses utgöra tillräcklig grund för antagande att risk för sådan förföljelse som avses i 7 § skulle föreligga.

Enligt 8 § utlämningslagen får utlämning inte beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Av bestämmelsens ordalag och dess förarbeten framgår att den skall tillämpas endast i sådana undantagsfall där hänsyn till personen väger ojämförligt tyngre än intresset av utlämning. Vid denna intresseavvägning måste i föreliggande fall särskilt beaktas att kapning av luftfartyg är ett allvarligt brott som äventyrar luftfartens säkerhet och som det har ansetts särskilt angeläget att motverka genom internationellt samarbete (jfr 1970 års Haagkonvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg). Med hänsyn härtill kan varken A.M:s ålder eller hans personliga förhållanden i övrigt anses utgöra ett hinder enligt 8 § utlämningslagen mot hans utlämning.

Inte heller föreligger enligt 1-6,9 eller 10 § utlämningslagen hinder mot utlämning av A.M. för kapning av luftfartyg.

Enligt det häktningsbeslut som åberopats till stöd för utlämningsframställningen har A.M. häktats som misstänkt även för olaglig utresa ur Sovjetunionen. Denna gärning motsvaras emellertid inte av brott enligt svensk lag. Hinder mot utlämning för olaglig utresa ur Sovjetunionen föreligger därför enligt 4 § utlämningslagen.

A.M. har även framhållit att han i Sovjetunionen skulle riskera straff för att han undandragit sig militärtjänst. Utlämningsframställningen omfattar emellertid inte denna gärning, varför det saknas anledning att pröva om utlämning hade kunnat ske på grund härav. Enligt 12 § utlämningslagen skall dessutom vid beviljande av utlämning uppställas villkor som - utom under vissa närmare angivna förhållanden - förbjuder bestraffning i den främmande staten för annat före utlämningen begånget brott än det för vilket utlämning beviljats.

Till stöd för framställningen om utlämning av M.M., född den 10 aug 1971, åberopade ambassaden ett av behörig myndighet i Leningrad d 11 juli 1990 meddelat häktningsbeslut. Enligt beslutet hade M.M. häktats såsom misstänkt för kapning av luftfartyg och olaglig utresa ur Sovjetunionen d 5 juli 1990.

M.M. (offentlig försvarare advokaten T.R.) bestred bifall till framställningen.

HD (JustR:n Vängby, Rydin, Lars A Beckman, Munck, referent, och Danelius) beslöt, sedan förhandling hållits, att avge följande yttrande: M.M. har erkänt att han gjort sig skyldig till kapning av luftfartyg men har hävdat att brottet med hänsyn till omständigheterna inte är att anse som grovt. Som skäl för sitt bestridande av Sovjetunionens framställning har han gjort gällande att utlämning av honom skulle strida mot bestämmelserna i 7 och 8 §§ utlämningslagen.

Av handlingarna framgår att M.M. d 5 juli 1990 ombord på ett sovjetiskt inrikesplan under hot att spränga detta förmådde besättningen att ändra kurs och föra planet till Arlanda. Denna gärning är av sådant slag att den, oavsett om brottet är att bedöma som grovt eller ej, kan föranleda utlämning enligt 4 § utlämningslagen. Däremot föreligger enligt samma § hinder mot utlämning såvitt avser olaglig utresa ur Sovjetunionen, eftersom denna gärning inte motsvaras av brott enligt svensk lag.

Beträffande kapningen och bakgrunden till denna har M.M. berättat: Han är från staden Solikamsk, som ligger i Permdistriktet. Sedan två år tillbaka har han haft planer på att utvandra från Sovjetunionen, eftersom han djupt ogillar dess politiska system. Han har undersökt förutsättningarna att lämna landet på legal väg, men det visade sig omöjligt att genomföra detta. Den omedelbara anledningen till att han nu ville lämna Sovjetunionen var att han hade kallats att inställa sig till militärtjänstgöring. Han kunde inte tänka sig att tjänstgöra inom den sovjetiska krigsmakten, eftersom han då skulle riskera att beordras att öppna eld mot sina landsmän, och någon vapenfri tjänst finns inte. Den enda möjligheten för honom att komma ut ur Sovjetunionen fann han vara att kapa ett flygplan. Han köpte därför en biljett för flygresa från Leningrad till Lvov. När flygplanet befann sig i luften förmådde han besättningen att ändra destinationen till Arlanda. Det skedde genom att han överlämnade en lapp på vilken han hade angett bl a att planet skulle sprängas, om inte kursen ändrades mot Stockholm, och att han hade en medhjälpare. Han medförde emellertid inte vare sig något sprängmedel eller något vapen, och han hade inte heller någon medhjälpare. Kapningen hade planlagts så, att den inte skulle innebära någon fara för besättningen eller passagerarna.

Till utveckling av sina skäl för bestridande av utlämningsframställningen har M.M. särskilt framhållit: Han har i viss omfattning bedrivit politisk verksamhet i hemlandet. Den har bestått i att han på egen hand skrivit och spritt flygblad, innehållande protester mot det rådande samhällsskicket. Innan han lämnade Sovjetunionen var denna verksamhet förmodligen inte känd för myndigheter eller partiorgan. Han utgår emellertid från att säkerhetstjänsten nu har inlett en omfattande utredning för att klarlägga hans bakgrund och bevekelsegrunder för att lämna Sovjetunionen. Om han utlämnas riskerar han på grund av sin politiska uppfattning, sin inställning till militärtjänsten och sin olagliga utresa att i Sovjetunionen utsättas för sådan förföljelse som avses i 7 § utlämningslagen. Han torde inte komma att dömas av en opartisk och oavhängig domstol, och han riskerar ett oproportionerligt strängt straff liksom en diskriminerande behandling under straffverkställigheten. Med hänsyn till hans ungdom och hälsotillstånd och då han riskerar att utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande behandling under en straffverkställighet i Sovjetunionen skulle en utlämning av honom vidare strida såväl mot 8 § utlämningslagen som mot den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Enligt 7 § utlämningslagen får utlämning inte ske av den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet. Vad M.M. har anfört om sin politiska uppfattning och verksamhet kan inte anses utgöra tillräcklig grund för att anta att det föreligger risk för sådan förföljelse. Det finns därför inte något hinder mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen.

I 8 § utlämningslagen föreskrivs att utlämning inte får beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Beträffande frågan om hinder mot utlämning föreligger enligt detta lagrum är följande att beakta.

HD påbörjade en förhandling i utlämningsärendet d 1 aug 1990. Därvid upplystes att M.M. föregående dag skurit sig i armarna med en sönderslagen glödlampa, något som enligt hans egen uppgift var ett självmordsförsök, företaget mot bakgrund av att han samma dag fått höra att den svenska regeringen beslutat att utlämna en annan ung man till Sovjetunionen för kapning av luftfartyg. HD inställde då förhandlingen och förordnade att läkarundersökning enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål skulle företas beträffande M.M..

En sådan undersökning har numera utförts av leg läkaren Jim Josefsson vid rättspsykiatriska kliniken i Huddinge. I sitt intyg har Jim Josefsson bl a uttalat följande. M.M. företer inte några tecken på psykos. Personlighetsmässigt finner man vissa narcissistiska drag samt en viss omogenhet och naivitet. Dessa personlighetsdrag utgör ej störningar av den art eller grad att de motiverar rättslig särställning eller indicerar rättspsykiatrisk undersökning. Emellertid kan man säga att M.M:s personlighetsstruktur gör denne extremt sårbar i vissa sociala miljöer, framför allt sådana som utmärks av strikta regler och opersonlig rigiditet. Det är alltså ytterst osannolikt att M.M. klarar av ett långvarigt fängelsestraff utan en allvarlig och bestående försämring av hans psykiska hälsa även om det verkställs under relativt humana former. Ur psykiatrisk synvinkel är alltså prognosen ytterst pessimistisk, om M.M. utlämnas.

Jim Josefsson har vid förhandlingen i ärendet hörts som sakkunnig. Han har därvid bl a tillagt: M.M:s psykiska struktur kan beskrivas som en allvarlig personlighetsstörning. Självmordsförsöket var utan tvivel allvarligt menat och risken för fortsatta suicidalhandlingar är stor. M.M. uttalade vid undersökningen att han avsåg att fortsätta sitt självdestruktiva beteende i händelse av att utlämning beslutas. Typiskt för den som har en psykisk läggning sådan som M.M:s är att han bestämt genomför sina föresatser och endast i mycket ringa grad är mottaglig för argument. M.M:s personlighet kommer att brytas ned i ett fängelse; han riskerar att "gå under" i den meningen att han får allvarliga och bestående psykiska handikapp. Vid en kriminalvård i Sverige finns dock betydande möjligheter att anpassa behandlingen till vad som är känt om M.M:s speciella läggning.

Vid förhandlingen har vidare upplysts att M.M. under en tid vägrat att äta och under ett par dagar även att dricka. M.M., som ej förmått övervara förhandlingen i dess helhet, har förklarat att han väljer döden hellre än en utlämning med de konsekvenser som denna kommer att medföra.

Vid den bedömning som skall ske enligt 8 § utlämningslagen måste hänsyn tas till - förutom M.M:s ungdom - vad som framkommit om de särpräglade dragen i hans personlighet och den dokumenterade risken för suicidalhandlingar. Även i betraktande av det allvarliga brott som kapning av luftfartyg utgör och av angelägenheten att motverka gärningar av detta slag (jfr 1970 års Haagkonvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg) finner HD - som beaktar att lagföring för det aktuella brottet kan ske i Sverige - att en utlämning av M.M. skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Hinder mot utlämning föreligger därför enligt 8 § utlämningslagen.