NJA 1991 s. 572

(Jfr 1990 s 484)

Turkiets ambassad i Stockholm hemställde i verbalnote d 1 aug 1991 att turkiske medborgaren N.A. måtte utlämnas till Turkiet. Till stöd för framställningen åberopades ett av domstol i Hinis d 17 juni 1988 utfärdat beslut, varigenom N.A. häktats såsom misstänkt för mord.

Sedan regeringen jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnat ärendet till riksåklagaren och denne verkställt utredning, överlämnade riksåklagarenjämlikt 17 § nämnda lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

N.A. bestred bifall till framställningen.

HD höll d 23 okt 1991 förhandling i ärendet och beslöt d 24 okt att N.A., som sedan d 25 juni 1991 varit berövad friheten såsom anhållen och häktad, omedelbart skulle försättas på fri fot.

HD (JustR:n Gregow, Sterzel, Lars A Beckman och Törnell) beslöt avge följande yttrande: N.A. har förnekat att han begått den påstådda gärningen (mord på sin hustru d 10 juli 1976) och har gjort gällande att det beslut på vilket framställningen om utlämning grundas är uppenbart oriktigt. Han har vidare gjort gällande att det föreligger hinder mot utlämningen enligt 7 och 8 §§ utlämningslagen.

N.A. har uppgett bl a följande. Han är kurd och kom till Sverige 1973. Efter hustruns död d 10 juli 1976, som han gör gällande berodde på självmord, var han berövad friheten i Turkiet under 55 dagar men släpptes sedan.

Av utredningen i utlämningsärendet framgår att det aktuella häktningsbeslutet meddelades av domstol i Hinis d 17 juni 1988 samt att samma domstol upprättat ett d 14 maj 1991 dagtecknat undersökningsprotokoll. I detta redovisas dels vittnesmål från 1976, dels nya vittnesmål. Vidare framgår av protokollet dels att det i ett utlåtande d 16 maj 1977 uttalades att det på grundval av de fysiska och medicinska bevisen var omöjligt att bestämma om det rörde sig om ett självmord, dels att slutsatsen i ett utlåtande d 5 sept 1990 var att offret sköts med två kulor och att hon därför inte kunde ha begått självmord utan dödades av en annan person med revolver.

Av den i utlämningsärendet förebragta utredningen framgår inte att häktningsbeslutet d 17 juni 1988 är uppenbart oriktigt. På grund härav och då Turkiet i likhet med Sverige har anslutit sig till den i Paris d 13 dec 1957 dagtecknade europeiska utlämningskonventionen (SÖ 1959:65) skall enligt 9 § 3 st utlämningslagen beslutet godtas.

Statens invandrarverk har i yttrande d 7 aug 1991 anfört att verket på grundval av de handlingar som står till dess förfogande bedömer att N.A. inte är flykting enligt 3 kap 2 § utlänningslagen (1989:529) eller 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars rättsliga ställning.

Vid HD:s förhandling i ärendet har som vittne hörts flyktingkonsulenten Sures Bladhede, Uppsala. Han har bl a lämnat uppgifter om den risk för förföljelse i Turkiet som föreligger för en medlem av den för den kurdiska saken aktiva familjen A.

Enligt 7 § utlämningslagen får utlämning inte ske av den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet. Vad som förekommit i utlämningsärendet kan inte anses utgöra tillräcklig grund för att anta att det föreligger risk för sådan förföljelse. Det finns därför inte något hinder mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen.

I 8 § utlämningslagen föreskrivs att utlämning inte får beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

I ärendet föreligger två intyg från Akademiska sjukhuset i Uppsala dagtecknade d 5 juli och d 30 aug 1991. I det sistnämnda intyget anförs bl a följande: Sammanfattningsvis kan sägas om N.A:s sjukdomstillstånd att han sedan 1979 vid upprepade tillfällen har vårdats under diagnosen schizofreni. Gamla journalanteckningar gör det troligt att han haft hörselhallucinos allt sedan 1975 och det finns inget i sjukhistorien som motsäger att hans sjukdom debuterade redan då. Han har ej klarat att arbeta sedan början av 1982 och haft sjukbidrag sedan 1985. Patienten har en kronisk psykisk sjukdom vars art och grad är av den naturen att han har ett oundgängligt behov av regelbunden kvalificerad psykiatrisk kontakt och behandling.

På begäran av HD har överläkaren K.E. avgett ett d 11 okt 1991 dagtecknat läkarintyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. I intyget anförs avslutningsvis följande: Ger nu bilden av en tämligen hårt medicinerad kronisk schizofren psykos. Om man hade gjort en vanlig rättspsykiatrisk undersökning med anledning av ett här aktuellt brott skulle man utan tvekan ha kommit fram till att gärningen begåtts under inflytande av sinnessjukdom och att det fanns ett oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård.

Angående N.A:s aktuella familjesituation är upplyst att han 1986 gifte sig med en kusin från Turkiet och att de har två barn, fyra och ett år gamla. Enligt ett intyg d 18 okt 1991 av sektionschefen B.E., barn- och familjesektionen, Uppsala kommun, skulle hustrun och barnen få svårt att klara sig i fall N.A. utlämnas.

Med hänsyn till den påstådda gärningens allvarliga karaktär får Turkiet anses ha ett betydande intresse av att N.A. utlämnas för lagföring i hemlandet. Emellertid får även beaktas att efter den utredning som skedde 1976-77 frågan om lagföring, såvitt framgår av handlingarna, ånyo aktualiserades först 1988 och att begäran om utlämning därefter inte gjordes förrän 1991. Det har alltså nu förflutit 15 år från händelsen.

Vid en avvägning av nu nämnda omständigheter mot varandra får N.A:s psykiska ohälsa anses väga så tungt att en utlämning av honom skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Hinder mot utlämning föreligger därför enligt 8 § utlämningslagen.

Referenten, JustR Lars K Beckman, var skiljaktig och fann att hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen inte mötte mot den begärda utlämningen.