NJA 1990 s. 702

(Jfr 1987 s 137)

N.B. förvärvade genom köpekontrakt d 20 aug 1964 fastigheten Lund Orgeln 9 i Allhelgona församling i Lunds kommun. Lagfart beviljades honom d 21 okt samma år.

Genom överlåtelseavtal d 27 dec 1989 överlät N.B. utan vederlag hälften av fastigheten till sin hustru, M.B.. I avtalet uttalas bl a följande. "Överlåtelsen grundar sig på den samäganderätt, med vilken M.B. innehaft 1/2 av fastigheten med s k dold äganderätt under äktenskapet, beroende på att fastigheten förvärvats som gemensam bostad för oss båda. Förvärvet kom dock enbart att ske i mitt, N.B:s, namn.

Inskrivningsmyndigheten i Lunds domsaga beviljade, på grund av överlåtelseavtalet d 27 dec 1989, M.B. lagfart d 5 jan 1990, varvid stämpelskatt fastställdes till 1 950 kr

och expeditionsavgiften till 560 kr.

N.B. och M.B. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade, att HovR:n skulle undanröja inskrivningsmyndighetens beslut om stämpelskatt och expeditionsavgift och förordna om återbetalning av beloppen.

Kammarkollegiet bestred bifall till yrkandet att förvärvet skulle förklaras fritt från stämpelskatt, men förordade att skatten bestämdes till 60 kr eftersom köpet 1964 avsåg en obebyggd tomt medan det i ärendet tillämpade taxeringsvärdet avsåg en fastighet med byggnad

samt erinrade om att besvär över beslut om expeditionsavgift handläggs av domstolsverket.

HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo samt hovrättsråden Werdinius, referent, och Lejman) anförde i beslut d 4 maj 1990: Frågan om skyldigheten att erlägga stämpelskatt i de fall, då en makes dolda äganderätt har gjorts öppen, har prövats i NJA 1987 s 137. I det rättsfallet slog HD (justitieråden Stark, Vängby och Magnusson, referent) fast, att skatteplikt föreligger i sådana fall, medan en minoritet (justitierådet Lind, med vilken justitierådet Gregow instämde) intog motsatt ståndpunkt.

Genom det förvärv av fastigheten Lund Orgeln 9 i Allhelgona församling i Lunds kommun, som gjordes i N.B:s namn och som ledde till lagfart för honom, uppkom en samäganderätt till fastigheten för makarna B.. Lagfarten på grund av överlåtelsen d 27 dec 1989 innebär - bortsett från att M.B:s äganderätt härigenom fick sakrättsligt skydd - endast att hennes äganderätt numera redovisas öppet i ett offentligt register. Någon äganderättsövergång har således inte inträffat.

Stämpelskatt vid lagfart är en skatt på omsättningen av fastigheter. Med en sådan skatt beläggs förvärv av fast egendom, om förvärvet, såvitt nu är av intresse, sker genom köp eller byte. Att endast sådana förvärv, varigenom äganderätten till en fastighet flyttas över och som inte endast syftar till att åstadkomma rättelse av register- och lagfartsförhållanden, föranleder stämpelskatt har stått klart i äldre rättspraxis (se SOU 1961:37 s 111 med där anmärkta rättsfall). Makarna B:s förvärv av den ifrågavarande fastigheten har redan belagts med stämpelskatt. Någon stämpelskatt skall därför inte utgå vid lagfarten på grund av överlåtelsen d 27 dec 1989.

Frågan om vilken princip som bör gälla skattläggningen i nu avsedda fall är av sådan vikt att den av majoriteten intagna ståndpunkten inte utan vidare bör läggas till grund för den fortsatta rättstillämpningen. HovR:n undanröjer av nu anförda skäl inskrivningsmyndighetens beslut om stämpelskatt.

Domstolsverket återbetalar utan särskild ansökan erlagd skatt jämte ränta enligt lag.

Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i fråga om expeditionsavgiften förs enligt 9 § förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna hos domstolsverket. Makarna B:s talan i denna del avvisas därför.

Kammarkollegiet anförde besvär och yrkade att HD måtte fastställa att stämpelskatt skall utgå för M.B:s förvärv. Skatten borde enligt kollegiet beräknas till 60 kr.

Kollegiet anförde: Enligt kollegiets mening och med den motivering HD anfört i målet NJA 1987 s 137 skall stämpelskatt utgå i förevarande fall. Överlåtelsehandlingen innebär ett konstaterande att den dolde ägaren gjort ett skattepliktigt förvärv och därmed inträder förutsättningar för skattskyldighet i samband med att lagfart beviljas (se 25 § i lagen 1984:404 om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter). - Att fångeshandlingen i förevarande fall är en överlåtelsehandling och inte en dom som i 1987-års mål kan inte medföra att förvärven, som ändå är av samma karaktär, skall behandlas olika i stämpelskattehänseende. I HD:s beslut anges också "den överlåtelsehandling eller dom".

N.B. och M.B. bestred ändring. De anförde: Någon omsättning (äganderättsövergång) har inte skett av fastigheten, vilket skall vara en förutsättning för skatteplikt enligt stämpelskattelagen. Avtalet är av privaträttslig karaktär för att, i efterhand, bekräfta vad makarna avsett vid det ursprungliga förvärvet. Detta till skillnad från tidigare HD-avgöranden i liknande ärende, där underlaget för lagfart utgjordes av fastställelsetalan genom lagakraftvunnen dom. En dom kan meddelas mot parts bestridande eller frånvaro, medan ett avtal förutsätter ömsesidighet och överensstämmande viljeförklaringar. Detta bör föranleda olika behandling i stämpelskattehänseende.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ingrid Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. M.B. har d 5 jan 1990 beviljats lagfart på hälften av fastigheten med stöd av överlåtelseavtalet d 27 dec 1989, som får anses innebära ett konstaterande av att hon förvärvat andelen genom det köp som skett i endast N.B:s namn enligt köpekontraktet d 20 aug 1964.

Med det betraktelsesätt som blev avgörande för utgången i rättsfallet NJA 1987 s 137 och bör anläggas även i det nu aktuella fallet har skattskyldighet enligt lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter inträtt för M.B:s genom köpet gjorda förvärv i och med att lagfart beviljades henne.

Enligt 8 § stämpelskattelagen är skatten 15 kronor för varje fullt tusental av egendomens värde. Köpeskillingen enligt 1964 års kontrakt uppgick till 8 752 kr 90 öre för hela fastigheten. Denna har till följd av att den bebyggts ökat i värde efter kontraktets upprättande men före den tidpunkt som avses med taxeringsvärdet för året närmast före det år då M.B. erhöll lagfart. Köpeskillingen skall därför inte jämföras med taxeringsvärdet utan med det värde som fastigheten bedöms ha haft vid tidpunkten för köpekontraktet (11 § andra punkten jämförd med 9 § 1 och 2 st stämpelskattelagen). Värdet kan bedömas ha motsvarat köpeskillingen. Stämpelskatten på M.B:s förvärv skall således beräknas på ett värde av 4 000 kr. Den uppgår till 60 kr.

HD (JustR:n Nyman, Rydin, referent, Freyschuss, Munck och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: