NJA 1987 s. 137

Domskäl

Skäl. J.R. har anfört följande. Hon anser att endast expeditionsavgift skall uttagas då det inte har blivit någon ny ägarsituation i och med TR:ns dom. Den nya lagfarten fastställer endast ett förhållande som funnits ända sedan fastigheten köptes. - Om det skall ut tagas en lagfartsavgift anser hon att den skall gälla från d 27 sept 1974 då fastigheten förvärvades av makarna gemensamt.

Kammarkollegiet har anfört följande. Man kan inte betrakta det här som ett förvärv. Det är i verkligheten två skilda förvärv dels mannens förvärv enligt 1974 års köpehandling och klagandens förvärv av halva fastigheten från mannen. För det första förvärvet har stämpelskatt uttagits av mannen i enlighet med företedd köpehandling och meddelad lagfart. Klagandens förvärv sker på grund av domen och är en form av transport av köpet. Stämpelskatt skall då utgå enligt bestämmelserna i lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter (jfr A Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende s 53 ff). - Stämpelskattelagen gör inga undantag från skattskyldighet för den som befinnes ha bättre rätt till fast egendom efter process. Denne måste söka lagfart och när denna beviljas betala stämpelskatt. Det förhållandet att den som frånvinnes fastigheten erlagt stämpelskatt beaktas då inte i vidare mån än att det kan finnas en rätt till återvinning enligt 36 § a) lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter. Här har också återvinning meddelats. - Vad gäller skattens beräkning hänvisas till 9 § 1 st i 1984 års lag.

Genom TR:ns dom har fastställts att J.R. äger bättre rätt än B.R. till hälften av den utav B.R. enligt köpebrev d 27 sept 1974 förvärvade fastigheten Gulmåran 2. Denna hennes äganderätt har emellertid inte uppkommit genom fastställelsen utan har förelegat alltsedan fastigheten enligt köpebrevet frångick säljaren. Vad som fastställts genom domen är sålunda att se allenast som en utfyllnad av köpebrevets uppgift om vem som är köpare.

Stämpelskattelagstiftningen innehåller ingen särbestämmelse till reglering av stämpelskatteskyldigheten för det fall att i efterhand fastställs att fastighet köpts av fler än den eller dem som angivits i köpehandlingarna. - En utgångspunkt för att bedöma skyldigheten i fall av nu förevarande art måste vara det faktum att det fång, som skett enligt köpebrevet d 27 sept 1974, i sin helhet stämpelskattebelagts vid lagfart av fånget d 2 okt 1974. Den omständigheten att J.R. kunnat vara jämte B.R. stämpelskatteskyldig vid lagfarten saknar vidare, sedan stämpelskatten erlagts, betydelse för frågan om hon nu skall åläggas utge stämpelskatt. Avgörande för denna fråga bör i stället vara att någon äganderättsövergång från B.R. till J.R. i enlighet med det tidigare anförda inte förekommit. Att någon sådan övergång inte skett motsägs inte av att lagfart för J.R. måste grundas på TR:ns fastställelsedom; som hennes fångeshandling torde för övrigt böra anges även köpebrevet d 27 sept 1974.

Då sålunda det fång, varigenom J.R. erhållit äganderätten till hälften av Gulmåran 2, redan stämpelskattebelagts, har saknats laga grund för inskrivningsmyndighetens nu överklagade beslut, varför detta skall upphävas.

HovR:ns avgörande. Med upphävande av inskrivningsmyndighetens beslut förordnar HovR:n att stämpelskatt ej skall utgå.

Domstolsverket återbetalar utan särskild ansökan erlagd skatt järnte ränta enligt lag.

Referenten, hovrättsrådet Ihrfelt var skilj aktig beträffande motiveringen och anförde: Enligt 4 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter förutsätts för skattskyldighet att i lagrummet närmare angivna förvärv ägt rum. I förevarande fall har frågan om stämpelskatt aktualiserats i samband med att J.R. ansökt om lagfart och därvid åberopat TR:ns dom som fångeshandling. Domen innebär emellertid inte annat än att TR:n fastställt att J.R. har bättre rätt än B.R. till hälften av Gulmåran 2 och innefattar inte något sådant förvärv som kan medföra skyldighet att erlägga stämpelskatt.

J.R:s besvär skall därför vinna bifall.

Kammarkollegiet anförde besvär och yrkade att inskrivningsmyndighetens beslut i stämpelskattefrågan skulle fastställas.

J.R. inkom inte med någon förklaring.

Till utveckling av sin talan anförde kollegiet bl a:I sak innebär domen om bättre rätt till halva fastigheten att B.R.:s lagfart å denna hälft undanröjts. När J.R. därför söker lagfart på denna hälft är det på grund av 1974 års fång. Detta förvärv är stämpelskattepliktigt enligt 4 § 1 lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter. När B.R. tidigare erlade stämpelskatt gjorde han det för det förvärv han då uppgavs ha gjort och inte för J.R.:s förvärv. Mot bakgrunden av detta förhållande och med hänsyn till att B.R. kan vara berättigad till återvinning är HovR:ns uppfattning att J.R:s förvärv redan stämpelskattebelagts inte riktig. - Den riktiga gången i ärenden av det här slaget är att den som gör gällande bättre rätt även yrkar undanröjande av svarandens lagfart. Efter lagakraftvunnen dom eller beslut där lagfart undanröjts föreligger skyldighet att söka ny lagfart och då om det är fråga om ett skattepliktigt förvärv även skyldighet att erlägga stämpelskatt för det förvärv som ligger till grund för domstolens beslut. Enligt 36 § a) lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter har tidigare lagfaren innehavare i förekommande fall rätt till återvinning av stämpelskatt. - Man bör inte från stämpelskattesynpunkt behandla den här typen av förvärv som ett slags mellanting. Det är fråga om bättre rätt till fast egendom grundat på ett skattepliktigt förvärv. Fångeshandlingen är en äldre köpehandling. Lagfartsplikt föreligger och någon skatt har då inte uttagits för J.R:s förvärv.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Kvillner, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Vid förvärvet 1974 av fastigheten Gulmåran 2 stod endast B.R. som köpare och han erhöll ensam lagfart på fastigheten. I den åberopade domen har fastställts att J.R. äger bättre rätt till hälften av fastigheten än B.R..

Syftet med att formellt fastställa äganderätten till fastigheten kan förutsättas vara en vilja att återspegla det verkliga förhållandet att makarna äger fastigheten till hälften vardera. För att uppnå detta krävs antingen en överlåtelsehandling som uppfyller JB:s formkrav eller, som i detta fall, en lagakraftvunnen dom som reglerar äganderätten. På handlingar av dessa slag kan lagfart beviljas.

Förvärv av fast egendom genom köp eller byte är skattepliktiga enligt 4 § 1 st 1 lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter. Om Julie och B.R. i dag hade köpt fastigheten till hälften vardera hade de således fått erlägga stämpelskatt för sina resp förvärv. Motsvarande hade varit fallet 1974 enligt då gällande stämpelskattelag. Det förhållandet att J.R. genom en fastställelsedom förvärvat äganderätten till hälften av fastigheten kan inte medföra befrielse från stämpelskatt eftersom denna dom till sin innebörd är likvärdig med en vanlig köpehandling. J.R:s förvärv är därför skattepliktigt enligt 4 § 1 st 1 nämnda lag. Med stöd av 36 § 1 st a) samma lag har B.R. rätt till återvinning av hälften av den stämpelskatt han erlagt vid sitt förvärv 1974.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD inskrivningsmyndighetens beslut i inskrivningsärendet.

HD (JustR:n Stark, Vängby och Magnusson, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt ett flertal avgöranden av HD (se bl a NJA 1980 s 705, 1981 s 693 och 1982 s 589) kan samäganderätt till en fastighet uppkomma för sambor eller makar genom förvärv som har skett i endast den enes namn och lett till lagfart för denne på hela fastigheten. Den sambo eller make som genom fångeshandling och lagfart utåt framstår som ägare har brukat benämnas den öppne ägaren" och den andre "den dolde ägaren". Den senares rätt har betecknats "dold äganderätt".

Som framgår av bl a rättsfallet NJA 1984 s 772 får den dolde ägaren sakrättsligt skydd för sitt äganderättsanspråk först i och med att en formenlig överlåtelse till honom har gjorts av den öppne ägaren eller en lagakraftvunnen dom på hans äganderätt föreligger. Ett motsvarande krav på överlåtelsehandling eller dom bör ställas upp för att den dolde ägaren skall kunna få lagfart på sin del av fastigheten (jfr NJA 1983 s 550 och Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende s 60 ff).

När det i de nu behandlade fallen föreligger samäganderätt till en fastighet bör den dolde ägaren, liksom den öppne, anses ha förvärvat sin del av fastigheten från den ursprunglige överlåtaren. Detta får betydelse från stämpelskattesynpunkt i de fall då det ursprungliga förvärvet är skattepliktigt, t ex ett köp. Den överlåtelsehandling eller dom varigenom den dolda äganderätten görs öppen kommer då att innebära ett konstaterande att den dolde ägaren har gjort ett skattepliktigt förvärv. Därmed inträder förutsättningar för skattskyldighet i samband med att lagfart beviljas på överlåtelsehandlingen eller domen (se 25 § lagen, 1984:404, om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter).

Mot att skattskyldighet inträder i den nu behandlade situationen kan invändas att fånget av hela fastigheten redan har stämpelbelagts i och med att den öppne ägaren beviljades lagfart. Stämpelskattelagstiftningen ger emellertid inget stöd för att man av den anledningen skulle göra undantag från skattskyldigheten när den dolde ägaren söker lagfart.

En annan fråga är om, sedan skattskyldighet har inträtt för den dolde ägaren, den öppne ägaren har möjlighet att återvinna någon del av den stämpelskatt som han har erlagt. Som förutsättning för återvinning gäller emellertid, såvitt nu är av intresse, att lagfarten har undanröjts genom dom eller beslut som har vunnit laga kraft (36 § 1 st a stämpelskattelagen). Det kan starkt ifrågasättas om det i den aktuella situationen finns grund för att till någon del undanröja den öppne ägarens lagfart (se Agell, a a s 62 f; jfr dock Sture Bergström i Skattenytt 1983 s 276 f). Även om lagfarten inte kan undanröjas och återvinning därmed inte kan ske, rubbar detta inte den tidigare gjorda bedömningen att skattskyldighet bör anses inträda i och med att lagfart beviljas för den dolde ägaren.

I det aktuella målet har genom dom fastställts att J.R. har bättre rätt än B.R. till hälften av fastigheten Gulmåran 2 i Sigtuna kommun. B.R. har förvärvat fastigheten genom köp. J.R. har d 8 okt 1985 beviljats lagfart på hälften av fastigheten. På grund av det förut anförda har då skattskyldighet inträtt enligt vad som gäller för köp. Eftersom fastighetens taxeringsvärde året före det då lagfart beviljades översteg köpeskillingen, skall stämpelskatten enligt 9 § stämpelskattelagen beräknas med ledning av taxeringsvärdet. Skatten blir därmed, som inskrivningsmyndigheten har funnit, 2 850 kr.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD inskrivningsmyndighetens beslut.

JustR Lind, med vilken JustR Gregow instämde, var skiljaktig och anförde: Genom det förvärv av fastigheten Gulmåran 2 som gjordes i B.R.:s namn och som ledde till lagfart för honom på hela fastigheten uppkom samäganderätt till fastigheten för makarna R. (NJA 1980 s 705, 1981 s 693 och 1982 s 589, jfr även NJA 1983 s 550). För sådana situationer har i rättspraxis slagits fast att den av makarna, som inte är upptagen i fångeshandlingen - den dolde ägaren - får skydd för sitt äganderättsanspråk mot tredje man först i och med att den andre maken - den öppne ägaren - gjort en formenlig överlåtelse till den dolde ägaren eller lagakraftvunnen dom på den dolde ägarens äganderätt föreligger (NJA 1984 s 772, 1985 s 97 och s 615).

En formenlig överlåtelse av åsyftat slag har en säregen karaktär. Vad som inträffar genom en sådan speciell överlåtelse är att den dolda äganderätt, som uppkom redan vid den öppne ägarens förvärv av fastigheten och som hade karaktären av ett obligationsrättsligt anspråk mot den öppne ägaren, förvandlas till en vanlig äganderätt (jfr Welamson i Festskrift till Henrik Hessler s 436). Därvid är att märka att den öppne ägaren är skyldig att utan vederlag utfärda den formenliga överlåtelsehandlingen, eftersom den dolde ägaren redan lämnat ekonomiskt bidrag till det gemensamma fastighetsförvärvet.

Mot bakgrund av det sagda är det tydligt att en överlåtelse från den öppne till den dolde ägaren inte utgör något köp. Skulle 4 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter ges en så vidsträckt tillämpning att överlåtelsen trots dess säregna karaktär jämställs med köp, blir följden den att stämpelskatt tas ut för en transaktion, som inte i sig innebär någon förmögenhetsöverföring mellan parterna. Något sådant är inte förenligt med det vedertagna synsättet att stämpelskatt vid lagfart är att betrakta som en skatt på fastighetsomsättningen (NJA 1974 s 317). Det anförda visar att en överlåtelse från den öppne till den dolde ägaren inte heller kan jämställas med ett köp. I överensstämmelse härmed kan inte heller den manifestation av den dolde ägarens äganderättsanspråk, som en lagakraftvunnen äganderättsdom innebär, anses innefatta ett sådant skattepliktigt förvärv av fast egendom som avses i nämnda lagrum.

Det bör tilläggas att på grundval av den köpehandling, genom vilken en fastighet har förvärvats i den öppne ägarens namn, lagfart inte kan beviljas för annan än den öppne ägaren samt att beviljande av lagfart för den dolde ägaren, sedan den öppne ägaren utfärdat överlåtelsehandling eller lagakraftägande dom föreligger i saken, inte skall leda till undanröjande till någon del av lagfarten för den öppne ägaren. Härav följer också att någon återvinning av stämpelskatt för denne inte torde kunna komma i fråga.

På grund av det anförda fastställer jag det slut vartill HovR:n kommit.