NJA 1990 s. 80

Domskäl

TR:n (lagmannen Lenter, rådmannen Molin och tingsfiskalen Hellberg) anförde i dom d 18 juni 1987: Yrkanden m m. Efter stämning å I.U. har A.O. anfört: Hon är ägare till en schäferhund vid namn Axona. Med hunden, som är en avelstik och som är registrerad hos Svenska Kennelklubben, bedriver hon hunduppfödning som hobbyverksamhet. Den 19 aug 1985, då Axona hade sin löpperiod, blev hon betäckt av en hanhund av labradorras. Denna hund var vid tillfället lösdrivande och hade innan betäckningen ägde rum olovligen tagit sig in till Axona i en hundgård som var inhägnad med ett två meter högt nätstaket. Hanhunden, som lystrar till namnet Baron, ägs av I.U.. Till följd av betäckningen blev Axona dräktig och framfödde d 19 okt 1985 en kull om sex valpar av blandras. Dessa kunde inte säljas och avlivades därför med undantag av en valp som behölls. - En avelstik bör inte belastas med mer än en valpkull om året och inte heller med mer än sex kullar under sin livstid. Den inte önskvärda parningen med Baron ledde därför till att Axona, som vid ifrågavarande tillfälle var fyra år gammal och redan hade framfött två kullar, för framtiden gick miste om möjligheten att framföda en renrasig kull. Det inkomstbortfall som hon till följd av denna uteblivna kull drabbats av uppgår till 7 500 kr. För denna skada är I.U. såsom ägare till Baron skadeståndsskyldig enligt 4 § lagen om tillsyn över hundar, oavsett om hon är vållande till skadan eller ej. På grund härav yrkas förpliktande för I.U. att utge skadestånd med 7 500 kr jämte ränta därå från d 16 dec 1985 tills betalning sker enligt en räntefot som motsvarar riksbankens vid varje tidpunkt gällande diskonto med tillägg av åtta procentenheter.

I.U. har vidgått att Baron betäckt Axona och också vitsordat övriga omständigheter som A.O. åberopat till stöd för sin talan ävensom vitsordat yrkat belopp jämte ränta såsom i och för sig skälig ersättning. Hon har emellertid bestritt skadeståndsskyldighet under påstående att A.O:s skada är en ren förmögenhetsskada som inte har samband med någon sakskada och därför inte är ersättningsgill enligt 4 § lagen om tillsyn över hundar. Hon har upplyst att hon har en ansvarsförsäkring men att denna inte täcker ren förmögenhetsskada, vilket det är fråga om även enligt försäkringsbolagets mening.

A.O. har genmält: Genom betäckningen tillfogades Axona visserligen inte någon fysisk skada, men skadades likväl såtillvida som hon gick miste om möjligheten att ramföda en kull renrasiga valpar. Den skada som Axona härigenom tillfogades är att betrakta som en sakskada, och det inkomstbortfall hon själv åsamkats är en följd av denna skada. Om hennes egen skada är att bedöma som en ren förmögenhetsskada är I.U. likväl skadeståndsskyldig, enär 4 § lagen om tillsyn över hundar är tillämplig även på skador av sådant slag.

- - -

Domskäl. Parterna är ense i samtliga frågor utom vad gäller den rättsliga bedömningen av den skada som åsamkats A.O..

Enligt TR:ns mening är den skada som A.O. åsamkats av sådan beskaffenhet att den bör ersättas enligt 4 § lagen om tillsyn över hundar. På grund härav och då tvist inte föreligger om ersättningens storlek skall käromålet bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n förpliktar I.U. att till A.O. utge 7 500 kr jämte ränta från d 16 dec 1985 tills betalning sker enligt en räntefot som motsvarar riksbankens vid varje tid gällande diskonto med tillägg av åtta procentenheter.

TR:ns ledamöter anförde för egen del vidare.

Molin och Hellberg: Genom ifrågavarande dräktighet har Axona visserligen inte tillfogats någon kroppslig skada i egentlig bemärkelse. Emellertid har hon genom dräktigheten utsatts för en fysisk förändring vilken bör betraktas som en sakskada. Till följd av denna har A.O. drabbats av en inkomstförlust genom att hon gått miste om en kull rasrena valpar. För denna förlust är I.U. skadeståndsskyldig.

Lenter: Parning och åtföljande dräktighet är en normal biologisk funktion hos djur. Det har inte påståtts att ifrågavarande parning och räktighet har tillfogat Axona fysisk eller psykisk skada. Enligt min mening föreligger därför inte heller någon sakskada. Det förhållandet att parningen skett utan A.O:s vilja och att hon till följd av dräktigheten gått miste om inkomst från en framtida försäljning av en kull renrasiga val par saknar enligt min mening betydelse för frågan huruvida sakskada föreligger. Hennes skada utgör i stället en ren förmögenhetsskada. Huruvida 4 § lagen om tillsyn över hundar är tillämplig beträffande sådan skada är oklart. Även om skador av detta slag inte särskilt omnämnes, ger förarbetena till lagstiftningen dock närmast vid handen att avsikten varit att skapa sådana förutsättningar att den skadelidande skulle kunna hållas helt skadeslös i ekonmiskt hänseende. På grund härav och då det får anses rimligt att ålägga hundägare skadeståndsansvar i en situation som den föreliggande, anser jag att A.O:s talan skall bifallas med tillämpning av nämnda lagrum.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n vidhållit sina i TR:ns dom redovisade ståndpunkter.

Genom dräktigheten har Axona utsatts för en fysisk förändring, som medfört att ett avelstillfälle omöjliggjorts. En sådan ofördelaktig effekt på tiken, medförande ekonomisk skada för dess ägare, bör betraktas som en sakskada.

Om skadans storlek råder ingen tvist, varför TR:ns domslut i huvudsaken skall fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

I.U. (ombud advokaten L.T.) sökte revision och yrkade ogillande av A.O:s talan.

A.O. (ombud advokaten J.A.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Frostell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Parterna har i HD utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar.

I.U. har dessutom tillagt att A.O. trots den framfödda valpkullen av blandras inte förlorat möjligheten till att totalt få en lika stor inkomst av avel med schäfertiken som hon skulle ha fått även om den nu aktuella parningen inte hade inträffat.

Av handlingarna i målet får emellertid anses framgå att I.U. i HovR:n vitsordat att en avelstik bör föda högst en kull valpar om året.

Den av I.U. nu åberopade omständigheten förefaller inte heller ha åberopats förrän i HD. Hon kan inte sägas ha haft giltig ursäkt för att hon inte tidigare åberopat den i målet. Med beaktande av 55 kap 13 § RB kan HD därför inte bedöma vad I.U. anfört i denna del.

Vad gäller själva saken är utgångspunkten för HD:s prövning av målet att I.U. äger en labradorhund av hankön som parat sig med en A.O. tillhörig schäfertik som används för avel. Till följd av denna oönskade betäckning har tiken blivit dräktig och fött en kull valpar av blandras. En avelstik bör föda högst en kull valpar om året. Genom att tiken framfött en kull valpar av blandras har A.O. således gått miste om möjligheten att i stället få en årskull renrasiga schäfervalpar som hon kunnat sälja.

A.O. har yrkat skadestånd av I.U. med 7 500 kr motsvarande en mistad inkomst från en sådan försäljning. Hon har därvid i första hand gjort gällande att inkomstförlusten är en allmän förmögenhetsskada som enligt 5 kap 7 § tredje punkten skadeståndslagen är en ersättningsgrundande följdskada till dräktigheten med blandrasvalparna, vilken är att anse som en sakskada. I andra hand har hon åberopat att hon lidit en direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada utan samband med någon person- eller sakskada, det vill säga en ren förmögenhetsskada enligt definitionen i 1 kap 2 § skadeståndslagen. Skadeståndsskyldigheten enligt numera 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter gäller även vid ren förmögenhetsskada.

I.U. har medgett att hon enligt lagen om tillsyn över hundar och katter är ansvarig för de skador hennes hund vållat. Hon har emellertid bestritt skadeståndsskyldighet under påstående att hennes hund inte orsakat någon sakskada och att lagen om tillsyn av hundar och katter inte omfattar ansvar för ren förmögenhetsskada.

HD gör följande bedömning.

Avgränsningen av skadetyp har betydelse för om ersättning skall utgå. Ersättning för ren förmögenhetsskada utgår utom vid kontraktsförhållanden i princip endast på grund av skada vid brott (jfr dock NJA 1987 s 692). Vid sakskada och vid följdskada till sådan skada utgår enligt den s k culparegeln ersättning även i andra fall än som nu nämnts då någon uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakat en skada.Vid ansvarsförsäkringar som tecknas av privatpersoner utgår enligt försäkringsvillkoren endast ersättning vid person- eller sakskada. Denna begränsning i försäkringsgivarnas ansvar gäller också om det skulle anses att en hundägare enligt 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter även kan bli skadeståndsskyldig för ren förmögenhetsskada.

Tvistefrågan i målet gäller således om den hund som I.U. äger genom betäckningen har orsakat en sakskada.

Begreppet sakskada definieras inte i skadeståndslagen. I förarbetena till denna lag sägs bara att till sakskada är att hänföra i första hand genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiska föremål. Med skada på fysiskt föremål jämställs förlust av föremålet, även när förlusten bara är tillfällig (NJA II 1972 s 740). Den närmare innebörden av de nu angivna kriterierna för sakskada har visat sig innebära vissa tillämpningssvårigheter, t ex vid förskingringsbrott (jfr Conradi, Sakskada eller ren förmögenhetsskada? SvJT 1986, s 169 ff och Kleineman, Ren förmögenhetsskada, särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1987).

Något klart ställningstagande i rättspraxis till hur den i målet aktuella skadan skall bedömas finns inte (jfr NJA 1955 s 39, som inte gällde tillämpning av culparegeln, och ett underrättsavgörande refererat i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1977:31). I den svenska rättsvetenskapliga litteraturen har emellertid betäckningsskadorna ansetts vara sakskador (se t ex Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl 1985, s 69 och Dufwa, Produkthaftpflicht international 6/84 s 120 ff). Samma ståndpunkt har intagits i dansk rättspraxis och rättsvetenskaplig litteratur (jfr redogörelsen i Jørgensen, Erstatningsret, 2. u., 1972, s 146).

I målet har inte framkommit annat än att schäfertikens biologiska funktioner förblivit oförändrade av att den blivit dräktig med och senare framfött de nu aktuella blandrasalparna. Emellertid får dräktigheten med dessa valpar anses innebära att A.O. lidit en skada som är att jämställa med en tillfällig förlust av ett fysiskt föremål. Genom betäckningen har denna skada åstadkommits med fysiska medel.

A.O. har därför lidit en sakskada. På grund av denna skada får tiken anses ha varit förhindrad att föda en kull med renrasiga schäfervalpar som den annars kunde ha gjort. Den inkomstförlust som uppkommit genom att A.O. på detta sätt gått miste om en försäljning av en sådan valpkull utgör en följdskada till sakskadan.

Med denna utgång saknas anledning att pröva frågan om skadeståndsskyldigheten enligt 6 § lagen om tillsyn över hundar och katter även omfattar ren förmögenhetsskada. I.U. har vitsordat storleken av det yrkade beloppet. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. I.U. har liksom tidigare i målet bestritt bifall till A.O:s skadeståndstalan på den grund att det inkomstbortfall A.O. yrkat ersättning för utgör ren förmögenhetsskada - och således inte skada som har samband med någon sakskada - samt att sådan förmögenhetsskada inte är ersättningsgill enligt 6 §, förut 4 §, lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter. I HD har hon som ytterligare invändning tillagt att A.O. trots den framfödda valpkullen av blandras inte förlorat möjligheten att erhålla en total inkomst av avel med tiken Axona som är lika stor som den hon skulle ha fått om parningen med hunden Baron inte hade inträffat. Denna nya invändning kan enligt 55 kap 13 § RB inte komma under HD:s prövning.

Genom dräktigheten har Axona utsatts för en fysisk förändring, vilken är att betrakta som en sakskada. Ifrågavarande inkomstbortfall får anses vara en följd av denna skada.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.