NJA 1991 s. 110

Fråga om narkotikahandel förelegat i den mening som avses i 1 § 5 narkotikastrafflagen (1968:64).

Bollnäs TR

Allmän åklagare yrkade vid Bollnäs TR ansvar å R.N., född 1951, för narkotikabrott jämlikt 1 § 5 narkotikastrafflagen enligt följande gärningsbeskrivning: R.N. har i maj 1987 i Söderhamn och i Stockholm förmedlat kontakt mellan M.K. och G.A. såsom köpare och säljare av cannabisharts. Förmedlingen har lett åtminstone till en försäljning i maj 1987 av 300 gram cannabisharts för 15 000 kr.

Åklagaren väckte samtidigt åtal mot M.K. och G.A. för narkotikabrott. Det mot R.N. framförda ansvarspåståendet var upptaget som åtalspunkt 2.

Domskäl

TR:n (ordf t f rådmannen Thornefors) anförde i dom d 31 jan 1989, såvitt är av betydelse för bedömningen av åtalet mot R.N.:

Domskäl Ansvarsfrågan.

M.K. har erkänt att han av G.A. köpt 450 gram cannabis - - -.

R.N. har förnekat gärningen.

G.A. har erkänt att han till M.K. överlåtit sammanlagt 15 gram cannabis.

De tilltalade har berättat bl a följande.

M.K.: - - - För några år sedan lärde han känna R.N. i Söderhamn. Han vet att denne har rökt hasch tidigare. Någon gång på vintern 1987 åkte han tillsammans med R.N. till Stockholm för att gå på en musikfest. De besökte då G.A., som är en gammal bekant till R.N.. Vid detta första sammanträffande med G.A. var det visserligen något tal om narkotika. Frågan om någon eventuellt kunde skaffa fram hasch var emellertid inte uppe. Under alla förhållanden fick han förtroende för G.A.. Ett par månader senare bad han R.N. att få G.A:s telefonnummer, vilket han också fick. Han nämnde inte att han skulle försöka köpa hasch av G.A. utan sade att han avsåg att besöka denne. Kontakten med G.A. utmynnade i att han köpte sammanlagt 450 gram hasch av denne. Vid det första tillfället skickade han på två telefonpostanvisningar sammanlagt 15 000 kr till G.A.. Några dagar senare reste han till Stockholm och fick då 300 gram av G.A.. Som tack för hjälpen gav han G.A. 20 gram. Under hösten 1987 besökte han G.A. vid två tillfällen. Båda gångerna åkte de bil till Sundbyberg. G.A. rusade ur bilen och kom efter en kort stund tillbaka med 100 gram den ena gången och 50 gram hasch den andra gången. Totalt betalade han 8 000 kr för dessa 150 gram. G.A. fick sammanlagt omkring tio gram som tack för hjälpen. - - -

G.A.: Han var en gång i tiden arbetskamrat med R.N. i Stockholm. Det hände att de där tog någon pipa tillsammans. De har efter R.N:s flyttning till Söderhamn hållit kontakten och hälsat på varandra ibland. Första gången han träffade M.K. var när denne kom i sällskap med R.N. till hans lägenhet och fikade. På våren 1987 ringde M.K. till honom och frågade om han kunde ordna röka. Han svarade nej. Därefter ringde M.K. igen i samma ärende. M.K. sade att han ändå skulle besöka Stockholm och att han skulle skicka pengar Poste Restante. Han sade okej. När pengarna kom och han upptäckte att det var så mycket som 15 000 kr blev han förvånad. Han hade föreställt sig att beställningen avsåg ungefär 10 gram. Han lade undan pengarna och lämnade tillbaka dem till M.K. när denne kom hem till honom. Han ville inte handla med sådana summor. Det är riktigt att han under hösten 1987 köpte hasch åt M.K. vid två tillfällen på ett ställe i Sundbyberg som han känner till. Första gången handlade han tio gram för 600 kr. Även vid det andra besöket fick han 600 kr av M.K.. Det fanns då emellertid endast fem gram att köpa. Han lämnade därför tillbaka 300 kr till M.K.. Vid det första besöket i Sundbyberg fick han en liten bit, omkring tre gram för besväret. - Han har visserligen sagt till polisen på det sätt som återges på s 6 i förundersökningsprotokollet. Uppgifterna där är emellertid inte riktiga. Han hade 39,5 grader i feber när polisen kom till hans lägenhet och grep honom. Allt bara snurrade för honom. Han har inte sålt de mängder som M.K. påstått.

R.N.: Han känner G.A. sedan barnsben. M.K. har han lärt känna under de senast åren. Det är möjligt att han någon gång talat med M.K. om haschrökning, kanske när de suttit och groggat. Det är riktigt att han och M.K. besökte G.A. vid ett tillfälle. Det var inte tal om någon narkotika då. De uppgifter som finns i polisförhöret är felaktiga. M.K. har aldrig frågat om han har några kontakter i branschen. Han själv eller någon annan person kan ha lämnat G.A:s telefonnummer till M.K..

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat telefonpostanvisningar samt följande utsagor vid polisförhör.

M.K. d 28 dec 1988: M.K. säger nu att han träffade G.A. på våren 1987 i Stockholm. Detta gjorde han på så vis, att han träffade honom genom en bekant från Söderhamn, R.N.. M.K. frågade R.N. i Söderhamn om denne kände någon som kunde fixa lite "röka" hasch åt M.K.. Något senare så träffades R.N. och M.K. igen och då fick M.K. ett telefonnummer av R.N. som gick till G.A. i Stockholm och vilken R.N. sade att han kunde fixa hasch. M.K. säger nu att han aldrig gjort några narkotikaaffärer med R.N., men vet att denne tidigare sysslat med narkotika och därför kunde tänkas ha kontakter i branschen. M.K. tror dock inte att R.N. nu sysslar med narkotika.

M.K. ringde till G.A. och eftersom R.N. tidigare pratat om denne, så visste G.A. vad saken gällde. M.K. framförde då sitt ärende och talade om att han ville handla "röka" hasch för 15 000 kr. G.A. sade då att det skulle ta någon dag att ordna ett sådant parti men att han ville ha pengarna skickade till sig först för att kunna ordna detta. Det bestämdes då att G.A:s adress i Stockholm. M.K. gjorde så och satte in pengarna på två telefonpostanvisningar, en på 10 000:- och en på 5 000:- på postanstalten Söderhamn 1. Detta var d 27 maj 1987."

R.N. d 2 jan 1989: "Angående det som uppgivits i förhör med M.K. och G.A. om bland annat haschaffärer uppger R.N., att han vid något tillfälle under -87 träffade M.K. och M.K. ville då köpa hasch och frågade R.N. om han hade någon kontakt inom den branschen. R.N. svarade då att han kunde visa honom en adress i Stockholm där han kunde få hjälp med att ordna hasch. Han har vidare även lämnat telefonnummer till M.K., alltså telefonnummer till G.A. i Stockholm. Vid detta speciella tillfälle så åkte R.N. och M.K. tillsammans till Stockholm varvid R.N. skjutsade M.K. hem till G.A.. M.K. bad då G.A. att ordna hasch åt honom. R.N. tillägger till detta, att han själv inte har någon inblandning i affären utan den tidigare nämnda affären har helt och hållet skötts mellan M.K. och G.A..

Angående den tidigare nämnda Stockholmsresan tror R.N. att det var M.K. som hade bil och körde bil ner till Stockholm. R.N. såg bara till att de hamnade på rätt adress hem till G.A.. R.N. tillägger till detta att han själv inte tagit någon befattning med hasch i samband med detta och kan ej heller uppge hur mycket hasch som köptes vid detta tillfälle. R.N. tillägger till detta att denna händelse inträffade sannolikt någon gång under 1987"

R.N. har som skriftlig bevisning åberopat följande av M.K. vid polisförhör d 20 dec 1988 fällda yttrande: "Affären gick till så att M.K. träffade G.A. genom en annan kamrat från Söderhamn som heter R.N.. M.K. blev då bekant med G.A. och kom så småningom att börja resonera om hasch med denne. Efter ett tag frågade M.K. G.A. om han kunde ordna hasch i litet större omfattning åt honom."

TR:ns bedömning.

- - -

Vad som förevarit i målet ger inte anledning att ifrågasätta riktigheten av M.K:s uppgifter angående G.A:s försäljning av cannabis till honom. - - -

Det är vanligt i narkotikamål att tilltalade när de hörs vid domstol tar tillbaka eller ändrar uppgifter som de lämnat i förundersökningen. Oavsett om uppgifterna gäller den tilltalade själv eller en medtilltalad torde skälet härtill ofta vara en vilja att undanröja eller reducera de straffrättsliga konsekvenser som kan bli följden av uppgifterna. Allmänt gäller, att om inte en godtagbar förklaring ges till varför de under polisförhören lämnade uppgifterna skulle vara felaktiga bör dessa tillmätas stort bevisvärde.

Såväl M.K. som R.N. har krystat försökt ta tillbaka vad de berättat om etablerandet av affärskontakten mellan M.K. och G.A. och R.N:s medverkan därvid. Deras blanka påståenden om att förhörsutsagorna är felaktiga lämnas utan avseende. TR:n finner därför att M.K:s och R.N:s av åklagaren åberopande uppgifter ur polisförhören skall läggas till grund för bedömningen och genom dessa utrett att R.N. varit den som förmedlat kontakten mellan M.K. och G.A.. R.N. har således gjort sig skyldig till narkotikabrott på sätt åklagaren påstått.

Påföljdsfrågan.

- - -

Varken - - - eller R.N. förekommer i utdrag av kriminalregistret. - - - Genom R.N:s medverkan har narkotikaaffärer av inte ringa omfattning kommit till stånd. - - - R.N. bör därför dömas till fängelse.

- - -

Domslut

Domslut. TR:n dömde R.N. för narkotikabrott jämlikt 1 § 5 narkotikastrafflagen till fängelse en månad.

HovR:n för Nedre Norrland

R.N. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att åtalet skulle ogillas eller, i andra hand, att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom och böter.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sigfridsson, referent, adj led, rådmannen Jerkert, hovrättsassessorn Simonsson samt nämndemännen Nyberg och Wisén) anförde i dom d 7 maj 1990:

Domskäl

HovR:ns domskäl. HovR:n finner liksom TR:n visat att R.N. förmedlat kontakten mellan M.K. och G.A. och att denna kontakt sedermera lett till att M.K. genom G.A. inköpt sammanlagt 450 gram cannabisharts.

Fråga uppkommer då om denna kontaktförmedling - objektivt sett - är av den arten att den är att bedöma som sådan verksamhet som avses i 1 § 5 narkotikastrafflagen. Det avgörande vid denna bedömning är enligt HovR:ns mening om transaktionerna mellan M.K. och G.A. kan betecknas som "narkotikahandel". I denna fråga anförde föredragande statsrådet i prop 1982/83:141 (s 21) följande.

Med narkotikahandel bör enligt min mening förstås en mer vanemässig eller yrkesmässig överlåtelseverksamhet liksom också sådana större förvärv eller överlåtelser som uppenbarligen förutsätter en organiserad eller eljest mer omfattande avyttringsverksamhet i missbrukarledet. Till sådan handel bör däremot inte räknas tillfälliga överlåtelser av mindre mängder narkotika eller förvärv för eget bruk även om sådana sker vanemässigt.

De inköp som M.K. gjort ligger enligt HovR:ns mening mellan de två av departementschefen utpekade kategorierna. Det kan å ena sidan inte anses att det har rört sig om så stora mängder att det förutsatt en mer omfattande organisation för att avyttra narkotikan i missbrukarledet. Å andra sidan kan det på intet vis hävdas att mängderna är sådana att de anses som mindre mängder eller förvärv för eget bruk. Vid en samlad bedömning finner HovR:n att narkotikaaffärerna mellan M.K. och G.A. varit av en sådan omfattning att de måste betecknas som narkotikahandel i den mening som avses i det ovan angivna lagrummet.

Härefter uppkommer frågan om R.N:s uppsåt omfattat inköp i den omfattning som faktiskt skett. I denna del finner HovR:n att det i vart fall måste ha stått klart för R.N. att det inte kunde vara fråga om mindre mängder för M.K:s eget bruk; främst med hänsyn till att M.K. måste - även enligt R.N:s bedömning - ha kunnat skaffa sådana mängder i Söderhamn utan några nämnvärda svårigheter. Det måste alltså hållas för visst att R.N. insett att inköpen avsåg relativt stora mängder även om han inte kunnat bedöma hur stora mängder som varit aktuella. Med hänsyn till hur R.N. faktiskt agerat, ligger det närmast till hands att dra slutsatsen att denna fråga framstått som mindre intressant för honom.

På grund av det anförda finner HovR:n liksom TR:n R.N. övertygad om det brott åklagaren lagt honom till last.

I påföljdsfrågan gillar HovR:n TR:ns bedömning.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer det slut överklagande domen innehåller.

HD

R.N. (offentlig försvarare advokaten K-G.M.) sökte revision och yrkade att åtalet mot honom skulle ogillas och, i andra hand, att han skulle erhålla villkorlig dom.

Riksåklagaren bestred ändring men vidtog följande justeringar av åtalet. Tidpunkten i första meningen av gärningsbeskrivningen i åtalspunkten 2 ändrades till "under våren" i stället för "i maj". Vidare justerades åtalet i sista meningen av åtalspunkten 2 till följande lydelse: "Förmedlingen har lett till försäljningar vid tre tillfällen under tiden maj-dec 1987 av sammanlagt 450 gram cannabisharts för totalt 23 000 kr. R.N:s förfarande har varit ägnat att främja narkotikahandel." För den händelse R.N:s förfarande inte skulle vara att bedöma enligt 1 § 5 narkotikastrafflagen gjorde riksåklagaren gällande att R.N. i stället skulle dömas för medverkansbrott. Riksåklagaren yrkade därvid alternativt ansvar för R.N. enligt 1 §1 och 3 samt 5 §narkotikastrafflagen med följande gärningsbeskrivning:"R.N. har under våren 1987 i Söderhamn och i Stockholm förmedlat kontakt mellan M.K. och G.A. såsom köpare och säljare av cannabisharts. Förmedlingen har lett till försäljningar vid tre tillfällen under tiden maj-dec 1987 av sammanlagt 450 gram cannabisharts för totalt 23 000 kr. R.N. har genom sitt förfarande främjat G.A:s och M.K:s narkotikabrott."

R.N. bestred även ansvar för medhjälp till narkotikabrott.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen S.F.).

HD (JustR:n Vängby, Bengtsson, Heuman, Freyschuss, referent, och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. R.N. har ifrågasatt huruvida de av riksåklagaren gjorde ändringarna av ansvarstalan inte inneburit otillåtna ändringar av åtalet.

De av riksåklagaren i HD gjord ansvarspåståendena kan inte anses innebära att åtalet blivit i strid mot stadgandet i 45 kap 5 § RB ändrat till att avse annan gärning än som gjorts gällande i stämningsansökningen.

R.N. har vid huvudförhandling i HD i huvudsak uppgivit följande. Han har känt G.A. sedan sin barndom då de växte upp tillsammans i Sundbyberg. Även sedan R.N. flyttat till Söderhamn uppehöll han viss kontakt med G.A.. M.K. lärde R.N. känna i Söderhamn för 5-6 år sedan. De kom i kontakt med varandra genom sina arbeten men de har inte umgåtts närmare. R.N. kände till att M.K. rökte hasch någon gång men inte att denne använde tyngre narkotika. Däremot visste R.N. att M.K. vistats på Hasselakollektivet vid något tillfälle. På våren 1987 åkte R.N. och M.K. till Stockholm för att gå på en musikfestival tillsammans. De hälsade då på hos G.A.. Det är möjligt att de när de satt och pratade kom in på att R.N. och G.A. rökt hasch i ungdomsåren men i övrigt talade de inte om narkotika. M.K. kan dock ha fått den uppfattningen att G.A. kunde "fixa röka". En tid efter det R.N. och M.K. återvänt till Söderhamn fick M.K. på begäran G.A:s telefonnummer av R.N.. M.K. nämnde bara att han ville åka och hälsa på G.A.. Det var ej tal om att M.K. skulle köpa hasch. R.N:s uppgifter såsom de redovisats från polisens telefonförhör med honom måste bero på ett missförstånd från förhörsledarens sida. R.N. hade ingen aning om att G.A. sysslade med narkotikaförsäljning. Inte heller kände han till att M.K. försökt handla narkotika av G.A. vare sig vid det första eller de båda senare tillfällena. R.N. kunde inte heller ana att M.K. skulle köpa så stora partier eller att denne skulle sälja vidare till andra. Om R.N. haft minsta misstanke härom skulle han aldrig lämnat ut G.A:s telefonnummer till M.K.. Själv har han inte använt narkotika sedan ungdomsåren.

Genom utredningen i målet får anses styrkt att R.N. genom att sammanföra G.A. och M.K. samt lämna G.A:s telefonnummer till M.K. förmedlat kontakt mellan dessa och att detta lett till att M.K. av G.A. vid tre tillfällen köpt sammanlagt 450 gram cannabisharts för 23 000 kr.

R.N. har som grund för sitt bestridande av främjande av narkotikahandel gjort gällande bl a att den kontakt han förmedlat inte lett till förvärv av sådan omfattning att narkotikahandel förelegat i lagens mening.

Av förarbetena till 1 § 5 narkotikastrafflagen (prop 1982/83:141 s 21 f) framgår att straffbarheten bör inskränkas till åtgärder som typiskt sett är ägnade att främja den mer organiserade eller eljest grövre narkotikabrottsligheten. Vidare framhålls att det skall vara fråga om en mer vanemässig och yrkesmässig överlåtelseverksamhet eller sådana större förvärv eller överlåtelser som uppenbarligen förutsätter en organiserad eller eljest mer omfattande avyttringsverksamhet i missbrukarledet. Det påpekas även att endast åtgärder som typiskt sett har en mer omedelbar anknytning till den illegala narkotikahanteringen borde falla inom det straffbelagda området.

Av de i förarbetena gjorda uttalandena framgår således att det skall vara fråga om den mer organiserade eller eljest grövre narkotikabrottsligheten för att narkotikahandel i den aktuella bestämmelsens mening skall anses föreligga. Den narkotikahantering som R.N. främjat genom att lämna ut G.A:s telefonnummer har visserligen avsett en förhållandevis stor mängd cannabisharts (450 gram) men är dock inte av sådan art eller omfattning att narkotikahandel objektivt sett kan anses föreligga i den mening som avses i 1 § 5 narkotikastrafflagen.

Åtalet mot R.N. för främjande av narkotikahandel är därför inte styrkt.

Det återstår härefter att pröva om R.N. gjort sig skyldig till medhjälp till narkotikabrott. Vad gäller det första inköpet av cannabisharts i maj 1987 finner HD ej anledning frångå domstolarnas bedömning att R.N. varit medveten om att M.K. skulle köpa en inte obetydlig mängd cannabisharts vid detta tillfälle. Det är härigenom styrkt att R.N. gjort sig skyldig till medhjälp till narkotikabrott beträffande detta fall. Däremot kan R.N:s förfarande inte anses ha inneburit medverkan till M.K:s två ytterligare inköp hos G.A. något halvår senare. Åtalet i denna del för medhjälp till narkotikabrott kan därför inte vinna bifall.

För den brottslighet varom R.N. övertygats kan han med hänsyn till brottets art inte undgå att ådömas fängelsestraff.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut dömer HD R.N. jämlikt 1 § 1 och 5 §narkotikastrafflagen (1968:64) samt 23 kap 4 § BrB för medhjälp till narkotikabrott till det av HovR:n bestämda straffet.