NJA 1991 s. 200
Med åberopande av en konkurrensklausul i en träffad överenskommelse yrkade A fastställelse av att B inte hade rätt att arbeta med vissa i klausulen angivna varor. Denna fastställelsetalan har ansetts till sitt innehåll ligga så nära en förbudstalan att förordnande om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap 3 § RB på begäran av A kunnat meddelas. Även fråga om storleken av förelagt vite.
HD
(Jfr 1965 s 356 och 1988 s 13)
U.N. har varit anställd som verkställande direktör i Ahlbo Kemi AB, ett dotterbolag till Boliden Kemi AB. Det sistnämnda bolaget heter efter försäljning numera Kemira Kemi AB (i fortsättningen kallat Kemira).
Mellan Boliden Kemi AB och U.N. upprättades d 19 sept 1988 en överenskommelse, vari antecknades att parterna samma dag enats om att U.N. ej längre skulle verka som verkställande direktör i Ahlbo Kemi AB utan helt lämna Bolidenkoncernen. Överenskommelsen innehöll vidare bl a följande:
§ 4. U.N. har under en period om tre år med början 1988-10-01 ej rätt att arbeta med de varor som idag finns i Bolidens sortiment. (Se bilaga 1.)
U.N. äger ej rätt att i någon form arbeta med dessa varor, varken som säljare eller köpare oavsett land och oavsett varans fysiska form och kvalitet.
U.N. har rätt att efter skriftligt godkännande av Boliden Kemi bryta mot ovanstående och exempelvis kunna börja arbeta som inköpare av kemiska produkter som finns angivna i bilaga 1.
§ 5. Skulle U.N. bryta mot § 4, så har Boliden möjlighet att omedelbart avbryta kompensationen enligt § 6, och om U.N. bryter mot § 4, efter avslutad kompensationstid, kan Boliden till fullo kräva tillbaka hela kompensationen.
§ 6. Som kompensation skall bolaget utbetala 18 (arton) månadslöner till U.N. om vardera 30 000 (trettiotusen) kr. Detta börjar okt 1988 och sista betalning är mars 1990.
Bilaga 1 till överenskommelsen innehöll en lista över kemiska produkter.
Under påstående att U.N. hade brutit mot konkurrensklausulen i överenskommelsen väckte Kemira i en d 13 sept 1990 till Helsingborgs TR inkommen stämningsansökan talan mot U.N. med yrkande att TR:n skulle dels fastställa att U.N. fram till d 1 okt 1991 inte hade rätt att arbeta med de produkter som angavs i bilaga till överenskommelsen d 19 sept 1988 dels förplikta honom att till Kemira utge (18 X 30 000) 540 000 kr jämte ränta. Kemira begärde dessutom att TR:n skulle enligt 15 kap 3 § RB förbjuda U.N. vid vite av 1 milj kr att, till dess saken var slutligt avgjord, utöva sådan verksamhet som framgick av överenskommelsen och den därtill fogade bilagan. Under påstående att det var fara i dröjsmål hemställdes att åtgärden skulle beviljas omedelbart.
TR:n (rådmannen Bredberg Olsson) meddelade d 18 sept 1990 följande beslut: Kemira har yrkat bl a fastställande av att U.N. fram till d 1 okt 1991 ej har rätt att arbeta med de produkter som anges i bilaga till överenskommelse träffad mellan parterna d 19 sept 1988.
Kemira har visat sannolika skäl för sitt anspråk enligt det redovisade yrkandet.
Det kan skäligen befaras att U.N. genom att utöva verksamhet som avses med förbudsklausulerna i 4 § 1 och 2 st i överenskommelsen väsentligt förringar värdet för Kemira av den rätt som Kemira hävdar genom det redovisade yrkandet på grundval av överenskommelsen i angivna delar.
Fara är i dröjsmål.
Med omedelbar verkan att gälla till dess lagakraftägande dom föreligger i målet eller annorlunda förordnas, förbjuder TR:n - med tillämpning av 15 kap 3 § RB - U.N. vid vite av 1 milj kr att utöva sådan verksamhet som framgår av 4 § 1 och 2 st i överenskommelsen med bilagd produktlista.
Sedan U.N. beretts tillfälle att yttra sig i förbudsfrågan bestred han i skriftligt svaromål bolagets talan och yrkade att beslutet enligt 15 kap 3 § RB skulle undanröjas, eftersom Kemira inte hade visat sannolika skäl för sin talan. I andra hand yrkade han att vitet skulle jämkas till skäliga 10 000 kr.
TR:n (Bredberg Olsson) meddelade härefter d 22 okt 1990 följande beslut: TR:n finner ej skäl att ändra beslutet d 18 sept 1990. Beslutet skall bestå i enlighet med sin lydelse.
U.N. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle undanröja TR:ns beslut d 22 okt 1990. I andra hand yrkade han att vitet skulle jämkas till 10 000 kr.
HovR:n (hovrättsråden Engström och Nilsson, referent, samt t f hovrättsassessorn Jönsson) meddelade d 8 nov 1990 följande beslut: HovR:n fastställer TR:ns beslut.
U.N. (ombud advokaten H.O.) anförde besvär och yrkade att HD skulle upphäva det ålagda förbudet eller i vart fall nedsätta vitesbeloppet till 10 000 kr.
Kemira (ombud jur kand M.R.) bestred ändring.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Tidblom, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl. Som framgått var U.N. anställd såsom verkställande direktör med Ahlbo Kemi AB som arbetsgivare. Den föreliggande tvisten rör emellertid inte förhållandet mellan dessa parter utan avser en överenskommelse mellan U.N. och Kemira. Det är alltså inte fråga om en arbetstvist som skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Vad angår själva saken uppkommer först frågan huruvida det går att förordna om en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap 3 § RB, när den förda talan såsom i detta fall är en fastställelsetalan. Som huvudregel gäller att civilprocessuella säkerhetsåtgärder kan beviljas endast i samband med sådan talan som syftar till en verkställbar dom. Som verkställbara domar räknas fullgörelsedomar, inbegripet förbudsdomar. Undantagsvis har dock säkerhetsåtgärder beviljats även vid fastställelsetalan (se NJA 1965 s 356 och NJA 1988 s 13). Om man ser till innehållet i Kemiras fastställelsetalan, får denna anses ligga så nära en förbudstalan att den i nu aktuellt hänseende bör behandlas som en sådan talan. I litteraturen finns också uttalanden som ger stöd för att en fastställelsedom av den typ Kemira önskar erhålla skulle, om svaranden bryter mot domen, vara verkställbar genom föreläggande av vite (Ekelöf, Rättegång II, 1985 s 114;jfr 2 kap 15 § och 16 kap 12 § UB).
I enlighet med det anförda föreligger formella förutsättningar för att förordna om den begärda säkerhetsåtgärden. Skäl saknas att frångå TR:ns och HovR:ns bedömning av förutsättningarna i övrigt för att bevilja åtgärden.
När det sedan gäller vitet så skall detta enligt 3 § lagen (1985:206) om viten fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa föreläggandet. U.N. har upp gett att han i stort sett inte haft annan inkomst än ersättningen från Kemira och att han har en stor familj att försörja. Kemira har inte förebringat någon närmare utredning om vilket ekonomiskt intresse bolaget har av att U.N. inte bryter mot konkurrensklausulen. Inte heller finns någon utredning om vad han själv skulle vinna genom ett sådant avtalsbrott. Mot bakgrund av det nu anförda finner HD att det förelagda vitesbeloppet bör nedsättas till 200 000 kr.
Domslut
HD:s avgörande. HD ändrar på det sättet HovR:ns beslut att det förelagda vitesbeloppet nedsätts till 200 000 kr.
HD (JustR:n Knutsson, Rydin, referent, Magnusson, Lars Å Beckman och Nilsson) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.