NJA 2008 s. 429

I samband med att en anställning upphört har upprättats två kontrakt. I det ena upptogs villkor rörande anställningens upphörande, i det andra villkor för en kortare tids konsultuppdrag samt en konkurrensbegränsningsklausul. Faller tvist rörande klausulen under lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister?

M.S.C. var från 1998 anställd vid SVEFO Sverige AB som kundansvarig rådgivare inom bolagets fordringsvårdsenhet. Under våren 2001 bestämde hon sig för att lämna sin anställning och övergå till att driva egen verksamhet. Den 28 maj 2001 bildade hon Göteborgs Juristhus AB och den 5 juni 2001 sade hon upp sin anställning hos SVEFO. I anledning härav träffade parterna dels ett avtal om anställningens upphörande dels ett konsultavtal.

Enligt det förstnämnda avtalet skulle M.S.C:s anställning upphöra med omedelbar verkan och hon avstod från alla anspråk på lön för utfört arbete under juni 2001, innestående semesterlön och bonuslön samt alla övriga ekonomiska anspråk på arbetsgivaren.

Enligt konsultavtalet, i vilket även Göteborgs Juristhus AB, i avtalet kallat Newco, upptogs som part, skulle M.S.C. stå till SVEFO:s förfogande minst 282 timmar under tiden t.o.m. den 30 september 2001 för i huvudsak samma eller liknande arbetsuppgifter som hon hade haft som anställd. I ersättning för dessa tjänster skulle SVEFO betala 400 000 kr jämte mervärdesskatt till Göteborgs Juristhus. Konsultavtalet innehöll under rubriken Konkurrensförbud följande klausuler:

M.S.C. förbinder sig härmed, till och med den 31 december 2003, vare sig direkt eller indirekt, genom Newco eller annan juridisk person vari M.S.C. har ägarintressen, att inte åta sig inkassouppdrag från SVEFO:s nuvarande kunder. Härutöver förbinder sig M.S.C., vare sig direkt eller indirekt genom någon av henne närstående bolag, att inte åta sig juridiska uppdrag eller uppdrag av vad slag det vara må från de av SVEFO:s kunder som särskilt förtecknats i bilaga 2.

Vid brott mot förevarande bestämmelse skall M.S.C. ersätta SVEFO för uppkommen skada som skall beräknas uppgå till 40 procent av SVEFO:s omsättning på ifrågavarande kund under de närmaste tolv månaderna före kontraktsbrottet, dock lägst 500 000 kronor per kund. För det fall bestämmelsen åsidosätts av juridisk person vari M.S.C. har ägandeintressen skall M.S.C. personligen svara för uppkommen skada.

I ett tillägg till konsultavtalet antecknades dels att konkurrensförbudet gällde t.o.m. den 31 december 2003 även såvitt avsåg de kunder som hade förtecknats i bilaga 2, dels att konkurrensförbudet inte omfattade SVEFO:s ”tappade kunder”. Härmed avsågs kunder som inte hade något pågående uppdrag hos SVEFO och inte heller hade lämnat något uppdrag till SVEFO under den senaste tolvmånadersperioden.

Mölndals tingsrätt

SVEFO väckte vid Mölndals tingsrätt talan mot M.S.C. och yrkade förpliktande för henne att betala 3 000 000 kr till SVEFO. Som grund för talan åberopades att hon, i strid mot konkurrensförbudet, genom sitt bolag Göteborgs Juristhus hade åtagit sig inkassouppdrag för sex av SVEFO:s kunder och att hon var personligen betalningsansvarig för det i avtalet fastställda vitet med 500 000 kr för var och en av kunderna.

M.S.C. bestred SVEFO:s talan. Hon gjorde gällande att konkurrensförbudet var ogiltigt enligt 38 § avtalslagen, att hon inte hade brutit mot konkurrensförbudet samt att vitesklausulen var oskälig och att vitesbeloppet därför i allt fall skulle jämkas.

Tingsrätten (lagmannen Bengt Björklund, rådmannen Klaus Bärthel och tingsfiskalen Daniel Ullsten) fann i dom den 5 december 2005 att konkurrensförbudet var bindande för M.S.C. och att hon hade brutit mot detta såvitt gällde fyra kunder. Tingsrätten fann skäl att jämka det i avtalet föreskrivna vitesbeloppet och ålade M.S.C. att betala 750 000 kr till SVEFO.

Enligt anvisning av tingsrätten skulle överklagande av domen ske i Hovrätten för Västra Sverige.

Hovrätten för Västra Sverige

M.S.C. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade ogillande av SVEFO:s i målet förda talan. Hon yrkade att målet skulle överlämnas till Arbetsdomstolen, eftersom det gällde en arbetstvist. Som grund härför anförde hon bl.a.: I samband med överenskommelsen avsade hon sig sin inarbetade rätt till bonus, semesterdagar, semesterersättning och löneförmåner uppgående till ett belopp som motsvaras av det konsultarvode hon skulle tillföras genom konsultavtalet.

SVEFO bestred att målet skulle överflyttas till Arbetsdomstolen och anförde bl.a.: Grunden för skadeståndstalan är att M.S.C. brutit mot ett konsultavtal mellan, å ena sidan, henne och Göteborgs Juristhus AB och, å den andra sidan, SVEFO (nedan konsultavtalet). Samma dag överenskoms, i ett avtal mellan SVEFO och M.S.C., att M.S.C:s anställning skulle upphöra med omedelbar verkan. Det var i avtalet om anställningens upphörande som M.S.C:s anställningsförhållande reglerades. I konsultavtalet överenskoms att SVEFO skulle beställa konsulttjänster av M.S.C. Mot denna order av konsulttjänster förband sig M.S.C. att inte förrän efter år 2003 offerera inkassouppdrag till SVEFO:s kunder och inte heller något uppdrag överhuvudtaget till vissa av SVEFO:s kunder. Eftersom konkurrensförbudet återfinns i konsultavtalet som reglerar tiden efter M.S.C:s anställning upphört, utgör det inte en del av hennes anställningsavtal. Konsultavtalet har dessutom ingåtts med ytterligare en juridisk person.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Kent Sundqvist och f.d. hovrättsrådet Claes Lindskog) anförde i beslut den 2 november 2006:

För att en arbetstvist skall anses föreligga krävs att tvisten rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i denna deras egenskap. Enligt hovrättens mening måste tvisten i detta mål anses röra M.S.C. i egenskap av företagare och inte hennes egenskap av tidigare arbetstagare.

Hovrätten finner därför att tvisten i detta mål inte kan anses ha sådan anknytning till det tidigare anställningsförhållandet att den utgör en arbetstvist.

Hovrätten avslår M.S.C:s yrkande om att målet skall överlämnas till Arbetsdomstolen.

Enligt föreskrift av hovrätten fick beslutet överklagas endast i samband med hovrättens slutliga avgörande av målet.

I dom den 25 april 2007 fastställde hovrätten (hovrättslagmannen Dan Fernqvist, hovrättsrådet Pär Zelano, hovrättsassessorn Henrik Mägi och tf. hovrättsassessorn Daniel Thorsell, referent) tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

M.S.C. överklagade och yrkade i första hand att HD skulle med ändring av hovrättens beslut den 2 november 2006 och med undanröjande av hovrättens dom överlämna målet för avgörande till Arbetsdomstolen. I andra hand yrkade hon att HD skulle med ändring av hovrättens dom ogilla käromålet.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om tvisten var att bedöma som en arbetstvist enligt 1 kap. 1 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

SVEFO, vars firma ändrats till Collector Finance & Law AB, bestred ändring.

M.S.C. åberopade ett utlåtande av professor em. Reinhold Fahlbeck. Collector åberopade ett utlåtande av professor Jonas Malmberg.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ralf Järtelius, föreslog i betänkande följande beslut:

Domskäl

Skäl

Enligt 2 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen) är Arbetsdomstolen överrätt vid överklaganden i arbetstvister som tagits upp och avgjorts av tingsrätt som första instans. Med arbetstvister avses, enligt 1 kap. 1 § första stycket arbetstvistlagen, tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Frågan som HD har att ta ställning till är om tvisten mellan Collector Finance & Law AB (i fortsättningen SVEFO) och M.S.C. är en arbetstvist.

Av arbetstvistlagens förarbeten framgår att varje tvist som har sin grund i ett anställningsförhållande skall handläggas enligt lagen och att - om tvisten grundar sig på deras tidigare anställningsförhållande - lagen även är tillämplig på tvister mellan arbetsgivare och förutvarande arbetstagare, allt under förutsättning att det är fråga om en tvist mellan arbetstagare och arbetsgivare i denna deras egenskap. (Se prop. 1974:77 s. 138 f.)

Vad som närmare skall förstås med att en tvist har sin grund i ett anställningsförhållande utvecklas inte i förarbetena. Klart är att det är fråga om en arbetstvist om anställningsförhållandet ingår som ett nödvändigt moment i den åberopade grunden för käromålet, såsom är fallet t.ex. då en arbetspresterande part kräver förmåner enligt semesterlagen eller lagen om anställningsskydd (se t.ex. a. prop. s. 140 f. samt Folke Schmidt, Facklig arbetsrätt, 4 uppl. 1997 och där anmärkta rättsfall).

För att en tvist skall anses ha sin grund i ett anställningsförhållande och därmed utgöra en arbetstvist kan det dock inte uppställas något generellt krav på att anställningsförhållandet ingår som ett moment i grunden för käromålet; även en tvist som på annat sätt har en klar och för dess bedömning relevant anknytning till ett anställningsförhållande måste kunna falla under arbetstvistlagens tillämpningsområde.

I förevarande fall har SVEFO som grund för sin talan åberopat att M.S.C. i strid mot avtalat konkurrensförbud åtagit sig inkassouppdrag för vissa av SVEFO:s kunder. Konkurrensklausulen har inte funnits intagen i M.S.C:s anställningsavtal utan tillkommit först i anslutning till anställningens upphörande. Tvisten kan därför inte på så sätt anses grunda sig på anställningsförhållandet att detta ingår som ett nödvändigt moment i grunden för käromålet. Å andra sidan är det ostridigt att ett anställningsförhållande faktiskt har förelegat och SVEFO har också, mot M.S.C:s invändning att konkurrensklausulen är ogiltig, åberopat att hon haft en för bolaget känslig position såsom innehavare av en arbetsledande rådgivarställning med stort klientansvar. Mot angiven bakgrund och då frågan om konkurrensklausulens skälighet knappast kan bedömas utan att den ses i belysning av M.S.C:s tidigare anställning måste tvisten anses ha sådan anknytning till anställningsförhållandet att den är att betrakta som en arbetstvist. Talan mot tingsrättens dom skulle således rätteligen ha fullföljts till Arbetsdomstolen. Prövningstillstånd bör därför meddelas i de delar som förklarats vilande, hovrättens dom undanröjas och målet överlämnas till Arbetsdomstolen.

Domslut

HD:s avgörande

HD meddelar prövningstillstånd i de delar M.S.C:s ansökan därom förklarats vilande.

Med undanröjande av hovrättens dom överlämnar HD med stöd av 2 kap. 7 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister målet till Arbetsdomstolen.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Severin Blomstrand och Stefan Lindskog, referent) meddelade den 10 april 2008 följande slutliga beslut:

Skäl

M.S.C. var från 1998 anställd vid Collector Finance & Law AB (i fortsättningen SVEFO) som kundansvarig rådgivare inom bolagets fordringsvårdsenhet. I maj 2001 bildade hon eget bolag med firma Göteborgs Juristhus AB och den 5 juni samma år sade hon upp sig från sin anställning hos SVEFO. I anslutning till uppsägningen upprättades två kontrakt mellan parterna. I det ena upptogs villkor rörande anställningens upphörande. Enligt det andra skulle M.S.C. stå till SVEFO:s förfogande som konsult under drygt tre månader. I det senare kontraktet upptogs också en konkurrensbegränsningsklausul.

SVEFO har som grund för sin talan i målet åberopat att M.S.C. i strid mo avtalad konkurrensbegränsning åtagit sig inkassouppdrag för vissa av SVEFO:s kunder. M.S.C. har bl.a. gjort gällande att den talan skall i andra instans prövas av Arbetsdomstolen, vilket SVEFO har bestritt.

Varje tvist som har sin grund i ett anställningsförhållande skall handläggas enligt lagen. Lagen är tillämplig på tvister mellan en arbetsgivare och dennes förutvarande arbetstagare, om tvisten grundar sig på deras tidigare anställningsförhållande, allt under förutsättning att det är fråga om en tvist mellan arbetstagare och arbetsgivare i denna deras egenskap. (Jfr prop. 1974:77 s. 138 f.)

Klart är att det är fråga om en arbetstvist om anställningsförhållandet ingår som ett nödvändigt moment i den åberopade grunden för käromålet, såsom är fallet t.ex. då en arbetspresterande part kräver förmåner enligt semesterlagen (1977:480) eller lagen (1982:80) om anställningsskydd (se t.ex. a. prop. s. 140 f. samt Folke Schmidt, Facklig arbetsrätt, 4 uppl. 1997 och där anmärkta rättsfall). För att en tvist skall anses ha sin grund i ett anställningsförhållande och därmed utgöra en arbetstvist kan det dock inte uppställas något generellt krav på att anställningsförhållandet ingår som ett moment i grunden för käromålet; även en tvist som på annat sätt har en klar och för dess bedömning relevant anknytning till ett anställningsförhållande faller under arbetstvistlagens tillämpningsområde.

Konkurrensbegränsningsklausulen kan ses som ett moment i parternas reglering av anställningsförhållandets upphörande. Med det synsättet omfattas tvisten om klausulen av arbetstvistlagen. Det är M.S.C:s inställning. SVEFO har häremot hävdat att klausulen skall ses som ett led i det konsultavtal som ersatte anställningsavtalet. Därav skulle då följa att tvisten faller utanför den nämnda lagen. Frågan är vilket synsätt som skall ges företräde.

Det såsom konsultavtal betecknade kontraktet är - särskilt i betraktande av dess kortvarighet och av att M.S.C. skulle ägna mycket stor del av sin arbetstid åt SVEFO:s verksamhet - möjligen att anse som en fortsättning och avslutning av anställningsavtalet. Parterna synes emellertid vara ense om att den rättsliga relation som regleras i kontraktet skall betraktas som ett uppdrags- och inte ett anställningsförhållande. Vad som förekommit i målet ger inte tillräckligt stöd för en annan bedömning.

Anställningsförhållandet är inte ett nödvändigt moment i grunden för SVEFO:s talan. Frågan är därför om SVEFO:s talan på ett relevant sätt knyter an till anställningsförhållandet.

Att det ytterst är anställningsförhållandet som är orsaken till konsultavtalet och i den meningen kan sägas utgöra en betingelse för konkurrensbegränsningsklausulen är inte tillräcklig anknytning. Det är endast ett faktiskt samband. För att det skall vara en arbetstvist måste finnas en rättslig koppling.

Konkurrensbegränsningsklausulen förändrar parternas rättigheter och skyldigheter enligt anställningsförhållandet. Den påverkar nämligen M.S.C:s rätt att efter anställningsförhållandets upphörande bedriva med SVEFO konkurrerande verksamhet. Det måste anses vara en för arbetstvistlagens tillämplighet relevant anknytning till anställningsförhållandet.

Emellertid inverkar klausulen på motsvarande sätt på de ur konsultavtalet härflytande rättigheterna och skyldigheterna. Det föranleder spörsmålet om en relevant anknytning till anställningsavtalet är en tillräcklig förutsättning för att fråga skall anses vara om en arbetstvist, eller om det dessutom krävs att konkurrensbegränsningen kan anses vara mer knuten till anställningen än till konsultuppdraget. Det senare alternativet måste anses vara mest förenligt med de syften som bär upp arbetstvistlagen.

Vid bedömningen av vilket rättsförhållande som konkurrensbegränsningen har mest anknytning till bör utgångspunkten vara parternas avtal. Därvid märks att klausulens ordalag inte binder den till den ena rättsliga relationen mer än till den andra. Dess placering i det som konsultavtal betecknade kontraktet bör däremot tillmätas den betydelsen, att klausulen in dubio är att anse som en del av konsultavtalet. Endast om konkurrensbegränsningen vid en helhetsbedömning av olika aspekter framstår som närmare knuten till anställningsförhållandet än till uppdragsförhållandet bör därför en arbetstvist anses föreligga.

En konkurrensbegränsning av aktuellt slag är ett lika naturligt inslag i ett uppdragsavtal som i ett anställningsavtal. Det kan således inte sägas att konkurrensbegränsningsklausulen typiskt sett hör hemma mer i det ena kontraktet än i det andra.

En annan aspekt är vad den uppoffring som ligger i konkurrensbegränsningen utgör vederlag för. Frågan blir om SVEFO:s motprestation utgörs av lön och andra förmåner enligt anställningsavtalet eller av ersättningen enligt konsultavtalet. Ur det perspektivet framstår konkurrensbegränsningen som närmast knuten till konsultuppdraget, eftersom det inte är sannolikt att M.S.C. skulle ha underkastat sig begränsningen utan att få något utöver vad hon uppburit och var berättigad till enligt anställningsavtalet.

Syftet med konkurrensbegränsningsklausulen bör också beaktas. Frågan blir om syftet främst får anses vara att skydda SVEFO mot konkurrerande bruk av information som M.S.C. fått redan i sin anställning, eller om skyddssyftet främst skall anses framåtriktat och således ta sikte på sådan information som M.S.C. kunde komma att få till följd av konsultuppdraget. Bestämmande bör, i brist på parternas samstämmighet, vara hur och när M.S.C. kunde antas få informationen om SVEFO:s kunder. Även om det kan förefalla närliggande att anta att M.S.C. fått den väsentliga delen av informationen under den tid anställningen varade, finns i målet inte tillräcklig utredning för ett ställningstagande till frågan. Det bör i detta sammanhang också noteras att SVEFO:s behov av konkurrensskydd framstår som större i det läget att M.S.C. hade den mer fria och kortvariga rollen som uppdragstagare än när hon var anställd. I den meningen framstår konkurrensbegränsningen som mer relaterad till konsultavtalet än anställningsavtalet.

Uppdraget ersatte anställningen. Att klausulen är kopplad till konsultuppdragets upphörande är i det läget naturligt, eftersom M.S.C. först då dels blev utestängd från vidare information från SVEFO, dels fullt ut skulle komma att ägna sig åt sin egen verksamhet. Tidsmässigt har konkurrensbegränsningen således en starkare anknytning till konsultuppdraget än till anställningen.

Vid en sammantagen bedömning blir slutsatsen att utredningen i målet inte ger stöd för att tvisten om konkurrensbegränsningsklausulen skulle vara att slita i en annan ordning än den som gäller för övriga bestämmelser i det såsom konsultavtal betecknade kontraktet. Fråga är alltså inte om en arbetstvist.

Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att tvisten inte är att bedöma som arbetstvist enligt 1 kap. 1 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.

Skiljaktig

Justitieråden Ann-Christine Lindeblad och Per Virdesten var skiljaktiga och anförde:

I M.S.C:s anställningsavtal fanns visserligen inte någon klausul om konkurrensbegränsning. I samband med att hennes anställning avslutades och medan hon fortfarande var anställd i SVEFO intogs emellertid en sådan klausul i ett av de två avtal som då träffades. Det gemensamma syftet med de båda avtalen synes ha varit att reglera de villkor som skulle gälla med anledning av att M.S.C:s anställning skulle upphöra. Avtalen bör därför inte ses isolerade från varandra utan i stället betraktas som en enhet.

Av utredningen får anses framgå att M.S.C:s anställning hos SVEFO var en nödvändig förutsättning för att konsultavtalet med den i avtalet ingående konkurrensklausulen skulle träffas. Enligt SVEFO var M.S.C. en nyckelperson som ledde bolagets rådgivarverksamhet och hade ett stort klientansvar. För SVEFO var det uppenbart att företaget, när M.S.C. meddelade att hon tänkte sluta, stod inför en risk att de kunskaper om affärshemligheter som hon hade tillgång till skulle utnyttjas.

Med hänsyn till det anförda får klausulen om konkurrensbegränsning anses ha en så nära anknytning till M.S.C:s anställning och hennes anställningsavtal att den aktuella tvisten är att betrakta som en tvist rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Talan mot tingsrättens dom skulle således rätteligen ha fullföljts till Arbetsdomstolen. Prövningstillstånd bör därför meddelas i de delar som förklarats vilande, hovrättens dom undanröjas och målet överlämnas till Arbetsdomstolen.

HD:s beslut meddelat: den 10 april 2008.

Mål nr: T 2240-07.

Lagrum: 1 kap. 1 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Rättsfall: NJA 1984 s. 68, NJA 1986 s. 388, NJA 1991 s. 200 och NJA 2001 C 15 samt AD 1982 nr 90, AD 1984 nr 147, AD 1989 nr 66 och AD 2003 nr 113.