NJA 1991 s. 244

Allmän åklagare yrkade vid Sjuhäradsbygdens TR ansvar å R.B., född 1945, för otukt med barn och otukt med avkomling enligt följande gärningsbeskrivning: R.B. har under tiden d 1 maj 1980 - d 1 maj 1983 i familjens dåvarande bostad i Alunda, Uppsala län, vanemässigt haft könsligt umgänge med sin dotter C., född d 22 maj 1969. Brottet har bestått i att dottern mot sin vilja tvingats till samlag, till att onanera åt fadern och till att suga faderns penis. - Brottet är att anse som grovt, enär fadern utnyttjat dotterns beroende ställning bl a genom att, om han inte fick sin vilja igenom, han hotade att ta livet av sig själv och av dottern eller att han skulle sälja dotterns ponnyhäst. Det är vidare att anse som grovt, enär fadern även fått använda fysiskt våld för att kunna till tvinga sig könsligt umgänge med dottern.

Ansvar yrkades även för olaga vapeninnehav.

Till offentlig försvarare för R.B. förordnades advokaten S.W..

R.B. förnekade vad åklagaren lagt honom till last som otuktsbrott.

TR:n meddelade dom d 26 juni 1990. I domskälen anförde TR:n efter redogörelse för vad C.B. och R.B. uppgivit, bl a följande:

C.B. har lämnat sin berättelse inför TR:n med stort allvar och delvis under tårar och det står helt klart att hon upplevt förhöret som mycket pressande. Väl har hennes uppgifter i vissa stycken lämnats först efter tämligen konkreta frågor, men i andra delar har hon berättat mycket spontant. Detta gäller exempelvis uppgifterna om hotet att sälja hästen och om faderns reaktion efter incestprogrammet i TV. Hon har flera gånger svarat nekande på åklagarens frågor angående för R.B. besvärande omständigheter och ofta framhållit dennes goda egenskaper. Hon har således inte gjort intryck av att vilja pådyvla R.B. något som inte ägt rum, och någon som helst anledning för henne till ett sådant förfarande har inte framkommit i målet. Vad R.B. härvidlag uppgivit om en konspiration i syfte att driva honom till självmord kan enligt TR:ns mening lämnas helt utan avseende. Visserligen kan det framstå som egendomligt att C. först efter flera års tid velat göra någon anmälan i saken, men hennes förklaring härtill framstår för TR:n som fullt acceptabel. Slutligen måste i detta sammanhang också beaktas att R.B. vid de båda polisförhören bedömt dotterns uppgifter som fullt trovärdiga.

Med hänsyn främst till nu anförda omständigheter finner TR:n att vad C.B. berättat i alla väsentliga delar får tagas för gott. I målet är således utrett att R.B. från det dottern var 11 år gammal och i två-tre års tid haft en sexuell förbindelse med henne. Denna förbindelse har tagit sig uttryck i dels att han förmått dottern att onanera åt honom och suga på hans manslem dels att han vid en mängd tillfällen under drygt ett års tid fört sin manslem fram och åter över hennes blottade yttre könsorgan för att därigenom få utlösning. Det sistnämnda förfarandet är i rättslig mening att anse som samlag, detta såväl enligt gällande rätt vid den aktuella tidpunkten som efter den lagändring som senare vidtagits (se Beckman m fl, Brottsbalken I, 4 uppl, s 251, och 5 uppl, s 269). Vad R.B. låtit komma sig till last var vid tiden för gärningarnas begående att anse som otukt med barn enligt 6 kap 3 § BrB och - såvitt gäller samlagen - därjämte som otukt med avkomling enligt 6 kap 5 § BrB. Åtalspreskription för sistnämnda brott har - trots den tid som förflutit innan åtalet väcktes - ej inträtt på grund av bestämmelsen i 35 kap 1 § 2 st BrB. - Vidkommande graderingen av brottet otukt med barn finner TR:n utrett, att R.B. utnyttjat dotterns beroende ställning gentemot honom såsom vårdnadshavare samt att han uttalat hotelser av det slag som angivits i ansvarspåståendet. Vidare har han i viss utsträckning fysiskt be tvingat dottern när hon försökt fly från rummet eller knuffa undan honom. Med hänsyn härtill, till flickans ålder och till den långa tid varunder den sexuella förbindelsen pågått är brottet att anse som grovt.

I fråga om påföljden anförde TR:n bl a: Brottsligheten har ett sådant straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan ifrågakomma. För grova fall av otukt med barn stadgades ett minimistraff om fängelse två år. Enligt huvudregeln i 26 kap 2 § 4 st BrB får, när fängelse används som gemensamt straff för flera brott, det svåraste av de lägsta straffen ej underskridas. Med hänsyn till R.B:s psykiska abnormitet och hans hjärtsjukdom samt till den långa tid, som förflutit sedan den huvudsakliga brottsligheten ägde rum, finner TR:n dock särskilda skäl föreligga att med stöd av 29 kap 5 § 2 st BrB underskrida ovan angivet straffminimum.

I dom d 26 juni 1990 dömde TR:n R.B. jämlikt 6 kap 3 § 2 st och 5 § BrB, i lagrummens lydelse före d 1 juli 1984, för otukt med barn och otukt med avkomling

samt jämlikt 37 § 1 st 1 vapenlagen för olaga vapeninnehav

till fängelse 1 år 6 mån.

R.B. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av åtalet för otukt med barn och otukt med avkomling.

Åklagaren anslutningsvädjade och yrkade straffskärpning.

I skrift till HovR:n d 16 jan 1991 hemställde R.B. om byte av offentlig försvarare och begärde att advokaten P.H. skulle förordnas i stället för S.W.. Som grund för sin framställning anförde R.B., att han totalt saknade förtroende för sin offentlige försvarare, samt gjorde gällande att försvararen inför målet vid TR:n nonchalerade att åberopa muntlig bevisning m m som styrkte R.B:s oskuld, trots att denne angivit viss bevisning, och att försvararen även i övrigt totalt saknat eget engagemang i målet.

S.W. anförde i yttrande: Om R.B. vill tolka mina påståenden på så sätt att han härigenom skulle ha totalt förlorat förtroende för mig är varje vidare samarbete utsiktslöst. Jag har därför i sig intet att erinra mot att R.B. byter försvarare.

HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg, hovrättsrådet Helin, referent, och adj led Kullander) yttrade i beslut d 24 jan 1991: R.B. har som skäl för byte av försvarare åberopat att han saknar förtroende för S.W..

Vad R.B. har anfört utgör inte tillräckligt skäl att byta försvarare.

HovR:n avslår R.B:s begäran om byte av försvarare.

R.B. anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n gjorda framställning om byte av offentlig försvarare.

S.W. avgav yttrande.

Betänkande

HD (JustR:n Vängby, Rydin, referent, Magnusson, Lind och Lars A Beckman) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.