NJA 1991 s. 28

Domslut

Vattenöverdomstolens avgörande. Vattenöverdomstolen fastställde vattendomstolens beslut i vad kammarkollegiets yrkande om kostnadsersättning lämnats utan bifall.

Kammarkollegiet anförde besvär och yrkade att HD skulle bifalla kollegiets yrkanden om ersättning för rättegångskostnader vid vattendomstolen.

och i vattenöverdomstolen.

Vattenfall bestred ändring.

Kammarkollegiet yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Abdon, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 13 kap 25 § 1 st vattenlagen (1983:291) är kammarkollegiet behörigt att föra talan som part i ansökningsmål för att tillvarata allmänna intressen.

Bestämmelserna i 18 kap RB är tillämpliga i vattenmål i den mån en fråga inte har reglerats särskilt i vattenlagen (se 13 kap 2 § denna lag). I fråga om ansvaret för kostnader vid vattendomstol gäller enligt 20 kap 1 § 1 st första meningen vattenlagen att sökanden i ansökningsmål, utom sådana som anges i 2 st, skall svara för motparternas kostnader. Bestämmelsen innehåller inte något undantag som skulle innebära att detta ansvar för kostnader är begränsat med avseende på kammarkollegiet. Av förarbetena till vattenlagen framgår inte heller att något sådant undantag har avsetts gälla. På grund härav skall - oberoende av vad som har ansetts gälla enligt gamla vattenlagen (1918:523) - den nu aktuella bestämmelsen tolkas i överensstämmelse med sin ordalydelse så att kammarkollegiet är berättigat till ersättning för arbete vid vattendomstolen. Om storleken av det fordrade beloppet råder inte någon tvist.

Frågan om ersättning till kammarkollegiet för arbete i målet i vattenöverdomstolen och HD behandlas inte i vattenlagen eller dess förarbeten. Kollegiet är, med tillämpning av 18 kap RB, som vinnande part berättigat till ersättning för arbete. Statens vattenfallsverk har förklarat sig inte ha någon anmärkning mot de fordrade beloppen i sig.

HD:s avgörande. Med ändring av - - - se HD:s beslut - - - HD:s beslut tills betalning sker.

Domskäl

Skäl. Enligt 20 kap 1 § 1 st vattenlagen (1983:291) skall sökanden i ett ansökningsmål av förevarande slag svara för sina egna och motparternas kostnader vid vattendomstolen. Av 13 kap 25 § 1 st samma lag framgår att kammarkollegiet har ställning av motpart, om kollegiet med anledning av en sådan ansökan för talan i målet för att ta tillvara allmänna intressen. Kollegiet har alltså, oavsett utgången i vattendomstolen, rätt till ersättning av sökanden för sina kostnader i rättegången vid denna domstol. En förutsättning är dock givetvis att kostnaderna är ersättningsgilla.

Frågan om vilka kostnader som är ersättningsgilla regleras i 18 kap 8 § RB (se 13 kap 2 § vattenlagen). Enligt denna paragraf skall ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen har varit påkallad för att ta tillvara partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens arbete och tidspillan i anledning av rättegången. I förarbetena (SOU 1938:44 s 238) sägs att härmed avses endast arbete och tidsspillan som direkt har påkallats av rättegångens förberedande och utförande men inte arbete eller tidsspillan som i övrigt har förorsakats av mellanhavandet med motparten. Samtidigt tilläggs att det för att ersättning skall utgå för arbete inte fordras att detta har utförts av parten själv, utan arbetet kan ha verkställts av hans personal eller av annan för partens räkning.

Spörsmålet är nu om arbete som i vattenmål utförs av kammarkollegiets egna tjänstemän kan anses som ersättningsgill rättegångskostnad. Skälet häremot skulle vara att kollegiet har haft att utföra detta arbete alldeles oavsett processen. Kollegiets skyldighet att föra talan i vattenmål är visserligen ett naturligt led i kollegiets allmänna uppgifter. I ett sådant mål måste emellertid visst arbete utföras av kollegiet som en direkt följd av rättegången. Det saknas anledning anta att det belopp som kollegiet i förevarande mål yrkat vid vattendomstolen avser annat än sådan särskild av själva rättegången föranledd kostnad. På grund härav och då detta belopp har lämnats utan erinran skall kollegiets yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid vattendomstolen bifallas.

Vid denna utgång är kammarkollegiet enligt 18 kap 1 och 15 §§ RB berättigat till ersättning för sina kostnader i vattenöverdomstolen och i HD.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av vattenöverdomstolens beslut i fråga om kammarkollegiets rättegångskostnader förpliktar HD statens vattenfallsverk att till kollegiet utge ersättning för rättegångskostnader dels vid vattendomstolen med 1 000 kr, avseende arbete, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 15 sept 1987 tills betalning sker,

dels i vattenöverdomstolen med 1 000 kr, avseende arbete, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 18 nov 1988 tills betalning sker.

Statens vattenfallsverk förpliktas ersätta kammarkollegiet för rättegångskostnader i HD med 1 000 kr, avseende arbete, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för HD:s beslut tills betalning sker.

JustR Nilsson tillade: Den äldre vattenlagen från år 1918 innehöll en reglering av rättegångskostnaderna i vattenmål som i huvudsak motsvarar den som gäller i dag. I 11 kap 65 § 1 st i denna lag föreskrevs att sökanden skulle, även om hans talan bifölls, åläggas att gottgöra motpart sådana kostnader i målet som prövades ha varit nödiga för att ta tillvara dennes rätt. Bestämmelsen om "nödiga kostnader" torde vid lagens tillkomst ha haft samma innebörd som regeln i äldre rättegångsbalken om att part som förlorat målet skulle ersätta sin motpart allt som "han trängd varit där å kosta". enligt vad som antagits i doktrinen innebar den regeln att den förlorande parten skulle ersätta "nödig rättegångskostnad". Med detta uttryck avsågs utgifter och tidsspillan, medan det ansågs tveksamt om ersättning kunde tillerkännas den vinnande parten för personligt arbete (besvär eller möda) som han hade använt på processens utförande (se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt II, 1927-1930, s 1572 ff).

När den nuvarande rättegångsbalken trädde i kraft år 1948 klarlades i 18 kap 8 § att en parts rätt till ersättning för rättegångskostnader avser även kostnad för partens eget arbete i anledning av rättegången. Det kan inte antas att bestämmelsen i 11 kap 65 § 1 st i 1918 års vattenlag om skyldighet för sökanden i ett vattenmål att ersätta motpartens nödiga kostnader därefter haft någon annan innebörd. I vart fall fr o m denna tidpunkt torde alltså kammarkollegiet i ett vattenmål ha varit berättigat till ersättning inte bara för kostnader som varit skäligen påkallade för att ta tillvara det allmännas rätt (se NJA 1957 s 431) utan också för kollegiets arbete och tidsspillan som direkt påkallats av rättegångens förberedande och utförande.

I samband med att 1918 års vattenlag ändrades år 1952 i syfte bl a att främja en grundlig förberedelse av större vattenkraft- och vattenregleringsföretag gjorde departementschefen vissa uttalanden om sökandens skyldighet att ersätta kostnader som uppkommer för myndigheter och andra organ vid underhandlingar och åtgärder i övrigt på förberedelsestadiet. Efter att ha framhållit, att någon särskild reglering utöver stadgandet i 11 kap 65 § VL inte torde vara behövlig, fortsatte departementschefen (se prop 1952:52 s 95 f): "Kammarkollegiets verksamhet för bevakande av allmänna intressen i vattenmål torde anses vara av sådan art, att kostnaden därför i princip bör stanna å det allmänna. Detsamma torde böra gälla kostnaden för länsstyrelsens befattning med förevarande frågor på förberedelsestadiet. Sådana nödiga kostnader som i samband med förberedelsen uppkomma för flottningsförening, kommunal myndighet osv torde däremot ofta kunna anses vara av den karaktär, att de böra behandlas såsom rättegångskostnad. Det tillkommer alltså vattendomstolen att i ansökningsmålet pröva i vad mån kostnad för förberedande åtgärd är att hänföra till nödig rättegångskostnad och som sådan av beskaffenhet att böra gäldas av sökanden."

Innebörden av det återgivna uttalandet om kostnaden för kammarkollegiets verksamhet för att bevaka allmänna intressen i vattenmål är inte helt klar. Med hänsyn till det sammanhang i vilket uttalandet har gjorts torde det emellertid syfta enbart på kollegiets kostnader på förberedelsestadiet.

Tanken bakom detta uttalande är uppenbarligen att kammarkollegiet under alla förhållanden åsamkas dessa kostnader vid fullgörandet av sin uppgift att bevaka allmänna intressen i samband med ett vattenföretag. Kostnaderna påkallas alltså inte direkt av den efterföljande rättegången och är därmed inte ersättningsgilla (jfr beträffande ett annat rättsområde prop 1974:77 s 125 f).

En hittills obesvarad fråga är om man bör se saken på ett annat sätt när det gäller ersättning för arbete som kammarkollegiet har haft vid utförande av talan i rättegången vid vattendomstolen. Avgörande för denna fråga är inte om kollegiets talan har utförts av dess egna tjänstemän eller ej utan om kollegiet skulle förorsakats samma arbete även om rättegången inte hade ägt rum. I det senare fallet kan kollegiets arbete inte anses direkt ha påkallats av rättegångens utförande.