NJA 2009 s. 441

Fråga om ersättning för rättegångskostnad avseende arbete som utförts av parts anställde jurist.

Bilstugan i Malmö AB (Bilstugan) ansökte den 13 februari 2004 om stämning mot If Skadeförsäkring AB (If). Den 25 november 2005 meddelade Malmö tingsrätt mellandom i målet. I domen fastställde tingsrätten att Bilstugans eventuella fordran på If till följd av en brand den 23 september 1999 var preskriberad. Bilstugan överklagade domen till Hovrätten över Skåne och Blekinge som fastställde tingsrättens domslut samt erinrade om att tingsrätten hade att besluta om rättegångskostnadernas fördelning i hovrätten. Den 7 december 2006 beslutade HD att inte meddela prövningstillstånd. Den 11 december 2006 återkallade Bilstugan sin talan.

Malmö tingsrätt

If yrkade sedan i tingsrätten ersättning för rättegångskostnad med 169 618 kr, varav 149 400 kr avsåg arbete, 10 800 kr tidsspillan och 9 418 kr utlägg, samtliga belopp angivna exklusive moms.

Bilstugan motsatte sig betalningsansvar för If:s ersättningsyrkande och anförde i huvudsak att If i målet företrätts av en hos försäkringsbolaget anställd jurist. Eftersom ombudet var anställt hos If hade det enligt Bilstugan inte uppkommit någon ersättningsgill kostnad i RB:s mening.

If vidhöll sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnad.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Lennart Strinäs) anförde i beslut den 2 februari 2007:

Skäl

Bilstugan har återkallat sin talan. Enligt 18 kap. 5 § 2 st. RB skall part som återkallar talan ersätta motpartens rättegångskostnad, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt. Enligt 18 kap. 8 § samma lag skall ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för att tillvarata partens rätt. Ersättning skall även utgå för parts arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Bedömningen av rätten till ersättning skall inte påverkas av om part själv fört sin talan eller om part uppträtt genom ombud (se Welamson, SvJT 1969 s. 942). I de fall att part inte uppträder genom ombud fordras det inte att arbetet skall ha utförts av parten själv, utan arbetet kan ha utförts av partens personal eller av annan för partens räkning (se NJA 1991 s. 28). Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall If tillerkännas ersättning för rättegångskostnad.

Det av If yrkade beloppet är med hänsyn till målets omfattning skäligt.

Beslut

Målet avskrivs.

Bilstugan i Malmö AB skall ersätta If Skadeförsäkringar AB för rätttegångskostnader med 169 618 kr, varav 149 400 kr avser arbete, 10 800 kr tidsspillan och 9 418 kr utlägg (samtliga belopp angivna exklusive moms), jämte ränta enligt 6 § räntelagen på hela beloppet från den 2 februari 2007 till dess betalning sker.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Bilstugan överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle sätta ned det belopp som Bilstugan hade att ersätta If med för dess rättegångskostnader till 50 859 kr.

If bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Staffan Anderberg, referent, och Roger Bergforsen samt adjungerade ledamoten, kammaråklagaren Håkan Nebelius) fastställde i beslut den 29 augusti 2007 tingsrättens beslut.

Högsta domstolen

Bilstugan överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle sätta ned det belopp som bolaget skall förpliktas att ersätta If med till 50 859 kr.

If bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Sara Rosén, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Domskäl

Skäl

Enligt 18 kap. 8 § RB skall ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall enligt samma lagrum också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. En förutsättning för sådan ersättning är att det rör sig om arbete eller tidsspillan som direkt påkallats av rättegångens förberedande och utförande. För att ersättning skall utgå för arbete krävs inte att detta har utförts av parten själv. Det kan ha verkställts av hans eller hennes personal eller av annan för partens räkning. (Se SOU 1938:44 s. 238 och NJA 1991 s. 28.)

Kostnaden för det arbete som har utförts av If:s anställde jurist är således i princip en ersättningsgill rättegångskostnad. Frågan i målet gäller den yrkade timkostnadens storlek. If har yrkat ersättning med 1 800 kr per timme och har anfört att det utgör en skälig ersättning. Bilstugan har bestritt att utge mer än vad som motsvarar If:s verkliga kostnad, vilken av Bilstugan har uppskattats till ungefär 470 kr per timme.

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden. Den allmänna utgångspunkten är således att det är den verkliga kostnaden som skall ersättas. If har inte presenterat någon utredning om beräkningen av timkostnaden och har anfört att en sådan beräkning skulle vara förenad med svårigheter att åstadkomma. Bilstugan har presenterat en beräkning av en uppskattad kostnad.

Enligt 18 kap. 14 § första stycket RB skall en part som vill ha ersättning för rättegångskostnad framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas och därvid uppge vari kostnaden består. Detta sker i allmänhet genom att en specificerad kostnadsräkning inges till domstolen. För fall där part i tvistemål har rättshjälp finns särskilt föreskrivet vad rättshjälpsbiträdets kostnadsräkning skall innehålla (20 § rättshjälpsförordningen [1997:404]). I fall där part inte har rättshjälp krävs det däremot inte att ombudet i detalj redovisar det arbete som utförts, den tid som nedlagts eller vilka åtgärder som utförts (se Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl. 2006, s. 327, och NJA 1997 s. 854). På motsvarande sätt kan det i allmänhet inte heller krävas att part, för att få ersättning för sina rättegångskostnader, presenterar utredning i detalj om de faktiska kostnader som denne har fått vidkännas. Att uppställa ett sådant krav på utredning skulle kunna tynga processen på ett icke önskvärt sätt. If:s kostnadsräkning får därför godtas. I en situation som den förevarande, där utredning om de faktiska kostnaderna inte föreligger, skall ersättningen i stället bestämmas efter en bedömning av vad som är skäligt.

En part har inte någon skyldighet att i det mål till vilket kostnaderna hänför sig visa att den yrkade ersättningen är skälig eller de omständigheter som är avgörande för skäligheten (jfr prop. 1981/82:28 s. 29 och 34, JuU 1981/82:19 s. 18, och NJA 2006 s. 367). Enligt 18 kap. 14 § andra stycket RB skall nämligen rätten självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna om ersättning för rättegångskostnader. Frågan om rättegångskostnaderna är dock underkastad parternas förfoganderätt i så måtto att rätten får döma ut kostnadsersättning endast på yrkande av part och inte högre belopp än som yrkats eller mindre än part medgett. Parterna tillhandahåller således den beloppsmässiga ramen för rättens prövning. (Se prop. 1986/87:89 s. 121 f.)

Vid bedömningen av vad som utgör skälig ersättning för arbete som utförts av parts anställde jurist är det naturligt att söka ledning i vad som gäller vid prövning av ersättning till ett externt ombud (jfr Welamson i SvJT 1969 s. 942). Ersättning till ombud skall bestämmas bl.a. med hänsyn till målets beskaffenhet och omfattning samt till den omsorg och skicklighet med vilken uppdraget har utförts (se NJA 1997 s. 854). Sådan ersättning skall således inte - såsom är fallet med ersättning till rättshjälpsbiträde - i första hand bestämmas efter nedlagd tid. I förevarande fall är dock omfattningen av arbete och tidsspillan ostridig, varför prövningen kan inskränka sig till att avse skäligheten av den yrkade ersättningen per timme.

Ramen för prövningen av vilken timkostnad som är skälig bestäms i förevarande fall av det yrkade beloppet om 1 800 kr och det medgivna beloppet om ungefär 470 kr. Målet har inte varit av omfattande eller komplicerad art utan av relativt ordinär karaktär. Skäligheten av den yrkade timkostnaden kan dock inte ifrågasättas. Om antalet timmar arbete och tidsspillan samt ersättning för utlägg råder inte tvist.

De av If yrkade rättegångskostnaderna får således anses vara skäligen påkallade för tillvaratagande av If:s rätt. Bilstugans överklagande skall därför lämnas utan bifall.

- - -.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar överklagandet utan bifall.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Ann-Christine Lindeblad, Per Virdesten, referent, och Lena Moore) meddelade den 29 juni 2009 följande beslut:

Skäl

Sedan Bilstugan väckt talan mot If och Bilstugans eventuella fordran på If i en mellandom befunnits preskriberad återkallade Bilstugan sin talan i tingsrätten. If yrkade ersättning för rättegångskostnad med 169 618 kr. Av detta belopp avsåg 149 400 kr arbete (83 timmar à 1 800 kr), 10 800 kr tidsspillan (6 timmar à 1 800 kr) och 9 418 kr utlägg. Tingsrätten skrev av målet och tillerkände If begärd ersättning. Bilstugan yrkade i hovrätten att rättegångskostnaderna till If skulle sättas ned till 50 859 kr. Hovrätten har i det överklagade beslutet fastställt tingsrättens beslut.

Arbetet med If:s talan i tingsrätten utfördes av en av If:s egna anställda jurister och frågan i målet är hur ersättningen för detta arbete skall bestämmas. If anser sig ha rätt till skäligt ombudsarvode medan Bilstugan gör gällande att If endast kan få ersättning för sina faktiska kostnader.

Bilstugan har vitsordat de av If angivna uppgifterna såvitt avser tidsåtgången för arbete och tidsspillan. Det av Bilstugan medgivna beloppet har beräknats med utgångspunkt i Juseks lönestatistik 2006 för en jurist med arbete inom den privata sektorn i Stockholm men inte på advokatbyrå, jämte kostnaden för arbetsgivaravgifter och lönebikostnader. Dessa uppgifter medför enligt Bilstugan att månadskostnaden för If:s jurist kan beräknas till 75 349 kr vilket motsvarar ungefär 470 kr per arbetad timme.

Vid bestämmande av ersättning för rättegångskostnad gäller som en allmän utgångspunkt att det är den verkliga kostnaden som skall ersättas (se bl.a. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 212). Det torde emellertid i många fall vara förenat med mycket stora svårigheter att i ett enskilt mål någorlunda exakt fastställa den verkliga kostnaden för en part som använt egen anställd personal för arbetet med processen. Åtminstone när det som här gäller ett företag med egna anställda jurister för vilka processföring får förutsättas vara en av huvuduppgifterna skulle det inte innebära ett rättvist resultat att enbart utgå från företagets lönekostnader för den jurist som fört talan i målet. Lokal- och kontorskostnader liksom kostnader för olika administrativa funktioner och för utbildning tillhör sådana kostnader som i dessa fall måste kunna beaktas. För att slå ut sådana kostnader på ett enskilt mål skulle parten tvingas till att göra omfattande och mer eller mindre osäkra bedömningar och beräkningar, som skulle tynga rättegången.

För fall då utredning om de verkliga kostnaderna inte föreligger skulle ett alternativ kunna vara att utgå från den timkostnadsnorm som regeringen enligt 27 § första stycket rättshjälpslagen (1996:1619) fastställer som utgångspunkt för beräkning av ersättning till bl.a. rättshjälpsbiträden. Denna norm har dock ett helt annat syfte (jfr t.ex. NJA 1993 s. 114). Närmare till hands får anses ligga att utgå från vad en måttlig kostnad för ett externt ombud skulle ha uppgått till (jfr Welamson i SvJT 1969 s. 942). Detta innebär att ett sådant belopp i här aktuella fall får presumeras motsvara den verkliga kostnaden och att ersättning skall utgå med detta belopp om det bedöms skäligt.

Det sagda innebär att i en situation som den förevarande, där utredning om de verkliga kostnaderna inte föreligger, ersättningen skall bestämmas med utgångspunkt i vad en måttlig kostnad för ett externt ombud skulle ha utgjort. Det saknas med denna utgångspunkt anledning att ifrågasätta den av If yrkade timkostnaden. Om antalet timmar för arbete och tidsspillan samt ersättning för utlägg råder inte tvist. De av If yrkade rättegångskostnaderna får således anses vara skäligen påkallade för tillvaratagande av If:s rätt. Bilstugans överklagande skall därför lämnas utan bifall.

- - -.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar överklagandet utan bifall.

Skiljaktig

Justitierådet Dag Victor var skiljaktig och anförde:

Av 18 kap. 8 § RB framgår att skyldigheten enligt 1 § samma kapitel för den part som tappar ett mål att ersätta motparten för dennes rättegångskostnad avser de faktiska kostnaderna i sin helhet med den begränsningen att kostnaderna skall ha varit skäligen påkallade för att ta tillvara partens rätt. I allmänhet är det kostnaden för ombud som dominerar rättegångskostnadsanspråken. I de fall då parten processat med hjälp av ett fristående ombud bereder bedömningen av den faktiska kostnaden regelmässigt inte några särskilda problem. Den uppgår till det arvode som ombudet debiterat parten. Däremot är det inte ovanligt att invändningar riktas mot skäligheten av detta arvode. Invändningarna kan avse såväl omfattningen av det arbete som ombudet utfört som nivån på den ersättning som han begärt för detta.

I det nu aktuella målet har If inte haft några särskilda kostnader för ombudsarvode eftersom det ombud som utfört bolagets talan varit en i bolaget anställd jurist som inte erhållit någon särskild ersättning för sitt arbete i målet. Klart är emellertid att If har rätt till ersättning för den faktiska kostnad som ombudets arbete inneburit. If har begärt ersättning med utgångspunkt från hur många timmars arbete som lagts ned på målet och en uppgiven timkostnad om 1 800 kr.

Bilstugan har vitsordat den angivna tidsåtgången men mot ersättningsanspråket invänt att If:s timkostnad är lägre än den som If uppgivit. Bilstugan har med utgångspunkt från ett för ombudet antaget löneläge vitsordat en timkostnad om cirka 470 kr.

Frågan i målet är enligt vilka principer frågan om storleken på de faktiska rättegångskostnaderna skall bedömas i ett fall som det aktuella och inte om den av If begärda ersättningen från en eller annan utgångspunkt skulle kunna bedömas vara skälig i sig.

Av 18 kap. 14 § RB framgår att den som vill ha ersättning för rättegångskostnader skall uppge vad kostnaden består i. If har i målet inte lämnat några andra uppgifter som ger möjlighet att bedöma den faktiska kostnaden än omfattningen av arbete och tidsspillan. If har motiverat detta med att det skulle föra för långt om If i varje mål skulle behöva göra en beräkning av de faktiska kostnaderna och att en sådan torde vara svår - om inte omöjlig - att göra. If har i sammanhanget pekat på andra kostnader än lönekostnader - som för lokal, datatjänster och administration m.m. - som måste beaktas vid en bedömning av de faktiska kostnaderna.

I likhet med majoriteten är jag av den uppfattningen att åtminstone när det som här gäller ett företag med egna anställda jurister för vilka processföring får förutsättas vara en av huvuduppgifterna så måste ersättningen för rättegångskostnader beräknas med beaktande av även andra kostnader än de rena lönekostnaderna för ombudet. Detta utesluter dock inte att lönekostnaden normalt torde vara den för bedömningen naturliga utgångspunkten och också dominerande faktorn. Att det inte finns något självfallet svar på i vilken utsträckning andra kostnader bör ses som faktiska kostnader i ett mål utgör inte skäl för att överge den principiella utgångspunkten att ersättningsrätten är begränsad till den faktiska kostnaden även om tilllämpningen måste ske med användning av förhållandevis grova schabloner.

En enligt min mening naturlig utgångspunkt för bedömningen är den timkostnadsnorm som bl.a. i allmänhet tillämpas när det gäller ersättning till rättshjälpsbiträde enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Timkostnadsnormen, som för närvarande uppgår till 1 104 kr, är avsedd att motsvara en genomsnittlig kostnad per timme för advokatverksamhet (jfr t.ex. Renfors & Sverne Arvill, Rättshjälpslagen, 2 uppl. 2006, s. 146). Normen är beräknad utifrån ett antagande om andelen debiterbar tid i verksamheten och med beaktande av lönekostnader och lönebikostnader för jurister och för biträden samt lokalkostnader och övriga kostnader som kostnadskomponenter (se t.ex. DV-RAPPORT 2006:1, Uppföljning av metoden för beräkning av timkostnadsnormen, för en närmare redovisning av de olika komponenternas relativa vikt, antagna lönenivåer och andra för beräkningen relevanta faktorer).

Uppenbart är att det kan finnas olika omständigheter, och då främst lönesättningen för de jurister inom ett företag som uppträder som ombud för företaget, som kan göra att det finns skäl att räkna med en högre timkostnad än enligt timkostnadsnormen. Eftersom If inte har lämnat några uppgifter till ledning för beräkningen av den faktiska timkostnaden kan denna, mot Bilstugans bestridande, enligt min mening inte antas uppgå till ett högre belopp än som motsvarar timkostnadsnormen. Ersättningen för If:s rättegångskostnader bör därför bestämmas i överensstämmelse härmed. - - -.

HD:s beslut meddelat: den 29 juni 2009.

Mål nr: Ö 3573-07.

Lagrum: 18 kap. 8 § RB.

Rättsfall: NJA 1991 s. 28 och NJA 1993 s. 114.