NJA 1991 s. 359
Val av påföljd för återfall i grovt trafiknykterhetsbrott.
Södertälje TR
Allmän åklagare yrkade vid Södertälje TR ansvar å finländske medborgaren V-P.H., född 1943, enligt följande påståenden: V-P.H. har gjort sig skyldig till
- rattonykterhet och olovlig körning (grov) genom att d 20 april 1989 omkring kl 21 framföra personbilen (bil registrerings nr, uteslutet här) på bl a Bragevägen i Södertälje, trots att han under eller efter körningen haft en alkoholkoncentration i blodet överstigande 0,5 men ej 1,5 promille (1,49 promille), varvid han dessutom framförde fordonet, trots att hans körkort var återkallat
- rattfylleri och olovlig körning (grov) genom att d 14 okt 1989 omkring kl 17.45 framföra personbilen (bil registrerings nr, uteslutet här) på Strängnäsvägen-Tegelbruksvägen i Södertälje, trots att han varit så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han inte kunnat föra fordonet på ett betryggande sätt, varvid han under eller efter färden haft en alkoholkoncentration i blodet överstigande 1,5 promille (2,3 promille) och dessutom fört fordonet, trots att hans körkort vid körningstillfället var återkallat
- olovlig körning (grov) genom att d 6 nov 1989 framföra personbilen (bil registrerings nr, uteslutet här) på Strängnäsvägen i Södertälje, trots att han saknar körkort, och enär V-P.H:s körkort vid körningstillfället var återkallat är det aktuella brottet att anse som grovt.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Pettersson) anförde i dom d 1 febr 1990:
Domskäl. V-P.H. har erkänt vad han åtalats för. Hans erkännanden vinner stöd av den övriga utredningen, vad avser rattonykterhetsbrotten främst de åberopade analysbevisen. Åtalen är därmed styrkta.
Med hänsyn till arten av de brott V-P.H. övertygats om i målet bör annan påföljd än fängelse inte komma i fråga, detta särskilt som han tidigare vid flera tillfällen dömts för likartad brottslighet. - - -
Domslut
Domslut. TR:n dömde V-P.H. jämlikt 3 § 1 st 2 trafikbrottslagen (1951:699) för olovlig körning samt jämlikt 4 § 1 och 2 mom samma lag för rattfylleri och rattonykterhet till fängelse tre månader.
Nämndemannen Jansson var skiljaktig i fråga om valet av påföljd och uppgav: Jag anser att V-P.H:s initiativ till att komma ifrån sitt alkoholmissbruk utgör tillräckliga skäl för att inte döma honom till normalpåföljden fängelse. Enligt min bedömning bör han erhålla skyddstillsyn. I övrigt är jag ense med majoriteten.
Svea HovR
V-P.H. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ändra påföljden till annat än fängelse.
Åklagaren bestred ändring.
I en d 2 maj 1990 dagtecknad, till HovR:n ingiven personundersökning upplystes att V-P.H. i okt 1989 inlett behandling för sina alkoholproblem enligt den s k Minnesotamodellen och att han, såvitt framkommit, levde helnykter alltsedan hösten 1989. Personundersökaren föreslog att påföljden skulle ändras till skyddstillsyn, i vilket förslag skyddskonsulenten instämde med tillägg att dessutom borde föreskrivas att V-P.H. under övervakningstiden skulle underkasta sig den alkoholavvänjande behandling som skyddskonsulenten i samråd med läkare kunde komma att föreskriva.
HovR:n (hovrättsråden Sjögren och Sundström, referent, samt nämndemannen Lindahl) anförde i dom d 13 sept 1990:
Domskäl
HovR:ns domskäl. I enlighet med TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skall V-P.H. dömas för olovlig körning, grovt brott i tre fall, rattonykterhet och rattfylleri.
Enligt de nya riktlinjerna för påföljdsbestämningen i rattfyllerimål finns visserligen numera ökat utrymme för att välja annan påföljd än fängelse i sådana mål. Med hänsyn till att det i målet gäller två fall av trafikonykterhet och till att V-P.H. tidigare dömts för rattfylleri finns emellertid trots det som kommit fram om V-P.H:s person och personliga förhållanden och den vård som pågår - inte tillräckliga skäl att för V-P.H. välja annan påföljd än fängelse. Vid det förhållandet och då fängelsestraffet är väl avvägt skall TR:ns dom stå fast.
HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
T f hovrättsassessorn Walberg och nämndemannen Larsson var skiljaktiga och anförde: Vi anser att vad som framkommit om V-P.H:s nuvarande personliga förhållanden, särskilt den alkoholvårdande behandling han genomgått och genomgår och som uppenbarligen gett resultat, motiverar annan påföljd än fängelse, trots att det rör sig om återfall i trafiknykterhetsbrott. Vi bestämmer därför påföljden till skyddstillsyn med föreskrifter att följa behandling mot alkoholmissbruk jämte böter.
HD
V-P.H. (offentlig försvarare advokaten K.K.) sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn.
Riksåklagaren bestred ändring.
Riksåklagaren anförde i sitt genmäle bl a: När det gäller påföljden utgör i varje fall V-P.H:s kvalificerade återfall i trafiknykterhetsbrott ett mycket starkt skäl att, även enligt den nya lagstiftningen, döma till fängelse. I propositionen s 40 f uttalas att det torde stå klart att återfall i grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Enligt min mening skulle en tillämpning av den nu gällande lagstiftningen i sig således inte ha medfört en annan påföljd än fängelse. V-P.H. skall därför dömas enligt trafikbrottslagen i dess lydelse vid tiden för brotten.
Återfall i brott utgör också enligt de allmänna bestämmelserna om påföljdsval (30 kap 4 § 2 st BrB) ett skäl för fängelse. I prop 1987/88:120 s 101 anges att av betydelse för bedömningen är bl a att den ifrågavarande brottsligheten varit likartad. Även enligt normala principer för påföljdsval talar således starka skäl för en fängelsepåföljd.
Vid påföljdsvalet måste emellertid när det gäller V-P.H. även beaktas bestämmelsen i 30 kap 9 § BrB om särskilda skäl för att döma till skyddstillsyn. Av utredningen i HovR:n framgår att V-P.H. efter eget initiativ har kontakt med företagssköterskan på arbetsplatsen med viss medicinering och att han i slutet av 1989 genomgått en öppenvårdsbehandling för alkoholberoende vid Hälsogruppen AB. I en personundersökning från maj 1990 har V-P.H. uppgett sig ha levt helnykter sedan hösten 1989.
Vad som sålunda sammantaget framkommit beträffande V-P.H. ger anledning att pröva om 30 kap 9 § 2 st BrB, punkterna 1 och 2 (jfr prop 1987/88:120 s 106 f) skall tillämpas. Min inställning är dock att återfallssituationen är så allvarlig att påföljden skall bestämmas till fängelse. Jag finner fängelsestraffets längd väl avvägd och bestrider därför ändring.
I HD ingavs en kompletterande personundersökning, dagtecknad d 7 mars 1991, i vilken såväl personundersökaren som frivårdschefen uttalade den uppfattningen att påföljden borde vara skyddstillsyn med föreskrift för V-P.H. att underkasta sig den behandling som vederbörlig myndighet fann lämplig.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).
HD (JustR:n Rydin, Magnusson, Lind, Lars Å Beckman och Munck, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har V-P.H. gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Efter det att dessa begicks har genom ändringar i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott införts en ny lagstiftning angående trafiknykterhetsbrott som trätt i kraft d 1 juli 1990. För de trafiknykterhetsbrott som V-P.H. har gjort sig skyldig till skall han emellertid, som HovR:n funnit, dömas med tillämpning av 4 § trafikbrottslagen i dess före d 1 juli 1990 gällande lydelse.
Vad som i målet ligger V-P.H. till last är alltså ett fall av rattfylleri och ett fall av rattonykterhet enligt den tidigare lagstiftningens terminologi, båda brotten förövade i kombination med olovlig körning, samt ytterligare ett fall av olovlig körning. De olovliga körningarna är att bedöma som grova brott.
V-P.H. har tidigare dömts för brott, främst förmögenhets- och trafiknykterhetsbrott. För rattfylleri och olovlig körning dömdes han senast till fängelse dels i juni, dels i okt 1987. Från dessa fängelsestraff, vilka verkställdes gemensamt med annat straff, frigavs han villkorligt i febr 1988.
I tidigare rättspraxis har rattfylleri hänförts till brott vilkas art normalt ansetts kräva fängelse som påföljd. I uttalanden under förarbetena till den nya lagstiftningen har getts uttryck för ett synsätt, som lämnar större utrymme för ej frihetsberövande påföljder än tidigare och som enligt vad HD förut har slagit fast (se bl a NJA 1990 s 772 och 796) bör tjäna till ledning även när det gäller val av påföljd för trafiknykterhetsbrott begångna före d 1 juli 1990. De uttalanden som det här är fråga om (främst prop 1989/90:2 s 40 ff) är dock inriktade på förstagångslagföringar; återfall i grovt rattfylleri har angetts vara en omständighet som medför att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten (a prop s 40 och JuU 1989/90:2 s 24).
Vid val av påföljd för ett återfall i den allvarligaste formen av trafiknykterhetsbrott - tidigare rattfylleri och enligt nuvarande terminologi grovt rattfylleri - får med hänsyn till det anförda förutvarande praxis anses vara vägledande även i fortsättningen. I enlighet med allmänna principer om inverkan av återfall vid bestämmande av påföljd (se bl a prop 1987/88:120 s 53) bör dock gälla att, sedan några år gått från den tidigare domen eller i förekommande fall från frigivningen från ett frihetsstraff, påföljdsbestämningen för det nya brottet endast i undantagsfall påverkas av den tidigare domen. Allmänna regler för val av påföljd kan även i andra fall medföra att en annan påföljd än fängelse bör väljas för återfallet, om skälen för detta är starka.
Angående V-P.H:s personliga förhållanden framgår följande av utredningen. Han har missbrukat alkohol sedan början av 1970-talet. I slutet av okt 1989 vände han sig till företagshälsovården vid det företag där han är anställd för att få hjälp med sina alkoholproblem. Detta ledde till att han kort därefter fick genomgå alkoholavvänjande behandling enligt den s k Minnesotametoden, innefattande intensivbehandling under sex veckor samt efterkontakt under fyra månader. Han har sedan dess lyckats avstå helt från alkolhol. Den alkoholterapeut som lett behandlingen har uttalat att V-P.H. fullföljde denna på ett fullt tillfredsställande sätt, att han var välmotiverad och att han bör kunna klara varaktig nykterhet. V-P.H. har nyligen flyttat samman med sin fästmö. Han har fast anställning som avgjutare och får goda vitsord av sin arbetsgivare. Han har stora skulder som han avbetalar med en betydande del av lönen varje månad. På grund av depressionsproblem har han regelbunden kontakt med företagsläkaren, som beskrivit honom som sluten, grubblande och psykiskt mycket skör samt uttalat att det skulle vara direkt olämpligt, om han nu skulle tvingas undergå fängelsestraff.
Enligt 30 kap 9 § 2 st 1 BrB skall som särskilt skäl för att döma till skyddstillsyn beaktas om en påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet. Denna regel är tillämplig i fråga om V-P.H., som på eget initiativ har underkastat sig rehabilitering med ett såvitt kan bedömas gott resultat. Detta resultat skulle kunna spolieras eller i varje fall allvarligt äventyras om V-P.H. nu skulle undergå fängelsestraff. De skäl som talar mot att V-P.H. döms till fängelse är med hänsyn härtill så starka att denna påföljd ej bör väljas trots att han återfallit i allvarlig trafiknykerhetsbrottslighet. Påföljden bör i stället bestämmas till skyddstillsyn. Med hänsyn till omständigheterna saknas tillräcklig anledning att förena skyddstillsynen med särskilda föreskrifter.
Domslut
Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att påföljden för Veli Pekka H bestäms till skyddstillsyn.
Frivårdsinspektören vid frivårdsmyndigheten i Södertälje M.B. förordnas till övervakare för V-P.H.. Frivårdsmyndigheten i Södertälje skall ansvara för övervakningen.