NJA 1990 s. 772

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Gummesson) anförde i dom d 6 juni 1989:

Domskäl. A.K. har erkänt rattfylleri men förnekat obehörigt avvikande.

Ägaren av personbilen (registreringsnummer, uteslutet här), A.B., har hörts i anledning av åklagarens talan. A.B. har berättat: Han bor Sulvägen 42. Från hans köksfönster har han utsikt över en parkeringsplats, som ligger 10-15 m från fönstret. Det finns endast förhyrda parkeringsplatser. Han reagerade därför, när han såg en för honom främmande bil, en vit Ford Siesta, parkera intill hans egen bil. Föraren, som senare visade sig vara A.K., steg ur och gick till en lyktstolpe, för att kasta vatten. A.K. hade svårt att hålla balansen och lutade sig mot olika föremål. A.K. satte sig åter i sin bil och backade ut från parkeringsplatsen. Därvid svängde A.K. för snabbt, så att dennes bil sammanstötte med hans bil. A.K. rätade upp framhjulen och fortsatte att backa, varvid han körde emot en på andra sidan gatan parkerad bil av märket Saab. A.B. ringde till polisen och skyndade sedan ut för att prata med A.K.. Det stod då en annan man på gatan och pratade med A.K.. A.B. hann inte få kontakt med A.K., enär denne körde från platsen. Den andre mannen sade att A.K. inte svarat på tilltal. - På A.B:s bil hade det blivit en omkring 2 dm lång, 2-3 m m bred och 5 mm djup repa på höger bakflygel. Dessutom hade A.K:s bil hakat fast i bakre kofångaren och åstadkommit färgavskrap på bakflygeln. På marken intill bakflygeln låg skärvor från en reflex, som suttit på A.K:s bil framtill. Även den påkörda Saab-bilen hade skadats. A.K. borde ha känt att han kört emot A.B:s bil och reagerade även genom att vrida på framhjulen. När A.K. körde emot Saab-bilen, hördes en kraftig smäll, som A.B. hörde in i sitt kök, trots att fönstret var stängt.

A.K. har anfört: Han hälsade på vänner på Sulvägen. Där drack han starköl och visky. Det var meningen att han skulle stanna över natten. På grund av att någon sade att hans bil inte kunde stå, där han parkerat, gick han ut för att flytta bilen. Hans kamrat följde med för att visa var han kunde parkera, vilket skulle vara omkring 100 m därifrån. När han backade ut från parkeringsplatsen, märkte han att hans bil kom nära en annan bil, men han märkte inte att bilarna sammanstötte. Däremot märkte han sammanstötningen med Saab-bilen. Han steg därför ur sin bil och tittade på de båda andra bilarna men såg inga skador. När han skulle köra därifrån kom en man och sade att han kört emot bilar. Hans kamrat sade att denne visste att mannen bodde i närheten och han sade att de skulle komma tillbaka. Efter att ha kört omkring 300 m blev han stoppad av polis.

A.K:s erkännande av rattfylleri vinner stöd av övrig utredning, främst åberopat analysbevis, vilket utvisar att alkoholkoncentrationen i A.K:s blod d 11 febr 1989, kl 22.55, uppgick till minst 2,27 promille. Åtalet för rattfylleri är därför styrkt.

Genom A.B:s berättelse finnes utrett att A.K:s bil sammanstött med och skadat nämnda två bilar samt att A.K., som bl a uppgivit att han stigit ur för att titta efter skador, måste ha sett dessa. Vid detta förhållande har det ålegat A.K. att stanna på platsen och omedelbart vidta de åtgärder vartill sammanstötningarna föranledde, bl a att lämna uppgifter om sig själv till de personer som kom tillstädes och av vilka i vart fall A.B. var ägare till en av de skadade bilarna. A.K. är därför övertygad om obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

Brotten förskyller fängelse och skäl till annan påföljd föreligger inte. Vid bestämmande av straffets längd beaktar TR:n att A.K:s uppgifter, att han bara tänkt flytta bilen till annan parkeringsplats i relativ närhet och att hans kamrat sagt att denne kände till den man som kommit och talat till dem, inte blivit vederlagda.

Domslut

Domslut. TR:n dömde A.K. enligt 4 § 1 mom och 5 § trafikbrottslagen för rattfylleri och obehörigt avvikande från trafikolycksplats till fängelse 2 mån.

Domskäl

Domskäl. Enligt TR:ns i den delen inte överklagade dom har A.K. gjort sig skyldig till rattfylleri.

Beträffande åtalet i övrigt har A.K. och målsägande A.B. hörts på nytt i HovR:n och därvid i huvudsak berättat detsamma som antecknats i TR:ns dom.

HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning av åtalet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

I fråga om påföljden har A.K. i HovR:n åberopat ett läkarintyg till stöd för att han inte bör ådömas en frihetsberövande påföljd. Innehållet i intyget är emellertid inte tillräckligt för att frångå normalpåföljden fängelse. TR:ns dom bör fastställas i dess helhet.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har A.K. gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna.

Efter HovR:ns dom har d 1 juli 1990 införts en ny lagstiftning angående trafiknykterhetsbrott (SFS 1990:149). Enligt de nya bestämmelserna skulle A.K:s trafiknykterhetsbrott falla under stadgandet om straff för grovt rattfylleri med hänsyn till den uppmätta alkoholkoncentrationen i blodet (4 a §). A.K:s rattfylleri har ett straffvärde enligt de nya bestämmelserna som ej är lägre än enligt de gamla. A.K. skall alltså dömas för båda brotten enligt de av underrätterna åberopade lagrummen (jfr 5 § 2 st lagen, 1964:163, om införande av BrB).

Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap 4 § BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. I vissa fall får denna princip vika. Bl a kan brottets art utesluta en ej frihetsberövande påföljd. I tidigare rättspraxis har rattfylleri hänförts till brott vars art normalt ansetts kräva fängelse. Under förarbetena till den nya lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott har getts uttryck för ett nytt synsätt, som lämnar större utrymme för ej frihetsberövande påföljder än tidigare. Vad som i denna del förekommit i lagstiftningsärendet bör tjäna till ledning även när det gäller trafiknykterhetsbrott begångna före d 1 juli 1990.

I förarbetena (prop 1989/90:2 s 41) diskuterar justitieministern närmare i vilken utsträckning rattfylleribrottets art bör få lägga hinder i vägen för att välja en annan påföljd än fängelse. En avgörande faktor måste enligt propositionen vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Har gärningsmannen, fortsätter statsrådet, genom sitt körsätt, den omfattning som körningen haft eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste detta anses innebära en mycket stark presumtion för fängelse. Har några särskilda omständigheter av det slag som nu berörts däremot inte förelegat, bör, sammanfattar justitieministern, normala principer för påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som dittills varit fallet.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen riktades kritik mot de av statsrådet angivna principerna för påföljdsval. I en motion (1989/90:Ju 4) framhölls bl a att en förare med hög promillehalt typiskt sett var farlig för sin omgivning och att en sådan förare redan genom att över huvud taget föra fordonet gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott att fängelsestraff borde följa. I sitt betänkande (1989/90:JuU 2) uttalade justitieutskottet, att det inte kunde ställa sig bakom den uppfattning om påföljdsvalet för grovt rattfylleri som kom till uttryck i motionen. I stället instämde utskottet i justitieministerns uppfattning att en avgörande faktor måste vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit.

A.K. hade en så hög alkoholkoncentration i blodet som 2,27 promille. Enbart detta förhållande utgör, med hänsyn till de återgivna förarbetsuttalandena, inte tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till omständigheterna i samband med körningen.

Såväl sammanstötningarna med de bägge parkerade bilarna som smitningen ger belägg för att A.K. var klart olämplig som bil förare, låt vara att påkörningarna skall ses mot bakgrund av att de skedde i samband med utfart från en parkeringsplats där utrymmet var begränsat. Några mer utpräglade risker för trafiksäkerheten har dock inte förelegat. Här får bl a beaktas att, enligt vad A.K. oemotsagt har uppgett, han hade för avsikt att föra bilen endast ett par hundra meter och att körningen ägde rum i ett bostadsområde med ringa trafik och vid en tidpunkt då få personer vistades ute.

Omständigheterna kan sammantagna inte anses ha varit sådana att A.K. har visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Med tillämpning av normala principer för påföljdsval bör A.K., som ej tidigare dömts för trafiknykterhetsbrott, ådömas en icke frihetsberövande påföljd.

Det saknas särskild anledning att befara att A.K. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom jämte böter.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte 100 dagsböter å 75 kr.