NJA 1991 s. 564

(Jfr 1927 s 513)

R.F. förvärvade enligt köpekontrakt d 7 juni 1990 en båt av märket Searay Sundancer 350 med reg nr CSR 37 för en köpeskilling om 1 170 000 kr. Båten lades upp för vinterförvaring i ett av Varbergs kommun ägt hamnmagasin d 3 okt 1990. R.F. hade - genom ombud - hyrt markplats i magasinet i samband med att båten togs upp för vinterförvaring. R.F. eller ombudet erhöll inte någon nyckel till magasinet.

Enligt skriftligt köpeavtal d 15 nov 1990 överlät R.F. båten till T.S.. Köpeskillingen bestämdes till 700 000 kr. Enligt kvittens på avtalshandlingen erlades full betalning d 6 dec 1990. Båten stod vid överlåtelsen till T.S. kvar i hamnmagasinet. Enligt avtalet åtog sig kontrahenterna att gemensamt denuntiera Hamnkontoret, Varbergs kommun, om överlåtelsen. Ett meddelande om överlåtelsen lämnades av T.S. ensam genom en som denuntiation betecknad handling daterad d 8 dec 1990 och försedd med bekräftelse av R.F.. Endast T.S. skulle ha tillgång till båten som inte fick utlämnas till annan än denne.

Kronofogdemyndigheten i Hallands län belade d 1 febr 1991 båten inklusive vissa tillbehör med kvarstad i anledning av R.F:s skulder gentemot Västsvenska Granitbolaget B. & Son AB, Varbergs Träimpregnering AB och Elektro-Emanuel AB. Sedan dom meddelats i anledning av nämnda skulder utmätte kronofogdemyndigheten i beslut d 19 febr 1991 bl a båten med tillbehör.

Kronofogdemyndigheten belade slutligen d 22 febr 1991 samma egendom med kvarstad för R.F:s skulder gentemot SE-banken.

R.F:s totala skulder till borgenärerna uppgick efter utmätnings- och kvarstadsbesluten till mer än 3 670 000 kr.

T.S. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att utmätningarna och kvarstaden måtte hävas.

Västsvenska Granitbolaget, Varbergs Träimpregnering, Elektro-Emanuel och SE-banken bestred ändring. De anförde, att kommunens hamnförvaltning inte visste vem som hade nyttjanderätten till båtuppställningsplatsen.

HovR:n (hovrättsråden Melin, referent, och Wesström samt f d kammarrättslagmannen Carnemo) anförde i beslut d 26 april 1991:I målet är ostridigt att T.S. genom avtal förvärvat ifrågavarande båt.

Av handlingarna framgår ej, att T.S. medelst av honom efter förvärvet vidtagna åtgärder eller på annat sätt uppnått sakrättsligt skydd mot R.F:s borgenärer. På grund härav kan ändringssökandet inte bifallas.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

T.S. anförde besvär och yrkade att HD skulle häva utmätningarna och kvarstaden.

Västsvenska Granitbolaget och övriga motparter bestred ändring.

T.S. gjorde gällande att båten vid denuntiationstillfället var i tredje mans besittning, varför sakrättsligt skydd inträtt. Som alternativ grund för sin talan åberopade han att han övertagit hyresrätten till uppläggningsplatsen och fått rätt till nyckel och därigenom fått båten i sin besittning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Ekman, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Enligt 4 kap 17 § UB får lös egendom utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 § skall anses vara ägare. Bestämmelsen skall enligt 16 kap 13 § 1 st samma balk tillämpas även vid verkställighet av beslut om kvarstad för fordran.

T.S. har gjort gällande att han var ägare till båten när kronofogdemyndigheten verkställde utmätningarna och kvarstadsbeslutet.

Västsvenska Granitbolaget och medparter har hävdat att båten fortfarande varit i gäldenärens, R.F:s, besittning när åtgärderna verkställdes och att denne därmed skall anses som ägare.

I svensk rätt krävs för att en förvärvare av lös egendom skall få sakrättsligt skydd mot överlåtarens borgenärer att överlåtelsen görs synlig utåt. Detta kan ske genom att egendomen flyttas till förvärvaren, som då får egendomen i sin besittning (tradition). Det kan också ske genom att någon utomstående som har egendomen i sitt förvar underrättas om överlåtelsen (denuntiation). Även andra former av offentliggörande av äganderättsövergången är möjliga. Syftet med att denna skall vara synlig är att skentransaktioner till men för säljarens borgenärer skall försvåras.

T.S. har gjort gällande att båten var i en utomstående tredje mans besittning och att han därför fått sakrättsligt skydd mot överlåtarens borgenärer genom denuntiation, alternativt att han själv fått båten i sin besittning genom övertagande av hyresavtalet för uppläggningsplatsen.

Av utredningen framgår följande. Båten har på begäran av en företrädare för R.F. lagts upp för vinterförvaring i ett hamnmagasin, som tillhör kommunen. R.F. har debiterats hyra för en viss yta i magasinet för tiden d 5 okt-d 31 dec 1990. T.S. har, efter att han till en tjänsteman hos kommunen anmält att han köpt båten av R.F., antecknats som hyresgäst i kommunens liggare i stället för denne och debiterats hyra fr o m d 1 jan 1991. Kronofogdemyndighetens beslut har fattats i februari 1991. - Om dispositionen över båtplatserna har upplysts att hamnmagasinet visserligen brukar hållas låst när inget arbete med båtarna pågår, men att nycklar delas ut till båtägarna och att hamnkontoret inte utövar någon kontroll över vem som hämtar ut båtar ur magasinet. Inga skriftliga kontrakt om förvaring eller upplåtelse av plats har förekommit.

Möjligheterna att disponera över båtarna har sålunda inte på något avgörande sätt skilt sig från vad som är fallet vid en båtupplagsplats utomhus och kommunen kan inte anses ha haft båten i sitt förvar. T.S:s underrättelse till kommunen saknar därför självständig betydelse for frågan om sakrättsligt skydd uppkommit för honom. Frågan är då huruvida hans övertagande av hyresavtalet är tillräckligt för att åstadkomma sådant skydd. Det måste härvidlag beaktas att båten enligt vad som upplysts förvarats på sådant sätt i magasinet att han inte kunnat avlägsna den därifrån utan att först låta flytta ett flertal andra båtar som låg i vägen. Även om ändringen i fråga om partsställningen i hyresavtalet inte varit lätt iakttagbar utåt, har den dock framgått av hamnkontorets liggare. På grund härav finner HD att T.S. uppnått sakrättsligt skydd för sitt förvärv. Hans besvärstalan skall därför bifallas.

HD (JustR:n Vängby, B., referent, Heuman, Gad och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: