NJA 1991 s. 692

Domskäl

TR:n (ordf tingsnotarien Andersson) anförde i dom d 12 febr 1991:

Domskäl. R.Å. har vitsordat de faktiska omständigheterna men har, under hänvisning till att varken uppsåt eller vårdslöshet förelegat, bestritt ansvar och har vid tidigare hållet polisförhör uppgivit följande, se bilaga 2 (här utesluten; red:s anm).

TR:n gör följande bedömning.

I målet är ostridigt att transport skett utan att vederbörligt tillstånd till transporten funnits samt att R.Å. varit transportansvarig för det företag, Neste Polyeten AB, för vars räkning transporten skett. I målet är vidare upplyst att det från företaget utgår ca 23 500 lastbilar per år och att R.Å. slutit avtal med varje enskild speditionsfirma att de som en förutsättning för att få utföra transporten för företagets räkning, är skyldiga inneha samtliga nödvändiga tillstånd för transporternas genomförande.

Åklagaren har i målet gjort gällande att R.Å. enbart genom nämnda avtal inte kan anses ha friskrivit sig från ansvar enligt åberopade bestämmelser utan han måste även, för kontroll av avtalens efterlevande, utföra tex stickprovskontroller av lastbilarna.

Enligt gällande bestämmelser skall R.Å. för att undgå ansvar visa att han har gjort den undersökning som skäligen kan begäras av honom, att speditionsfirman i fråga innehaft gällande tillstånd.

TR:n delar åklagarens uppfattning att enbart nämnda avtal inte kan frita R.Å. från ansvar utan även andra åtgärder från hans sida, t ex stickprovskontroll, får anses vara en nödvändighet.

R.Å. har i målet inte visat att han vidtagit andra åtgärder för att förvissa sig om avtalens efterlevande. Åtalet skall därför bifallas och R.Å. ådömas ett bötesstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde R.Å. enligt 5 och "7" §§ kungörelsen om internationella vägtransporter (1974:681) till 20 dagsböter à 120 kr.

Domskäl

HovR:ns domskäl. På de skäl TR:n anfört finner HovR:n att R.Å. gjort sig skyldig till förseelse mot kungörelsen om internationella vägtransporter. För förseelse av detta slag är stadgat böter.

HovR:n godtar det antal dagsböter TR:n bestämt.

Riksåklagaren har i RÅC I:117 utfärdat allmänna råd för åklagarna för beräkningen av dagsbotsbeloppet vid strafföreläggande. En beräkning av dagsbotsbeloppet i enlighet med dessa råd leder till en skärpning av bötesstraffet som går utöver vad som föranletts av skatteomläggningen. Enligt grunderna för 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av BrB anser HovR:n att dagsbotsbeloppet i förevarande fall skall beräknas enligt tidigare gällande beräkningsgrunder. Någon anledning att ändra det av TR:n bestämda dagsbotsbeloppet föreligger därför inte.

HovR:ns domslut. HovR:n, som tillämpar 5 § och 17 § kungörelsen om internationella vägtransporter (1974:681), fastställer TR:ns domslut.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade straffskärpning på det sättet att HD skulle fastställa varje dagsbot till 190 kr.

R.Å. (ombud advokaten C.E.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Holmstrand, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl. I enlighet med - - - se HD:s dom - - - (NJA II 1931 s 14f).

Domstolarna tillämpar vid bestämmande av dagsbotsbeloppet schablonregler som får anses överensstämma med de vägledande riktlinjer som utfärdas av riksåklagaren till ledning för beräkningen av dagsbotens storlek vid strafförelägganden.

När ifrågavarande gärning begicks gällde riktlinjer i anvisningar som riksåklagaren meddelat d 14 dec 1981 (RÅC 1:97). Om dessa riktlinjer hade följts skulle R.Å:s dagsbot ha blivit 95 kr.

Den 1 jan 1991 genomfördes en reform av skattesystemet. Riksåklagaren har bl a mot bakgrund av ändringarna på skatteområdet funnit anledning att ändra tidigare gällande anvisningar om beräkning av dagsbotsbeloppet i vissa avseenden. Ett nytt cirkulär med allmänna råd gäller därför från d 1 jan 1991 (RÅC 1:117). Enligt däri intagna riktlinjer skulle dagsboten för R.Å. bli 190 kr.

För R.Å:s del innebär skattereformen ett minskat skatteuttag avseende den direkta skatten med ca 30 000 kr om året. Hans betalningsförmåga ökar därför med motsvarande belopp. Detta medför i sin tur att dagsbotsbeloppet kan höjas med ca 30 kr utan att detta innebär en ökad ekonomisk belastning för honom.

Såsom HovR:n funnit leder emellertid en beräkning av dagsbotsbeloppet med tillämpning av riksåklagarens nya riktlinjer till en höjning av dagsbotsbeloppet som går utöver vad som föranleds av skatteomläggningen. Den domstolspraxis för bestämmande av dagsboten som gällde vid gärningstillfället får sägas motsvara riksåklagarens då gällande riktlinjer. En tillämpning av dem och med beaktande av skatteomläggningens konsekvenser medför att dagsboten, som underrätterna funnit, kan bestämmas till 120 kr. Däremot skulle, som ovan framgår, en tillämpning av riksåklagarens nya riktlinjer medföra en betydligt högre dagsbot och sålunda innebära en ökad ekonomisk börda för R.Å..

En allmänt gällande princip är att högre straff ej får utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för gärningens begående. I förevarande fall bör därför dagsbotsbeloppet beräknas enligt de vid tiden för gärningens begående gällande beräkningsgrunderna och med beaktande av det förändrade skatteuttaget. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har R.Å. gjort sig skyldig till förseelse mot kungörelsen om internationell vägtransport.

Frågan i målet gäller dagsbotens storlek.

Grunderna för att beräkna dagsbotens storlek anges i allmänna drag i 25 kap 2 § 2 st BrB. Enligt bestämmelsen skall dagsbotens belopp fastställas under hänsynstagande till den till talades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om brottet är ringa får dagsbotens belopp jämkas.

Tanken bakom dagsbotssystemet var att få fram en metod att bestämma det penningbelopp, beräknat för dag, som den tilltalade vid bötesdomens meddelande under en längre tid kan avstå från utan att han lider nöd eller brister i sin försörjningsskyldighet (NJA II 1931 s 14 f).

För åklagarväsendets del har sedan länge riktlinjer för bestämmande av dagsbotsbeloppet lämnats av riksåklagaren. Riktlinjerna har i praktiken också haft betydande inverkan på domstolarnas praxis, även om domstolarna inte är bundna av riktlinjerna utan har att självständigt bedöma hur bestämmelserna om dagsbotsbeloppet i 25 kap 2 § BrB skall tillämpas i det särskilda fallet.

En av riksåklagaren beslutad ändring av riktlinjerna har inte någon omedelbar betydelse för rättstillämpningen i de allmänna domstolarna. Den är endast ägnad att påverka domstolarnas praxis. En beslutad ändring har närmast mindre långtgående effekter än vad ett avgörande i HD om ändrad praxis i motsvarande fråga skulle ha.

Det är tydligt att bestämmelserna i 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av BrB inte lägger något hinder i vägen vare sig för HD att ändra praxis i straffmätnings- eller påföljdsfrågor i skärpande riktning eller för tingsrätter och hovrätter att tillämpa en sådan ny praxis även i fråga om gärningar som har begåtts före meddelandet av det nya prejudikatet. I enlighet härmed får domstolarna också anses oförhindrade att i sin praxis ta hänsyn till nya riktlinjer från riksåklagaren om dagsbotsbeloppet även i fråga om gärningar som begåtts före utfärdandet av de nya riktlinjerna. Detta gäller även om de nya riktlinjerna är oförmånligare för den tilltalade än de äldre.

I det aktuella fallet leder en tillämpning av de år 1990 beslutade riktlinjerna (RAFS 1990:1) till att dagsboten för R.Å. bestäms till ett högre belopp än vad som följer av de vid förseelsen gällande riktlinjerna från år 1981 (RÅFS 1981:2). Det nyss anförda innebär att det inte finns något principiellt hinder mot att bestämma dagsbotens storlek med hänsyn tagen till 1990 års riktlinjer. Därmed återstår frågan vilken inverkan de riktlinjerna bör ha vid HD:s bedömning av målet.

Det är i och för sig praktiskt och ägnat att leda till att lika fall bedöms lika, om riktlinjerna läggs till grund för både åklagarnas och domstolarnas rättstillämpning. Genom det samråd, som sker med Sveriges domareförbund, och den erfarenhet som finns samlad inom åklagarväsendet skapas också goda förutsättningar för att riktlinjernas innehåll återspeglar domstolarnas åsikter. Från principiell synpunkt framstår det emellertid som något av en brist att inte också försvararnas synpunkter tas till vara genom samråd med Sveriges Advokatsamfund.

HD finner det för sin del lämpligt att dagsboten, på sätt som tillämpats sedan lång tid tillbaka, bestäms med utgångspunkt i att den svarar mot 1/1000 av årsinkomsten. R.Å. är gift och hans hustru har avsevärt lägre årsinkomst än vad mannen har (mannen 300 000 kr och hustrun 50 000 kr). R.Å. har därmed i praktiken att bidra till hustruns levnadskostnader i en omfattning som måste beaktas för att R.Å. inte skall drabbas hårdare än en ensamstående med samma årsinkomst. Med hänsyn till förhållandet mellan makarnas inkomster uppnås i detta fall ett skäligt resultat, om mannens årsinkomst reduceras med en sjättedel, dvs 50 000 kr, motsvarande det belopp riksåklagaren angett. Därmed återstår 250 000 kr och 1/1000 därav är 250 kr.

Från beloppet 250 kr har riksåklagaren avräknat först 30 kr för främst den indirekta skatt som kan förväntas belasta R.Å. och därefter 26 kr svarande mot 1/1000 av 20 procent av den del av årsinkomsten som överstiger den s k brytpunkten i den statliga inkomstskatteskalan (brytpunkten vid 1992 års taxering 170 000 kr, 20% av 130 000 = 26 000, 1/1000 av 26 000 = 26). Även i dessa hänseenden godtar HD beräkningen. Det bör tillfogas att R.Å. varken har förmögenhet eller mer betydande skuldbörda. Dagsboten skall därmed bestämmas till det av riksåklagaren yrkade beloppet 190 kr (250 - 30 - 26 = 194 som avrundas nedåt till 190).

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns dom att dagsbotsbeloppet bestäms till 190 kr.