NJA 1991 s. 709

(Jfr 1956 s 719 och 1987 s 164)

Pilos Järn AB i Landskrona försattes d 14 okt 1987 i konkurs. P.N. och L.W. yrkade hos kronofogdemyndigheten i Malmöhus län, Helsingborgskontoret, om betalning enligt lönegarantilagen för obetalda förnyelsepremier för tjänstepensionsförsäkring, som deras arbetsgivare Pilos Järn AB tecknat till förmån för dem och för vilken bolaget åtagit sig att betala premierna, med 8 000 kr för var och en av dem, avseende tiden d 15 febr-d 14 okt 1987. Försäkringarna var tecknade hos Livförsäkringsaktiebolaget Skandia och var ej grundade på kollektivavtal. Fribrev var ej utfärdade.

Kronofogdemyndigheten (kronofogden S.) avslog i beslut d 27 okt 1988 yrkandena med följande motivering: Ni har för utbekommande av beloppet åberopat rättsfallet NJA 1987 s 164. I detta rättsfall har emellertid endast avgjorts frågan om fordringar av detta slag har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen, vilket HD ansett, men HD har ej prövat frågan om betalning enligt lönegarantilagen kan äga rum. De avgöranden i högre instans, som sålunda finnes i denna fråga, är alltjämt de hovrättsavgöranden som ej godtagit tillämpning av lönegarantilagen beträffande sådana fordringar. Kronofogdemyndigheten anser ej att det finns anledning att i detta fall göra annan bedömning.

P.N. och L.W. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge. Var och en av dem yrkade att HovR:n skulle bifalla hans yrkande om betalning ur lönegarantimedel. De anförde att deras fordringar inte kunde anses överlåtna på försäkringsbolaget utan kunde göras gällande av dem själva.

Riksskatteverket bestred ändring. Verket framhöll att fribrev inte utfärdats för försäkringarna och att fordringarna således skulle anses överlåtna på försäkringsinrättningen, varför någon ersättning av lönegarantimedel enligt 11 § lönegarantilagen inte kunde utgå.

HovR:n (hovrättsråden Ericson och Werdinius, referent, samt adj led Forkman) anförde i beslut d 28 sept 1989: Något fribrev har enligt vad utredningen visar inte utfärdats för de i målet avsedda pensionsförsäkringarna. Fordringarna på försäkringspremier skall således anses som på försäkringsinrättningen överlåtna lönefordringar. De är därför enligt 11 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs inte ersättningsgilla ur lönegarantimedel.

HovR:n lämnar av nu anförda skäl besvären utan bifall.

P.N. och L.W. anförde besvär och yrkade bifall till sin talan.

Riksskatteverket bestred ändring.

P.N. och L.W. anförde: Enligt rättspraxis kan fordran på obetalda premier visserligen anses vara en på Skandia överlåten lönefordran. Skandia bevakar emellertid inte denna fordran och har heller aldrig haft för avsikt att göra så. Av 98 § försäkringsavtalslagen följer också att Skandia saknar rätt att kräva ut premie i förevarande fall. Följden av utebliven premieinbetalning är enligt försäkringsvillkoren att Skandias ansvarighet nedsätts på i villkoren angivet sätt till fribrevsbeloppet. Skandia riskerar ingenting i anledning av uteblivna premier. För den anställdes del innebär det att han erhåller det försäkringsskydd som motsvarar inbetalda premier. Mot denna bakgrund är det felaktigt att betrakta fordringen som överlåten. Det ankommer i stället på arbetstagaren själv att bevaka sin fordran. Vid sådant förhållande måste, som departementschefen framhåller i prop 1970:201 s 67 f, fordringen utan vidare anses betalningsgrundande enligt lönegarantilagen. Det finns inte skäl att fästa avgörande vikt vid det förhållandet att fribrev utfärdats.

Sveriges Försäkringsförbund avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. I yttrandet anfördes:

Målet gäller i vad mån anställda skall anses ha rätt till betalning enligt lönegarantilagen när deras arbetsgivare inte har fullgjort ett åtagande att betala premie för tjänstepensionsförsäkring.

I rättspraxis anses normalt att ett försäkringsbolag övertar en lönefordran från den anställde i den mån arbetsgivaren underlåter att i tid till bolaget betala en försäkringsavgift som avser den anställde. Denna ståndpunkt har kommit till uttryck i mål där det har varit fråga om att pröva om en försäkringsgivare beträffande obetalda premier skall anses ha förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs (NJA 1956 s 719). I ett senare avgörande, som också har avsett fråga om förmånsrätt, har det emellertid ansetts att en fordran med anledning av en utebliven premiebetalning på arbetsgivarens sida inte överlåtits från den anställde till försäkringsgivaren. Detta har motiverats av att försäkringsbolaget i det aktuella fallet hade utfärdat fribrev på grund av den uteblivna betalningen och att den anställde därför hade endast det försäkringsskydd som motsvarat inbetalda premier. Den anställde hade till följd härav rätt att själv göra gällande förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Den aktuella domen (NJA 1987 s 164) har legat till grund för flera hovrättsavgöranden i vilka anställda framställt anspråk enligt lönegarantilagen. I dessa avgöranden har det ansetts att, om fribrev inte har utfärdats till följd av försummad premiebetalning, den anställdes fordran mot arbetsgivaren överlåtits på försäkringsgivaren, vilket i sin tur inneburit att den anställde inte haft rätt till betalning enligt lönegarantilagen (jfr 11 § lönegarantilagen).

Av förarbetena till lönegarantilagen framgår att lagstiftaren i och för sig räknat med olika situationer där arbetsgivaren försummar att betala in premie till försäkringsbolaget men där den anställde likväl skall anses ha rätt till betalning enligt lagen.

Frågan är emellertid - med utgångspunkt i reglerna i 11 § lönegarantilagen - under vilka närmare förutsättningar det kan anses att ett premiekrav överlåtits till en försäkringsgivare. Här finns det enligt Försäkringsförbundets mening anledning att peka på betydelsefulla skillnader mellan försäkringar som arbetsgivare tecknar och som grundas på kollektivavtal och försäkringar som tecknas utan sådan bindning till ett kollektivavtal (enligt allmän pensionsplan resp individuell pensionsutfästelse). I det förra fallet är arbetsgivaren skyldig att teckna försäkring i det försäkringsbolag som angivits i kollektivavtalet. Vidare har den anställde i dessa fall rätt till pensionsplanens förmåner under hela anställningstiden. De arbetsmarknadsparter som utformat pensionsplanerna har tagit in s k kollektivavtalsgarantier i kollektivavtalen. Dessa innebär att arbetstagaren får full ersättning även om försäkring inte tecknas trots arbetsgivarens utfästelse. Garantin träder in också när arbetsgivaren försummar att vidmakthålla försäkringen genom att inte betala premien; ibland har de anställda i stället det skyddet att försäkringen består även om premie inte betalas. När den anställde gottskrivs premier till följd av garantin har försäkringsbolaget rätt att kräva arbetsgivaren på premierna. Om arbetsgivaren i dessa fall försatts i konkurs, bevakar försäkringsbolaget sin fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

När en arbetsgivare inte är bunden av ett kollektivavtal med bestämmelser om försäkring för de anställda står det parterna fritt att utforma den anställdes pensionsförmåner på det sätt som de finner lämpligt. En möjlighet - vilken aktualiserats i förevarande fall - kan vara att en individuell tjänstepensionsförsäkring tecknas i något försäkringsbolag, med arbetsgivaren som ansvarig för premiebetalningen (jfr punkt 1 i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen).

Vid icke kollektivavtalsgrundad försäkring brukar man i försäkringsvillkoren i fråga om premieförsummelse skilja mellan första premien och senare premie. Betalas inte den första premien inom viss föreskriven tid, upphör försäkringen. Iakttas inte betalningstiden för en förnyelsepremie, vilken är en månad från förfallodagen (den s k respitmånaden), gäller däremot normalt följande. Om premie tidigare har betalats för minst två år nedsätts bolagets ansvar vid dödsfall för varje hel eller påbörjad månad efter respitmånaden med ett på visst sätt beräknat belopp. Efter ett år från den obetalda premiens förfallodag (respitåret) gäller försäkringen endast för fribrevsbeloppet; saknas sådant träder försäkringen ur kraft vid respitårets utgång. Har premie inte betalats för minst två år nedsätts bolagets ansvar redan vid respitmånadens utgång till fribrevsbeloppet. Saknas då fribrevsbelopp upphör försäkringen. - - - Det begränsade ansvar som ett försäkringsbolag sålunda kan ha till följd av en försummad premiebetalning har betydelse inte bara för den anställdes rätt till egen pension utan även hans eventuellt efterlevandes rätt till försäkringsersättning vid hans död.

Försäkringsvillkoren vid icke kollektivavtalsgrundad tjänstepensionsförsäkring kan enligt Försäkringsförbundets mening ses som ett utflöde av bestämmelserna i 98 § försäkringsavtalslagen av vilka följer att ett försäkringsbolag inte kan tvinga någon att betala en premie. För försäkringsbolagen är det när försäkringen inte grundas på ett kollektivavtal, inte möjligt att driva in obetalda premier.

Sett mot denna bakgrund kan det, när en arbetsgivare underlåter att betala premie vid en icke kollektivavtalsgrundad försäkring, inte anses att en överlåtelse av en lönefordran sker till försäkringsgivaren i den bemärkelse som avses i 11 § lönegarantilagen; för att en överlåtelse skall anses ske måste den övertagande parten ha rättsliga möjligheter att göra gällande sitt anspråk.

Enligt Försäkringsförbundets mening ger förarbetena till lönegarantilagen klart stöd för att den anställde just vid premiedröjsmål skall kunna hävda en rätt enligt den lagen vid all premieförsummelse som leder till att han kommer i ett ofördelaktigare läge än om betalning skett (prop 1970:201 s 30, 35 och 67 f samt prop 1975/76:19 s 65 fl. Som framgått uppkommer ett för den anställde sämre läge vid betalningsförsummelse vid all icke kollektivavtalsgrundad försäkring. Individuell tjänstepensionsförsäkring saknar de garantier som gäller vid kollektivavtalsgrundad försäkring och detta oavsett om fribrev utfärdats eller ej; den anställde står kvar vid det ursprungliga försäkringsskyddet endast om han - normalt med egna medel - vidmakthåller försäkringen genom att betala den försenade premien till försäkringsbolaget. Rätten till betalning enligt lönegarantilagen bör därför inte vara beroende av att fribrev utfärdats. Ett krav på fribrev skulle inte stämma särskilt väl med de skyddsintressen som bär upp lönegarantilagen. Ej heller bör en tillämpning av lönegarantilagen bygga på att försäkringen överlåtits på den anställde.

Betänkande

HD (JustR:n Vängby, Heuman, Lind, Danelius och Nilsson, referent) fattade följande slutliga beslut: