NJA 1991 s. 714

Point of Vision Sweden Aktiebolag försattes d 14 okt 1988 i konkurs vid Malmö TR.

Den 1 aug 1988 upprättades ett skriftligt anställningsavtal mellan B.D. och Point of Vision-bolaget enligt vilket B.D. från den dagen skulle vara tillsvidareanställd med 16 000 kr i månadslön jämte förmån av fri bil. I avtalet angavs att uppsägning skulle regleras enligt lagen om anställningsskydd.

Konkursförvaltaren sade d 19 okt 1988 upp B.D. med en uppsägningstid av en månad att gälla från d 24 okt t o m d 24 nov 1988.

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län tillerkände B.D. betalning enligt lönegarantilagen för lön m m för tiden fram to m d 24 nov 1988.

B.D. yrkade vid kronofogdemyndigheten betalning enligt lönegarantilagen med ytterligare 98 930 kr avseende lön, semesterersättning, bilförmån och rikskuponger under en uppsägningstid från d 24 nov 1988 t o m d 24 april 1989. B.D. anförde därvid att hon vid fyllda 45 år hade rätt till en uppsägningstid av sex månader eftersom hon vid uppsägningen hade varit anställd hos bolaget de senaste sex månaderna i följd.

Kronofogdemyndigheten (kronokommissarien X.) lämnade i beslut d 11 jan 1989 B.D:s yrkanden utan bifall. Som skäl för beslutet anförde kronofogdemyndigheten: B.D. har för kronofogdemyndigheten företett ett intyg upprättat av hennes ombud och undertecknat av verkställande direktören i Point of Vision Sweden AB E.S.. Av intyget framgår att B.D. och E.S. d 15 april 1988 gjort en muntlig överenskommelse om att B.D. skulle utföra vissa begränsade arbetsuppgifter för Point of Vision Sweden AB.

B.D. har d 15 april 1988 sagt upp sin tidigare anställning hos Stena Fastighetsförvaltning i Malmö AB med 3 månaders uppsägningstid. Hon har enligt egen önskan arbetat hela uppsägningstiden hos Stena Fastighetsförvaltning i Malmö AB. Under denna tid har hon stått till Stena Fastighetsförvaltning i Malmö AB:s förfogande.

För att kunna utföra sina åtaganden för Point of Vision Sweden AB har B.D. enligt uppgift använt fritid, annan ledighet samt semester. För sin arbetsinsats har hon erhållit betalt per timme. B.D. har arbetat ca 80 timmar för Point of Vision Sweden AB tiden 29/4-31/7 1988. För dessa timmar har hon erhållit ersättning. Enligt E.S. har det vid den muntliga överenskommelsen d 15 april 1988 inte avtalats om någon bestämd tillträdesdag till tjänsten.

Då någon tillträdesdag inte har avtalats i den muntliga överenskommelsen får det anses att tillträdesdag är den dag något arbete för Point of Vision Sweden AB har påbörjats. Några arbetsuppgifter har inte påbörjats eller utförts för Point of Vision Sweden AB av B.D. före d 29 april 1988. Anställningstidens längd bör räknas från den tidpunkt anställningen tillträtts.

Kronofogdemyndighetens uppfattning är att anställningen påbörjats d 1 aug 1988 i enlighet med det skriftliga anställningsavtalet. Även om anställningen skulle anses påbörjad d 29 april 1988 enligt det muntliga avtalet har B.D. ändock inte uppnått en sammanhängande anställningstid av 6 månader, vilket är en av förutsättningarna för att bestämmelserna i 11 § 2 st lagen om anställningsskydd skall gälla, för att komma i åtnjutande av längre uppsägningstid än 1 månad. På grund härav kan kronofogdemyndigheten inte bevilja ersättning enligt lönegarantilagen för längre uppsägningstid än 1 månad.

B.D. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ersättning enligt lönegarantilagen med 66 768 kr, varav 51 967 kr avsåg lön, 6 236 kr semesterersättning, 7 350 kr bilförmån och 1 215 kr rikskuponger, allt under uppsägningstiden fram t o m d 24 april 1989. Hon yrkade därjämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 11 jan 1989 tills betalning sker.

Riksskatteverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Engström och Nilsson, referent, samt adj led Gilljam) anförde i beslut d 15 mars 1990: B.D. har anfört: Hon ingick d 15 april 1988 vid sammanträffande med företrädare för konkursbolaget - däribland verkställande direktören E.S. - och vid efterföljande telefonsamtal med E.S. ett muntligt avtal om anställning med konkursbolaget. Samma dag sade hon upp sig från sin tidigare anställning hos Stena Fastighetsförvaltning i Malmö Aktiebolag med tre månaders uppsägningstid. B.D. skulle i och med anställningsavtalet med omedelbar verkan stå till konkursbolagets förfogande också under denna uppsägningstid i den mån arbetet hos Stena medgav. Konkursbolagets önskemål var att hon snarast skulle frigöra sig från den tidigare anställningen. B.D. ansåg sig emellertid av lojalitetsskäl böra iaktta skälig uppsägningstid, varför hon inte genast kunde arbeta heltid för konkursbolaget. Hon förklarade sig emellertid beredd att med användande av sin lediga tid omedelbart börja arbeta för detta bolag. B.D. har alltifrån d 15 april 1988 stått till bolagets förfogande och har den dagen tillträtt anställningen. Hennes arbetsuppgifter bestod inledningsvis i att anskaffa lokaler till seminarier som bolaget skulle anordna och att ombesörja övriga arrangemang kring dessa seminarier samt att förbereda och genomföra iordningställandet av bolagets lokaler i Trelleborg. Stena godtog att B.D. arbetade även för konkursbolaget under uppsägningstiden. B.D:s tjänstebil sågs ut av henne och E.S. d 18 april 1988 och ställdes till hennes förfogande d 22 april. För att kunna utföra sina arbetsuppgifter för konkursbolaget avtalade B.D. med Stena att hon fr o m d 29 april 1988 skulle få vara tjänstledig varje fredag. Redan före denna tidpunkt var B.D. i kontakt med olika hantverkare för igångsättning av reparationerna av lokalerna i Trelleborg.

Riksskatteverket har anfört: Verket hävdar i första hand att B.D. börjat sin anställning hos konkursbolaget d 1 aug 1988. Det förhållandet att hon utfört arbete för konkursbolagets räkning av förberedande karaktär på frivillig basis inför den egentliga anställningens början medför inte att anställningen skall räknas från en tidigare tidpunkt. Enär B.D. uttryckligen klargjort för konkursbolaget att hon inte hade för avsikt att ställa sig till arbetsgivarens förfogande förrän hennes anställning avslutats hos den tidigare arbetsgivaren bör anställningstiden räknas från den dag hon tidigast stod till arbetsgivarens fulla disposition. Vidare anser verket att det torde te sig onaturligt att såsom anställningstid räkna en mellanliggande period då hon utför arbete på heltid åt annan arbetsgivare. Anmälan till försäkringskassan rörande B.D:s anställning hos konkursbolaget inkom d 18 aug 1988. Detta tyder på att B.D., i vart fall vid denna tidpunkt, uppfattat sig som anställd först fr o m d 1 aug 1988. - I andra hand hävdar verket att anställningstid skall anses börja löpa från tidigast den dag något arbete utförts för bolagets räkning, dvs d 29 april 1988. Uppgiften att tjänstebil ställts till B.D:s förfogande redan d 22 april 1988 kan inte vitsordas då det i kontrolluppgift lämnad av konkursbolaget inte angetts att bil förmån utgått vid den av B.D. angivna tidpunkten.

Till stöd för sin talan har B.D. åberopat ett intyg undertecknat av E.S., det skriftliga anställningsavtalet mellan konkursbolaget och B.D., en skriftlig uppsägning från B.D. till Stena av d 15 april 1988, ett leasingkontrakt på en bil samt en fordonsanmälan avseende byte av ägare till bilen.

HovR:ns skäl. Enligt 2 § 1 st lönegarantilagen jämfört med 12 § förmånsrättslagen utgår betalning enligt garantin för lön och annan ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. När som i detta fall anställningsskyddslagen är tillämplig på anställningen anses denna lags regler om uppsägningstid normalt normerande vid bedömning av vad som skall anses som skälig uppsägningstid enligt lönegarantilagen. Skäl att avvika från anställningsskyddslagens regler finns inte i detta fall. Av 11 § anställningsskyddslagen framgår att en arbetstagare har rätt till en uppsägningstid om sex månader vid fyllda 45 år bl a om arbetstagaren vid uppsägningstillfället har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna i följd.

B.D. blev uppsagd d 19 okt 1988. För att B.D. skall ha rätt till lön och annan ersättning under en uppsägningstid av sex månader måste hon alltså ha varit anställd hos konkursbolaget från d 19 april 1988 och fram till uppsägningstillfället sex månader senare.

B.D. träffade fredagen d 15 april 1988 avtal med konkursbolaget om anställning. Detta är emellertid inte avgörande. Ett anställningsförhållande i anställningsskyddslagens mening kan inte anses inlett förrän vid den tidpunkt när arbetstagaren enligt överenskommelse med arbetsgivaren skall börja utföra arbetsuppgifter åt denne. Det mellan B.D. och konkursbolaget d 15 april 1988 träffade avtalet har avsett att B.D. efter förloppet av den uppsägningstid om tre månader hon hade i sin dåvarande anställning eller den kortare tid hennes dåvarande arbetsgivare kunde medge skulle börja arbeta heltid för konkursbolaget. Hon började arbeta heltid för konkursbolaget d 1 aug 1988.

B.D. har emellertid gjort gällande att hon vid anställningsavtalets ingående d 15 april 1988 åtog sig att omedelbart börja utföra vissa arbetsuppgifter för konkursbolaget. Hennes påstående vinner stöd av E.S:s till kronofogdemyndigheten lämnade uppgifter om att B.D. skulle vidtala hantverkarna att göra i ordning bolagets lokaler i Trelleborg och i samband med införskaffande av anbud visa lokalerna. B.D. har vidare uppgett att hon redan måndagen d 18 april tillsammans med E.S. såg ut en tjänstebil och att denna levererades d 22 april. Hennes uppgift har bekräftats av E.S. och vinner stöd av fordonsanmälan. Den får därför godtas.

Till bilden hör att B.D. träffade överenskommelse med Stena om tjänstledighet varje fredag redan fr o m d 29 april för att hon skulle kunna utföra arbete för konkursbolaget.

Med hänsyn till vad som anförts ovan - och då kravet på bevisning bör kunna sättas lägre i ett mål om lönegaranti än i ett regelrätt tvistemål mellan arbetstagaren och arbetsgivaren - finner HovR:n att avtalet d 15 april 1988 får anses ha den innebörden att B.D. omedelbart skulle börja utföra arbetsuppgifter åt konkursbolaget samt att hon fullgjort vad som enligt avtalet ålegat henne i detta hänseende. Det förhållandet att B.D. vid tidpunkten för avtalets ingående arbetade heltid i annat bolag hindrar inte att hon skall anses ha varit anställd i konkursbolaget, i synnerhet som hennes engagemang syftade till fulltidsanställning. Inte heller i övrigt föreligger någon omständighet som ger anledning till bedömningen att hon utfört arbetet i annan egenskap än såsom anställd i bolaget. Av utredningen framgår att anställningen fortgått fram till uppsägningstillfället.

B.D. är vid nu angivet förhållande berättigad till ersättning enligt garantin under en uppsägningstid om sex månader.

Riksskatteverket har inte gjort erinran mot storleken av det yrkade beloppet eller räntan.

HovR:ns beslut. Med ändring av kronofogdemyndighetens beslut fastställer HovR:n att B.D. har rätt till betalning enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs med 66 768 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 11 jan 1989 tills betalning sker.

Riksskatteverket anförde besvär och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut skulle lämna B.D:s talan utan bifall.

B.D. (ombud advokaten C.S.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, föreslog i betänkande, att HD skulle meddela beslut enligt följande: Skäl. Riksskatteverket har i HD liksom vid HovR:n hävdat i första hand att B.D. börjat sin anställning hos konkursbolaget d 1 aug 1988 och i andra hand att anställningstiden skall anses börja löpa från tidigast den dag då B.D. utförde något arbete för bolagets räkning, dvs d 29 april 1988. Riksskatteverket har, med hänvisning till att det skriftliga anställningsavtalet anger att B.D. skall tillträda anställningen d 1 aug 1988, anfört att kravet på bevisning i ett mål om betalning enligt lönegarantilagen inte kan sättas lägre än i ett tvistemål mellan arbetsgivare och arbetstagare, när arbetstagaren hävdar att tillträdesdagen för anställningen är förlagd till en tidigare tidpunkt än enligt avtalet.

Riksskatteverkets invändning mot B.D:s anspråk avser således inte beräkningen av beloppets storlek i och för sig utan vilka krav som kan ställas på arbetstagarens sätt att fullgöra sin bevisbörda, när de uppgifter som arbetstagaren har lämnat om de bakomliggande anställningsförhållandena ifrågasätts.

Det ankommer på kronofogdemyndigheten att pröva arbetstagarens anspråk på betalning enligt lönegarantin i konkurser där bevakningsförfarande inte förekommer. Arbetsgivaren är inte part i sådana ärenden utan hans roll inskränker sig huvudsakligen till en skyldighet att lämna uppgifter till kronofogdemyndigheten om arbetstagarens anställnings- och löneförhållanden. Ärendena har hos kronofogdemyndigheten karaktär av förvaltningsärenden. Med hänsyn härtill och till de sociala hänsyn som uppbär lönegarantilagen bör kravet på arbetstagarens bevisskyldighet i nu aktuellt hänseende kunna sättas lägre än i ett regelrätt tvistemål mellan arbetstagaren och arbetsgivaren om motsvarande frågor. Arbetstagaren får anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om hans påståenden vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som sannolika.

I förevarande fall framgår av utredningen att B.D. d 15 april 1988 träffade avtal med konkursbolaget om anställning. Den osäkerhet som föreligger rör huruvida avtalet innebär att B.D., som hon påstått, tillträtt anställningen omedelbart. B.D. får emellertid, genom vad som upplysts om omständigheterna kring anställningens tillkomst, hennes arbetsuppgifter och avlöningsförmåner, anses ha fullgjort sin bevisskyldighet i detta avseende. Med hänsyn härtill är B.D., som HovR:n funnit, berättigad till betalning enligt lönegarantilagen under en uppsägningstid om sex månader. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Heuman, Lind, referent, Danelius och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: