NJA 1991 s. 778

Domskäl

TR:n (nämnden) anförde i dom d 18 sept 1991:

Domskäl. Ansvar. Åtalspunkterna 1, 2 och 4. B.F. har erkänt gärningarna. Erkännandena stöds av utredningen. Gärningarna är att bedöma som åklagaren har gjort.

Åtalspunkten 3. B.F. har erkänt innehav av 0,07 g cannabisharts; dock att han förnekat att han olovligen förvärvat narkotikan i överlåtelsesyfte. Han har förklarat att han varken kan erkänna eller förneka vad åklagaren har lagt honom till last.

Närmare hörd har B.F. uppgivit väsentligen följande. Vid tillfället befann han sig i Kungsträdgården i Stockholm. Han var då berusad. Därför minns han inte vad han gjorde. Han vet dock att han inte sålt cannabis. Emellanåt röker han dock cannabis. Den cannabis som påträffades på honom var avsedd för hans eget bruk. Han förvarade den i sin ena strumpa. När han greps av polis hade han 180 kr. De pengarna hade han tidigare fått på en socialbyrå.

Polisinspektören J.A. har på åklagarens begäran hörts som vittne. J.A. har uppgivit bl a följande. Vid tillfället bevakade han med hjälp av kikare Karl XII:s torg vid Kungsträdgården. Där förekommer det ofta försäljning av narkotika. Han såg genom kikaren B.F. sitta på en bänk. Härefter såg han hur en man kom fram och etablerade kontakt med B.F.. Mannen överlämnade pengar till B.F., varefter B.F. överlämnade något till mannen. Mannen stoppade ner föremålet i en ficka. Senare kontrollerades mannen av polis. En rökbit hasch kostar ca 100 kr.

Genom vittnesmålet i förening med utredningen i övrigt är åtalet för överlåtelse av 0,5 g cannabis styrkt. Gärningen är att bedöma som åklagaren har gjort. B.F:s erkännande av cannabisinnehav styrks av utredningen. Det är dock inte tillförlitligen styrkt att B.F. innehaft denna cannabis i överlåtelsesyfte. Gärningen är att bedöma som åklagaren har gjort.

Åtalspunkten 5. B.F. har förnekat gärningen och närmare hörd uppgivit bl a följande. Han satt vid tillfället och drack öl på Klara kyrkogård. Härvid kom en man fram till honom och bad att få köpa en öl. En stund senare kom polis till platsen. Han kastade då inte något ifrån sig. Han använder inte heroin.

Polismannen A.J. har på åklagarens begäran hörd som vittne omvittnat att han vid tillfället såg att B.F. kastade ett vitt papper på marken, att B.F. därefter stampade ner pappret i marken, samt att A.J. därefter tog upp pappret, som visade sig innehålla åtta stycken kapslar.

Genom vittnesmålet och utredningen i övrigt är det åtalade narkotikabrottet styrkt.

Påföljd m m. B.F. återfinns i utdrag av kriminalregistret under nio avsnitt. Den övervägande delen av brottsligheten avser vålds- och tillgreppsbrott. Även narkotikabrottslighet förekommer i flera domar. Senast dömdes B.F. d 5 dec 1990 för grov misshandel och olovligt innehav av kniv till fängelse i år, varjämte villkorligt medgiven frihet från fängelse i månad förverkades. Den 11 juni 1991 blev B.F. villkorligt fri med en återstående strafftid av 6 mån 15 dagar.

Av personutredningen framgår bl a följande. B.F., som är medborgare i Etiopien, kom till Sverige år 1978. Han var då 19 år. Han lämnade då kvar sina närmaste anförvanter i Sudan och Eritrea. Sedan år 1982 har han inte haft någon som helst kontakt med sina föräldrar och syskon, vilka bor i Afrika. I Sverige har han bott i Norrköping, Göteborg och Stockholm. Han har inga släktingar eller närmare bekanta i Sverige. F n saknar han såväl bostad som arbetsanställning. Det är endast sporadiskt som han har kunnat arbeta. Under senare år har han missbrukat såväl narkotika som alkohol. Han har djupgående psykiska problem och är tidvis mycket deprimerad. Han har under den gångna sommaren hållit god kontakt med frivården.

Åklagaren har upplyst att statens invandrarverk har lämnat följande uppgifter. B.F. kom till Sverige år 1978. Den 5 juni 1991 fick han permanent uppehållstillstånd i Sverige. Något verkställighetshinder för utvisning till Etiopien föreligger inte i nuläget.

B.F. skall nu dömas för narkotikabrottslighet av sådan art som regelmässigt bör medföra fängelse (överlåtelsen i åtalspunkt 3 och åtalspunkt 5). På grund härav och då B.F:s personliga förhållanden inte föranleder till annan bedömning, bör B.F. ådömas ett kortare fängelsestraff. Vid straffmätningen beaktar TR:n att B.F. kommer att utvisas.

Tillräckliga skäl föreligger inte för att till någon del förverka den B.F. villkorligt medgivna friheten.

Med hänsyn till narkotikabrottslighetens beskaffenhet samt till vad som har kommit fram om B.F:s tidigare brottslighet och sociala förhållanden, kan det antagas att B.F. kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket. Även om B.F. har bott många år i Sverige saknar han någon egentlig anknytning till Sverige. Mot bakgrund härav samt med hänsyn till vad som har kommit fram om B.F:s förhållanden och tidigare brottslighet, får synnerliga skäl för att utvisa B.F. anses föreligga. Åklagarens yrkande om utvisning, vilket har bestritts av B.F., skall därför bifallas. Den tid under vilken B.F. inte får återvända till riket kan begränsas till 10 år.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.F. enligt 14 kap 2 § BrB, 1 och 2 §§narkotikastrafflagen (1968:64) samt 1 och 4 §§ lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål för förvanskning av urkund, narkotikabrott och brott mot knivlagen till fängelse 2 mån samt utvisade honom ur riket med förbud att återvända hit före d 18 sept 2001.

Ordföranden, t f rådmannen Nilsson, var skiljaktig i utvisningsfrågan och anförde: Lika med majoriteten anser jag att det kan antas att B.F., som nu har gjort sig skyldig till ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år, kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet här i landet om han tillåts att stanna kvar.

B.F:s kriminalitet och asociala leverne synes bottna i djupgående psykiska störningar. Det kan därför antas att B.F. har haft svårigheter med att av egen fri vilja få någon ändring i sina levnadsförhållanden. B.F. har levt 13 år eller större delen av sitt vuxna liv i Sverige. Han synes, bortsett från medborgarskapet, sakna all anknytning till sitt hemland. Även om något vänskaps- eller familjeförhållande inte binder honom till Sverige, torde dock en vistelse här i riket vara det enda som ger B.F. något fotfäste i tillvaron. Mot bakgrund av det anförda framstår det som ytterst omänskligt att utvisa B.F.. På grund härav och då brottsligheten inte kräver detta, föreligger inte synnerliga skäl för utvisning. Utvisningsyrkandet skall därför ogillas.

Domskäl

Domskäl. Som TR:n funnit har B.F. gjort sig skyldig till förvanskning av urkund, narkotikabrott vid tre tillfällen samt brott mot knivlagen. Brotten är inte särskilt allvarliga, låt vara att det rör sig om återfall i narkotikabrott och att två av narkotikabrotten har karaktären av gatulangning.

Sedan B.F. kommit till Sverige i maj 1978 har han bl a dömts för grov misshandel vid tre tillfällen och narkotikabrott, begångna vid fem tillfällen. Sedan början av 1980-talet har han dömts för brott i stort sett varje år med undantag för tid då han avtjänat frihetsstraff. Det får med hänsyn härtill antas att B.F. även fortsättningsvis kommer att ägna sig åt brottslig verksamhet, om han får stanna kvar i Sverige.

B.F. har i HovR:n förnekat att han har psykiska problem, och han har inte heller gjort intryck av att lida av några sådana problem. Det är däremot uppenbart att han har missbruksproblem, vilka han bagatelliserar. B.F. saknar anhöriga eller närmare bekanta i Sverige. Hans kunskaper i svenska språket förefaller bristfälliga. Av utredningen framgår att det har gjorts flera försök att få ut B.F. på den svenska arbetsmarknaden. Han har exempelvis påbörjat flera arbetsmarknadsutbildningar, dock utan att fullfölja någon av dem. Efter år 1981 har han endast haft tillfälliga, kortvariga arbeten och sedan år 1989 är han arbetslös. Han har saknat egen bostad sedan år 1985.

Annan slutsats kan inte dras av utredningen än att B.F. under den senaste tioårsperioden har levt i kriminalitet och under oordnade förhållanden. Hans önskan att stanna i Sverige har motiverats med att han tror att han klarar sig bättre här än i hemlandet.

B.F. saknar egentlig anknytning till det svenska samhället. Verkställighetshinder föreligger ej. HovR:n finner därför - mot bakgrund av B.F:s tidigare brottslighet och med hänsyn till att han nu återfallit i narkotikabrott - att synnerliga skäl föreligger för att utvisa honom. Som TR:n funnit bör tiden för utvisning bestämmas till 10 år.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i den del som domen har överklagats.

B.F. (offentlig försvarare advokaten B.F., ombud socionomen G.E.R.) sökte revision och yrkade att

åtalet mot honom skulle ogillas utom såvitt avsåg olovligt innehav av 0,07 g cannabisharts, att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift samt att

utvisningsbeslutet skulle upphävas.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).

Domskäl

Domskäl.

B.F. har inte visat någon omständighet som skulle kunna föranleda omprövning av ansvarsfrågan enligt 51 kap 23 a § och 55 kap 15 § RB.

B.F. har bott i Sverige sedan år 1978. Trots den långa tid han har vistats här saknar han, som HovR:n konstaterat, egentlig anknytning till det svenska samhället. Under åren 1979-1990 har han dömts för brott nio gånger. Det har i flera fall varit fråga om narkotikabrott och grova våldsbrott. Dessa förhållanden talar för ett bifall till yrkandet om utvisning. Den brottslighet som enligt TR:ns dom ligger B.F. till last i detta mål är emellertid inte av så allvarlig natur att det mot bakgrund av den långa tid som han har vistats här i landet kan anses föreligga synnerliga skäl att nu utvisa honom.

Vid denna bedömning i utvisningsfrågan skall brottspåföljden skärpas.

Domslut

Domslut. HD ändrar på så sätt HovR:ns domslut att dels förordnandet om utvisning av B.F. upphävs dels brottspåföljden bestäms till fängelse 4 mån.