lagen.nu

NJA 1992 s. 502

En revisionsbyrå har under flera år anlitats av ett tidningsföretag för bl a ekonomisk rådgivning. I samband med försäljning av tidningsföretaget har dess ägare haft vissa kontakter med revisorerna. Fråga om revisionsbyrån kan göras ansvarig för att tidningsägarna inte uppmärksammat vissa skatterättsliga frågor med anknytning till överlåtelsen.

(Jfr denna årgång s 58 och s 243)

Tidningen Hallandsposten utges i Halmstad av Hallandspostens Tidningstryckeri AB. Detta var ett helägt dotterbolag till ett kommanditbolag vars delägare utgjordes av medlemmar av familjen S. Kommanditbolaget ägde en fastighet i Halmstad och de i tidningsrörelsen använda inventarierna, vilken egendom uthyrdes till aktiebolaget. I aktiebolaget var T.S. verkställande direktör, R.S. vice verkställande direktör och L.S. ekonomichef. Bolagen hade räkenskapsår d 1 maj - d 30 april.

För revision av bolagen och för rådgivning och vissa uppdrag i ekonomiska frågor anlitade koncernen och ägarna Reveko AB, ett riksomfattande företag med kontor bl a i Halmstad. Vid halmstadkontoret var anställda bl a auktoriserade revisorn R.C. samt de godkända revisorerna M.G. och J.O.D.. Hösten 1980 valdes M.G. och R.C. till aktiebolagets revisorer.

Det löpande arbetet såsom siffergranskning, biträde vid bokslut och viss rådgivning, omhänderhades av J.O.D..

Under försommaren 1981 började ägarna undersöka möjligheten att sälja företaget och inledde diskussioner med olika intressenter. Vid en granskning av bolagen och deras räkenskaper som vissa spekulanter på företaget lät utföra konstaterades att det förelåg stora brister i aktiebolaget. Dettas revisorer R.C. och M.G. tillställde styrelsen en skrivelse den 15 mars 1982. De påpekade där att vissa felaktigheter i redovisningen hade noterats vid granskningen av 1980/81 års räkenskaper och att bokslutet måste göras om så att det överensstämde med god redovisningssed. Annars måste revisorerna avstyrka fastställande av balans- och resultaträkningar. De framhöll vidare att bolagets ställning troligen hade försämrats ytterligare efter bokslutsdagen och att det var angeläget att en likvidationsbalansräkning upprättades. Under mars 1982 förekom även ett sammanträde i vilket T., R. och L.S. samt R.C., M.G. och J.O.D. deltog. Därvid diskuterades resultatlöst olika möjligheter att lösa företagets kris.

Enligt avtal d 26 april 1982 sålde delägarna i kommanditbolaget sina andelar i detta till Stiftelsen Pressorganisation och Liberal Dagspress Invest Kommanditbolag.

T.S. och de övriga personer som ägt andelar i kommanditbolaget före överlåtelsen väckte vid Halmstads TR talan mot Reveko och yrkade förpliktande för Reveko att utge 6 810 000 kr med viss fördelning dem emellan.

Reveko bestred bifall till käromålen.

Som grund för sin talan gjorde kärandena gällande att Reveko under många år haft mycket omfattande uppdrag av koncernen och dess ägare samt att Reveko i dessa uppdrag förfarit vårdslöst i olika närmare angivna hänseenden. Härvid påstods bl a att Reveko som konsult vårdslöst hade lämnat felaktiga råd och underlåtit att ge riktiga anvisningar. Genom sin vårdslöshet hade Reveko enligt kärandena förorsakat dem skada bestående i minskning av värdet av deras andelar i kommanditbolaget vid dettas försäljning.

Till utveckling av sin talan anförde T.S. och medparter bl a följande. I början av år 1982 uppstod en svår tvångssituation. Aktiebolaget var likvidationspliktigt, delägarna kunde bli personligen betalningsskyldiga och de hade på grund av borgen medansvar för stora bankskulder. Det var nödvändigt att eliminera bristen eller också att sälja företaget till någon utomstående. Reveko var fullt medvetet om situationen. Delägarna vädjade om råd och hjälp. I början av mars hölls mötet mellan T., R. och L.S. samt R.C., M.G. och J.O.D.. Bolagsledningen föreslog att bristen skulle utjämnas genom att maskiner och inventarier såldes till aktiebolaget för bokfört lågt värde och sedan skrevs upp i värde hos aktiebolaget. Revisorerna avvisade detta förslag som omöjligt och hade inte något eget alternativ. De vägrade att införskaffa råd av någon annan, mer sakkunnig inom Reveko. All vidare diskussion avbröts av R.C., som yttrade: Bara sälj företaget och var glada om ni får något för det! - Vid förhandlingarna med köparna diskuterades senare åter möjligheterna att föra över tillgångar från kommanditbolaget till aktiebolaget och varianten att aktiebolaget sedan skulle sälja samma tillgångar till exempelvis ett i koncernen ingående vilande aktiebolag. Även den möjligheten avvisades av Reveko. Företaget måste slutligen säljas till ett kraftigt underpris. Sedermera löste köparna krisen genom just en sådan överlåtelse som Reveko hade avvisat, och Reveko godkände den i sin revision.

Reveko bestred att någon vårdslöshet hade förekommit från dess sida och anförde bl a följande. Det är riktigt att läget blev bekymmersamt i början av år 1982, när likvidationshot förelåg i samband med försäljningsdiskussioner. Det enda förslag som framlades var det från bolagsledningen att kommanditbolaget skulle överlåta inventarierna på aktiebolaget, varefter de skulle skrivas upp i värde så att underskottet eliminerades. Det var inte skattemässigt möjligt att göra så. Detta påpekade R.C. och hade inget annat lämpligt förslag. Det sätt på vilket köparna sedan försökte lösa likviditetskrisen fordrade att de sköt till ett avsevärt kapital. Deras transaktion har föranlett anmärkning från skattemyndigheterna. Det kan inte läggas Reveko till last att R.C. inte tillrådde en sådan lösning. Ett uteblivet råd kan för övrigt inte medföra skadeståndsskyldighet. Ej heller kan ett s k lämplighetsråd föranleda skadeståndsskyldighet för en konsult. Att säljarna inte vidtog några bokföringstransaktioner kan inte ha medfört att säljarna tvingats sälja till underpris. Transaktionerna kunde ju inte medföra någon ändring av den substans som fanns i koncernen och måste ha saknat betydelse för det pris som en insiktsfull köpare rimligen kunde ge. Revekos avstyrkande av säljarnas förslag och underlåtenhet att framställa något eget innebar alltså ingen vårdslöshet. Revekos handlande eller underlåtenhet påverkade ej heller förutsättningarna för köpet och prisets storlek bestämdes av andra faktorer.

TR:n (rådmännen Sandström, Borlind och Kildén) meddelade dom d 16 juni 1987. I domskälen angavs bl a att T., R. och L.S. hade hörts under sanningsförsäkran och därvid berättat i överensstämmelse med vad som hade återgetts som grund för käromålen samt att R.C. och J.O.D. hörda som vittnen hade uppgett bl a följande.

R.C.: Sammanträdet i mars 1982 med T., R. och L.S. hölls för att man skulle komma till rätta med bokslutet och täcka förlusten. R.C. krävde att skulderna skulle tas upp till verkliga belopp. T., R. och L.S. föreslog överlåtelser och värdeuppskrivningar. R.C. ansåg sig som revisor inte kunna acceptera förslagen och såg ingen annan realistisk lösning än en försäljning till utomstående köpare. Han ansåg att en ny bolagsledning måste till för att lösa krisen men sade inte detta rent ut. Han fick inte gehör för sina åsikter. De därefter pågående förhandlingarna om försäljning hade han ingen insyn i.

J.O.D.: Han var närvarande vid diskussioner med olika spekulanter på företaget men han var inte ombud eller deltog aktivt i förhandlingarna. Han var endast till hands för att lämna siffror om så erfordrades. Vid mötet med T., R. och L.S. i mars 1982 var det R.C. som förde ordet och J.O.D. framförde inga åsikter.

Under rubriken TR:ns bedömning konstaterades bl a att skadeståndsskyldighet för Reveko enligt käromålen skulle föreligga på grund av att Reveko med åsidosättande av sin omsorgsplikt hade vållat skador genom felaktiga råd och åtgärder i sitt uppdrag. TR:n förklarade sig inte finna visat att Reveko hade vållat krissituationen eller, då den uppkommit, vållade några skador och att Revekos oförmåga att finna något lämpligt sätt att komma ur tvångsläget inte kunde medföra någon skadeståndsskyldighet. Inte heller i övrigt fann TR:n att det förelåg någon grund för att ålägga Reveko skadeståndsansvar.

Domslut. TR:n ogillade käromålen.

T.S. och medparter fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade förpliktande för Reveko att utge 4 500 000 kr med viss fördelning dem emellan.

Reveko bestred motparternas ändringsyrkande.

I HovR:n inskränkte T.S. och medparter sin talan till att avse att Reveko som konsult vårdslöst hade lämnat felaktiga råd och underlåtit att ge riktiga anvisningar. De gjorde härvid följande ändringar, tillägg och förtydliganden: Vid utgången av räkenskapsåret 1981/1982 var inventarierna i kommanditbolaget upptagna till ett bokfört värde av drygt 10 000 000 kr i kommanditbolaget. Inventariernas marknadsvärde var omkring 26 000 000 kr. I aktiebolaget förelåg vid samma tidpunkt ett bokföringsmässigt underskott på omkring 9 800 000 kr, vilket aktualiserade frågan om aktiebolaget var likvidationspliktigt. Vid ett sammanträde i mars 1982 mellan å ena sidan T.S., R.S. och L.S. samt å andra sidan de vid Reveko anställda revisorerna R.C., M.G. och J.O.D. diskuterades vilka åtgärder som kunde vidtas. R.C. gav då T.S. och medparter rådet att sälja företaget, trots att R.S. frågade om inte övervärdena i inventarierna skulle kunna utnyttjas för att eliminera förlusten. Revekos råd var felaktigt. I stället borde Reveko ha givit T.S. och medparter rådet att låta kommanditbolaget sälja inventarierna till aktiebolaget för det bokförda värdet, varefter aktiebolaget skulle ha sålt inventarierna vidare för åtminstone ett belopp som med 9 800 000 kr översteg det bokförda värdet till ett annat bolag. Förfarandet skulle ha inneburit att aktiebolaget erhållit en vinst som undanröjt likvidationsplikten. I stället sålde T.S. och medparter kommanditbolaget till Stiftelsen Pressorganisation och Liberal Dagspress Invest Kommanditbolag. Vid förhandlingarna inför köpet var J.o.D. närvarande. Under förhandlingarna förutsattes det att köparna skulle täcka bristen i aktiebolaget genom ägartillskott. Sedan köpet genomförts har de nya ägarna genomfört det förfarande med inventarierna som Reveko bort råda T.S. och medparter. Eftersom aktiebolaget var ett fåmansbolag och hade nya ägare, godkändes inte avdraget skattemässigt. Reveko hade vid förhandlingarna inför försäljningen av kommanditbolaget bort uppmärksamma T.S. och medparter på risken för att avdragsrätten skulle gå förlorad vid en försäljning. Det skattemässiga värdet av avdragsrätten kan beräknas till 50% av avdragsrätten vilken uppgick till 9 800 000 kr. - Sammanfattningsvis menar T.S. och medparter att Reveko haft ett sysslomannauppdrag och i detta varit oaktsamt genom att inte ge T.S. och medparter rådet att genom in- och utförsäljningar av inventarier i aktiebolaget bortskaffa den bokföringsmässiga förlusten. Vid försäljningen av kommanditbolaget bestämdes priset på detta utifrån den förutsättningen att köparna skulle täcka förlusten i aktiebolaget med beskattade medel. Härigenom har kommanditbolagets värde minskat med belopp motsvarande rätten till förlustavdraget.

Reveko vidhöll sina i TR:n intagna ståndpunkter och gjorde följande tillägg: Målet avser en talan mot Reveko från sju medlemmar av släkten S. Förhållandet är inte likartat mellan Reveko och var och en av dem. Reveko har inte haft några uppdrag att ge råd åt enskilda personer i släkten S. Det vitsordas dock att Reveko lämnat råd till företrädare för motparterna vid sammanträdet i mars 1982. Sammanträdet hade tillkommit för att aktiebolagets förslag till bokslut skulle genomgås. Under sammanträdet föreslog de närvarande av T.S. och medparter att bristerna i aktiebolagets bokslut skulle bortskaffas genom inköp av inventarier från kommanditbolaget, åtföljt av en uppskrivning av inventariernas värde. R.C. förklarade att detta inte var tillåtet och lämnade rådet att T.S. och medparter borde sälja företaget. Detta var ett riktigt råd. När T.S. och medparter sålde kommanditbolaget fick ingen av aktiebolagets revisorer närvara vid förhandlingarna. Däremot var J.O.D. närvarande men hans uppdrag var begränsat till att lämna uppgifter om aktiebolagets ekonomi. Reveko hade ingen möjlighet att påverka förhandlingarna när kommanditbolaget såldes. - Det bestrids att kommanditbolaget såldes för billigt. Köparna bestämde det pris de var villiga att betala efter att ha bedömt företagets substansvärde och tog då hänsyn till att det förelåg en bokföringsmässig förlust för aktiebolaget. Det var inte köparnas avsikt att upplösa denna förlust med beskattade medel. Det är tveksamt om det av T.S. och medparter beskrivna förfarandet med in- och utförsäljningar av inventarierna skulle ha godkänts av skattedomstolarna. - Sammanfattningsvis är Revekos inställning följande. Det vitsordas att Reveko genom revisorn R.C. givit råd till företrädare för T.S. och medparter. Det påstås att Reveko givit rätt råd och bestrids att det av T.S. och medparter beskrivna förfarandet med in- och utförsäljningar av inventarierna hade varit ett riktigt råd. Reveko bestrider att T.S. och medparter tillfogats någon skada och - om skada visas föreligga - att den är en följd av oaktsamhet från Reveko.

HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist, adj led rådmannen Bärthel, hovrättsassessorn Henriksson, referent, och adj led Möllers) meddelade dom d 22 mars 1990. I domskälen antecknade HovR:n att förnyade förhör i HovR:n hade ägt rum med R.S., L.S. och R.C.. Härefter anfördes följande:

R.S. och L.S. har gjort följande tillägg till vad som i TR:ns dom antecknats som deras uppgifter: Vid sammanträdet i mars 1982 angav R.C. som skäl för att en överföring av inventarierna till aktiebolaget, åtföljd av en uppskrivning av deras värde, inte var möjlig, att aktiebolaget var dubbelbeskattat medan kommanditbolaget var enkelbeskattat. När de bad R.C. att kontrollera frågan sade han att det var onödigt, då han behärskade detta.

R.C. har gjort följande tillägg till sina i TR:ns dom antecknade uppgifter: Han blev auktoriserad revisor 1963. - Aktiebolaget var på obestånd med en förlust av 5-6 000 000 kr per d 30 april 1981. Aktiebolagets ställning hade förvärrats fram till mars 1982. Ägarna förde fram förslaget att föra över inventarier för bokförda värden från kommanditbolaget till aktiebolaget och därefter skriva upp dem för att täcka förlusten. R.C. förklarade att han som revisor inte kunde acceptera detta och hade ingen annan lösning på problemet än en försäljning. I och för sig missbedömde han läget något, för han sade att en uppskrivning inte kunde ske skattemässigt, vilket kan vara tveksamt om man beaktar möjligheten att vidareöverlåta inventarierna. Däremot var en uppskrivning inom aktiebolaget otillåten enligt bokföringslagen. Det var aldrig tal om att överlåta inventarierna vidare. R.C. kan inte påminna sig att han blev ombedd att inhämta råd från skattemyndigheterna eller annan sakkunnig. Om han varit osäker i frågan om en uppskrivning varit tillåten, hade han diskuterat problemet med någon kollega. Han gjorde den bedömningen att det var nödvändigt med en försäljning. Annars hade det inom en snar framtid blivit nödvändigt för aktiebolaget att ställa in betalningarna. R.C. kände till att rätten till förlustavdrag kunde gå förlorad vid en överlåtelse av ett företag. Det förekommer ofta att klienter säljer bolag som inehåller rätt till förlustavdrag. Hur avdragen skall hanteras är en sak mellan köpare och säljare. Om han hade varit med vid försäljningen hade han påtalat problemet. Att inte utnyttja förlustavdrag är att göra en dålig affär. Enligt hans uppfattning fick säljarna ett korrekt pris för kommanditbolaget. Han kan inte ha sagt att det var omöjligt att gå från enkelbeskattad till dubbelbeskattad rörelseform. Detta har alltid varit accepterat i skattepraxis.

Målet rör frågan om revisors ansvar för felaktig rådgivning och för underlåtenhet att lämna råd. T.S. och medparter har gjort gällande att det här är fråga om "sysslomannaansvar". Sådant ansvar förutsätter emellertid att någon har fått i uppdrag att för en annans räkning ombesörja rättsliga eller ekonomiska angelägenheter. Enbart rådgivning i sådana angelägenheter torde inte innebära att rådgivaren är att anse som syssloman i förhållande till uppdragsgivaren. Som Reveko vitsordat i målet kan emellertid också konsulter i och för sig drabbas av skadeståndsansvar om de vållar uppdragsgivaren skada genom att missköta uppdraget.

Det har inte ingåtts något skriftligt avtal mellan T.S. och medparter, kommanditbolaget eller aktiebolaget och Reveko. Det föreligger därför svårigheter att fastställa omfattningen av uppdragsförhållandet utöver den normala revisionsverksamheten. Reveko har vitsordat att deras revisorer under lång tid i praktiken har varit några av motparterna behjälpliga med rådgivning i olika hänseenden men har oemotsagt hävdat att dessa tjänster aldrig har fakturerats. Vid angivna förhållanden finner HovR:n att det ansvar som revisorerna haft för givna råd utanför själva revisionsarbetet måste anses vara urtunnat i förhållande till vad som kan anses gälla i regelrätta konsultuppdrag.

Revekos eventuella ansvar kan - som T.S. och medparter bestämt sin talan i HovR:n - ha utlösts tidigast i samband med sammanträdet i mars 1982 och senast vid överlåtelsen av kommanditbolaget i slutet av april samma år.

Utredningen i HovR:n visar att marssammanträdet tillkom för en diskussion om aktiebolagets bokslut. Det borde visserligen, med hänsyn till aktiebolagets dåliga resultat, inte ha varit främmande för R.C. att frågan om aktiebolagets framtid skulle kunna komma att diskuteras. Det är dock inte visat att han skulle ha haft någon särskild anledning att förbereda sig inför frågan hur det överhängande hotet om likvidationsplikt beträffande aktiebolaget skulle lösas. Däremot är det klarlagt att R.C. för Revekos räkning inte åtog sig att närmare undersöka vilka möjligheter det fanns att komma ur krissituationen. Vid sådant förhållande kan Reveko inte göras ansvarigt för skada på grund av underlåtenhet att lämna råd. Det råd som R.C. lämnade - försäljning av företaget - är allmänt hållet och i sig inte av beskaffenhet att kunna föranleda någon skada. Redan på grund härav är ett skadeståndsansvar för Reveko uteslutet.

Utredningen i målet ger inte annat vid handen än att R.C. efter marssammanträdet inte kontaktats av T.S. och medparter och att den enda förbindelsen mellan Reveko och dem under förhandlingarna om en försäljning av kommanditbolaget utgjordes av att J.O.D. varit närvarande som uppgiftslämnare. Reveko eller någon av dess anställda har således inte anlitats för att biträda med sakkunskap vid försäljningen. Under angivna förhållanden kan inte Reveko genom underlåtenhet att efter marssammanträdet lämna råd till T.S. och medparter ha ådragit sig något ansvar för den skada som möjligen kan ha uppstått.

Lika med TR:n finner HovR:n således att käromålet bör lämnas utan bifall.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

T.S. och medparter (ombud advokaten S.L.) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Reveko (numera Öhrlings Reveko AB; ombud advokaten B.B.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Melchior, föreslog i betänkande följande dom:

HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, Gad, Danelius och Lambe, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Revisionskärandena har till närmare utveckling av sin talan anfört bl a: R.C. rådde dem att sälja tidningsrörelsen. När han gav det rådet, vilket i och för sig var riktigt, måste han ha uppmärksammat att aktiebolaget vid en försäljning skulle komma att ha sådana skattemässigt outnyttjade förlustavdrag som en köpare inte skulle kunna utnyttja. I detta läge borde han också ha rått dem att före försäljningen låta kommanditbolaget till bokfört värde sälja inventarierna till aktiebolaget, som därefter kunnat till marknadsvärde sälja dem vidare till ett annat av T.S. och medparter (eller av köparna av tidningsföretaget) kontrollerat aktiebolag. Därefter hade tidnings rörelsen - nu bestående av ett kommanditbolag och två aktiebolag - kunnat övergå till köparna med bevarad möjlighet att utnyttja förlustavdragen. Att ett sådant förfarande varit lagligen möjligt framgår numera av ett prejudikat av RegR (RÄ 1990 ref 11). Om R.C. ej velat ge ett sådant råd har han i vart fall haft att uppmärksamma T.S. och medparter på möjligheten av en sådan transaktion, eventuellt i förening med uppmaning att konsultera kvalificerad skatteexpertis. Genom att han ej nämnde något för dem om förlustavdragsproblematiken kom frågan att förbises. Det saknas anledning anta annat än att de med ett adekvat agerande från R.C:s sida skulle ha gjort en sådan transaktion som nu avses och därmed förhindrat att avdragsmöjligheterna gick om intet. – R.C. har haft att ta upp frågan om förlustavdragen vid marssammanträdet. Väl var R.C. ej själv engagerad i de senare inledda förhandlingarna med köparna, men Reveko var även då anlitat genom att J.O.D. birädde bl a med framtagande av underlag. Reveko och R.C. har således haft full kännedom om att tidningsföretaget var under försäljning.

Reveko har anfört bl a: R.C. var väl medveten om problemen beträffande förlustavdrag. Detta var emellertid en fråga som borde tas upp i samband med försäljningen och i samråd med en eventuell köpare. Reveko har inte anlitats vid försäljningen och kan inte bära något ansvar för hur säljare och köpare därvid handhaft denna fråga. Den av motsidan i målet angivna lösningen på problemet var vid tiden för överlåtelsen inte att rekommendera. Vad angår RegR:s prejudikat framgår av referatet att en enhällig länsrätt, en enhällig KammarR och en skiljaktig ledamot av RegR underkänt den där bedömda transaktionen. Reveko menar att det hade varit ansvarslöst av en skatterådgivare att vid den aktuella tiden tillråda en motsvarande transaktion och vill rent av påstå att detta skulle ha kunnat medföra ett skadeståndsansvar för rådgivaren. Riskerna för att generalklausulen skulle tillämpas på transaktionen var utomordentligt stora, vilket framgår av underinstansernas domar i skattemålet. - Reveko vidhåller att någon oaktsamhet ej kan läggas R.C. till last. Den omständigheten att han och Reveko hållits utanför förhandlingarna med köparna medför att R.C. inte haft tillfälle att lämna något fullständigt råd beträffande affärens totala genomförande. Att R.C. vid marssammanträdet - som i första hand avsåg en diskussion om aktiebolagets bokslut - inte själv tagit upp frågan om eventuella förlustavdrag kan inte anses innefatta en sådan försummelse att det skulle kunna medföra skadeståndsskyldighet för Reveko.

Av utredningen framgår, att Reveko under många år anlitats av tidningsföretaget. Det har gällt inte bara revisionsinsatser utan även biträde vid upprättande av räkenskapshandlingar, särskilda uppdrag i ekonomiska frågor, rådgivning m m. Tidningsföretagets ekonomiska svårigheter gav T.S. och medparter anledning att rådgöra med R.C., vilket ligger väl i linje med Revekos tidigare biträde vid sidan av revisionsarbetet. Revisionskärandena har vitsordat att rådet att sälja i den uppkomna situationen var i och för sig riktigt, om också ofullständigt.

Allmänt sett har en rådgivare med sakkunskap i skattefrågor långtgående förpliktelser, när det gäller att belysa en tilltänkt transaktions skattekonsekvenser. En försummelse kan leda till skadeståndsansvar (jfr HD:s domar d 18 febr 1992, DT 104, och d 14 april 1992, DT 212 (* NJA 1992 s 58 och s 243. *) ). Om en skatterådgivare vid sådana avtalsförhandlingar som de i målet aktuella hade underlåtit att över huvud taget peka på problemet med förlustavdrag är det sålunda ej uteslutet att skadeståndsskyldighet skulle kunna inträda. Man bör däremot vara försiktig med att lägga en rådgivare till last som försumlighet att han inte föreslagit sådana problemlösningar som är komplicerade till sin konstruktion eller svårbedömda från skatterättslig synpunkt.

I förevarande fall deltog emellertid R.C. ej i avtalsförhandlingarna och Reveko var ej heller eljest inkopplat på dessa på sådant sätt att Reveko kan göras ansvarigt för bristfällig rådgivning i detta skede. Endast om R.C. förfarit försumligt vid marssammanträdet kan skadeståndsansvar komma i fråga. I och för sig kan det sägas ha legat nära till hands för R.C. att vid detta sammanträde nämna något om förlustavdragsfrågan och dess betydelse vid en försäljning; T.S. och medparter hade ju själva givit en viss anledning därtill genom att föra på tal inventarieöverlåtelse från kommanditbolaget till aktiebolaget. Diskussionen var dock vid detta tillfälle av allmän och preliminär karaktär, och det kunde därför inte förväntas av R.C. att han då skulle lämna annat än mycket allmänna råd. Det förhållandet att han endast tillrådde en försäljning av tidningsföretaget utan att ta upp problemet med förlustavdragen kan därför inte anses utgöra försummelse från hans sida. Än mindre kan det läggas honom till last som oaktsamhet att han underlät att rekommendera den speciella transaktion som revisionskärandena angivit.

Revisionskärandenas skadeståndstalan skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1992-08-12
Målnummer
T179-90
Lagrum
1 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1992 s. 58
NJA 1992 s. 243
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Uppdrag
Revisor
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 1994 s. 598: På inrådan av en bank genomförde en företagare vissa transaktioner i syfte att undgå realisationsvinstskatt. Vid taxeringen togs emellertid inte någon hänsyn till transaktionerna enligt bestämmelser...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation