NJA 1992 s. 524

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Ullrich) anförde i dom d 19 sept 1990:

Domskäl. De tilltalade har förnekat vad åklagaren lagt dem till last.

L.N. har uppgivit: Han känner B.A. sedan flera år tillbaka men hade under hösten 1989 endast sporadiska kontakter med honom. I sept samma år blev han av två personer, som han inte vill namnge och av vilka en var högskoleutbildad, tillfrågad om han mot ersättning av 50 l ren sprit ville göra inköp av kemikalier. Han gick med på detta och gjorde inköpen på uppdrag av personerna och med pengar som de gav honom. Han fick uppfattningen att de höll på med experiment av något slag. Vid de flesta inköpen angav han K:s Gummiservice som beställare, en firma som ligger mitt emot det företag där han arbetar som golvslipare. Ibland ställde han inhandlade varor innanför dörren till B.A:s lägenhet utan att denne bett om några kemikalier. Han kände till att B.A. hade en husvagn på Lugnets industriområde intill en verkstadslokal som B.A. hyrde. Han visste också att B.A. lånat ut husvagnen men vill inte tala om till vem. På kvällen d 13 dec åkte han till husvagnen och verkstaden för att träffa B.A.. Ljuset var tänt i husvagnen men ingen var där. När han skulle åka därifrån startade inte bilen. Han beslutade sig för att ta sig in i husvagnen och övernatta där. Det luktade illa i vagnen och en tillverkningsprocess var igång. På morgonen kom B.A. gående. Han hade också fel på sin bil som stod utanför verkstaden. Tillsammans lyckades de starta bilarna efter att ha seriekopplat ett par batterier. De åkte därefter till en bensinstation för att fylla på vatten i kylaren på B.A:s bil. På bensinstationen greps de av polis.

B.A. har uppgivit: Under hösten 1989 fick L.N. låna en nyckel till B.A:s lägenhet för att ha någonstans att bo. B.A. hade skaffat en husvagn för att ha som lagerlokal under vintern. Den stod uppställd utanför den verkstadslokal som han hyrde på Lugnets industriområde. Han lånade i sept ut husvagnen till personer som han inte vill namnge. Han kände inte till att det framställdes något i husvagnen. På morgonen d 14 dec gick han till platsen för att hämta sin sons bil. L.N. var i husvagnen och B.A. såg för första gången den utrustning som fanns i vagnen. Han trodde att där pågick brännvinsframställning. Efter att han och L.N. lyckats starta bilarna greps de av polis på en bensinstation. Han har inte reagerat för att kemikalier förvarats innanför hans lägenhetsdörr. Han har ingen kännedom om beslagtagna föremål.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat två papperslappar som tagits i beslag i B.A:s lägenhet. På den ena lappen är huvudsakligen siffror antecknade. Den andra lappen bär följande handskrivna text: "L. var fan är du. Behöver svavelsyra." B.A. har vägrat lämna skriftprov till utrönande om handstilen på lappen överensstämmer med hans.

Åklagaren har vidare som skriftlig bevisning åberopat åtta inköpsnotor beträffande L.N:s inköp, ett hos B.A. i beslag taget blad ur ett kollegieblock med en redogörelse för en kemisk process ingående i amfetamintillverkning, undersökningsprotokoll från statens kriminaltekniska laboratorium (SKL), två sakkunnigutlåtanden från SKL och fotomontage från husvagnen och verkstaden.

Av sakkunnigutlåtande av d 12 jan 1990 framgår att med hjälp av den utrustning och tillverkningsbeskrivning som beslagtagits i husvagnen den totala mängden framställd fenylaceton kan beräknas till 220 ml och att av detta ca 120 g amfetaminsulfat kan erhållas.

Av sakkunnigutlåtande av d 31 jan 1990 framgår att av övriga kemikalier som beslagtagits och som ännu inte ingått i någon tillverkningsprocess kunnat utvinnas ca 250 g amfetaminsulfat.

Med hänsyn till tiden för inköpen av de aktuella kemikalierna, de i husvagnen beslagtagna föremålen och sakkunnigutlåtandet av d 12 jan 1990 är utrett att amfetamintillverkning i vart fall påbörjats under tid som påstås i gärningsbeskrivningen. B.A. är ägare till husvagnen och har disponerat lokaler där en mängd föremål som har anknytning till amfetamintillverkningen påträffats. Han är sedan flera år bekant med L.N.. Det är inte sannolikt att L.N. gjort inköpen av kemikalierna för andra, icke namngivna, personers räkning. TR:n anser att det måste hållas för visst att B.A. och L.N. gemensamt och i samråd försökt framställa amfetamin till en mängd av ca 120 g. Brottet är att bedöma som försök till narkotikabrott. I fråga om deras innehav av kemikalier som ännu inte ingått i någon tillverkningsprocess anser TR:n med hänsyn till sakkunnigutlåtandet av d 30 jan 1990 dem förfallna till ansvar för förberedelse till narkotikabrott.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.A. enligt 1 och 4 §§narkotikastrafflagen samt 23 kap 1 och 2 §§ BrB för försök till narkotikabrott och förberedelse till narkotikabrott till fängelse 1 år.

Även L.N. dömdes för försök och förberedelse till narkotikabrott.

B.A.

och L.N.

fullföljde talan i Svea HovR och yrkade befrielse från ansvar för försök och förberedelse till narkotikabrott.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har L.N. och B.A. hörts på nytt samt har åberopats och lagts fram samma skriftliga bevisning som den som antecknats i TR:ns dom.

L.N. har, utöver sina enligt TR:ns dom vid TR:n lämnade uppgifter, i HovR:n uppgett bl a följande. Det var genom B.A. som han kom i kontakt med de två personerna åt vilka han sedan kom att köpa in kemikalier. Han var själv intresserad av att "ta fram" amfetamin på ett billigt sätt och av den process som bedrevs i husvagnen. Han trodde att det var något mer avancerat ämne än amfetamin som skulle tillverkas men hade kanske inte tvekat att köpa kemikalierna och leverera dem även om han hade vetat att de skulle användas vid amfetaminframställning. Hans två uppdragsgivare kom varje gång hem till hans bostad i Spånga för att hämta de varor som han hade inhandlat åt dem. I mitten av sept 1989 förstod han att det tillverkades amfetamin i husvagnen som han under hösten 1989 besökte till och från. De två personerna som bedrev tillverkningen hade försäkrat honom att det inte skulle kunna läggas honom till last som något brottsligt att inhandla och till dem överlämna ifrågavarande kemikalier. Hans ärende d 13 dec 1989 var att lämna svavelsyra. Han kom inte in i B.A:s verkstadslokal, men lyckades ta sig in i husvagnen.

B.A. har i HovR:n - utöver vad han enligt TR:ns dom berättat vid TR:n - uppgett att de två personer som L.N. påstått sig ha kommit i förbindelse med genom honom bör vara samma personer som dem till vilka han hade hyrt ut sin husvagn.

Vid övervägande av den utredning som sålunda lagts fram i HovR:n finner HovR:n i likhet med TR:n att det måste hållas för visst att L.N. och B.A. gemensamt och i samråd dels försökt att framställa amfetamin till en mängd av 120 g och därigenom gjort sig skyldiga till försök till narkotikabrott, dels förberett ytterligare tillverkning genom att anskaffa och inneha för tillverkning av ytterligare inemot 250 g amfetaminsulfat erforderliga kemikalier och därigenom gjort sig skyldiga till förberedelse till narkotikabrott.

HovR:n finner med hänsyn till arten och straffvärdet av den narkotikabrottslighet, till vilken B.A. befunnits skyldig, annan påföljd än fängelse inte kunna komma i fråga. Det av TR:n bestämda straffet synes väl avvägt.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns dom.

B.A. (offentlig försvarare advokaten G.H.) sökte revision och yrkade i första hand ogillande av åtalet för försök och förberedelse till narkotikabrott samt i andra hand straffnedsättning.

Riksåklagaren bestred ändring men justerade åtalet genom att påstå ansvar enligt följande gärningsbeskrivning: B.A. har i Stockholm under tiden från mitten av sept till d 14 dec 1989 försökt att i en husvagn framställa amfetamin avsett för missbruk i en mängd av åtminstone 120 g. Fara för brottets fullbordan har förelegat. - B.A. har vidare i Stockholm under nämnda tid med uppsåt att framställa amfetamin för missbruk tagit befattning med hjälpmedel i form av kemiska ämnen, utrustning, handböcker och recept.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Lars Lindström).

Domskäl

Domskäl. B.A. har i HD gjort gällande att han lånat ut husvagnen vid (adress, uteslutet här) till L.N. och att han inte haft någon kännedom om den verksamhet som sedan bedrivits där.

Lika med TR:n och HovR:n finner HD det styrkt att B.A. som gärningsman medverkat i den verksamhet som bedrivits i husvagnen under den aktuella tiden samt att denna verksamhet syftat till framställning av amfetamin. I husvagnen hade framställts 220 ml fenylaceton, varur genom fortsatta kemiska processer hade kunnat utvinnas ca 120 g amfetaminsulfat. Dessutom förvarades i husvagnen och i andra av B.A. disponerade utrymmen utrustning, handböcker, recept och kemikalier vilka hade kunnat användas vid tillverkning av ytterligare amfetamin. Bl a påträffades i husvagnen 1 000 g fenylättiksyra, som hade kunnat utgöra grunden för tillverkning av ca 250 g amfetaminsulfat.

Enligt vad som vidare upplysts i målet sker tillverkning av amfetamin enligt den s k Leuckartmetoden genom flera på varandra följande kemiska processer. Därvid används i ett första steg fenylaceton som framställs av fenylättiksyra. Det är vid fastställande av den straffrättsliga s k försökspunkten naturligt att se de olika delarna av tillverkningen som en sammanhängande helhet, särskilt som det i regel måste antas att den som igångsatt den första kemiska processen inte kommer att avstå från att i en nära framtid genomföra de fortsatta kemiska processer som erfordras för att framställa slutprodukten amfetamin. Straffbart försök bör därför i allmänhet anses föreligga redan när det första ledet i tillverkningsprocessen påbörjats.

Med beaktande härav och eftersom det inte i förevarande fall finns några särskilda omständigheter som föranleder en annan bedömning, får B.A. redan genom att framställa fenylaceton anses ha gjort sig skyldig till försök till narkotikabrott i enlighet med åklagarens ansvarsyrkande.

När det sedan gäller åtalet för förberedelse till narkotikabrott uppkommer först frågan huruvida de kemikalier som påträffades i husvagnen och i andra av B.A. disponerade utrymmen, särskilt 1 000 g fenylättiksyra, kan anses som hjälpmedel.

I fråga om åtskilliga brottstyper förhåller det sig otvivelaktigt så, att själva brottsobjektet inte samtidigt kan anses utgöra ett hjälpmedel vid utförande av brottet. Exempelvis är den insmugglade narkotikan inte ett hjälpmedel vid varusmugglingen (jfr Beckman m fl, Kommentar till BrB II, 6 uppl 1990, s 601). Från sådana situationer skiljer sig dock det fallet att brottet består i otillåten tillverkning genom förädling eller förvandling av visst grundmaterial.

När det, som i förevarande fall, är fråga om tillverkning genom en relativt komplicerad kemisk process, skulle det te sig som konstlat och från saklig synpunkt omotiverat att göra en skillnad mellan de ämnen som omformas till den färdiga produkten och sådana som enbart underlättar eller främjar den kemiska processen. I ett sådant fall får därför alla de ämnen som kommer till användning i framställningsprocessen anses som hjälpmedel vid tillverkningen. Ett liknande synsätt har kommit till uttryck i förarbetena till narkotikastrafflagen, där råvaror som är avsedda för tillverkning av narkotika ansetts utgöra hjälpmedel vid tillverkningen och på sådan grund kunna förverkas (prop 1968:7 s 121 och 141).

Det återstår att bedöma om de hjälpmedel som anträffades i husvagnen och andra lokaler var av sådant slag som avses i 23 kap 2 § BrB. Den exemplifierande uppräkningen i detta lagrum utvisar att de hjälpmedel som åsyftas måste till sin art vara särskilt ägnade att användas i brottslig verksamhet. Av rättsfallet NJA 1960 s 442 framgår emellertid att en samling av olika föremål kan uppfylla detta krav även om varje enskilt i samlingen ingående föremål inte utgör ett typiskt brottsverktyg.

I förevarande fall hade en mycket stor mängd föremål och kemiska ämnen hopsamlats, vilka tillsammans måste anses ha utgjort hjälpmedel vars anskaffande och förvaring innefattade förberedelse till narkotikabrott enligt 23 kap 2 § BrB i förening med 1 och 4 §§narkotikastrafflagen. B.A. är därför förfallen till ansvar för sådan förberedelse.

Något skäl till att nedsätta det av TR:n och HovR:n bestämda straffet föreligger inte.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut beträffande B.A..