NJA 1992 s. 570
Sedan vattendomstol genom dom meddelat tillstånd till vissa arbeten har såväl sökanden som andra sakägare fullföljt talan mot domen, sökanden med yrkande att tillståndet skulle få tas i anspråk utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft, Vattenöverdomstolen har inte ansetts äga meddela ett förordnande om detta utan hörande av motparterna. 13 kap 66 § vattenlagen (1983:291) och 50 kap 8 § RB. Tillika fråga om vattenöverdomstolens förordnande, som meddelats utan sådant hörande, med hänsyn till omständigheterna borde undanröjas. 50 kap 28 § RB.
R.W. ansökte hos Stockholms TR, vattendomstolen, om tillstånd att på sin fastighet (fastighet 1, uteslutet här), Värmdö kommun, och i utanförliggande vattenområde, hörande till (vattenområde, uteslutet här), anlägga en kaj och en brygga, att inom vattenområdet utföra muddring och rensning av vass samt att utlägga sand på den muddrade bottnen ävensom att deponera de upptagna muddermassorna innanför kajens yttre begränsningslinje. R.W. begärde därjämte verkställighetstillstånd.
I.L-M. och B.M., ägare av (fastighet 2, uteslutet här), bestred företagets tillåtlighet enligt 3 kap 4 § VL. De gjorde även gällande att skäl för verkställighetstillstånd ej förelåg.
Vattendomstolen meddelade dom d 10 juni 1992. Domstolen fann att bestämmelserna i 3 kap VL ej utgjorde hinder mot företaget. Tillstånd till företaget meddelades därför och vissa villkor föreskrevs för dess genomförande. Enligt vattendomstolen saknades skäl att för det dåvarande meddela verkställighetstillstånd.
Makarna M. vädjade mot domen i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att tillstånd till vattenföretaget ej skulle meddelas.
Genom anslutningsvad fullföljde även R.W. talan. Han yrkade därvid bl a att vattenöverdomstolen skulle meddela honom tillstånd att omedelbart verkställa de av vattendomstolen beviljade arbetena.
Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Didon, vattenrättsrådet Hydén, hovrättsrådet Grobgeld, referent, och t f hovrättsassessorn Dahl) anförde i beslut d 20 aug 1992: Vattenöverdomstolen förordnar att tillståndet till de i vattendomstolens dom angivna åtgärderna får tas i anspråk - under de i vattendomstolens domslut angivna förutsättningarna - utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft. Som villkor härför gäller att R.W. hos LSt:n i Stockholms län ställer säkerhet för den ersättning som kan komma att utgå, om vattendomstolens dom ändras.
Makarna M. (ombud advokaten J.N.) anförde besvär och yrkade att HD skulle undanröja vattenöverdomstolens beslut och återförvisa målet för erforderlig handläggning. De gjorde gällande att rättegångsfel förekommit genom att vattenöverdomstolen meddelat förordnande innan de yttrat sig i frågan.
R.W. (ombud advokaten R.A.) bestred makarna M:s yrkande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Abdon, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Makarna M. har som grund för sin talan angivit att vattenöverdomstolen meddelat det överklagade beslutet innan de i enlighet med föreläggande om genmäle fått yttra sig.
Av handlingarna i målet framgår att Stockholms TR, vattendomstolen, i dom d 10 juni 1992 beviljade R.W. tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) att utföra vissa arbeten. Genom domen ogillades R.W:s yrkande om verkställighetstillstånd dvs förordnande om att ta tillståndet i anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft. Makarna M. överklagade domen med yrkande att vattenöverdomstolen skulle ogilla R.W:s ansökan. R.W. vädjade därpå anslutningsvis och yrkade bl a att domstolen skulle bevilja honom tillstånd att omedelbart verkställa de av vattendomstolen beviljade arbetena. Vattenöverdomstolen utfärdade förelägganden för parterna på ömse sidor att inom fjorton dagar från delgivning avge genmäle. Vid tidpunkten för vattenöverdomstolens beslut löpte alltjämt fristen för makarna M:s genmäle. R.W. hade däremot avgett genmäle och även, enligt vad som anges i handlingen, skriftligen besvarat vattenöverdomstolens förfrågan angående den i målet aktuella bryggan.
I 13 kap 66 § VL har en sökande i vattenmål som av vattendomstolen beviljats tillstånd givits rätt att vädja mot domen och yrka verkställighet. Skyldigheten att höra en vadesvarande regleras inte i VL. Enligt 13 kap 2 § gäller i stället vad som är föreskrivet för allmän domstol. Frågan är nu om vattenöverdomstolen äger gå in i saklig prövning utan att höra vadesvaranden.
Enligt 50 kap 8 § 3 st första meningen RB gäller att HovR:n kan omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annorlunda förordnas, om underrätten bla har avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning. Att bestämmelsen inte omfattar verkställighet förklaras av att talan mot ett avslaget verkställighetsyrkande enligt RB endast kan föras i samband med domen. Det skäl som motiverat en skyndsam prövning i de angivna fallen gör sig också gällande i förevarande fall. Vattenöverdomstolen har därför enligt grunderna för 50 kap 8 § 3 st första meningen ägt att interimistiskt förordna om verkställighetstillstånd. Vattenöverdomstolen har emellertid, som beslutet avfattats, avgjort frågan om verkställighet slutligt. Det har då ålegat vattenöverdomstolen att före beslutet iaktta regeln att en vadesvarande skall höras över vadeinlagan. Det hade också ålegat vattenöverdomstolen att - i enlighet med utfärdat föreläggande - avvakta genmäle från makarna M.. Vad som förekommit i vattenöverdomstolen utgör rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Vattenöverdomstolens beslut skall därför undanröjas och målet i denna del återförvisas till vattenöverdomstolen för ny behandling.
Domslut
HD:s avgörande. Med undanröjande av vattenöverdomstolens beslut visar HD målet i denna del åter till vattenöverdomstolen för ny behandling.
HD JustR:n Jermsten, Gregow och Törnell) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Genom vattendomstolens dom har R.W. på ansökan meddelats tillstånd enligt vattenlagen (1983: 291) att anlägga en kaj och en brygga samt utföra vissa ytterligare arbeten på (fastighet 1, uteslutet här) och i vattenområde till (vattenområde, uteslutet här) i Värmdö kommun. Domen har överklagats till vattenöverdomstolen av såväl makarna M. som R.W., av den senare genom anslutningsvad. Därvid har makarna M. yrkat att R.W:s ansökan om tillstånd lämnas utan bifall och R.W. - såvitt här är av intresse - yrkat tillstånd att omedelbart få verkställa arbetena.
Av handlingarna framgår vidare att vattenöverdomstolen förelagt parterna på ömse sidor att inom fjorton dagar från delgivning av föreläggandet avge genmäle samt att makarna M. delgavs detta föreläggande d 17 aug 1992. Något genmäle från makarna M. hade inte inkommit till vattenöverdomstolen innan domstolen d 20 aug 1992 meddelade det överklagade beslutet.
Som grund för sin talan i HD har makarna M. gjort gällande att vattenöverdomstolens åtgärd att meddela verkställighetsförordnande innan de haft tillfälle att yttra sig i frågan har utgjort domvilla.
Vattenöverdomstolens överklagade beslut har uppenbarligen haft sin grund i 13 kap 50 § 1 st och 66 § VL. I det förstnämnda av detta lagrum föreskrivs att vattendomstolen, när det finns skäl till det, får förordna att tillståndet till ett vattenföretag eller till en annan åtgärd enligt VL får tas i anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft, varvid skall föreskrivas att sökanden ställer säkerhet för den ersättning som kan komma att utgå om domstolens dom ändras. För det fall att vattendomstolen i en dom som innefattar tillstånd till ett vattenföretag inte har meddelat ett sådant förordnande som nu avses föreskrivs i 13 kap 66 § att 49 kap 5 § 2 st RB gäller beträffande överklagande i denna del; talan i frågan får alltså fullföljas särskilt hos vattenöverdomstolen och skall i så fall föras i samma ordning som talan mot själva domen.
Om en sökande, som av vattendomstolen har fått tillstånd till ett vattenföretag utan att ett förordnande om omedelbar verkställighet har meddelats, genom överklagande begär ett förordnande av detta innehåll och talan mot domen dessutom fullföljs beträffande själva saken, måste vattenöverdomstolen till följd av den angivna regleringen äga ta upp frågan om omedelbar verkställighet av vattendomstolens dom till prövning innan målet avgörs i sak. För det fall att vattenöverdomstolen därvid meddelar verkställighetsförordnande får regleringens utformning anses innebära att särskild talan mot beslutet kan föras hos HD.
I VL har inte meddelats några bestämmelser om delgivning av vadeinlaga med vadesvaranden. Till följd av 13 kap 2 § VL gäller därför RB:s regler i detta avseende. I 50 kap 8 § 1 st RB föreskrivs härom som en huvudregel att vadeinlagan med därvid fogade handlingar skall delges vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle. Undantag från denna regel gäller endast - förutom i fråga om fall då vadetalan är uppenbart ogrundad - med avseende på vissa i paragrafens tredje stycke särskilt angivna interimistiska åtgärder, som får beslutas omedelbart. Ett förordnande om att ett tillstånd som meddelats av vattendomstol skall få tas i anspråk utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft kan inte jämställas med de interimistiska åtgärder som avses i den nämnda undantagsbestämmelsen (jfr NJA II 1943 s 620).
Av det anförda följer att vattenöverdomstolen inte hade ägt meddela det överklagade beslutet innan makarna M. avgett genmäle med anledning av R.W:s vadetalan eller försuttit tid som förelagts dem för att avge genmäle i målet. Vattenöverdomstolen har emellertid meddelat beslutet innan den tid som i detta hänseende utsatts för makarna M. gått till ända.
Det rättegångsfel som sålunda förekommit är att anse som grovt och bör föranleda att målet återförvisas till vattenöverdomstolen för ny behandling av frågan om verkställighetsförordnande.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer vattenöverdomstolens beslut och visar målet i denna del åter till vattenöverdomstolen för erforderlig behandling.
Referenten, JustR Munck, med vilken JustR Freyschuss förenade sig, var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Genom vattendomstolens dom - - - se HD:s beslut - - - gått till ända.
Vattenöverdomstolens förfarande får anses innefatta grovt rättegångsfel.
Enligt tidigare gällande regler i RB föranledde ett sådant grovt rättegångsfel som här är i fråga att högre rätt vid fullföljd i ordinär väg skulle undanröja avgörandet och visa målet åter till TR:n, om det fanns skäl därtill. Detta följde för tvistemålens del av 50 kap 26 § 2 st och 55 kap 15 § 2 st RB i lydelse före d 1 sept 1989; dessa lagrum ägde motsvarande tillämpning i besvärsmål. Avgörande för prövningen av frågan huruvida skäl för undanröjande och återförvisning förelåg var i praxis ofta vad som brukar kallas domstolsdisciplinära synpunkter och synpunkter hänförliga till förtroendet för rättskipningen (se Welamson, Rättegång VI, 2 u s 135).
Den berörda regleringen har ändrats år 1989, varvid ett huvudsyfte har varit att minska antalet undanröjanden och återförvisningar på grund av rättegångsfel (jfr NJA 1991 s 783). Numera gäller i fråga om ett rättegångsfel, som i likhet med det förevarande inte omfattas av 50 kap 26 eller 27 §, att felet - vare sig det är grovt eller ej - får föranleda undanröjande endast om det kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i den högre rätten (50 kap 28 § och 55 kap 15 § 2 st RB i nuvarande lydelse). Av betydelse för frågan om vattenöverdomstolens verkställighetsförordnande skall undanröjas är alltså huruvida det kan antas ha inverkat på utgången av vattenöverdomstolens prövning att makarna M. inte fick tillfälle att avge genmäle.
Om en part genom försummelse från domstolens sida inte har fått möjlighet att yttra sig i den ordning som är föreskriven, finns det ofta anledning för den högre rätten att även utan underlag för en bedömning av målet i sak räkna med att felet har inverkat på utgången (jfr t ex NJA 1988 s 572, se även SvJT 1989 s 604). I förevarande fall måste emellertid beaktas att makarna M:s inställning i målet framgick av vad som upptagits i vattendomstolens dom samt att makarna före vattenöverdomstolens beslut dessutom hade utvecklat sin ståndpunkt i sin egen vadeinlaga. I besvären till HD har makarna M. endast berört själva rättegångsfelet och över huvud taget inte gått in på frågan om det kan antas att felet inverkat på vattenöverdomstolens beslut. Det framstår därför på det föreliggande materialet som osannolikt att vattenöverdomstolens prövning hade fått en annan utgång, om domstolen före sitt ställningstagande hade haft tillgång till ett genmäle från makarna M.. Därmed saknas förutsättningar enligt 50 kap 28 § RB att undanröja vattenöverdomstolens beslut.
På grund av det anförda lämnar jag besvären utan bifall.