NJA 1992 s. 621

Amerikas Förenta Staters ambassad i Stockholm hemställde i note d 25 juni 1992 att C.J. måtte utlämnas till Förenta Staterna. Till stöd för framställningen åberopades två domar d 5 dec 1977 meddelade av Mccracken Circuit Court i delstaten Kentucky, enligt vilka C.J. dömts för sexualbrott till fängelse sammanlagt 59 år.

Sedan ärendet överlämnats till riksåklagaren och denne verkställt i 16 § utlämningslagen föreskriven utredning, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § nämnda lag jämte eget yttrande ärendet till HD.

C.J. bestred bifall till framställningen.

Linköpings TR dömde d 9 okt 1992 C.J. för sexuellt umgänge med barn och sexuellt ofredande till sex månaders fängelse. Fängelsestraffet skulle till en tid av 28 dagar anses verkställt i anstalt.

HD höll d 20 okt 1992 förhandling i ärendet.

I sitt beslut lämnade HD följande redogörelse:

Av handlingarna framgår bland annat följande.

C.J. dömdes genom den ena domen d 5 dec 1977 enligt åtal 77-68 för "sodomy" av första graden i två fall (nr 1 och nr 2) - brotten begångna i mars 1977 - samt för "sexual abuse" av första graden i sju fall - brotten begångna, i ett fall (nr 4) mellan d 11 och d 21 febr 1977, i ett fall (nr 5) mellan d 1 och d 7 mars 1977, i ett fall (nr 6) mellan d 25 nov och d 25 dec 1976, i ett fall (nr 8) i jan 1977 och i tre fall (nr 9-11) mellan d 15 maj och d 1 juli 1975 - till fängelse sammanlagt 47 år.

Genom den andra domen d 5 dec 1977 dömdes C.J. enligt åtal 77-133 för "indecent and immoral practices" med barn under femton års ålder i tre fall - brotten begångna, i ett fall (nr 1) mellan d 1 aug och d 1 okt 1972 samt i två fall (nr 2 och nr 3) mellan d 10 juli och d 1 aug 1973 - till fängelse sammanlagt 12 år.

Förenta Staternas ambassad i Stockholm har en gång tidigare, nämligen genom note d 22 sept 1978, hemställt att C.J. måtte utlämnas på grund av domarna d 5 dec 1977.

I anledning härav fann HD i beslut d 12 dec 1978 (NJA 1978 s 671) att straff skulle vara förfallet enligt svensk lag såvitt avsåg fall nr 9-11 enligt åtal 77-68 och i samtliga tre fall enligt åtal 77-133 samt att detta medförde hinder enligt 10 § 2 st lagen (1957:668) om utlämning för brott. Såvitt gällde fallen nr 1-2, 4-6 och 8 enligt åtal 77-68 skulle utlämning i och för sig kunna ske. HD konstaterade emellertid att gärningarna inte omfattades av artikel II i utlämningskonventionen mellan Sverige och Förenta Staterna d 24 okt 1961 (SÖ 1963:17) och att med hänsyn till utformningen av artikel I i konventionen konventionsmässig bundenhet som avsågs i 9 § 3 st utlämningslagen inte kunde anses föreligga. De förutsättningar för utlämning som behandlades i 9 § nämnda lag skulle därför bedömas enligt 1 st. Vid denna bedömning fann HD att domarna föranledde sådan erinran som enligt 9 § 1 st utlämningslagen utgjorde hinder mot utlämning av C.J. för de gärningar som domarna avsåg.

Regeringen lämnade i beslut d 21 dec 1978 framställningen utan bifall.

Till stöd för den nya framställningen har åberopats att det genom tilläggskonvention d 14 mars 1983 (SÖ 1984:34) till utlämningskonventionen d 24 okt 1961 mellan Sverige och Förenta Staterna blivit möjligt att få till stånd en utlämning av C.J..

HD (JustR:n Bengtsson, Magnusson, Freyschuss, referent, Munck och Lennander) beslöt följande yttrande: C.J. har ifrågasatt om HD kan ompröva sitt tidigare beslut av d 12 dec 1978 eftersom frågan om C.J:s utlämning till Förenta Staterna då blivit rättskraftigt avgjord. Han har härvid gjort gällande att i nu aktuellt utlämningsärende ej åberopats någon sådan ny bevisning som kan föranleda omprövning av beslutet. Inte heller kan enligt C.J. det förhållandet att tilläggskonventionen getts tillbakaverkande kraft beträffande brott som begåtts före ikraftträdandet anses utgöra tillräckligt skäl för en förnyad prövning av det tidigare beslutet.

Tilläggskonventionen har inneburit bl a den förändringen att den tidigare uppräkningen av de brott för vilka utlämning skall kunna ske har utgått. I stället har införts en allmän bestämmelse om att ett brott skall vara utlämningsbart om det enligt båda de avtalsslutande staternas lagar är belagt med frihetsberövande under en tid av minst två år och, om framställningen avser en person som dömts för brottet, återstående strafftid uppgår till minst sex månader. Om utlämning beviljas för en gärning kan s k accessorisk utlämning beviljas även för ett annat brott, såvida alla andra villkor för utlämning än det som gäller strafftidens längd är uppfyllda. Tilläggskonventionen skall enligt en däri upptagen uttrycklig bestämmelse tillämpas vare sig brottet begåtts före eller efter dess ikraftträdande.

Med hänsyn till de ändringar som skett genom tilläggskonventionen kan hinder inte anses föreligga för omprövning av frågan rörande utlämning av C.J. för de brott som avses med Förenta Staternas framställning.

En följd av tilläggskonventionen är att en i Förenta Staterna meddelad dom, avseende ett brott som är utlämningsbart enligt den nya regleringen, skall godtas som grund för utlämning, om det ej i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt (9 § 3 st första meningen utlämningslagen). Det har inte kommit fram någonting som tyder på att de domar som ligger till grund för Förenta Staternas framställning om utlämning av C.J. skulle vara uppenbart oriktiga, något som för övrigt inte ens påståtts från hans sida i ärendet.

Som ytterligare invändning mot utlämning har C.J. anfört i huvudsak följande. En utlämning av honom skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav och sålunda strida mot 8 § utlämningslagen. De överväganden HD gjorde i sitt tidigare beslut har alltjämt stor bärkraft. HD konstaterade bl a att strafftiden i Förenta Staterna med all sannolikhet skulle bli så lång att det faktiska straffet mycket markant skulle avvika från vad som skulle kunna förekomma som faktisk påföljd för gärningarna enligt svensk lag och måste anses vara orimligt hårt i förhållande till de brott för vilka C.J. fällts till ansvar, ehuru dessa också enligt svensk lag var av allvarlig art. Även om C.J. i bästa fall skulle komma i åtnjutande av villkorlig frigivning vid ett avtjänande av straffet i Förenta Staterna skulle det bli en skrämmande skillnad mot det straff han skulle få avtjäna om han dömts för samma brott i Sverige. Mycket talar för att en straffverkställighet i Förenta Staterna med hänsyn till de sexualbrott han dömts för skulle komma att omfatta resten av hans verksamma liv och ske under svåra omständigheter. Vidare bör beaktas att om ett straff skulle bestämmas enligt svensk lag detta maximalt kunde fastställas till sex år. En sådan påföljd skulle enligt svensk rätt bortfalla om den ej verkställdes inom 15 år och denna tid skulle i så fall löpa ut d 5 dec 1992. Sannolikt skulle emellertid straffet i praktiken inte ha överstigit ett år, och preskription skulle då ha inträffat efter fem år, dvs 1982 eller tidigare.

C.J. har vidare anfört: Han kom till Sverige i början av 1978 och har alltsedan dess tillbringat merparten av tiden här. Hela tiden har han varit verksam som läkare. Han har en nioårig son i Sverige som han dock ej stadigvarande bor tillsammans med. I Förenta Staterna har han tre barn, födda 1967, 1970 och 1977, som han har skickat underhåll till bl a för collegeutbildning. För att kunna betala detta underhåll arbetade han drygt tre år i Förenade Arabemiraten och ett år i Saudiarabien. Med hänsyn till att han måste anses domicilierad i Sverige bör han i utlämningshänseende jämställas med svenska medborgare och ej kunna utvisas. Han har omkring 1985 ansökt om svenskt medborgarskap, men eftersom det krävdes att han avsade sig sitt medborgarskap i Förenta Staterna avstod han från att fullfölja ärendet. Förenta Staterna har dröjt närmare åtta år med den förnyade begäran om C.J:s utlämnande från det tilläggskonventionen trädde i kraft. Detta tyder på att det inte föreligger något betydande intresse från Förenta Staternas sida att få honom utlämnad. De sexualbrott han nu dömts för i Linköping har liksom brottsligheten i Förenta Staterna sin upprinnelse i hans psykiska särart. Han har nu börjat genomgå psykiatrisk behandling för att komma tillrätta härmed.

C.J. har slutligen gjort gällande att i samtliga tre fall enligt åtal 77-133 straff för gärningarna skulle vara förfallet enligt svensk lag, varför hinder mot utlämning i denna del föreligger enligt 10 § 2 st utlämningslagen.

Av utredningen får anses framgå att delgivning av åtal 77-133, fall 1-3, ägt rum d 5 aug 1977. Dessa gärningar torde, som riksåklagaren gjort gällande, enligt svensk rätt närmast vara att beteckna som sexuellt ofredande. För sådant brott kan enligt svensk lag ej ådömas strängare straff än fängelse ett år. Då brotten sålunda är begångna mer än två år före delgivningen av åtalet skall straff för gärningarna anses vara förfallet enligt svensk rätt. Hinder för utlämning föreligger sålunda i dessa fall enligt 10 § 2 st utlämningslagen. Enligt vad som framkommit i detta utlämningsärende föreligger däremot inte något hinder enligt nämnda lagrum beträffande något av de övriga brotten.

I 8 § utlämningslagen föreskrivs att utlämning inte får beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

Vad först gäller C.J:s personliga förhållanden är det upplyst att han, med några års avbrott, har vistats i Sverige sedan 1978. Även om han inte kan jämställas med svenska medborgare i utlämningshänseende, bör hänsyn ändå tas till den långa vistelsen här i landet.

De gärningar som skulle kunna föranleda utlämning av C.J. är visserligen av allvarlig art. Som HD har uttalat i det tidigare utlämningsärendet skulle han emellertid, om de åberopade domarna verkställdes, med all sannolikhet få undergå ett straff som mycket markant skulle avvika från vad som skulle kunna förekomma såsom faktisk påföljd för gärningarna enligt svensk lag.

Till detta kommer att vissa speciella omständigheter föreligger i C.J:s fall. Brotten begicks för mer än femton år sedan. Om C.J. hade ådömts det maximistraff som hade kunnat följa av svensk lag, hade påföljden med tillämpning av svensk rätt inom kort varit förfallen. Efter det att tilläggskonventionen kom till stånd har man vidare från Förenta Staternas sida dröjt närmare åtta år med att göra en ny framställning om utlämning av C.J.. Detta kan tolkas som att Förenta Staternas intresse av utlämningen är mindre starkt och har i vart fall gett honom befogad anledning att anta att utlämning inte skulle begäras på nytt.

Vid ett beaktande av samtliga omständigheter får det anses att hinder mot utlämning av C.J. föreligger enligt 8 § utlämningslagen.

HD uttalade vidare att enligt 16 § 2 st utlämningslagen ett för C.J. meddelat reseförbud genast skulle upphöra att gälla C.J..