NJA 1992 s. 642

Domskäl

TR:n (lagmannen Reis, rådmannen Källoff och hovrättsassessorn Claes Magnusson) anförde i dom d 12 maj 1989:

Domskäl. Vid förhör under sanningsförsäkran har A.D. uppgivit: Efter olyckan är han "inte samma människa" som före. Han har inskränkt rörlighet i knäleden. Rörligheten försämras vid ansträngning eftersom knät då svullnar. Även sträckförmågan är försämrad och i sittande ställning kan han inte sträcka ut benet, något som dock är möjligt då han står upp. Han har även nedsatt styrka i benet. Det skadade benet är bara hälften så starkt som det friska. Vidare har han smärtor i knät. Det ömmar vid beröring och han kan exempelvis inte ligga på knä. Smärtintensiteten går i vågor och under det senaste året har knät ömmat under långa perioder. Han arbetade vid tillfället för olyckan som chaufför i en egen åkerirörelse. Nu arbetar han som anställd lastbilschaufför. Skadan har försvårat hans arbete. Det är svårt att lasta, att förankra lasten, att göra omstuvningar av lasten och att riva kapell. Eftersom han inte kan ligga på knä har rengöringsarbetet i lastbilshytten försvårats. Vidare är det svårt att göra hjulbyte vid punktering. Han måste hoppa på fälgkorset för att få loss hjulet. För att nå in i motorrummet måste han stå på ett ben. Det är svårt. Överhuvudtaget tar arbetet längre tid än före skadan eftersom han måste undvika att stöta emot med knät. Vid långa körningar får han ofta värk och det smärtar när högerfoten snabbt måste flyttas mellan gas- och bromspedal. När han suttit stilla tar det en stund innan benet "kommer igång". Trots problemen i arbetet ämnar han inte byta yrke. Han kan inte efter omskolning få ett arbete med lika hög inkomst. - A.D. bor ensam i en villa. Han får hjälp av sin farfar med den trädgårdsskötsel han inte själv klarar av t ex grävarbeten, häckklippning och, vid de tillfällen han har värk, gräsklippning. Han klarar själv av enklare trädgärdsarbeten som kan utföras upprättstående. Hans farfar är över 80 år gammal och kan inte hjälpa honom så länge till. Den invändiga skötseln av huset - reparationsarbeten och städning - har försvårats. Kraftnedsättningen har även medfört att han har svårt att bära samtidigt som han går i trappor. A.D. är utbildad sportdykare men kan efter olyckan inte hålla på med detta. Han har även tvingats sluta med motocrosskörning och vattenskidåkning. Han kan inte heller spela boll och leka med sin 10-årige son som tidigare. A.D. har svårt att sova på nätterna under de perioder då han har mycket värk. - Han har extrakostnader på grund av skadan. Ett ökat klädslitage orsakat dels av att han har dålig balans och därmed vid tankning och liknande oftare stöter emot den smutsiga lastbilen och dels av att han, på grund av oförmåga att sitta på huk, är tvungen att sitta på marken. Det extra klädslitaget uppgår till omkring tre jackor och några par jeans per år. Han har även kostnader för smärtstillande tabletter som han periodvis tar mycket av.

A.D. har såsom bevisning åberopat läkarintyg d 25 maj 1988 av doktor T.F. och läkarintyg d 25 sept 1986 och d 5 april 1989 av doktor S-O.T.. Hansa har såsom bevisning åberopat läkarintyg d 5 maj 1988 och d 17 april 1989 av docenten Ragnar K och d 5 april 1989 av docenten Nils R. (Läkarintygen som fogats som bilagor till TR:ns dom har här uteslutits; red:s anm.)

TR:n gör följande bedömning.

Såvitt avser lyte och men får A.D. anses vara skäligen tillgodosedd med ersättning beräknad efter en invaliditetsgrad av 20 procent dvs 24 500 kr, vilket redan utbetalats till honom av Hansa. Något som tyder på att han därutöver skulle vara berättigad till ersättning för ärr har icke förekommit.

Det är ostridigt att A.D. åsamkats de olägenheter i övrigt som han berättat om under förhöret inför TR:n och som berörts i intygen av T.H., T.F., S-O.T. och Nils R. Dessa olägenheter innebär betydande inskränkningar i A.D:s aktivitet. Den av honom angivna beräkningen av ersättningen, baserad på 600 kr i månaden eller 7 200 kr om året, anser TR:n vara skälig. Tvist råder inte om kapitaliseringsfaktorn. Det är också ostridigt att Hansa betalat 54 275 kr till A.D.. Hans talan i denna del, som avser skillnaden mellan vad Hansa betalat och vad TR:n nu funnit vara skäligt, 75 685 kr, skall alltså bifallas.

Domslut

Domslut. Hansa förpliktas att genast till A.D. utgiva 75 685 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 16 dec 1987 tills betalning sker.

Domskäl

Domskäl.

Ersättning för lyte och men. Ersättning för lyte och men bör i fall som det förevarande bestämmas tämligen schablonmässigt med utgångspunkt i vad som enligt försäkringspraxis normalt utgår vid personskada av det slag A.D. ådragit sig. Bedömningen får då grundas på en uppskattning av den medicinska invaliditetsgraden med beaktande av personskadekommitténs tabeller över mengrader. S-O.T. å ena sidan samt Ragnar K och Nils R å andra sidan har redovisat olika uppfattningar om storleken av invaliditetsgraden. S-O.T. har utan att närmare anknyta till hjälptabellerna uppskattat invaliditetsgraden till 30 procent. Såväl Ragnar K som Nils R har i sina bedömningar anknutit till hjälptabellerna och i detalj redovisat hur invaliditetsgraden beräknats. Ragnar K har i intyget d 17 april 1989 anfört: "En försäkringsmedicinsk bedömning innebär icke endast en enkel addering av delkomponenternas tabellmässiga procenttal utan en sammanvägning med hänsyn till extremitetens totala funktionsnedsättning." HovR:n delar detta synsätt och finner liksom TR:n - i överensstämmelse med R.K:s och N.R:s bedömningar - att invaliditetsgraden för A.D. skäligen bör beräknas till 20 procent. Omständigheterna är icke sådana att A.D. är berättigad till särskild ersättning för ärr. Han är således tillgodosedd genom redan utbetalda 24 500 kr såvitt gäller ersättning för lyte och men.

Ersättning för kostnader och olägenheter i övrigt. A.D. har grundat sitt yrkande i denna del på en ersättning om 600 kr i månaden, eller 7 200 kr per år. Hansa har vidhållit sin inställning att ersättningen bör beräknas på ett årsbelopp om 3 000 kr. Parterna är ense om kapitaliseringsfaktorn 17,3. De har vid sina beräkningar båda utgått från kostnadsläget i april 1986.

A.D. har i HovR:n angett sina kostnader m m något annorlunda än vid TR:n. Hansa har invänt att andra omständigheter än de som varit åberopade och föremål för bedömning i TR:ns dom inte bör få åberopas i HovR:n.

Vad A.D. har anfört i HovR:n kan enligt HovR:ns mening inte anses utgöra nya omständigheter utan endast en exemplifiering och precisering av poster för vilka ersättning yrkats redan vid TR:n. Skäl att med stöd av 50 kap 25 § RB inte tillåta A.D. att åberopa dessa uppgifter föreligger inte.

A.D. har genom skadan fått vidkännas betydande inskränkningar i sin livsföring. Vid huvudförhandlingen i HovR:n förefaller dessa snarast ha blivit mera omfattande än vid tiden för huvudförhandlingen vid TR:n. Såväl T.H. som S-O.T. betonar att för framtiden en försämring kan inträda p g a degenerativa åldersförändringar. Detta bör beaktas vid beräkning av ersättningen. Å andra sidan är att beakta att vissa ersättningsposter förlorar sin aktualitet, när A.D. i en framtid upphör med förvärvsarbete.

HovR:n bygger i sin bedömning i huvudsak på den ersättningsmodell som, enligt vad som är upplyst i målet, numera tillämpas av trafikskadenämnden och till vilken parternas argumentering i HovR:n delvis har hänfört sig. Den innebär i detta fall bl a att årsbelopp beräknas dels för klädslitage m m, dels i ersättning för anspänning i arbetet, dels i ersättning för anspänning och kostnadsrisker som hänför sig till arbete i hus och hem m m. Delbeloppen summeras och kapitaliseras till ett skäligen avrundat engångsbelopp.

A.D. bör sålunda till en början tillerkännas ersättning för klädslitage m m. Angående storleken härav finns ingen annan utredning än A.D:s egna uppgifter. Att för framtiden precisera kostnaderna ställer sig också svårt. HovR:n anser att ersättningen skäligen skall beräknas till 1 500 kr årligen per april 1986.

Vad därefter gäller ersättning för anspänning i arbetet gör HovR:n med tillämpning av trafikskadenämndens nomenklatur följande överväganden. Nämndens nomenklatur innehåller fyra nivåer. Nivå IV avser fall där handikappet medför mycket stor anspänning i arbetet. Under nivå III inrymmes fall med stor anspänning i arbetet där den skadade bl a behöver göra täta avbrott för att orka med och där det är tveksamt om det kan begäras av den skadade att han arbetar i faktisk omfattning. Vid en samlad bedömning av A.D:s arbetssituation finner HovR:n att ersättningen för anspänning i arbetet bör beräknas i det närmaste enligt nivå III, efter kostnadsläget 1986.

Slutligen bör som nämnts A.D. tillerkännas ersättning för olägenheter bestående i en ökad anspänning i hemarbete i vidsträckt mening samt för kostnader för skötsel av hus och hem och för risken av ökade sådana kostnader. Däremot bör A.D. genom ersättningen för lyte och men anses kompenserad för själva den minskade möjligheten att utnyttja fritiden.

Vid en samlad bedömning anser HovR:n nämnda slag av olägenheter skäligen gottgjorda med ett årsbelopp om 3 500 kr i penningvärdet d 2 april 1986.

Ersättningsbeloppet per år blir således sammanlagt 5 000 kr, vilket kapitaliserat med faktorn 17.3 ger 86 500 kr. Därtill skall läggas ett belopp för den första niomånadersperioden efter akutperioden. HovR:n finner skäligt tillerkänna A.D. ett ersättningsbelopp om 90 000 kr sammanlagt. Med avräkning av redan utbetalt belopp skall A.D. då erhålla 35 725 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sättet TR:ns domslut att HovR:n bestämmer det belopp Hansa skall utge till A.D. till 35 725 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 16 dec 1987 till dess betalning sker.

Referenten, hovrättsrådet Schlyter, var skiljaktig såväl i fråga om ersättningen för lyte och men som i fråga om ersättningen för kostnader och olägenheter i övrigt. I sistnämnda hänseende instämde adj led f d hovrättsrådet Cronsioe i den skiljaktiga meningen.

Hovrättsrådet Schlyter anförde: Hansa har i HovR:n liksom vid TR:n i allt väsentligt anslutit sig till trafikskadenämndens bedömning sådan den redovisats i yttrandet d 2 april 1986 utom det att bolaget ansett ersättningen för lyte och men böra utgå efter en invaliditetsgrad av 20 procent.

Ersättning för lyte och men. A Utredningsmaterialet. I trafikskadenämndens yttrande hänvisas till att Hansas sakkunniga docenterna Ragnar K och Nils R ansett att invaliditeten kunde bestämmas till 15 procent definitivt from d 15 juni 1985. Nämnden ansåg sig inte kunna göra någon annan bedömning av invaliditeten än den Ragnar K och Nils R gjort. Vid bedömningen av de olägenheter som A.D. hade av sin skada har trafikskadenämnden haft tillgång till T.H:s intyg d 8 okt 1985 och uppgifter från A.D:s ombud i skrivelse d 15 nov 1985. Hansa har först efter stamning, ingiven d 1 dec 1987, men före T F:s intyg d 25 maj 1988 utbetalt ersättning efter en invaliditetsgrad av 20 procent.

Av S-O.T:s invaliditetsintyg d 25 sept 1986 framgår att denne vid undersökning av A.D. funnit att - efter det T.H:s intyg utfärdats för då snart ett år sedan - ingen som helst förbättring inträtt utan snarare en försämring och att rörligheten i höger knäled var sämre än vid tiden för T.H:s intyg. S-O.T. förklarade vidare att han ansåg A.D. starkt handikappad både i arbete och på fritid samt att han också räknade med en försämring av dennes tillstånd i den mån de degenerativa åldersförändringarna inträdde. S-O.T. angav invaliditetsgraden till minst 30 procent. - I intyget d 5 april 1989 noterar S-O.T. att A.D. varit sjukskriven under fyra månader i början av 1988 på grund av ökade besvär från det skadade knäet. Särskilt anmärkningsvärt betecknade han det att den värk och de smärtor som uppkommit efter ansträngning kvarstod oförändrade och att A.D. vid minsta beröring mot knäskål och insidan av knäet fick svåra smärtor. Angående rörligheten i höger knäled noterade S-O.T. att den då var inskränkt på ca 50°. S-O.T. avslutar med att det var troligt att A.D. kom att få mer besvär om något årtionde, när de naturliga åldersförändringarna tilltager. - I båda intygen anmärker S-O.T. att den grova kraften i höger ben är starkt nedsatt, vilket gör att A.D. t ex inte kan stiga upp på en hög pall med det högra benet först.

I samband med det av Ragnar K d 5 maj 1988 avgivna yttrandet har denne haft tillgång till förutom T.H:s intyg från 1985 också det av S-O.T. d 25 sept 1986 utfärdade invaliditetsintyget. I yttrandet uttalade Ragnar K att det i de nämnda intygen framkom att A.D. hade bestående men efter sina skador och att detta huvudsakligen syntes bero "på svaghet i höger knä och viss kvarvarande smärta och värk". Han noterade också att det förelåg en påtaglig muskelatrofi i höger lår och konstaterade att den aktuella invaliditeten ej väsentligt överskred 20 procent. - I yttrandet d 17 april 1989 har Ragnar K tagit del av S-O.T:s invaliditetsintyg av d 5 april 1989. Han förklarade i yttrandet att enligt hans uppfattning den till A.D. givna invaliditetsgraden 20 procent var skälig och att den eventuella avvikelse därifrån som kunde diskuteras närmast kunde röra sig om enstaka procentenheter.

Nils R har i sitt intyg av d 5 april 1989 kommit fram till en invaliditet på 18 procent, lämpligen avrundad uppåt till 20 procent, och uttalar att detta torde vara en relativt välvillig bedömning.

B Bedömning. Ragnar K har i yttrandena 1988 och 1989 angett invaliditetsgraden till minst 20 procent men kanske några procentenheter däröver. Hans beskrivning i yttrandet 1988 av A.D:s men som, utöver påtaglig muskelatrofi i höger lår, "en svaghet i höger knä och viss kvarvarande smärta och värk" rimmar dåligt med innehållet i S-O.T:s intyg. Ragnar K synes ej heller ha beaktat att A.D:s besvär troligen kommer att tilltaga, ett uttalande som gjorts inte endast av S-O.T. utan som återfinns redan i T.H:s intyg från 1985.

S-O.T. har undersökt A.D. i samband med intygens utfärdande både 1986 och 1989. I målet har inte anförts någon omständighet som utgör anledning att ifrågasätta hans kompetens eller riktigheten i hans bedömningar. Den av A.D. med hänvisning till personskadekommitténs tabeller över mengrader redovisade beräkningen synes ha gjorts med tillbörlig försiktighet. Jag finner ej heller att resultatet motsäges av utredningen i övrigt, då Ragnar K utifrån en påtagligt försiktig bedömning hamnar i en invaliditetsgrad över 20 procent.

På grund av det anförda finner jag ersättning böra utgå efter en invaliditetsgrad av 30 procent eller med ytterligare 11 500 kr jämte ränta.

Beträffande yrkandet om ersättning för ärr är jag ense med majoriteten.

Ersättning för kostnader och olägenheter i övrigt. Enligt min uppfattning ligger anspänningen i yrkesarbetet i vart fall på nivå III och skall då beräknas till 3 000 kr per år d 2 april 1986.

Ökade kostnader för klädslitage o d föreligger uppenbart och den i HovR:n gjorda beräkningen får godtas. Beräkningen leder till en kostnad på ca 2 500 kr per år d 2 april 1986. Av det yrkade beloppet 7 200 kr per år återstår då ca 1 700 kr för att ersätta inskränkta möjligheter att utnyttja fritiden, för kostnader för skötsel av hus och hem samt risk för ökade sådana kostnader. Även detta belopp får godtas. På grund av det anförda finner jag inte skäl för ändring av TR:ns dom i denna del.

Domskäl

Domskäl. I HD har upplysts att Hansa har betalat vad Hansa genom HovR:ns dom har ålagts att utge till A.D.. Till följd härav innebär A.D:s talan i HD att Hansa skall åläggas att utge ytterligare 54 460 kr jämte ränta. Av det beloppet avser 14 500 kr ersättning för lyte och men och 39 960 kr ersättning för kostnader och olägenheter i övrigt (varav 1 900 kr för tiden d 15 juni 1985 - 31 mars 1986 och 38 060 kr för tid därefter).

A.D. har hörts vid huvudförhandling i HD. Han har därvid berättat i huvudsak i enlighet med vad som angetts i underrätternas domar med bl a följande ändringar och tillägg. Han arbetar fn som lastbilschaufför och har körningar dels till Tyskland dels i Sverige. Den tidigare bedrivna verksamheten med leverans av vatten har upphört eftersom den inte lönade sig. Han har bara erfarenhet av chaufförsyrket och kan därför i nuvarande arbetsmarknadsläge inte finna någon annan sysselsättning. De svårigheter i arbetet som angetts tidigare kvarstår i huvudsak oförändrade men han är mer besvärad av värk än förut. Varken medför att han ibland tvingas stanna lastbilen för att motionera ett slag, vilket kan leda till att värken lindras eller försvinner. Ibland kan värken besvära honom i åtskilliga dagar och den kan därmed orsaka att han inte kan göra mycket annat än att vila under sin lediga tid. - Han har gift sig och bor kvar i sin villa i Påarp. Han kan inte alls längre syssla med sina tidigare fritidsintressen, sportdykning och vattenskidåkning. Före olyckan hade han i åtskilliga år ägnat sig i stor utsträckning åt sportdykning. Han tillhörde då en sportdykningsklubb och hade dykningscertifikat.

HD gör följande bedömning.

HD godtar HovR:ns dom såvitt gäller yrkandet om ersättning för lyte och men.

Vad gäller A.D:s talan i övrigt har A.D., liksom i HovR:n, grundat sin talan i denna del på att han är berättigad till en årlig ersättning på 7 200 kr. Hansa har som skäligt årsbelopp vitsordat det av HovR:n bestämda beloppet 5 000 kr. Beräkningarna har grundats på kostnadsläget i april 1986. Parterna är ense om att årsbeloppet skall kapitaliseras med faktorn 17,3 varefter ett engångsbelopp erhålls. Engångsbeloppet är avsett att kompensera A.D. för redan liden och framtida skada.

A.D. har angett sina ökade kostnader för klädslitage m m till 2 600 kr per år. Hansa har framhållit att det främst är fråga om att göra en skälighetsuppskattning av dessa ökade kostnader för framtiden och vitsordat såsom i och för sig skäligt årsbelopp 1 500 kr.

Reglerna om ersättning för personskada fyller viktiga sociala funktioner. Den principiella utgångspunkten är att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Särskilda svårigheter att förverkliga denna målsättning uppkommer när det gäller att ersätta framtida inkomstförluster. Det är självfallet en utomordentligt svår uppgift att med någorlunda säkerhet avgöra vilken inverkan en skada kan ha på den skadelidandes framtida förvärvsförmåga (se prop 1975:12 s 104 och 107). Svårigheterna har blivit påtagliga i och med att man vid 1975 års reform av reglerna om ersättning för personskada gick över till en ekonomisk i stället för en medicinsk invaliditetsbedömning. I samband därmed uttalades angående prövningen av framtida inkomstförluster att man måste lägga stor vikt vid den bestående faktiska inkomstförlust som har visat sig vid tidpunkten för skadeståndsprövningen. Den förlusten, sades det, kan många gånger antas ge den säkraste grunden för den framtida inkomstförlusten (a prop s 153). I syfte främst att nå så säkra resultat som möjligt infördes samtidigt regler som ger möjlighet till omprövning av tidigare utdömd ersättning för bl a inkomstförlust (5 kap 5 § skadeståndslagen). Mot bakgrund av att ett villkor för omprövning är att en väsentlig ändring har inträffat angavs i förarbetena (a prop s 170) att sådana mindre förändringar som man alltid har att räkna med fick kompenseras genom att ersättningen från början fastställdes med viss marginal till den skadelidandes fördel.

Den ersättning det är fråga om i målet kan inte omprövas med stöd av bestämmelser i lag. Det framstår som naturligt att även reglerna om sådan ersättning i praktiken ges en tillämpning som innebär att de skadelidande så långt möjligt tillförsäkras full ersättning för liden skada. Vid prövningen av bevisningen rörande framtida skada synes man därför böra förfara på i huvudsak samma sätt som när det gäller att ta ställning till utredning angående framtida inkomstförlust. Det betyder att utredningen rörande redan liden skada får stor betydelse även vid bestämmandet av den framtida skadan.

I det aktuella fallet har A.D. under målets handläggning lämnat tämligen preciserade och utförliga uppgifter om vilka merkostnader han har haft för kläder m m under tiden från juni 1985 fram till nu. Vad han sålunda uppgivit får enligt HD:s bedömning godtas. Det betyder att man har att utgå från att den årliga merkostnaden för förfluten tid uppgår till ungefär 2 600 kr. I målet har inte ens påståtts att det skulle finnas någon särskild omständighet som gör det befogat att anta att utvecklingen framöver skulle medföra lägre kostnader; A.D. har sedan 1985 arbetat i sitt tidigare yrke som lastbilschaufför och avser att fortsätta att göra det. I enlighet med vad som förut anförts får därför utgifter för kläder m m under kommande år antas ligga på samma nivå som hittills. Ersättningen per år för klädslitage m m skall alltså bestämmas till 2 600 kr.

När det gäller ersättning för anspänning i arbetet och i hemarbete i vidsträckt mening samt för kostnader för skötsel av hus och hem och för risken av ökade sådana kostnader godtar HD HovR:ns bedömning. I dessa hänseenden skall följaktligen det årliga ersättningsbeloppet bestämmas till 3 500 kr.

Därefter skall ställning tas till huruvida A.D. bör ha ytterligare ersättning till följd av minskade möjligheter att utnyttja fritiden.

Av A.D:s uppgifter framgår att han på grund av värk har fått inskränkta möjligheter att utnyttja fritiden för rekreation, eftersom han i viss utsträckning måste vila på sin lediga tid. Genom att ersättningen för anspänning i arbetet bestämts i det närmaste enligt nivå III i de av trafikskadenämnden tillämpade schablonerna i fråga om ersättning för anspänning i arbete har emellertid A.D. fått kompensation för just den begränsningen av sin fritid.

Emellertid återstår att behandla frågan huruvida A.D. bör få särskild ersättning för det att han inte kunnat fortsätta med den fritidsverksamhet för vilken han haft särskilt intresse, nämligen sportdykning.

Ersättning för ideell skada avser bl a att kompensera för minskade möjligheter att njuta av olika glädjeämnen i livet (a prop s 148). Den fortgående välståndsutvecklingen har medfört att fritiden fått en allt större betydelse för de flesta människor. En skada som sätter ner möjligheterna att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt blir av den anledningen mer kännbar än tidigare. HD har ansett att ersättning skall kunna ges såväl vid personskada som vid sakskada på grund av att den skadelidande gått miste om rekreation i samband med semester (NJA 1948 s 646 och 1992 s 213). Det får anses stå i god överensstämmelse med den rättstillämpningen att ideell ersättning ges till den som på grund av personskada berövas möjligheter att utöva viss typ av fritids- eller hobbyverksamhet som före skadefallet hade stor betydelse för honom.

I detta sammanhang kan tilläggas följande. Av förarbetena till 1975 års reform framgår (a prop s 111) att man förutsatt att standardiserade normer skall kunna användas som en utgångspunkt för uppskattningen av skadeföljder av ideell natur. Samtidigt uttalades emellertid att avvikelser från resultatet enligt en schablonmässig bedömning borde kunna ske om förhållandena i det enskilda fallet påkallade det. En förlust av möjlighet att utöva fritids- eller hobbyverksamhet kan i vissa fall utgöra en sådan särskild omständighet.

HD finner att A.D. bör tillerkännas särskild ersättning för mistade möjligheter att syssla med sportdykning. HD bestämmer den ersättningen till ett årligt belopp av 500 kr.

Av det anförda följer att ersättningen för kostnader och olägenheter i övrigt skall bestämmas till ett årligt belopp på 6 600 kr, vilket kapitaliserat med faktorn 17,3 ger 114 180 kr. För tiden d 15 juni 1985-d 31 mars 1986 bestäms ersättningen till 5 000 kr. Hansa skall följaktligen förpliktas att utge 29 180 kr utöver det belopp, 90 000 kr, som Hansa redan erlagt.

Domslut

Domslut. HD förpliktar Hansa Försäkringsaktiebolag att till A.D., utöver vad Hansa erlagt enligt HovR:ns dom, betala 29 180 kr jämte ränta enligt räntelagen 6 § från d 16 dec 1987 tills betalning sker.