NJA 1992 s. 812

Fråga vid åtal för tjänstefel om gärningen är att anse som ringa.

Norrköpings TR

Allmän åklagare yrkade vid Norrköpings TR ansvar å M.B. jämlikt 20 kap 1 § BrB för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: M.B. har d 28 mars 1991 i egenskap av ansvarig handläggare vid Statens invandrarverk i Norrköping i ett ärende avseende fyra utlänningar beslutat att dessa, som var tagna i förvar, skulle friges. Oaktat hon har haft vetskap om att Carlslunds polisstation var obemannad under tiden från d 28 mars till d 2 april 1991 har hon ändock sänt ett telefax dit med beslutet om frigivning av de fyra personerna vilket medfört att dessa utan laga grund varit berövade friheten under tiden d 28 mars-d 2 april 1991. - M.B. har av oaktsamhet, bestående i underlåtenhet att förvissa sig om att hennes beslut om frigivning kommit personal som kunnat ombesörja frigivningen tillhanda, åsidosatt vad som ålegat henne i tjänsten.

M.B. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar på den grunden att hon inte handlat oaktsamt.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Levander) anförde i dom d 22 okt 1991: M.B. tjänstgjorde d 28 mars 1991 - och fortfarande - som avdelningsdirektör på tillståndsbyrå 4 vid Statens invandrarverk. Byrån består av fyra tjänstemän varav två har behörighet att självständigt fatta beslut om tagande i förvar av asylsökande och att upphäva sådana beslut. M.B. hade d 28 mars 1991 denna behörighet. Den 19 mars 1991 togs fyra kinesiska medborgare i förvar av polismyndigheten i Stockholm. Dessa hölls i förvar vid flyktingslussen i Carlslund. Den 22 mars 1991 övertog M.B. ärendet. Efter ett flertal telefonsamtal med polisinspektören J.A. vid Carlslunds polisstation beslöt M.B. d 28 mars 1991 att häva förvarsbeslutet. Hon hade dagen innan av J.A. upplysts om att Carlslunds polisstation under påskhelgen, fr o m d 28 mars t om d 1 april 1991, skulle vara obemannad. Hon sände beslutet via telefax till Carlslunds polistation i den tron att beslutet skulle vidarebefordras till personal som var i tjänst och behörig att effektuera frigivningen. Hennes uppfattning att detta skulle fungera grundade sig på innehållet i en skrivelse av d 25 jan 1991 från polismyndigheten i Stockholm till Statens invandrarverk.

Av utredningen i målet är klarlagt att M.B:s beslut d 28 mars 1991 mottogs av telefaxen vid Carlslunds polisstation samma dag men att beslutet inte vidarebefordrades därifrån samt att Invandrarverket vid denna tidpunkt inte hade som rutin att mottagande av frigivningsbeslut samma dag skulle konfirmeras av mottagaren. Konfirmation av att beslutet nått verkställaren skedde vid denna tid på så sätt att delgivningsbevis per post sändes till Invandrarverket.

J.A. har hörts som vittne och har uppgett att han berättade för M.B. att polisstationen skulle vara obemannad under påskhelgen. Att telefaxen vid Carlslunds polisstation under helgen inte skulle vara vidarekopplad berördes inte vid samtalet.

Händelseförloppet är ostridigt. Fyra asylsökande har felaktigt varit berövade friheten fyra dygn. Detta är i sig oacceptabelt. Frågan i målet är om M.B. genom underlåtandet att kontrollera att hennes beslut om frigivning effektuerats gjort sig skyldig till tjänstefel. Upplyst är att beslut av denna karaktär rutinmässigt överbringas till verkställande myndighet via telefax. Hon har handlat på invant sätt trots att hennes kontakt på Carlslund talat om för henne att polisstationen skulle vara obemannad då hon sände sitt frigivningsbeslut. Detta måste med hänsyn till vikten av innehållet i beslutet anses som oansvarigt. Polisinspektören J.A:s upplysning att polisstationen skulle vara obemannad borde ha fått henne att tänka i sådana banor att hon aktivt kontrollerade att beslutet verkställdes. TR:n anser därför att hon varit oaktsam vid sin myndighetsutövning. Vid bedömningen av gärningen beaktar TR:n att M.B. handlat i enlighet med den praxis som vid tillfället var förhärskande på Invandrarverket samt att utformningen av meddelandet från polismyndigheten i Stockholm till Invandrarverket av d 25 jan 1991 angående telefaxmeddelanden om tagande ur förvar var mycket ostringent och därför kunde missuppfattas. Med hänsyn härtill anser TR:n att M.B:s underlåtenhet, trots att den medförde allvarliga konsekvenser, bör bedömas som ringa. Hon skall därför inte fällas till ansvar för tjänstefel. Åtalet skall ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Göta HovR

Åklagaren fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla åtalet.

M.B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Ericsson, referent, och Holm) anförde i dom d 18 maj 1992:

Domskäl

Domskäl. Åklagaren har som grund för sin talan i HovR:n anfört bl a följande: Den av M.B. företagna gärningen kan inte bedömas som ringa. Av stor betydelse för denna bedömning bör vara, om någon skada eller annan olägenhet kan påvisas i det enskilda fallet. I detta fall kan det påvisas en ganska betydelsefull skada eller olägenhet, nämligen att de fyra utlänningarna varit felaktigt frihetsberövade under flera dygn. Av betydelse för bedömningen bör också vara att M.B. haft mycket självständiga befogenheter i förhållande till myndighetsutövningen såsom att fatta beslut om tagande i förvar och upphävande av sådant samt om andra tvångsåtgärder enligt utlänningslagen. Den art av beslut som det är fråga om i målet är sådan att särskilt stora krav bör ställas på de tjänstemän som fattar besluten. Det måste falla på M.B:s ansvar att se till att beslut om frigivande når rätt adressat och att beslut om frigivning verkställs. Härtill kommer att M.B. haft anledning att vara särskilt noggrann då hon av polisinspektören J.A. blivit underrättad om att polisenheten vid Carlslund skulle vara obemannad d 28 mars 1991 samt under hela påskhelgen. Dessutom framgår av skrivelsen från polismyndigheten i Stockholm till Statens invandrarverk av d 25 jan 1991 att det tidigare inträffat att förvarstagna utlänningar inte frigivits vid rätt tidpunkt. Denna skrivelse är inte såsom TR:n ansett ostringent och den kan inte missuppfattas. Av skrivelsen framgår att den inte avser rutiner vid enheterna vid Carlslund och Arlanda och man måste därav dra slutsatsen att telefaxmeddelanden till enheten vid Carlslund måste mottas direkt av en tjänsteman på enheten. Trots att M.B. av J.A. fått vetskap om att enheten vid Carlslund skulle vara obemannad och hon därför haft särskild anledning att kontrollera att telefaxmeddelandet skulle mottas eller hade mottagits av någon tjänsteman vid enheten har hon underlåtit att vidtaga någon som helst åtgärd för att förvissa sig om detta.

M.B. har anfört i huvudsak detsamma som i TR:n, dock med följande tillägg. Hon arbetar på en av flera byråer inom tillstånds- och medborgarskapsavdelningen vid Statens invandrarverk. Byrån leds av en byråchef och består av två sektioner. Sektionerna i sin tur leds av två sektionschefer. Under ordinarie sektionschefs tjänstledighet har hon sedan d 23 okt 1990 vikarierat som sektionschef. Vid sektionen finns två personer med befogenhet att fatta beslut i förvarsfrågor. På byrån finns flera med samma och högre beslutanderätt. Hon kan i sin ställning som sektionschef inte frångå anvisningar eller förändra avdelningens rutiner. Utlänningsärenden kan aktualiseras under alla tidpunkter på dygnet och det är således felaktigt av åklagaren att påstå att telefaxmeddelanden till enheten i Carlslund måste mottas direkt av en tjänsteman vid enheten. Vid tidpunkten för hennes översändande av beslutet fanns inte vare sig rutiner, anvisningar eller föreskrifter om att beslut om upphävande av förvarsbeslut skulle bekräftas av mottagande polismyndighet. Numera finns sådana föreskrifter. Den omständigheten att polisenheten vid Carlslund var stängd vid tillfället, vilket hon också blivit underrättad om av J.A., innebär inte med nödvändighet att meddelanden till enheten inte kunde telefaxas dit. En telefax kan vidarekopplas och Carlslunds telefax var vid tillfället inte avstängd. Den 27 mars 1991 kl 17.19 inkom per telefax från Carlslund en utredning angående en av de fyra i förvar tagna personerna. Utredningen var således telefaxad då polisenheten skulle vara stängd. Det var denna utredning som fick henne att ändra beslutet om förvar till ett beslut om uppsikt. Eftersom anvisningarna om att beslut om upphävande av tvångsmedel under icke-kontorstid skulle skickas till kriminaljouren inte gällde enheterna vid Carlslund och Arlanda var hon övertygad om att telefaxapparaten vid enheten i Carlslund skulle vara vidarekopplad till en bemannad telefaxapparat. Anvisningarna från polismyndigheten i Stockholm har numera ändrats och omfattar nu även enheterna i Carlslund och Arlanda.

HovR:ns bedömning.

Händelseförloppet är i enlighet med TR:ns dom klarlagt. HovR:n finner att det måste anses ligga i sakens natur att kontroll sker av att ett beslut om omedelbart hävande av ett frihetsberövande når behörig person. M.B. har således åsidosatt vad som gällt för uppgiften. I likhet med TR:n finner HovR:n att M.B. varit oaktsam genom att ej företa denna kontroll. Frågan om gärningen är att anse som ringa skall bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter. Gärningen har medfört allvarliga konsekvenser och i ett fall som detta då kraven på korrekt handläggning är stora, måste en sträng bedömning göras. Av avgörande betydelse för bedömningen är emellertid utförmningen av meddelandet från polismyndigheten i Stockholm till Statens invandrarverk av d 25 jan 1991. Enligt detta, som avsåg rutinerna för kommunikation med polismyndigheten under icke-kontorstid, skulle beslut som innefattade upphävande av tvångsmedel i första hand befordras över kriminaljouren i Stockholm. Av meddelandet framgår uttryckligen att rutinerna endast avser utlänningsroteln i Stockholm och inte enheterna vid Carlslund eller Arlanda. Med hänsyn härtill och då andra föreskrifter eller anvisningar om att beslut om upphävande av förvarsbeslut skulle bekräftas av mottagande polismyndighet saknades anser HovR:n att gärningen skall bedömas som ringa. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsrådet Sjögreen var skiljaktig och anförde: Lika med TR:n finner jag att M.B. varit oaktsam vid sin myndighetsutövning genom att underlåta att kontrollera att det av henne fattade beslutet kommit vederbörande polismyndighet tillhanda.

Tidigare gällde att det straffbara området begränsades till fall där gärningen medfört mer än ringa förfång. Enligt nuvarande utformning av 20 kap 1 § BrB gäller att ansvar inte skall ådömas om gärningen är att anse som ringa. Frågan om straffansvar blir således beroende av en samlad bedömning av alla de omständigheter som grundar sådant ansvar, varvid arten av förekommande förfång eller skada kan vägas mot övriga omständigheter.

Det i målet angivna meddelandet d 25 jan 1991 från polismyndigheten i Stockholm till Statens invandrarverk är oklart till sin utformning och kan därför - som TR:n funnit - missuppfattas till sitt innehåll. Den 27 mars 1991 informerades emellertid M.B. om att polismyndigheten vid Carlslund skulle vara obemannad skärtorsdagen d 28 mars och hela den påföljande påskhelgen. Hon fick därefter d 27 mars kl 17.19, alltså efter den ordinarie tjänstetidens slut, ett faxmeddelande från polisenheten vid Carlslund. De uppgifter om öppethållande av polisenheten vid Carlslund som hon sålunda haft tillgång till har följaktligen varit oklara. M.B. tjänstgjorde vid tillfället som avdelningsdirektör och hade att självständigt fatta beslut om bl a upphävande av beslut om tagande i förvar av asylsökande. Hon hade sålunda vid ärendets behandling ingen underordnad eller osjälvständig ställning. M.B:s underlåtenhet har medfört att fyra personer varit berövade friheten utan laga grund under fyra dygn. Förfånget är följaktligen av synnerligen allvarlig beskaffenhet. Vid en samlad bedömning av samtliga sålunda redovisade omständigheter finner jag att den oaktsamhet M.B. gjort sig skyldig till inte är så ursäktlig att den kan anses som ringa. Hon skall därför dömas för tjänstefel till böter.

HD

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD skulle bifalla åtalet. M.B. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melander, hemställde i betänkande att H D skulle meddela dom enligt följande: Domskäl.

Riksåklagaren har i huvudsak anfört följande. De rigorösa reglerna i utlänningslagen om förvar - under vilka förutsättningar beslut om förvar får meddelas och om handläggningen av förvarsfrågor i övrigt - ställer särskilt stora krav på noggrann och omsorgsfull tillämpning. Den som i likhet med M.B. har fattat ett beslut om upphävande av förvar måste se till att beslutet omedelbart verkställs. Därvid räcker det inte som M.B. har gjort att skicka beslutet via telefax. Det får anses ligga inom ramen för normal aktsamhet att beslutsfattaren förvissar sig om att beslutet har nått den myndighet som skall verkställa frigivningen. M.B. hade t ex genom ett telefonsamtal kunnat kontrollera att beslutet kommit fram. Det fanns särskild anledning för M.B. att göra en kontroll. Hon visste dels att Carlslunds polisstation inte var bemannad när hon sände beslutet dit per telefax, dels att det tidigare hade förekommit att beslut om frigivning inte hade verkställts i tid på grund av att polismyndigheten inte hade tagit del av meddelanden som skickats via telefax. Det senare förhållandet hade föranlett en skrivelse d 25 jan 1991 från polismyndighet i Stockholm, som M.B. hade tagit del av. Avsikten med denna skrivelse var att informera om att telexapparaten hos utlänningsroteln i Stockholm endast hade begränsad passning varför brådskande meddelanden till roteln borde skickas till kriminaljourens telefax. Skrivelsen kan inte medföra att det inte har kunnat krävas av M.B. att göra en sådan kontroll som nyss har nämnts. Det har inte framkommit att M.B. inte hade de förutsättningar i form av utbildning, kunskaper och liknande som krävts för de viktiga uppgifter som hon anförtrotts. Vid den aktuella tiden fanns visserligen inga allmänna anvisningar hos Invandrarverket om hur beslut av frigivning skulle befordras till verkställighet. Avsaknaden av anvisningar kan emellertid inte medföra att gärningen skall anses som ringa. Det är alltså bevisat att M.B. av oaktsamhet har åsidosatt vad som gällt för uppgiften. - M.B. har haft en självständig ställning. Den arbetsuppgift som det är fråga om har varit av vital betydelse för att det noggrant utformade regelsystemet avseende förvarstagande av utlänningar skall fungera. Med hänsyn till dessa omständigheter samt till att fyra personer har varit berövade friheten utan laga grund i fyra dygn och till att särskilt stränga krav måste ställas på att handläggningen av frågor om frihetsberövande utförs korrekt kan gärningen inte bedömas som ringa.

M.B. har i genmäle anfört i huvudsak följande. När hon d 27 mars 1991 talade per telefon med en av utredarna vid Carlslund nämnde denne att ingen av utredarna skulle vara i tjänst under påskhelgen. De talade inte med varandra om hur ett eventuellt beslut skulle befordras. Hon fick påföljande dag den utredning som sedan låg till grund för beslutet att häva förordnandet om förvar. De nya uppgifterna översändes per telefax. Försättsbladet innehöll uppgift om avsändarens telefaxnummer. - Följande omständigheter gör att hon var övertygad om att beslutet som sändes för delgivning om verkställighet mottogs för dessa åtgärder. Kommunikation mellan Invandrarverket och polismyndighet i förvarsfrågor vid den aktuella tidpunkten skedde normalt per telefax utan efterföljande telefonsamtal. Av vid den aktuella tidpunkten gällande föreskrifter om beredskapstjänstgöring utanför normal kontorstid för Invandrarverkets personal (utfärdade d 3 dec 1990 av tillstånds- och medborgarskapsavdelningen) framgår också att beslut i bl a förvarsfrågor skulle sändas per telefax till polismyndigheten för delgivning med den som beslutet avser. Polismyndighetens skrivelse d 25 jan 1991 om att brådskande meddelanden skulle sändas via telefax till kriminaljouren undantar uttryckligen Carlslundsenheten. Hon kände till att Carlslundsenheten hade en särskild förvarslokal och att det där vid vilken tidpunkt som helst kunde aktualiseras ärenden av skilda slag. - Telefaxen vid Carlslundsenheten mottog hennes meddelande och hon fick en kvittens på detta. Upplysningen att utredarna var lediga under påskhelgen skall inte tolkas så att meddelanden via telefaxen inte skulle mottas av någon alls. Som jämförelse kan nämnas att vid beredskap inom Invandrarverket kopplas verkets telefax vidare till den som har beredskapen. Efter händelsen har polisens felaktiga instruktioner ersatts av korrekta anvisningar.

Prövningen i HD gäller frågan om M.B. har gjort sig skyldig till sådan oaktsamhet som krävs för ansvar för tjänstefel. Någon oenighet om händelseförloppet såsom det kortfattat beskrivs i stämningsansökningen föreligger inte.

Genom vad M.B. själv har uppgivit och genom polisinspektören J.A:s uppgifter såsom dessa har antecknats i HovR:ns dom, vilken i den delen har åberopats av riksåklagaren, är klarlagt att J.A. upplyste M.B. om att han och övriga utredare inte skulle tjänstgöra under skärtorsdagen och de följande påskdagarna. Oaktat denna upplysning har M.B. under skärtorsdagen skickat frigivningsbeslutet till utredarnas telefax vid Carlslund, där det sedan uppenbarligen låg obehandlat i fyra dagar. M.B. har som förklaring till att hon nöjt sig med att bara översända frigivningsbeslutet per telefax anfört dels att detta var brukligt vid den aktuella tidpunkten, dels att hon av beskedet om utredarnas ledighet inte drog slutsatsen att deras telefax skulle vara obevakad under samma tid. Dessa förklaringar ter sig inte godtagbara särskilt mot bakgrund av att hon kände väl till att det tidigare hade inträffat att ett meddelande som sänts per telefax till polisen hade blivit liggande där utan åtgärd. Både riksåklagaren och M.B. har åberopat den skrivelse från polismyndigheten i Stockholm som upprättades i anledning av denna incident. Skrivelsen utmynnar i rekommendationen att brådskande meddelanden alltid bör sändas till den dygnet runt bemannade kriminaljourens telefax. I samma skrivelse sägs att anvisningen dock inte gäller Carlslunds och Arlandaenheterna. Någon bestämd slutsats om vad som gällt för Carlslundsenheten kan inte dras av skrivelsens innehåll. Skrivelsen har därför inte varit till någon ledning för M.B..

När M.B. stod i begrepp att översända sitt beslut till Carlslund fanns det således goda för att inte säga starka skäl för henne att också överväga någon form av kontroll av att beslutet hade nått fram och blivit verkställt. Hon kunde exempelvis i detta syfte ha satt sig i förbindelse per telefon med vaktpersonal som tjänstgjorde vid Carlslundspolisens arrestlokal. I detta sammanhang finns det skäl att erinra om 6 kap 8 § utlänningslagen (1989:529) som lyder: Om det inte längre finns skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas. Innebörden av detta stadgande är att beslutsfattaren måste förvissa sig om att beslutet omedelbart går i verkställighet.

M.B. synes vilja göra gällande att avsaknaden av skriftliga anvisningar i situationer som den nu aktuella bör vägas in i bedömningen. I målet har inte påståtts att M.B. saknade de kunskaper och erfarenheter som krävdes för en korrekt handläggning av i synnerhet förvarsfrågor. Hon borde ha insett att situationen krävde något ytterligare av henne. Hennes underlåtenhet att vidta någon som helst kontrollåtgärd måste anses klandervärd.

På grund av det anförda anser HD i likhet med domstolarna att M.B. av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom underlåtenhet har åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

För straffbarhet krävs att gärningen på grund av omständigheter som hänför sig till gärningsmannens ställning eller befogenheter och gärningens betydelse för uppgiften inte är att anse som ringa. Också andra omständigheter skall vägas in i denna bedömning såsom den skada eller olägenhet som gärningen eventuellt kan ha medfört. I fråga om M.B:s befogenheter kan konstateras att hon ensam ägt besluta i förvarsfrågor. Hon har således haft en självständig ställning. Uppgiften att besluta i frågor om tvångsmedel ställer stora krav på beslutsfattaren. Det noggrant utfomade regelsystemet om förvar måste tillämpas med största möjliga omsorg. M.B:s bristfälliga hantering av uppgiften har medfört ett avsevärt förfång för de i beslutet berörda personerna. De nu anförda omständigheterna gör att gärningen inte kan anses ringa. Denna bedömning rubbas inte av det i och för sig otillfredsställande förhållandet att Invandrarverket inte förrän efter händelsen utfärdade anvisningar om hur beslut skall befordras till verkställighet.

Påföljden för tjänstefel är böter eller fängelse i högst två år. M.B. bör dömas till böter.

Vid straffmätningen beaktar HD att bötesbestämmelserna d 1 jan 1992 ändrades i skärpande riktning och att straffet på grund av att gärningen ägde rum dessförinnan därför skall bestämmas enligt då gällande bötesbestämmelser (jfr 5 § 2 st lagen om införande av brottsbalken).

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut dömer HD M.B. för tjänstefel enligt 20 kap 1 § BrB till dagsböter 30 å 140 kr.

HD (JustR:n Bengtsson, Freyschuss, referent, Svensson, Munck och Lennander) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Av utredningen framgår bl a följande. M.B. sände på skärtorsdagen d 28 mars 1991 ett telefaxmeddelande till Carlslunds polisenhet om att de fyra asylsökande utlänningar som hållits i förvar enligt utlänningslagen skulle friges. Polisens asylutredare i Carlslund var emellertid lediga under hela påskhelgen, vilket M.B. kände till, och telefaxmeddelandet blev liggande utan åtgärd till d 2 april då polismännens tjänstgöring åter började och frigivningen kunde verkställas.

Kraven på korrekt handläggning i frågor rörande frihetsberövande måste självfallet ställas särskilt högt. Med hänsyn till M.B:s vetskap om förhållandena i Carlslund under påskhelgen måste det anses ha ålegat henne att antingen genom kontrollringning, genom begäran om bekräftelse per telefax eller på annat lämpligt sätt förvissa sig om att hennes telefaxmeddelande blivit vederbörligen omhändertaget för åtgärd. Genom att underlåta detta måste M.B. anses ha visat oaktsamhet vid sin myndighetsutövning och åsidosatt vad som gällt för genomförandet av hennes tjänsteuppgift.

Frågan om denna gärning är att anse som ringa skall bedömas med beaktande av samtliga omständigheter.

Enligt vid tillfället gällande rutiner vid Invandrarverket skulle kommunikation med polismyndigheterna normalt ske genom telefax. Däremot saknades föreskrifter om kontrollringning. Av meddelandet d 25 jan 1991 från polismyndigheten i Stockholm till Invandrarverket - som angavs vara föranlett av att ett beslut av verket verkställts en dag för sent - framgick att utom kontorstid någon passning av polisens telefax inte ägde rum och att beslut som innefattade upphörande av tvångsmedel i första hand skulle befordras över kriminaljouren i Stockholm. Vidare påpekades i meddelandet att dessa rutiner endast avsåg polisens utlänningsrotel i Stockholm och ej berörde polisenheterna i Carlslund och Arlanda. Någon anvisning om vad som gällde för polisenheten i Carlslund i nämnda hänseende hade över huvud taget inte lämnats av polismyndigheten.

M.B. har förklarat att hon trott att även om någon utredningspersonal inte fanns vid polisenheten i Carlslund, bevakning ändå skedde av telefaxen t ex genom vidarekoppling. Enligt henne hade vidarekoppling tillämpats på Invandrarverket vid beredskapstjänstgöring där och åtgärden är tekniskt mycket enkel att genomföra. Efter den aktuella händelsen har samma rutin införts för polisenheten i Carlslund som tidigare gällt för utlänningsroteln i Stockholm. Av M.B:s uppgifter framgår vidare att hon fått sin kännedom om utredarnas bortovaro under påskhelgen vid ett telefonsamtal med en av dessa rörande andra frågor och uppfattat detta endast på det sättet att några utredningar inte skulle kunna slutföras under påsken; vid samtalet hade inte berörts frågan om hur beslut från Invandrarverket skulle sändas till Carlslund och hur de skulle verkställas.

M.B. har inte saknat fog för att räkna med att uttryckliga anvisningar eller upplysningar skulle ha meddelats antingen från polisens eller också från Invandrarverkets sida rörande en så viktig fråga som att den telefaxmottagare dit beslut från Invandrarverket regelmässigt brukade sändas saknade passning under påskhelgen. Med hänsyn till den oklarhet som i enlighet härmed måste anses ha förelegat beträffande vilka rutiner som skulle gälla vid meddelande om upphävande av förvarsbeslut, när polisenheten i Carlslund var obemannad, finner HD det misstag som förekommit ha varit så förklarligt att gärningen - trots sina allvarliga följder - är att bedöma som ringa.

Åtalet skall sålunda som underrätterna funnit ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.