RH 2004:42

Åklagaren yrkade ansvar å var och en av G.A., M.N. och J.T. för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: G.A., M.N. och J.T. har den 8 november 2001 tjänstgjort som ordningsvakter på restaurant Rådhussalongen i Uppsala och då fått kännedom om att en misshandel begåtts där. De har därefter uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sin skyldighet vid myndighetsutövning som ordningsvakter att så snart det kan ske lämna rapport om detta till polisman. Gärningen är inte att anse som ringa.

G.A. M.N. och J.T. förnekade att de skulle ha åsidosatt sin skyldighet vid myndighetsutövning. De bekräftade samtliga att de kände till rapporteringsskyldigheten i ordningsvaktsförordningen.

Uppsala tingsätt (2003-04-11, rådmannen Karin Göransson samt nämndemännen Tomas Wallin, Carlos Toledo Rivera och Inger Back) dömde G.A., J.T. och M.N. för tjänstefel och bestämde påföljden till 60 dagsböter för var och en av dem.

Tingsrätten antecknade i domen att bl.a. följande var utrett: Den 8 november 2001 ägde en misshandel rum på restaurant Rådhussalongen i Uppsala. En person dömdes av Uppsala tingsrätt för gärningen. Misshandeln bedömdes som grov på grund av de skador målsäganden tillfogats av slaget. J.T., M.N. och G.A. tjänstgjorde som ordningsvakter på restaurangen då misshandeln förövades. M.N. var vaktchef. Samtliga hade ordningsvaktsförordnanden utfärdade av Polismyndigheten i Uppsala län. G.A. upprättade en ordningsvaktrapport efter tjänstgöringens slut som han faxade till polismyndigheten.

J.T. har berättat följande: Kvällen var lugn. En av diskplockarna påkallade hans uppmärksamhet och berättade att en kille satt och blödde vid ett bord. Han gick dit. En tjej hjälpte killen som blödde från näsan. Det såg ut som vanligt näsblod. Han drog den slutsatsen att killen hade fått en smäll och det sade också en kamrat till killen. Kamraten hade emellertid inte själv sett händelsen. Det fanns inte heller någon annan där som sett vad som hänt. Det stämmer nog att han i polisförhör sagt att han fick den uppfattningen att killens näsben var brutet. Killen hade i vart fall ett jack över näsan. Det blödde mest inifrån näsan. Han frågade killen om denne ville göra en polisanmälan. Killen svarade ”Jag vet inte”. Han rådde killen att åka till sjukhuset och upplyste denne om att han kunde göra polisanmälan från Akuten. Det stod en taxi utanför restauranten och killen åkte till sjukhuset i den. Det hände inte så mycket mer. Det var inte en stor ”grej”. Händelsen inträffade tio minuter i två. Efter det att de hade stängt kl. 2 berättade han för G.A. om händelsen eftersom han tyckte att denne borde få kännedom om det. De hade då satt sig ner och pratade om vad som hänt under kvällen. Det är rutin att göra så. Alla fick veta vad som hänt. Han minns inte om M.N. var med. Han berättade att han tagit hand om en kille som blödde. Det är möjligt att de diskuterade hur det hela kunde ha gått till och vem som kunde ha utdelat slaget. Det är högst sannolikt att de pratade om att D.M. kunde ha varit den som gjort det. G.A. hade tagit hand om dennes skadade hand och D.M. har varit stökig på andra krogar. Han förväntade sig inte att något särskilt skulle hända på grund av det han berättade. Han kontrollerade inte att händelsen blev polisanmäld utan tog för givet att målsäganden skulle anmäla det från sjukhuset. Normalt antecknas en sådan händelse på ordningsvaktsrapporten. Han var anställd av Rådhussalongen. Det var inte sagt något särskilt om vilka rutiner som skulle gälla för ordningsvakterna. Han förmodar att han har ett personligt ansvar. Om de ser en pågående misshandel brukar de kalla på polisen och sen i rapporten skriva ”Misshandel, polis kallad” eller dylikt. Om de inte ringer direkt brukar de fylla i uppgifterna i rapporten. Det skulle han känts konstigt att ringa till polisen och säga att det kanske hade inträffat ett brott här. Vakthavande befäl hos polisen skulle förmodligen i så fall ha sagt ”ring mig när du vet något mer”.

M.N. har berättat följande: Det var en lugn kväll tills han såg en man som satt vid ett bord och blödde kraftigt från näsan. En tjej som sa att hon var sjuksköterska hjälpte mannen. Han hämtade servetter åt dem. När han frågade mannen vad som hade hänt mumlade denne något. Någon annan svarade att mannen fått ett slag. Han försökte få tag i G.A. Innan han hittade G.A. stötte han på J.T. Han berättade om händelsen för J.T. Det är möjligt att han sa till J.T. att mannens näsa var avslagen. Till slut mötte han G.A. vid köket. G.A. hade varit i köket och plåstrat om en man som hade skurit sig i handen. Han berättade för G.A. att en person hade fått en skada på näsan och blödde näsblod. När han skulle visa G.A. var mannen satt hade mannen redan åkt till sjukhuset i taxi. Rutinerna vid Rådhussalongen är att om det händer något så skall vaktchefen få veta det. Om det begås ett brott, t.ex. misshandel, och det finns ett vittne brukar han själv ringa till polisen direkt. Vid det här tillfället var läget inte akut och han blev ”ställd”. Han vet inte vad G.A. gjorde med den uppgift han lämnade. Han kontrollerade inte detta. Rapporten brukar skickas till polisen varje kväll. Det var vaktchefen som skulle rapportera.

G.A. har berättat följande: Att han är vaktchef innebär att han gör upp arbetsschemat och har ett personalansvar. De andra ordningsvakterna har inte någon rapporteringsskyldighet till honom. Det var en lugn kväll. Ingenting hände. Han mötte en kille som hade ett stort papper runt handen. Han tog in killen i köket och såg att denne hade ett skärsår med rena snittytor. Ingen hade sagt att det hade varit något bråk. Han lade bandage om såret. När killen gick ut tände han i restauranten. Klockan var då 02.00. Han faxade rapporten till polisen medan de andra tömde lokalen. Därefter mötte han J.T. och berättade för denne att han lagt förband på en kille. De satte sig och åt och pratade allmänt. Han fick veta att J.T. hade hjälpt en man som blött men fick inte veta något närmare. De diskuterade ”lite löst” vem det kunde ha varit som slagit mannen. Han visste då att det kunde ha varit fråga om en misshandel och att gärningsmannen eventuellt kunde vara den man han hade plåstrat om. Rapporten var redan faxad till polisen. Det hade varit enkelt att göra ett tillägg till rapporten och han hade nog tänkt göra det. Varför det inte blev så kan han inte svara på, men han var trött. Det är inte alltid han som skriver rapporten. Det kan vara vem som helst som befinner sig på övervåningen då restauranten stänger. Om det hade varit en ”stökig” kväll brukar man ta med sig rapporten och fylla i den tillsammans med de andra ordningsvakterna. Han visste inte att det står på blanketten att det är vaktchefen som skall skicka in den. Det som skall rapporteras är sådant som han vet har hänt, inte vad som kan antas ha hänt. Om de hade ringt polisen på det material de hade utan att ha någon utpekad eller några vittnen hade man nog på polisen inte blivit så glada, eftersom det skulle vara att ringa om petitesser. Polisen är inte intresserad av en händelse om det inte finns någon person som skall anmäla händelsen.

Tingsrättens bedömning.

Arbetet som ordningsvakt innebär ett utövande av myndighet. Enligt 4 § ordningsvaktsförordningen (1980:589) skall en ordningsvakt som får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal lämna rapport om det till en polisman så snart det kan ske. De tre ordningsvakterna har alla uppgett att de var medvetna om denna rapporteringsskyldighet.

Frågan är till att börja med om ordningsvakterna har fått kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal.

J.T. och M.N. har båda berättat att de iakttagit och även hjälpt en man som satt vid ett bord och blödde - enligt M.N. kraftigt - från näsan. Redan den omständigheten måste för de två ordningsvakterna ha lett till slutsatsen att ett brott kunde ha blivit begånget. Till detta kommer följande. J.T. noterade att mannen hade ett jack på näsan. Han drog den slutsatsen att mannen ”fått en smäll”, vilket också en kamrat till mannen hade uppgett för honom. Vidare upplyste J.T. mannen om att denne kunde göra en polisanmälan. M.N. fick efter att han frågat vad som hade hänt ett svar av ”någon” att mannen hade fått ett slag. J.T. och M.N. har alltså dels genom vad de själva iakttagit dels genom uppgifter från andra fått kännedom om ett brott, misshandel, som hör under allmänt åtal. G.A. har berättat att han inte själv iakttagit den blödande mannen men att han efter att restauranten hade stängt och de satt och pratade fick veta att man hade hjälpt en man som hade blött. Enligt G.A. fick han inte veta något närmare om detta. Han hade emellertid uppgett att man under natten diskuterat ”lite löst” vem det kunde ha varit som slagit mannen samt att han då visste att det kunde ha varit fråga om en misshandel och att gärningsmannen eventuellt kunde ha varit den man han hade plåstrat om. Detta stöds också av de uppgifter J.T. lämnat om att det var högst sannolikt att de pratade om att det kunde han varit den man som G.A. hjälpt i köket, dvs. D.M. som hade slagit mannen. Även G.A. har alltså i samband med tjänstgöringen fått kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal.

Ingen av de tre ordningsvakterna har rapporterat händelsen till polisen eller kontrollerat att så har skett. J.T. har uppgett att han utgick från att målsäganden skulle göra en anmälan från akutmottagningen. M.N. har uppgett att rutinerna vid Rådhussalongen var sådana att, om det hände någonting, så skulle vaktchefen få veta det och att om det begåtts ett brott, t.ex. en misshandel, brukade han själv ringa till polisen direkt. Vid det tillfället var emellertid enligt M.N. läget inte akut och han blev ”ställd”. G.A. har uppgett att han redan hade faxat rapporten, att han var för trött för att göra ett tillägg samt att polisen förmodligen hade ansett att det varit fråga om att ringa om ”petitesser”.

På grund av bestämmelsen i 4 § ordningsvaktsförordningen hade var och en av de tre ordningsvakterna ett särskilt åliggande att rapportera det brott de fått kännedom om till polisman så snart det kunde ske. Bestämmelsen kan inte tolkas så att ordningsvakten före rapporteringen skall ha tagit ställning till huruvida ett brott kan styrkas eller utredas eller huruvida någon kan komma att fällas till ansvar för händelsen. Utredningen om brottet åvilar polis och åklagare. Det är uppenbart att en ordningsvakt måste använda sitt omdöme när det gäller att rapportera händelser. När ett så allvarligt brott som en misshandel synes ha inträffat kan det emellertid enligt tingsrättens bedömning knappast någonsin komma i fråga att underlåta rapportering. Påståendena om att polisen skulle vara negativt inställd till en rapport avseende misshandel på grund av att den som rapporterar händelsen inte kan ange några vittnen eller inte känner till huruvida målsäganden vill anmäla händelsen är inte trovärdiga. Det gäller även påståendet om att polisen skulle finna att en rapport om misshandlad person som blödande har tagits till sjukhus handlar om ”petitesser”. Oavsett detta har ordningsvakterna haft den skyldighet som framgår av 4 § ordningsvaktsförordningen. Sammantaget finner tingsrätten att de tilltalade uppsåtligen har åsidosatt sin skyldighet vid myndighetsutövning som ordningsvakter samt att gärningen inte kan bedömas som ringa. J.T., M.N. och G.A. skall därför dömas för tjänstefel.

Gärningen förskyller böter. Vid bestämmandet av antalet dagsböter tar tingsrätten hänsyn till de inskränkningar i arbetssituationen som de tilltalade kommer att få på grund av utgången i målet.

G.A., M.N. och J.T. överklagade domen och yrkade frikännande. Åklagaren bestred ändringsyrkandena. Hovrätten meddelade prövningstillstånd den 25 november 2003.

Svea hovrätt (2004-03-26, hovrättsråden Bo Wiegert, Robert Schött och Ingela Halvorsen, referent, samt nämndemännen Gertrud Munkefors och Anders Thureson) ändrade tingsrättens dom och frikände G.A., M.N. och J.T. I sina domskäl anförde hovrätten bl.a. följande:

Utredningen i målet visar inledningsvis att G.A., M.N. och J.T. den 8 november 2001 hade förordnanden som ordningsvakter och att de alla tre arbetade den aktuella natten på Rådhussalongen i Uppsala. Hovrätten konstaterar i likhet med tingsrätten att arbete som ordningsvakt innebär myndighetsutövande. Därav följer att vad G.A., M.N. och J.T. gjort eller underlåtit att göra är att bedöma som handlande vid myndighetsutövning som kan medföra ansvar för tjänstefel.

Utredningen visar också att en man under kvällen utsattes för misshandel av en annan man på Rådhussalongen. Uppsala tingsrätt har i dom den 26 mars 2002 funnit styrkt att den slagne mannen fått ett kraftigt slag i ansiktet med kraftig blödning, brott på näsbenet och skador i ansiktsskelettet som följd. Tingsrätten har bedömt misshandeln som grov. Det kan därvid konstateras att misshandel liksom grov misshandel är brott som faller under allmänt åtal. Slutligen visar utredningen att den ordningsvaktsrapport, som G.A. undertecknade och faxade in till polismyndigheten i Uppsala efter tjänstgöringens slut innehöll anteckningen ”lugn kväll” och inte innehöll några uppgifter om misshandeln.

Åklagaren har lagt var och en av de tilltalade till last att de fått kännedom om att en misshandel begåtts på Rådhussalongen, men underlåtit att på föreskrivet sätt rapportera detta till polisen. Under kvällen tjänstgjorde G.A. som vaktchef (inte M.N., vilket felaktigt antecknats i tingsrättens dom). Åklagaren har gjort gällande att detta förhållande inte innebär att det åvilat G.A. några särskilda skyldigheter i det sammanhang som nu är uppe till bedömning, utan G:A:s handlande skall bedömas utifrån samma utgångspunkter som M.N:s och J.T:s.

I 4 § ordningsvaktsförordningen (1980:589) stadgas att en ordningsvakt som får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal skall lämna rapport om det till en polisman så snart det kan ske. Såväl G.A. som M.N. och J.T. har bekräftat att de varit medvetna om denna skyldighet.

Frågan är då vad som krävs för att rekvisitet ”fått kännedom om” skall vara uppfyllt och om ordningsvakterna fått sådan kännedom att rapporteringsskyldighet uppkommit för dem.

Regeln i ordningsvaktsförordningen kan inte sägas vara klar och tydlig i sin utformning på ett sådant sätt som vore önskvärt. Det kan enligt hovrättens uppfattning till exempel inte ha varit lagstiftarens mening att med begreppet ”kännedom” innefatta även rykten och andrahandsuppgifter av mer löslig karaktär, vars innehåll och vederhäftighet kan vara vansklig att bedöma, särskilt när de lämnas i en miljö där alkoholförtäring hör till bilden och uppgiftslämnaren många gånger kan vara mer eller mindre påverkad. Inte heller kan det krävas av en ordningsvakt att han skall göra bedömningar av om en gärning, som kan misstänkas vara ett brott, kan vara straffri på grund av exempelvis nödvärn eller samtycke. Å andra sidan kan det inte heller krävas för att rapporteringsskyldigheten skall inträda att samtliga omständigheter kring gärningen är kända för ordningsvakten eller att det står klart vem gärningsmannen är eller kan misstänkas vara. Detta är en fråga som polisens utredning i de fall en sådan inleds får ge svar på. Mot angiven bakgrund bör bestämmelsen i 4 § ordningsvaktförordningen tolkas restriktivt.

G.A:s, J.T:s och M.N:s här lämnade uppgifter om vad som hänt på Rådhussalongen är i allt väsentligt desamma som vid tingsrätten. Således framgår det att både M.N. och J.T. sett den misshandlade mannen sitta blödande vid ett bord, M.N. har tillagt att det stod 5-6 personer runt mannen och att någon av dessa talat om för honom att den blödande mannen blivit slagen och att näsbenet var av. M.N. har sagt att han vidarebefordrat denna information till J.T., som dock inte kunnat påminna sig detta. Oavsett hur det förhåller sig på denna punkt har J.T. uppgivit att han av en restauranganställd blivit uppmärksammad på att ”en kille satt och blödde vid ett bord”, att han gått dit och fått veta att killen fått en smäll. J.T. har också uppgivit att han fick den uppfattningen att killens näsben var brutet. Mot denna bakgrund måste det ha stått klart för såväl M.N. som J.T. att det i vart fall fanns anledning anta att ett brott kunde vara begånget. J.T. har för övrigt sagt att han frågade den blödande mannen om denne ville göra en polisanmälan, en fråga som förefaller irrelevant om J.T. inte uppfattat att det kunde finnas anledning till en anmälan.

När det gäller G.A. har han berättat att han under kvällen bandagerat handen på en man med skärsår med rena snittytor och att han uppfattat det så att mannen skurit sig på trasigt glas. Hovrätten finner inte att G.A. enbart med utgångspunkt från detta haft anledning att fundera över om något brott kunde ha begåtts. G.A. har vidare berättat att han först sedan restaurangen stängt och arbetspasset var avslutat fått höra av M.N. och J.T. om den blödande mannen med krossat näsben. Det framgår därmed att G.A. inte själv sett den skadade eller talat med någon av restauranggästerna som sett händelsen eller i övrigt haft något att rapportera om den.

Mot bakgrund av vad som nu sagts anser hovrätten att M.N. och J.T. fått sådan kännedom om att ett brott begåtts att en skyldighet att rapportera detta till polisen inträtt för envar av dem och att deras underlåtenhet att göra så i vart fall måste anses ha skett av oaktsamhet.

G.A. har däremot inte själv gjort några iakttagelser av brottet i fråga utan endast fått del av andrahandsuppgifter från kollegor, vilka själva varit underkastade rapporteringsskyldighet. Vid sådant förhållande anser hovrätten att vad G.A. erfarit inte för honom utlöst en rapporteringsskyldighet enligt den åberopade bestämmelsen. Åtalet mot G.A. skall därför lämnas utan bifall.

Det återstår då att pröva frågan om den gärning M.N. och J.T. befunnits skyldiga till kan bedömas som ringa och därmed vara straffri. Denna bedömning skall ske främst mot bakgrund av gärningens betydelse för myndighetsutövningen och gärningsmannens ansvar i förhållande till denna. Därvid är bl.a. följande omständigheter att beakta. Den blödande mannen hade drabbats av en allvarlig skada. J.T. har sett till att mannen fick hjälp att i en taxi komma iväg till sjukhus. Hans handlande där kan inte sägas vara felaktigt och vittnar inte om någon likgiltighet i förhållande till den skadade. Eftersom det vid den tidpunkten inte heller fanns någon misstänkt gärningsman har J.T:s agerande inte heller inneburit någon försening av ett polisingripande. Dessa omständigheter som var kända även för M.N., får räknas även M.N. tillgodo vid bedömningen av hans ansvar. Hovrätten finner att den gärning var och en av dem gjort sig skyldig till vid en sammanvägning av samtliga omständigheter är att bedöma som ringa. Vid sådant förhållande kan åtalet mot dem inte vinna bifall.

Målnummer B 3703-03