NJA 1992 s. 85

Domskäl

TR:n (tre nämndemän) anförde i dom d 5 dec 1990: Ansvarsfrågan.

Åtalspunkt 1. C.J. har erkänt att han tilldelat J. ett par örfilar och ett slag i stjärten men sagt sig varken kunna erkänna eller förneka att han slagit J. med ett avlångt föremål. Han har bestritt att misshandeln skall bedömas som grovt brott.

J.J. har hörts som målsägande i anledning av åklagarens talan och därvid uppgivit: Hon och C.J. lärde känna varandra sommaren 1989. De flyttade tillsammans i jan 1990, gifte sig med varandra i april och d 1 maj samma år flyttade de in i en villa i Sjögerum i Söderköpings kommun. Från ett tidigare äktenskap hade hon med sig J., som är född d 19 okt 1988. I sitt förhållande med C.J. blev hon gravid. Den 22 april 1990 togs hon in på BB. Under tiden hon var där tog C.J. ensam hand om J.. Före d 6 maj 1990, då hon födde dottern S., var hon hemma i bostaden ett par dagar. Hon märkte då inget särskilt med J.. Överhuvudtaget var förhållandet mellan pojken och C.J. mycket gott. J. var mycket fäst vid C.J. och denne deltog mycket i skötseln av pojken, lekte med honom och brydde sig i övrigt mycket om honom. C.J. och J. besökte henne flera gånger på BB och hon kunde inte märka någon förändring i deras förhållande. Hon reagerade först när hon såg J:s blåmärken d 9 maj. Vid den tiden verkade C.J. trött och nedstämd. Hon kan inte säga om han börjat arbeta då. Hon har inte vid något tillfälle sett C.J. bli otålig eller förlora behärskningen, t ex av trötthet. J. är ett mycket livligt barn. Sedan julen 1989 har hon och C.J. vid flera tillfällen fått ta honom till lasarettet för undersökning. C.J. har funnit honom i ett kramptillstånd med andningsuppehåll. Hon har själv inte iakttagit dessa anfall utan endast sett att J. varit blek, trött och "mammig" sedan han enligt C.J. haft anfallen. Hon har fört dagbok över det som hänt J. från julafton 1989 till d 8 maj 1990 med ledning av uppgifterna som hon fått av C.J.. Före d 9 maj hade hon inte lagt märke till några andra skador på J. än ett märke i pannan som han fått då han slog huvudet i en bordskant när hon var hemma innan förlossningen ägde rum.

C.J. har uppgivit: Han har hela tiden haft ett mycket gott förhållande till J. och deltagit i skötseln av honom som om det var ett eget barn. När J.J. var på BB var J. ibland hos hennes fosterföräldrar i Åby och annars hemma hos honom. Vid den tiden hade han mycket oregelbundna arbetstider och mycket arbete. Han hjälpte en bonde med vårsådden. Det var nervöst med J.J:s nedkomst, som väntades för tidigt, och deras ekonomi var dålig. Därför var han psykiskt uttröttad. Den 8 maj ramlade J. i badkaret, när han duschade honom, och slog i ansiktet och kroppen. Det hände när J. stod upp och plötsligt fick ett av sina krampanfall. Han föll raklång framlänges och det var inte tillräckligt med vatten i karet för att mildra fallet. Senare på kvällen samma dag lekte J. med en flugsmälla och var allmänt busig. Han var naken och hade blåmärken på ena axeln och ryggen sedan han försökt att själv ta sig ur sin spjälsäng. Han hade också ett märke i pannan, som J.J. talat om, och blåmärken på benen som han ådragit sig vid lek. Han var livlig för sin ålder. Med flugsmällan slog J. på en hund de hade då. När C.J. sade åt honom att låta bli lydde han inte. I stället slog J. med flugsmällan till C.J. som i sitt uttröttade tillstånd tappade besinningen och tilldelade pojken några örfilar och en dask i stjärten. Sedan fick han på grund av sin ilska en black-out vilket gör att han inte minns vad som hände. Han vet dock att han tog ifrån J. flugsmällan men vet inte om han slog pojken med den. Han kan inte heller säga om han slog honom med knytnävarna. Han var helt nykter vid tillfället. Han begagnar inte sprit.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat sjukjournalanteckningar d 9 maj 1990, foton, uppspelning av ett videobandförhör med rekonstruktion av händelsen i badkaret och ett rättsmedicinskt protokoll med utlåtande enligt vilket den undersökande rättsläkaren H.D. har uppgivit, att J. företett underhudsblödningar och överhudsskrapningar på huvudet, halsen, armarna och bålen, att huvuddelen av skadorna haft ett likartat utseende som talar för att de uppkommit under en kortare tidsrymd, att tillfället för uppkomsten av dessa skador sannolikt ligger inom intervallet tre till fem dagar före undersökningstillfället d 10 maj 1990, att därtill en mindre del av skadorna sannolikt uppkommit före denna tidsperiod, att skadorna orsakats genom ett trubbigt yttre våld, att skadorna i sätesregionen kan ha uppkommit genom slag med ett avlångt föremål, att huvuddelen av övriga skador kan ha uppkommit genom slag med öppen eller sluten hand, att skadorna ej kan förklaras av ett eller flera krampanfall, att sammantaget skadornas utseende, lokalisation och omfattning starkt talar för att de uppkommit genom annans handaverkan samt att mot bakgrund av tillgängliga kliniska uppgifter, bestående fysiska men av skadorna sannolikt ej kommer att bli följden.

Druid har på åklagarens begäran hörts som sakkunnig över sitt utlåtande och därvid uppgivit: Skadorna kan ha uppkommit inom loppet av ett dygn men sannolikt inom tre till fem dygn. Underhudsblödningarna kan ha uppkommit genom slag med öppen hand dock att skadorna i sätesregionen uppstått av sannolikt två slag med något ca 1 cm brett tillhygge. Han kan inte säga om skaftet till en flugsmälla använts i så fall. Det är inte troligt, med hänsyn till avståndet mellan skadorna i sätesregionen, att dessa skador uppstått vid ett försök av J. att ta sig ur sin spjälsäng. Något blåmärke kan ha uppkommit genom att J. ramlat i badkaret som uppgivits men ett barn faller inte så som C.J. beskrivit det vid ett krampanfall. Vid undersökningen av barnet konstaterades 25 separata skador. Det är osannolikt att ett barn ådrar sig så många skador under något dygn endast genom att ramla. En skada i pannan kan ha uppkommit genom att barnet slagit emot ett hårt underlag eller mot ett hårt föremål.

TR:ns bedömning.

Genom C.J:s erkännande och egna uppgifter, som vinner stöd av den rättsmedicinska undersökningen, är styrkt att C.J. sedan han råkat i ett affekttillstånd tilldelat J. flera slag med öppen hand i ansiktet och sätesregionen. Undersökningsresultatet visar också att han tilldelat barnet betydligt flera slag än han uppgett sig minnas, att åtskilliga slag träffat även andra ställen på barnets kropp och att åtminstone ett slag utdelats med något avlångt föremål, eventuellt skaftet till den omtalade flugsmällan. En del hudavskrapningar och underhudsblödningar kan ha uppstått genom att barnet ramlat i något annat sammanhang och skrapmärket i pannan får anses ha uppkommit genom att barnet sprungit emot en bordskant. Huvuddelen av skadorna måste dock C.J. ha åstadkommit. Han har på grund härav gjort sig skyldig till misshandel. Omfattningen av skadorna och den omständigheten att misshandeln riktat sig mot ett litet barn som varit helt skyddslöst gör att brottet skall bedömas som grovt.

Åtalspunkt 2. C.J. har förnekat att han uppsåtligen misshandlat sin dotter men erkänt att han genom oaktsamhet vållat hennes död.

J.J. har hörts som målsägande och därvid uppgivit: Hon fick åka hem några dagar efter det att hon fött S. d 6 maj. Eftersom flickan var för tidigt född fick hon stanna kvar på lasarettet. J. vistades vid denna tid hos J.J:s fosterföräldrar medan utredningen om misshandel pågick. J.J. var mycket trött efter nedkomsten. Hon gjorde täta besök på lasarettet hos S.. Mycket hemarbete kom att falla på C.J.. De hade det också ekonomiskt dåligt. Den 23 maj fick de ta hem S.. Det var inga komplikationer med henne. De hade daglig kontakt med barnavårdscentralen, varifrån man gjorde hembesök. Hon ammade flickan till d 6 juni, då hon övergick till att ge henne Milkotal. Hon märkte inte att barnet reagerade negativt på den nya födan. S. hade inte haft några andningsproblem. Den 7 juni på eftermiddagen var det besök från barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen (BUP). Även om S. då var trött och gnällde litet var det inget oroande med henne. När tjänstemännen från BUP gått vid 15- tiden ringde J.J. till sin mor för att tala om att besöket hade avlöpt väl. Hon satt vid telefonen på villans övre plan. Hon bad C.J. ta flickan och gå ned med henne medan hon samtalade med modern. Hon såg C.J. gå nedför trappan med flickan. När bara hans huvud var synligt hörde hon honom svära till och därefter började barnet skrika häftigt som av smärta. Hennes mor hörde skriket i telefonen. Efteråt frågade hon C.J. vad som hänt men han svarade endast att han inte visste. Då både hon och C.J. var trötta gick de sedan upp och lade sig i sovrummet. S. lade de i hennes vagn som stod till vänster om J.J. som i sin tur hade C.J. till höger om sig. J.J. somnade. När hon senare vaknade låg det ett meddelande från C.J. om att han hade åkt till sin far för att hämta något. S. låg fortfarande i sin vagn och det var inget anmärkningsvärt med henne. J.J. låg sedan och halvsov och vaknade till när C.J. kom hem. Hon skulle då ge S. mat. Hon försökte väcka flickan men lyckades inte. Hon bytte på henne men flickan reagerade inte. Då hon tog fram barnet till fönstret och tittade på henne uppfattade hon henne som blek och livlös. Då de blev oroliga ringde hon först till sin fostermor L. och sedan till distriktssköterskan B.M.. De avsåg att åka till lasarettet med flickan men först ta vägen över B.M., vilket skulle gå bra. Innan de gav sig av skulle de äta en snabb måltid. J.J. gick därför till köket för att grädda raggmunkar medan C.J. gick in i vardagsrummet med flickan. Medan hon var sysselsatt i köket hörde hon plötsligt C.J. ropa: "Släpp allt du har för händer. Hon andas inte". Han lät rädd som om något galet hade hänt. Hon gick in i vardagsrummet och frågade vad som hade hänt. Han upprepade att flickan inte andades. Han höll vid tillfället barnet i famnen. På hans tillsägelse ringde hon efter ambulans. De kände på flickans fontanell som var mycket hård. Hon verkade ledlös som en trasdocka. C.J. körde bilen mot Norrköping. Under tiden gav J.J. barnet konstgjord andning genom mun-mot-mun-metoden och flickan tog själv tre andetag. I närheten av Söderköping möttes de av den tillkallade ambulansen och dess personal tog över flickan. På vägen till lasarettet frågade hon C.J. om han hade tappat flickan, vilket han förnekade. - J.J. vet inte om det hänt flickan något medan hon sov efter BUP:s besök. J.J. sover mycket tungt men vaknar lätt av barnskrik. Ibland brukade de ha S. mellan sig i sängen. C.J. har inte berättat att han någon gång tappat flickan. I början av deras bekantskap talade han om att han ibland kunde bli yr i huvudet, då han inte mådde bra. Hon såg aldrig någon antydan på våld från hans sida gentemot S.. Det hände vid ett tillfälle, när J.J. ammade flickan, att barnet kräktes och föll framåt, varvid hon slog huvudet mot J.J:s bröst.

C.J. har uppgivit: När besökarna från BUP hade gått vid 15- tiden d 7 juni gick han och J.J. och lade sig i sovrummet. S. låg i sin vagn. När han sedan vaknade senare på eftermiddagen tog han upp S. och gav henne mat. Hon ville emellertid inte äta så mycket varför han lade sig med henne på sin högra sida i sängen så att han kunde mata henne med sin vänsterhand. Han är nämligen vänsterhänt. Han somnade därefter. Han vet inte hur länge han sov. Han vaknade och fann att han låg med hela sin tyngd över flickan. Sängen består av en träram med madrass. Det är möjligt att flickan, som låg på sidan, hade kommit i kläm mellan honom och träramen. Flickan tittade skräckslaget på honom men var tyst. Han tog upp henne och skakade henne och då började hon skrika. Hon andades först mycket fort men lugnade sig efter en stund. Han åkte sedan hem till sin far. När han kom tillbaka väckte han J.J., som sovit hela tiden. De tog upp S. för att ge henne mat men då ville hon inte vakna. Hon verkade livlös. Hon kisade något med ögonen då de tog fram henne till fönstret. J.J. ringde till distriktssköterskan och det bestämdes att de skulle besöka henne. Medan J.J. lagade mat i köket gick han in i vardagsrummet för att klä på S.. När han skulle knäppa hennes sparkdräkt märkte han att hon inte andades. Han försökte få igång andningen genom att blåsa in luft genom flickans mun och genom att trycka med vänsterhanden om hennes bröstkorg. Även vid detta tillfälle skakade han flickan, varvid han höll en hand bakom hennes rygg och nacke. Han kan inte minnas om han höll hårt i henne. Han befann ju sig i en paniksituation. Han är stark i nyporna efter att ha hållit på med styrketräning. Någon dag tidigare hade han också skakat flickan då hon inte velat äta. Han tappade tålamodet och skakade henne kraftigt både uppåt och nedåt samt framåt och bakåt. Han vet att det är farligt om huvudet far fram och tillbaka och har efteråt förstått att hans skakningar kan ha vållat flickans hjärnskada. Han har dock inte uppsåtligen försökt skada henne. Revbensskadorna kan ha uppstått då han låg på henne eller då han vid upplivningsförsöken klämde på hennes bröstkorg. En eller två nätter före d 7 juni hade han suttit med flickan i knät och somnat. Flickan hade då fallit ned på trägolvet, som dock var täckt med en trasmatta. Hon började gråta men lugnade sig sedan. Han har inte vid något annat tillfälle tappat flickan. Den episod som J.J. omnämnt, då han skulle ha gått nedför trappan med S., minns han inte. Han berättade inte för J.J. att han tappat S. och att han legat på henne. Deras förhållande var ansträngt och han var rädd att förlora hela familjen om han sade något. Han var ju vid tillfället misstänkt för att ha grovt misshandlat J.. Efter två trafikolyckor, 1985 och 1988, då han drabbades av hjärnskakning, har han haft lätt för att få huvudvärk. Han har också ibland fått yrselanfall då det svartnat för hans ögon. Han har inte heller velat berätta härom av rädsla att bli av med sitt körkort.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat sjukjournalanteckningar, två rättsmedicinska protokoll, varav ett med utlåtande av D. som uttalat att S. vid den rättsmedicinska obduktionen företett sannolika, färska blödningar i hjärnvävnaden, symmetriskt i båda pannlobernas bakre, övre delar, påvisade vid sk datortomografiundersökning d 8 juni 1990, färsk blödning i hjärnvätskan d 7 juni 1990, total hjärnnekros (undergång av hjärnvävnaden), revbensfrakturer, blödningar i ögonbottnarna, tecken på bakteriell infektion i bl a hjärnhinnorna, luftrörsträdet och lungorna, vävnadsskador i lungorna och njurarna av sk ischemisk typ samt blodstockning i levern, att de påvisade, sannolika blödningarna i hjärnvävnaden med blodförekomst i hjärnvätskan väl kan förklaras av att huvudet utsatts för yttre våld, antingen indirekt genom att kroppen skakats eller genom direkt, trubbigt våld mot huvudet, att även blödningarna i ögonbottnarna väl kan ha uppkommit genom yttre våld på ovannämnda sätt, att hon avlidit till följd av den totala hjärnnekrosen, att den totala hjärnnekrosen sannolikt varit en följd av en primär, av yttre våld orsakad, hjärnskada med åtföljande blödningar i hjärnan, hjärnsvullnad och störd blodcirkulation i hjärnan, att revbensfrakturerna orsakats av yttre våld, att lokalisationen och omfattningen av revbensfrakturerna dock talar emot att de uppkommit vid ett återupplivningsförsök, att hon ej själv kunnat åsamka sig någon av ovannämnda skador, att skadorna ej heller kunnat uppkomma vid en vuxen persons normala hantering av barnet samt att sammantaget de på sjukhuset och vid obduktionen gjorda iakttagelserna starkt talar för att barnet erhållit såväl hjärnnekrosen, blödningarna i ögonbottnarna som revbensfrakturerna genom annans handaverkan.

Åklagaren har även åberopat en uppspelning av videobandsförhör med rekonstruktion av händelser som C.J. lämnat uppgifter om.

Druid har hörts som sakkunnig över sitt utlåtande och därvid uppgivit: För att en hjärnskada skall uppstå fordras troligen flera mycket kraftiga skakningar av barnet. En skakning räcker inte. Samma gäller blödningar i ögonbottnarna. Skadorna kan också ha uppkommit genom att huvudet träffat ett hårt underlag eller utsatts för annat yttre trubbigt våld. Några yttre skador på huvudet har inte påträffats, varför ytan som träffat huvudet i dessa fall måste ha varit mjuk. Det är därför osannolikt att S. tappats i en trappa eftersom det då skulle finnas märken på huvudet. Det är inte heller sannolikt att skadan uppkommit vid fall från knät eftersom fallhöjden är för liten. Skakningar är den mest sannolika orsaken till hjärnskadorna även om han inte kan ange graden av sannolikhet. - Man kan klämma sönder bröstkorgen genom direkt tryck. Revbensfrakturerna kan ha uppstått genom kompression av bröstkorgen vid ett återupplivningsförsök på ett plant underlag. Om flickan legat klämd på sidan i sängen kan också frakturerna ha uppstått liksom om hon hållits på en arm och blivit klämd över bröstkorgen. Det fordras en kraftig kompression för att skadorna skall uppstå.

Som vittnen har på åklagarens begäran hörts överläkaren A.B. och ambulanssjukvårdaren P.N..

TR:ns bedömning.

Genom den förebragta utredningen får anses utrett att S. avlidit på grund av en total hjärnnekros, orsakad av blödningar i hjärnan till följd av att huvudet utsatts för ett yttre våld. Några spår som tyder på att huvudet utsatts för ett direkt trubbigt våld har inte konstaterats. Någon annan förklaring till hjärnskadan än att huvudet flera gånger skakats mycket kraftigt, något som D. håller för mest sannolikt, är svårt att finna. C.J. har uppgivit att han d 7 juni vid två tillfällen skakat S. efter besöket från barn- och ungdomspsykologiska mottagningen. A.B., som deltog vid detta besök, har omvittnat att S. då verkade helt normal och att inget anmärkningsvärt kunde iakttas. TR:n håller det därför för visst att C.J. efter besöket tillfogat S. den livsfarliga hjärnskadan genom att flera gånger mycket kraftigt ha skakat hennes huvud. Revbensfrakturerna torde ha uppkommit antingen då C.J. i sömnen kommit att med sin tyngd ligga över flickan eller då han vid upplivningsförsöken med ena handen klämt om hennes bröstkorg. Det är inte styrkt att C.J. uppsåtligen skadat flickan. Åtalet, såvitt avser grov misshandel, skall därför ogillas. Han har själv medgett att han varit medveten om det farliga i att utsätta ett barns huvud för häftiga rörelser. Genom att ändå utsätta S. för denna risk att skadas har han av oaktsamhet vållat henns död. Han skall därför dömas för vållande till annans död. Med hänsyn till omständigheterna kan brottet inte anses som grovt.

Påföljdsfrågan. C.J. förekommer i kriminalregistret under tre avsnitt. Han dömdes senast av Oskarshamns TR d 1 mars 1989 för bedrägeri till villkorlig dom. Nu ifrågavarande brott har begåtts under prövotiden efter den villkorliga domen och förskyller ett särskilt fängelsestraff.

Domsslut. TR:n dömde C.J. enligt 3 kap 6 § BrB för grov misshandel och enligt 3 kap 7 § BrB för vållande till annans död till fängelse 1 år 6 månader.

TR:ns ordf, chefsrådmannen Hedenmo, var av skiljaktig mening och anförde: Lika med majoriteten finner jag styrkt att C.J. gjort sig skyldig till misshandel av J.. Omfattningen av skadorna och den omständigheten att misshandeln riktat sig mot ett litet barn som varit helt skyddslöst gör brottet allvarligt. C.J. har genom sitt beteende visat viss hänsynslöshet. Med hänsyn emellertid till att skadorna inte varit av allvarlig beskaffenhet och misshandeln synes ha varit en engångshändelse då C.J. befunnit sig i ett psykiskt uttröttat tillstånd anser jag inte att brottet är grovt. Lika med majoriteten finner jag att C.J. gjort sig skyldig till vållande till annans död (åtalspunkt 2). Jag bestämmer påföljden till fängelse 8 månader.

I övrigt är jag ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl. Av utredningen framgår att C.J. har misshandlat J. genom att tilldela denne ett stort antal slag mot huvudet, halsen, armarna och bålen. Misshandeln har riktat sig mot ett litet barn som varit helt skyddslöst. Även med beaktande av att J. såvitt framkommit misshandlades bara vid ett tillfälle och att de skador som uppkom var av mindre allvarligt slag vittnar misshandeln om en sådan särskild hänsynslöshet att den är att bedöma som grov.

När det gäller åtalet för vållande till S:s död har C.J. i HD uppgett bl a följande. När han vid 17-18-tiden den aktuella dagen skulle ge S. mat och hon vägrade äta blev han irriterad och skakade henne, antagligen rätt kraftigt. Han skakade henne då upp och ner utan att hålla handen bakom hennes nacke. När han senare upptäckte att S. verkade livlös försökte han ge henne konstgjord andning och skakade henne fram och tillbaka, varvid han dock höll handen bakom nacken på henne.

Utredningen visar att S. har avlidit genom total hjärnnekros till följd av C.J:s skakningar av henne. Det finns i och för sig inte anledning att ifrågasätta C.J:s uppgift att han, när han sista gången skakade S., hade råkat i panik på grund av att flickan föreföll ha upphört att andas. Vid det tidigare tillfället samma dag förelåg emellertid inte motsvarande förmildrande omständigheter. Skadornas omfattning tyder på att det våld som S. utsattes för var mycket kraftigt. Genom att behandla ett nästan nyfött barn på det sätt som skedde har C.J. handlat så oförsvarligt att hans vållande till barnets död bör bedömas som grovt.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD C.J. med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB enligt 3 kap 6 § och 7 § 2 st samma balk för grov misshandel och vållande till annans död som är att anse som grovt till fängelse 1 år 6 månader. - - -