NJA 1993 s. 124
Omyndiga, som förvärvat fast egendom genom gåva från sin förmyndare, har, eftersom denne var i ond tro beträffande sin äganderätt, ansetts inte ha gjort ett godtrosförvärv enligt 18 kap 1 § JB.
TR:n
Genom köpekontrakt och köpebrev d 7 sept 1980 förvärvade K.M. och hans syskon A.M., H.M. och X.X. av sin moder S.M. fastigheterna Skurun 1:2, 1:3 och 1:21 i Bodsjö, Bräcke kommun. Den 17 sept 1980 erhöll K.M. lagfart på sitt förvärv, 1/4 av de nämnda fastigheterna. K.M. överlät d 20 sept 1980 genom gåvobrev sin andel av fastigheterna till sina två döttrar C.M. och Y.Y., innebärande att dessa erhöll vardera 1/8 av fastigheterna. På talan av R.M. ogiltigförklarade dåvarande Jämtbygdens TR genom dom d 4 dec 1981 K.M:s och hans tre syskons förvärv från S.M.. Den 14 jan 1983 fastställdes domen av HovR:n för Nedre Norrland.
Efter ansökan om stämning på delägarna i dödsboet efter S.M. vid Östersunds TR anförde C.M. och Y.Y. att de inte kunnat erhålla lagfart på sina förvärv samt gjorde gällande att de enligt 18 kap 1 § JB gjort ett godtrosförvärv av 1/4 av fastigheterna Skurun 1:2, 1:3 och 1:21. I enlighet härmed yrkade de att TR:n måtte förklara dem vara ägare till 1/4 av nämnda fastigheter.
Av dödsbodelägarna medgav K.M. sina döttrars talan i målet medan övriga dödsbodelägare bestred käromålet.
I dom d 17 febr 1987 fann TR:n på närmare anförda skäl med stöd av 18 kap 8 § JB att något giltigt gåvoavtal mellan K.M. och döttrarna inte kommit till stånd samt ogillade käromålet. På talan av C.M. och Y.Y. undanröjde HovR:n för Nedre Norrland i slutligt beslut d 24 nov 1987 TR:ns dom samt återförvisade målet till TR:n för erforderlig handläggning. I beslutet anförde HovR:n bl a att gåvan måste anses ha mottagits och därmed ha fullbordats vid den tidpunkt då god man för C.M. och Y.Y. underskrivit gåvohandlingen, oaktat gode mannen först senare förordnades av Huddinge TR. På grund härav och då TR:n inte prövat C.M. och Y.Y:s påstående om att de förvärvat egendomen i god tro enligt 18 kap 1 § JB undanröjdes den överklagade domen och målet återförvisades till TR:n för erforderlig behandling.
Sedan TR:n återupptagit målet vidhöll C.M. och Y.Y. sin instämda talan. K.M. medgav bifall till denna medan övriga dödsbodelägare bestred käromålet.
C.M. och Y.Y. anförde till stöd för sin talan: I december 1980 ansökte K.M. hos inskrivningsmyndigheten om lagfart för döttrarna på deras förvärv enligt gåvobrevet. Detta återsändes från inskrivningsmyndigheten med förklaring till K.M. att god man måste förordnas att mottaga gåvan för döttrarna. L.A., en arbetskamrat till deras mor I.M., vidtalades att såsom god man skriva på gåvobrevet. Det är oklart vilken dag underskrift skedde men parterna är ense om i målet att detta skedde senast d 3 febr 1981. Samma dag ingavs ansökan till Huddinge TR om godmansförordnande för L.A.. Den 4 febr 1981 skedde anteckning i fastighetsboken om att R.M. väckt talan mot sina syskon om bättre rätt till fastigheterna. Den 3 mars 1981 förordnades L.A. till god man. I sitt beslut har HovR:n konstaterat att gåvan fullbordats d 3 febr 1981 och att talan av R.M. väcktes senare. I och med att talan väcktes om ogiltigförklaring av K.M:s förvärv kunde C.M. och Y.Y. inte få lagfart. Vid tiden för gåvan saknade såväl C.M. som Y.Y. liksom L.A. kännedom, om några omständigheter som kunde göra barnens fång ogiltigt. Även K.M. var i god tro. Om ond tro trots allt skulle visas föreligga beträffande K.M. har den ej, vilket dödsbodelägarna torde göra gällande, "smittat av sig" på barnen. C.M. och Y.Y. var således i god tro vid mottagandet av gåvan. C.M. skrev själv sitt namn på gåvobrevet. På grund av vad nu har anförts bör de förklaras vara rätta ägare till 1/4 av fastigheterna.
A.M. och X.X., med vilka H.M. instämde, anförde: När K.M. d 7 sept 1980 tillsammans med sina syskon A.M., H.M. och X.X. förvärvade fastigheterna av modern S.M. var S.M. ganska gammal och hade fysiska och psykiska defekter. K.M. var på grund härav medveten om att förvärvet från modern kunde ifrågasättas och att R.M., som hölls utanför affären, sannolikt skulle försöka angripa syskonens förvärv. Detta diskuterade de fyra syskonen K.M., A.M., H.M. och X.X. samma dag. Den 17 sept 1980 beviljades, som nämnts, K.M. och hans tre syskon lagfart på sitt köp. K.M. utfärdade sedan gåvobrev till sina döttrar, daterat d 20 sept 1980. Misstankar finns att den dateringen är fel men detta kan inte styrkas. Sedan S.M. vänt sig till advokaten L. skrev denne d 3 okt 1980 till R.M:s fyra syskon och framförde begäran att köpet skulle återgå. Dessa syskon träffades d 12 okt och diskuterade därvid bl a riskerna för en återgång av köpet och åtgärder för att förhindra en sådan. Därvid diskuterades också möjligheten av vidareöverlåtelse till godtroende förvärvare. Vid detta tillfälle nämnde K.M. inget om att han överlåtit sin andel till sina döttrar. Man diskuterade också, på K.M:s initiativ, överlåtelse mellan syskonen inbördes men därav blev inget. Även om det formellt sett föreligger ett slutligt gåvoavtal bestrids att C.M. och Y.Y. kan åberopa godtrosförvärv. Det bestrids att något godtrosförvärv föreligger. I stället är K.M:s onda tro före d 3 febr 1981 uppenbar och det kan för att köpet skall vara ogiltigt inte krävas att också gode mannen skall vara i ond tro.
R.M. åberopade vad som anförts av A.M. och medparter samt hävdade därutöver bl a: K.M. var redan vid sitt och syskonens köp medveten om att detta var ogiltigt. Han har i vart fall därefter och före d 3 febr 1981 underrättats om de omständigheter som gjorde hans förvärv ogiltigt och hans onda tro överförs direkt till barnen, då han är deras förmyndare.
H.M. anförde att han och syskonen visste på ett tidigt stadium att köpet från S.M. inte skulle gå att genomföra.
Domskäl
TR:n (lagmannen Herlitz, chefsrådmannen Albemark och tingsfiskalen Wahlgren) anförde i dom d 9 nov 1988:
Domskäl. För godtrosförvärv enligt 18 kap 1 § JB krävs att förvärvaren vid tidpunkten för sitt förvärv var i god tro, dvs varken ägde kännedom om eller borde ha ägt kännedom om att överlåtaren inte var rätt ägare. Det räcker att förvärvaren hade en välgrundad misstanke om att en brist kunde föreligga i överlåtarens rätt att disponera över fastigheten för att ond tro skall anses föreligga. C.M. och Y.Y. har i processen hävdat att de inte hade någon anledning att misstänka att K.M:s köp av fastighetsandelen från S.M. kunde vara ogiltigt. Att L.A. vid mottagandet av gåvan för barnens räkning inte kände till eller borde ha känt till omständighet, som kunde konstituera ond tro hos henne är parterna ense om. Avgörande för frågan om C.M. och Y.Y. kan anses ha gjort ett godtrosförvärv är enligt TR:ns bedömning vilken insikt K.M. hade om giltigheten av sitt förvärv från modern.
- - -
TR:n finner som en sammanfattande bedömning av vad som har förekommit i målet att det är uppenbart att K.M. redan i samband med förvärvet i september 1980 insåg att detta riskerade att inte bli gällande med hänsyn till att brodern R.M., som stod utanför affären och uppenbarligen skulle känna sig missgynnad, skulle komma att klandra köpet och försöka få detta att återgå. Att R.M. därvid skulle åberopa S.M:s sviktande hälsa och reducerade förmåga att inse rättshandlingens innebörd måste ha framstått som klart för K.M.. K.M. har vitsordat att han i oktober 1980 erhöll brev från L. med krav på återgång av köpet. Genom vad A.M. och X.X. under sanningsförsäkran berättat i målet om K.M:s uttalade tveksamhet beträffande köpets giltighet och förslag på åtgärder för att hindra att en återgång skulle kunna ske finner TR:n att det är ställt utom varje tvivel att K.M. insåg att en betydande risk förelåg för att hans förvärv skulle bli ogiltigt. K.M. har alltså enligt TR:ns mening inte varit i god tro.
K.M. var tillsammans med sin hustru I.M. förmyndare för sina barn C.M. och Y.Y. och det ålåg föräldrarna att tillse att god man företrädde barnen i samband med att gåvan mottogs. Det är enligt TR:ns bedömning uppenbart att K.M:s "onda tro" beträffande sitt förvärv av fastigheten vid gåvotransaktionen till barnen genast överförs till dessa. Ett annat synsätt skulle framstå som stridande mot allmän rättskänsla och TR:n finner alltså att C.M. och Y.Y. inte kan göra gällande något förvärv av fastighetsandelarna i god tro. Deras talan i målet kan därför inte vinna bifall.
Domslut
Domslut. Käromålet ogillas.
HovR:n för Nedre Norrland
C.M. och Y.Y. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
A.M., X.X., dödsboet efter R.M. och H.M. bestred ändring.
K.M. medgav vadetalan.
HovR:n (hovrättslagmannen Hegrelius Jonson, hovrättsråden Ling och Similä samt t f hovrättsassessorn Wiklund, referent) anförde i dom d 17 dec 1990:
Domskäl
Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder som vid TR:n och har till utveckling av talan anfört i huvudsak detsamma som antecknats i TR:ns dom.
C.M. och Y.Y. var vid gåvotillfället tretton respektive fem år gamla. Båda var således omyndiga och saknade rättshandlingsförmåga. Deras egen uppfattning om giltigheten av K.M:s fång kan därför inte tillmätas någon betydelse vid bedömningen av om de kan anses ha förvärvat fastighetsandelarna i god tro.
K.M. var, tillsammans med sin hustru, C.M:s och Y.Y:s legala ställföreträdare vid tidpunkten för överlåtelserna. Gåvan till barnen tillkom på K.M:s initiativ. Av utredningen i målet framgår att K.M. vid tidpunkten för överlåtelserna av fastighetsandelarna till C.M. och Y.Y. var väl medveten om de omständigheter som senare föranledde att hans eget förvärv av fastighetsandelarna ogiltigförklarades. HovR:n finner i likhet med TR:n att K.M:s onda tro i den angivna situationen utesluter godtrosförvärv från döttrarnas sida. Den omständigheten att en god man, som uppenbarligen varit ovetande om de omständigheter som kunde göra K.M:s fång ogiltigt, förordnats för att mot taga gåvorna ändrar inte denna bedömning. TR:ns dom skall således fastställas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
C.M. och Y.Y. (ombud för båda advokaten L.W.) sökte revision och yrkade bifall till sin vid TR:n och i HovR:n förda talan.
A.M. och X.X. (ombud för båda advokaten S.S.) och H.M. (ombud jur kand T.P.) bestred ändring. K.M. medgav revisionstalan.
HD meddelade d 18 nov 1991 prövningstillstånd i frågan huruvida K.M:s onda tro medfört att döttrarna C.M. och Y.Y. inte kan ha gjort ett godtrosförvärv,
ävensom beträffande rättegångskostnaderna.
HD förklarade frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande i avvaktan på att nämnda frågor prövades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Melchior, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: HD förklarar att K.M:s onda tro medfört att döttrarna C.M. och Y.Y. inte kan ha gjort ett godtrosförvärv. Målet lämnas i övrigt utan prövning. HovR:ns domslut skall stå fast.
HD (JustR:n Vängby, Heuman, Freyschuss, Svensson och Danelius, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Frågan är nu om C.M. och Y.Y. kan anses enligt 18 kap 1 § JB ha gjort ett godtrosförvärv av de till dem genom gåva överlåtna fastighetsandelarna utan hinder av att givaren, deras far och förmyndare, vid överlåtelsen var i ond tro.
Vid transaktionen i fråga företräddes C.M. och Y.Y. enligt 11 kap 2 § 2 st FB av en god man. Det var den gode mannens uppgift att tillvarata de omyndigas intressen vid genomförandet av rättshandlingen med förmyndaren. Vid bedömningen av om C.M. och Y.Y. vid en transaktion av nu förevarande slag skall anses ha varit i god tro - en fråga som direkt berör tredje mans intressen - måste emellertid beaktas att det är fråga om en rättshandling varigenom K.M. överlät egendom till barn som stod under hans förmynderskap. En förmyndare förvaltar myndlingens förmögenhet och företräder myndlingen i angelägenheter som rör dennes förmögenhet. Med hänsyn härtill kan barnen inte anses ha varit i god tro, när fadern var ondtroende.
På grund av det anförda samt då skäl saknas att bevilja prövningstillstånd i den vilandeförklarade delen av målet, skall HovR:ns domslut stå fast.
Domslut
Domslut. HD förklarar att K.M:s onda tro medfört att C.M. och Y.Y. inte i god tro förvärvat de av K.M. överlåtna fastighetsandelarna samt avslår ansökningen om prövningstillstånd för den del av målet som förklarats vilande. HovR:ns domslut skall därför stå fast.