NJA 1993 s. 134

Domskäl

TR:n (ordf tingsnotarien Lars Andersson) anförde i dom d 4 okt 1990:

Domskäl. P-Å.R. har bestritt utfärdat strafföreläggande. I samband därmed har han uppgivit: Han har inte medvetet underlåtit att lämna företräde. Anledningen till att han inte stannade var att vägen vid detta parti var nyasfalterad och plötsligt framträdde i dimma vilket gjorde vägbanan hal. Vidare hade han en husvagn på släp, vilken i det hala väglaget saknade bromsverkan. Som en följd av dessa omständigheter gled bilen med tillkopplad husvagn över linjen som markerade väjningsplikten och stötte till en norrifrån kommande taxibil. Vårdslösheten bör således bedömas som ringa.

Åklagaren har som bevisning åberopat P-Å.R:s egna uppgifter.

TR:ns bedömning.

Bilarna har, som P-Å.R. själv uppgett, sammanstött till följd av att P-Å.R. inte lämnat företräde för den norrifrån kommande bilen. P-Å.R. har färdats med bil och tillkopplad husvagn på en hal vägbana, samtidigt som hans sikt varit begränsad på grund av dimma. Att vägbanan var hal måste framstått som klart för P-Å.R. då han färdades i dimman. Med hänsyn till ovanstående har P-Å.R. hållit för hög hastighet och därigenom brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingades av omständigheterna. TR:n finner att oaktsamheten inte skall bedömas som ringa.

Domslut

Domslut. TR:n dömde P-Å.R. enligt 1 § 1 st trafikbrottslagen för vårdslöshet i trafik till 20 dagsböter å 60 kr.

Domskäl

Domskäl. Enligt 30 kap 3 § RB må dom ej givas över annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts. Praxis har intagit den ståndpunkten att rätten icke med stöd av stadgandet kan döma över i åtalet icke åberopade gärningsmoment. Således har HD i NJA 1948 s 584 uttalat att vid åtal för vårdslöshet i trafik inte kan läggas den tilltalade till last oaktsamhet i annat hänseende än det åklagaren angivit som ansvarsgrundande.

I förevarande mål har åklagaren gjort gällande att P-Å.R. varit oaktsam genom att ej lämna företräde åt en annan bil trots att han haft väjningsplikt. Underlåtenhet att lämna företräde förutsätter inte i och för sig att oaktsamhet föreligger. Åklagaren har inte angett i vilket hänseende P-Å.R. varit oaktsam. Vid sådant förhållande skall åtalet ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.

Hovrättsrådet Stenberg var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade bifall till åtalet.

P-Å.R. bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Brusewitz, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Målet avser i första hand frågan om gärningsbeskrivningens utformning med hänsyn till bestämmelsen i 30 kap 3 § RB. Enligt detta lagrum får dom i brottmål inte avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar förts i behörig ordning. Det ankommer därvid på åklagaren att precisera det händelseförlopp som den tilltalade enligt hans mening bör fällas till ansvar för. Häri innefattas enligt förarbetena såväl de yttre faktiska omständigheterna som de subjektiva moment vilka ingår i gärning. en (NJA II 1943 s 392).

Bedömningen av vilket subjektivt rekvisit som åklagaren åberopar skall grundas främst på vad denne uttryckligen angett. Därutöver finns emellertid ett utrymme för att göra en tolkning av åklagarens gärningsbeskrivning i belysning av bl a hur han rubricerat brottet och vilket lagrum som han hänvisar till (jfr NJA 1988 s 665).

Av 37 §, 38 § och 39 § jfrda med 164 § 3 vägtrafikkungörelsen (1972:603) följer att den som inte iakttar föreskriven väjningsplikt kan dömas till böter. Någon föreskrift om vad som i subjektivt hänseende förutsätts för straffansvar vid denna typ av trafikförseelser finns inte. Det måste krävas att i varje fall någon form av oaktsamhet föreligger (jfr betänkandet DsJu 1975:23 Vissa specialstraffrättsliga problem s 15 ff).

Även om en viss oaktsamhet således torde föreligga vid överträdelse av en föreskrift om väjningsplikt är detta i och för sig inte tillräckligt för att ansvar för vårdslöshet i trafik skall inträda. Det krävs dessutom att trafikanten brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna och oaktsamheten får inte vara ringa.

I förevarande mål har åklagaren lagt P-Å.R. till last att denne varit ovarsam genom att ej lämna företräde åt annat fordon vid färd in på väg där väjningsplikt förelegat, dock utan att närmare ange på vilket sätt P-Å.R. varit ovarsam i förhållande till väjningsplikten.

Rätten kan inte döma över andra gärningsmoment än dem som åklagaren åberopat till stöd för åtalet. Om ett gärningspåstående preciseras till att en bilförares oaktsamhet bestått i att han t ex hållit för hög hastighet och därigenom inte kunnat fullgöra väjningsplikten kan rätten således inte pröva om han varit oaktsam i något annat hänseende (jfr NJA 1948 s 584).

I det aktuella fallet är gärningsbeskrivningen emellertid allmänt hållen och lämnar utrymme för alternativa förklaringar till bilförarens oaktsamhet. I den situationen bör - i enlighet med som anförts ovan - det finnas utrymme att tolka gärningsbeskrivningen mot bakgrund av de aktuella bestämmelserna i vägtrafikkungörelsen och trafikbrottslagen. Vid en sådan tolkning får gärningsbeskrivningen anses täcka de i det aktuella straffstadgandet upptagna rekvisiten (jfr NJA 1983 s 612).

HovR:n borde således ha prövat om P-Å.R. brustit i omsorg och varsamhet i förhållande till sin väjningsplikt. Då så inte skett och målet inte prövats i sak skall HovR:ns dom undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

Domskäl

Skäl. Ansvarsyrkandet gentemot P-Å.R. för vårdslöshet i trafik grundar sig i HD liksom vid TR:n och i HovR:n på en gärningsbeskrivning enligt vilken P-Å.R., när han vid ett angivet tillfälle framfört en personbil, varit ovarsam genom att underlåta att lämna företräde åt en annan personbil vid färd in på en väg där väjningsplikt föreligger. Härigenom måste det anses ha gjorts gällande att P-Å.R., på sätt som förutsätts för ansvar för vårdslöshet i trafik, brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna.

Som gärningsbeskrivningen utformats har det från åklagarsidan visserligen lämnats öppet om den underlåtenhet att lämna företräde som lagts P-Å.R. till last innefattat ett avsiktligt åsidosättande av reglerna om väjningsplikt eller om den haft annan orsak, såsom att han brustit i uppmärksamhet eller, som TR:n funnit, hållit för hög hastighet med hänsyn till väglaget. För det fall HovR:n ansåg åtalet otydligt eller ofullständigt i denna del borde HovR:n ha försökt avhjälpa detta genom frågor. Särskilt i betraktande av att underlåtenhet att iaktta väjningsplikt utgör en enligt vägtrafikkungörelsen (1972:603) i sig straffbelagd förseelse måste emellertid gärningsbeskrivningen sådan den utformats anses vara tillfyllest som underlag för åtalet (jfr NJA 1983 s 612).

På grundval av den åberopade gärningsbeskrivningen bör följaktligen göras en saklig prövning av frågan huruvida P-Å.R. gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik. Någon sådan prövning har enligt vad som framgår av HovR:ns domskäl inte ägt rum i HovR:n, och målet bör därför återförvisas dit.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.