NJA 1988 s. 665

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å polisassistenten M.T. och polismannen G.B. enligt 20 kap 1 § BrB för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning enligt följande gärningsbeskrivning: M.T. och G.B. har natten till d 3 juni 1984 i Stockholm under utövning av tjänst som polisassistent respektive polisman i Stockholms polisdistrikt vid samtal med J.J. förklarat sig vara spekulanter på narkotika. Härigenom har J.J. som själv saknade narkotika att leverera, på ett otillbörligt sätt förmåtts att ta kontakt med L.E. vilken i sin tur kontaktat U.H. allt i syfte att anskaffa narkotika till de förmenta köparna. Till följd av denna kontakt har U.H. begivit sig in till staden till de förmenta köparna och erbjudit till försäljning anskaffad narkotika, drygt 12 gram amfetamin. L.E:s åtgärder och kontakttagande för att skaffa narkotika till de uppgivna köparna har underlättats genom att M.T. lämnat 100 kr till taxipengar. Åtal har väckts mot U.H. för narkotikabrott, avseende försök till olovlig överlåtelse av amfetaminet, och mot J.J. och L.E. för medhjälp till nämnda brott. - Genom att på angivet sätt provocera fram brott har M.T. och G.B. uppsåtligen alternativt av grov oaktsamhet under myndighetsutövning åsidosatt sina enligt lag och författning gällande åligganden, vilket medfört ej ringa förfång för J.J. L.E. och U.H.

Ansvar yrkades å G.B. även för vållande till kroppsskada.

Åtal väcktes mot U.H. för narkotikabrott, försök till narkotikabrott och våldsamt motstånd samt mot J.J. och L.E. för medhjälp till försök till narkotikabrott. Å dem yrkades ansvar även för andra brott.

M.T. bestred brott och anförde såsom grunder härför, att hon ej handlat i myndighetsutövning utan vid myndighetsutövning, att hon ej brutit mot lag eller författning, att hon saknat uppsåt, att hon tagit kontakt med förman vilken övertagit ansvaret, att U.H:s försök till narkotikaförsäljning varit otjänligt varigenom han ej förmåtts begå brott samt att hennes handlande enbart utgjort ett bejakande och en uppföljning av en förfrågan om hon ville köpa narkotika och således ej innefattat någon provokation från hennes sida.

M.T. anförde: Hon är polisassistent i Stockholms polisdistrikt. Hon genomgick grundkurs 1979 och assistentkurs 1985. Hon är äldre i tjänsten än G.B. Tillsammans med denne hade hon den ifrågavarande kvällen besökt restaurangen Viktoria. Vid tvåtiden på natten var de på väg från restaurangen genom Kungsträdgården. De medförde cyklar och ledde dessa. På en parkbänk satt J.J. M.T. kände igen honom som en av de narkomaner som brukar vistas i City. Det är även möjligt att hon deltagit i någon kontroll av J.J. J.J. vinkade till sig M.T. och G.B. och frågade dem om de ville köpa någonting. Det framgick att han avsåg narkotika. M.T. trodde att J.J. igenkänt dem som poliser och att hans yttrande var avsett som ett skämt. Hon svarade jakande och under det samtal som utspann sig framgick att J.J. avsåg amfetamin och att han själv inte hade någon narkotika på sig. I samband härmed yttrade M.T. att hon och G.B. ville köpa för 5 000 kr till ett sällskap på Östermalm. J.J. gick till en telefonkiosk och ringde. Då ingen svarade på telefon ville J.J. att de skulle följa med honom till nattkaféet Röda rummet vid Norra Bantorget där han trodde sig kunna skaffa narkotika. M.T. kunde inte rådgöra med G.B. De var dock överens om att fortsätta vad de uppfattade som ett spaningsarbete. De begav sig till Röda rummet och J.J. gick in. M.T. och G.B. stannade utanför för att ej bli "brända" dvs igenkända som poliser på kaféet. De talade om att ta kontakt med sambandscentralen. Några kontakter togs emellertid ej förrän J.J. kom tillbaka efter fem- tio minuter. Han var nu i sällskap med L.E. Denne verkade införstådd med affären och förklarade att han kunde åka till det s k taxifiket på Essingen och där fixa narkotika. L.E. hade emellertid inga pengar. Den här gången lät det som det rörde sig om en försäljare. M.T. gav L.E. 100 kr till taxi. Varken hon själv eller G.B. sökte i övrigt övertala L.E. genom att tala om att de var "nojjiga" eller liknande som påståtts. G.B. gick och ringde sambandscentralen och begärde att en bil från polisens gatulangningsgrupp skulle skickas till platsen. M.T. kom överens med L.E. om att invänta denne på den närbelägna skolgården. L.E. åkte och G.B. återkom. De begav sig till skolgården och hon fick klart för sig att G.B. fått kontakt med sambandscentralen. De väntade en halvtimme. Det hade ej varit tal om någon ersättning till J.J. eller L.E. men det var underförstått att dessa räknade med någon förtjänst för egen del. G.B. ringde ytterligare en gång till sambandscentralen för att efterhöra om gatulangningsgruppen hade något på gång. Då L.E. återkom färdades han i bil som fördes av U.H. Dessa ville att endera av M.T. och G.B. skulle följa med i bilen. Poliserna förklarade emellertid att båda ville medfölja. De betraktade situationen som riskabel. Efter en stunds diskussion steg bägge in i bilen. M.T. satt fram bredvid U.H. och G.B. i baksätet bredvid L.E. J.J. blev kvar på platsen. Det framgick att U.H. hade narkotika att sälja men de måste åka ett stycke för att hämta denna. De åkte mot Drottninggatan. M.T. igenkände en civil polisman vid Sveavägen och utgick från att de nu stod under uppsikt från gatulangningsgruppens sida. Vid Luntmakargatan stannade U.H. bilen. Han tog fram en liten frimärkspåse med pulver som han förvarade bakom solskyddet på bilen och förevisade som ett prov. U.H. förklarade att de kunde gå ner i vad M.T. uppfattade som ett garage och där hämta den narkotika de skulle köpa. Poliserna ville inte ens tillsammans göra detta utan övertalade U.H. att själv gå ner. L.E. försvann under tiden från platsen. U.H. gick in genom en dörr och kom efter en stund ut igen. Han visade upp en påse med vitt pulver. Han satte sig vid ratten och åkte ett kort stycke. Då han åter stannade tog G.B. fram sin polislegitimation. U.H. svor och sprattlade. G.B. och M.T. försökte övermanna honom. Efter bara någon minut kom ett polisfordon från Östermalms vaktdistrikt till platsen. De polismän som medföljde hade handfängsel och U.H. belades med ett sådant. M.T. och G.B. hade vid tillfället haft ledigt två dagar och skulle vara lediga ytterligare en dag. Under händelseförloppet funderade hon endast flyktigt på det tillåtliga i hennes och G.B:s agerande. Hon var medveten om att de ej fick provocera till brott. Dock ansåg hon ej att något sådant skett då ju J.J. tagit initiativet och även skött kontakten med L.E. Hon ansåg att hon och G.B. trädde i tjänst och fullföljde ett spaningsarbete. Hon diskuterade aldrig dessa frågor med G.B. Hon reflekterade ej heller över att hon var äldst i tjänsten utan tyckte att de handlade i samråd.

G.B. bestred beträffande åtalet för myndighetsmissbruk eller vårdslös myndighetsutövning brott på samma grunder som M.T. Det åberopades även att G.B. varit yngre i tjänsten varför M.T. burit hela ansvaret.

G.B. anförde: M.T:s berättelse är riktig. Även G.B. kände igen J.J. sedan tidigare. Det är riktigt att J.J. vinkade dem till sig och började samtalet om att sälja narkotika. G.B. fick klart för sig att J.J. menade allvar. I och med detta gällde det att gripa J.J. och beslagta narkotikan. Det innebar att M.T. och G.B. trädde i tjänst. G.B. tänkte inte på vem som var den äldre i tjänsten. Han och M.T. var helt överens. Vid kontakten med L.E. fick G.B. klart för sig att denne ej hade narkotika. Det var tal om pengar men G.B. såg aldrig att L.E. fick 100 kr av M.T. Själv ringde han till sambandscentralen. Hans avsikt var att skaffa förstärkning till ett eventuellt gripande och fordon för transport av gripna. Han ringde ytterligare en gång till ledningscentralen för att få bekräftat att hjälp var på väg. Han meddelade då också att narkotikapartiet skulle komma från Essingen till Norra Latins skolgård. När U.H. kom i bilen fick G.B. intrycket att denne hade narkotikan på sig eller undanstoppad någonstans. De följde med i bilen och U.H. kom med narkotikan på det sätt M.T. berättat. G.B. höll i U.H:s vänstra arm och M.T. i hans högra. De fick ut honom så att han låg på asfalten. U.H. gjorde kraftigt motstånd. Efter någon minut kom en polisbil och kolleger ingrep. TR:n meddelade dom d 19 dec 1985 (avfattad såvitt gällde åtalet för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning, enligt den mening som uttalades av nämndemannen Beckman med vilken nämndemannen Arleholt förenade sig).

I domskälen anfördes, efter en redogörelse för vad M.T, G.B. J.J. L.E. och U.H. uppgivit, såvitt här är av intresse följande. TR:n gör följande bedömning: Den 3 juni 1984 befann sig polismännen M.T. och G.B. icke i tjänst, när langaren erbjöd sina varor. Det oaktat och i full överensstämmelse med polisintruktion "att ej underlåta att tillgripa alla tillgängliga medel för att förhindra brott", så genomfördes ett riskfyllt spaningsarbete med gott resultat. Det var då i lagen icke reglerat, hur polismän skall handla i en dylik situation. Lagtext 23 kap RB kom först i oktober 1984 och den reglerar ej heller till fullo polismans handlande i liknande situation, enligt vittnesmål av rikskriminalchefen T.L. De båda polismännen förankrade ävenså sin aktion genom telefonkontakt med ledningscentralen, som har polisbefäl med högre kompetens och tjänstegrad och vilket polisbefäl givetvis skulle ha reagerat om otillbörlig provokation skulle ha förekommit i detta fall. Byråchefen E.E. vid rikspolisstyrelsen bekräftade även i sitt vittnesmål att denna "förankring" var tillfyllest för polismännen. Jag hänvisar även till vittnesförhör med chefen för rikskriminalen T.L. som bl a bekräftar: "Det är en naturlig följd i spaningsarbetet att låna ut en 100-lapp till en taxiresa om säljaren inte har pengar och att polisen måste fullfölja spaningen, även om spaningen sker i flera langarled."

Länspolischefen H.H. vittnade om att ett okonventionellt spaningsarbete innefattar även begreppet provokation, och att detta utgör ett naturligt led i spaningsarbetet. Ett flertal signifikativa rättsfall har även angivits av försvarsadvokaten I.W. och återfinnes i den promemoria som inlämnats till rätten av advokaten.

Sammanfattningsvis skulle de enskilda polismännen sålunda blixtsnabbt fatta beslut i den aktuella situationen. Ett beslut som skulle vara juridiskt oantastbart, trots att de saknar nämnvärd juridisk kompetens. Dock handlade de i god tro och efter bästa förstånd. Då det dessutom är styrkt genom olika vittnesmål och bevisning i enlighet med vad som ovan anförts, att otillbörlig provokation ej har förekommit, är det min uppfattning att de åtalade skall frikännas i åtalet om vårdlös myndighetsutövning (dvs otillbörlig provokation) och att de tillerkänns en eloge för förtjänstfullt arbete på fritid.

I fråga om åtalen mot U.H. J.J. och L.E. anfördes i domskälen bl a följande: U.H:s förvärv och innehav är erkänt och styrks av omständigheterna. Att han haft syfte att överlåta narkotikan framstår som uppenbart med hänsyn till omständigheterna. Vidkommande frågan om U.H. skall dömas för försök till överlåtelse och om J.J. och L.E. skall dömas för medhjälp härtill beaktar TR:n följande: Försäljningsförsöket har gjorts till polismän, vilka saknat uppsåt att för egen del förvärva narkotikan. Det har från U.H:s och L.E:s sida gjorts gällande att någon fara för brottets fullbordan därigenom ej skulle föreligga. Ett sådant misstag från en narkotikaförsäljares sida rörande tilltänkta köpares avsikter kan dock enligt TR:ns mening ej medföra att försöket skulle anses som otjänligt. Här jämte beaktar TR:n följande: De i målet hörda sakkunniga vittnena har angående polisens "köp" av större narkotikapartier samstämmigt uttalat att avsikten härmed skall vara att beslagta narkotikan. Ett sådant agerande från polisens sida har alltså till syfte att avslöja innehav av narkotika, varvid åtal borde underlåtas för eventuella överlåtelseförsök till polisen. Emellertid finner TR:n att någon grund för frikännande av den som faktiskt sökt sälja narkotika eller medverkat därtill ej föreligger, även om gärningsmännen blivit vilseförda av polis. Åtalet är därför styrkt.

TR:n fann att åtalet mot G.B. för vållande till kroppsskada skulle ogillas.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade, att M.T. och G.B. skulle fällas till ansvar för vårdslös myndighetsutövning.

M.T. och G.B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune, hovrättsrådet Beling, referent, adj led Haag samt nämndemännen Bergström och Lundqvist) anförde i dom d 21 nov 1986:

HD (JustR:n Palm, Rydin, Gad, referent, Svensson och Danelius) beslöt följande dom: