NJA 1993 s. 22
En arbetsgivare har försummat att betala ut lön till en arbetstagare som därför sagt upp anställningen. Vid beräkning av skadestånd åt arbetstagaren enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs har hänsyn tagits till att arbetsgivaren kunnat säga upp anställningen på saklig grund.
HovR:n
I januari 1989 anställdes K.S. i Conlink AB som kabelinstallatör. Bolaget, som skulle syssla med installation av kabel-TV, hade startat sin verksamhet under våren 1988. Verksamheten kom emellertid inte igång fullt ut och bolaget försattes i konkurs d 20 juni 1989.
K.S. fick aldrig någon lön för utfört arbete, varför han hävde anställningsavtalet vid månadsskiftet februari/mars 1989. Anställningen kom således att pågå endast två månader. Hos kronofogdemyndigheten i Stockholms län fick K.S. först betalning enligt lagen om statlig lönegaranti för lön m m under tiden januari och februari 1989.
K.S. yrkade därefter hos kronofogdemyndigheten ytterligare betalning med 71 232 kr avseende ekonomiskt skadestånd motsvarande uppsägningslön och semesterersättning för tiden mars-augusti 1989.
Kronofogdemyndigheten (kronofogden v.R.) tillerkände genom beslut d 8 sept och d 4 okt 1989 K.S. ersättning med 11 878 kr motsvarande uppsägningslön och semesterersättning för mars månad 1989 men lämnade K.S:s begäran i övrigt utan bifall.
Som skäl för beslutet anfördes: Enligt 2 § lönegarantilagen skall betalning enligt garantin utgå för "sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen". - Av förarbetena till förmånsrättslagen framgår att med "annan ersättning på grund av anställningen" åsyftas främst skadestånd som arbetsgivaren skall utge till arbetstagaren på grund av obehörigt avskedande eller arbetsavtalets hävande (NJA II 1971 s 318). - K.S. frånträdde sin anställning enligt 4 § 3 st lagen om anställningsskydd (1982: 80) och har därför rätt till ekonomiskt skadestånd motsvarande anställningsförmåner under uppsägningstiden. - Något anställningsavtal eller kollektivavtal som reglerar uppsägningstiden finns inte, ej heller tredskodom. - K.S. hade i månadsskiftet februari-mars 1989 arbetat i två månader i konkursbolaget. Enligt 11 § lagen om anställningsskydd har K.S. då rätt till uppsägningstid med en månad. Uppsägningslön och semesterersättning under uppsägningstiden utgår för mars 1989. För tiden därefter lämnas yrkandet om ersättning utan bifall.
K.S. anförde besvär i Svea HovR och yrkade betalning även för ekonomiskt skadestånd motsvarande lön och semesterersättning under tiden april- augusti 1989. Till stöd för sin talan anförde han följande: Eftersom han hävde anställningsavtalet på grund av att Conlink AB inte betalade innestående lön är han berättigad till ersättning för den ekonomiska skada som uppstått genom att han efter hävningen blev arbetslös. Ett sådant ekonomiskt skadestånd är inte begränsat till anställningsförmåner under uppsägningstid. Han var arbetslös under tiden d 1 mars-d 1 sept 1989, då han startade en egen firma i Funäsdalen. För tiden d 6 mars-d 1 sept 1989 har han fått ersättning ur Handelsanställdas erkända arbetslöshetskassa.
Riksskatteverket bestred bifall till besvären och anförde följande. K.S. har inte rätt till ytterligare ersättning ur lönegarantin, eftersom hans krav är preskriberat enligt 41 § anställningsskyddslagen. Dessutom har han efter hävningen inte varit aktiv för att få nytt arbete.
K.S. invände med anledning härav: Hans ersättningskrav är inte preskriberat, eftersom reglerna i 41 § anställningsskyddslagen inte är tillämpliga. Hans yrkande om ekonomiskt skadestånd grundar sig nämligen inte på anställningsskyddslagen utan på allmänna rättsgrundsatser.
HovR:n (hovrättslagmannen Lunning samt hovrättsråden Karle, referent, och Jender) anförde i beslut d 24 okt 1990:
Domskäl
Skäl. Enligt 4 § 3 st anställningsskyddslagen har K.S. haft rätt att med omedelbar verkan frånträda sin anställning när Conlink AB inte betalade intjänad och förfallen lön. Av allmänna rättsgrundsatser anses följa att han då har rätt till ersättning för den ekonomiska skada som uppkommit därigenom att han efter hävningen inte genast fått en ny anställning (AD 1982 nr 99).
Frågan är då om ett sådant skadestånd är till beloppet begränsat, exempelvis till vad som svarar mot lön under skälig uppsägningstid (jfr 12 § förmånsrättslagen och NJA 1971 s 31), eller om skadeståndsanspråket kan göras gällande i konkursen utan andra begränsningar än den som följer av 5 kap 2 § KL, nämligen att anspråket skall anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Till sådana omständigheter hör bland annat K.S:s korta anställningstid.
I rättspraxis finns exempel på att arbetsdomstolen vid en sådan hävning som det här är fråga om har dömt ut ersättning motsvarande lön under uppsägningstid (AD 1942 nr 56 och 1983 nr 130; jfr även RIC 1987 nr 9). Det finns emellertid också ett fall, där domstolen dömde ut ett högre belopp (AD 1976 nr 135), men avgörandet grundades då uttryckligen på ett medgivande från arbetsgivarens sida. Även andra rättsfall har ett visst intresse. HD har exempelvis i rättsfallet NJA 1985 s 50 påvisat att anställningsskyddslagens uppsägningstider inte är helt avgörande; längre uppsägningstid enligt anställningsavtal har godtagits vid skälighetsbedömningen enligt 12 § förmånsrättslagen. Vid förtida avveckling av tidsbestämda anställningsavtal i samband med konkurs tillämpas normalt en tid av sex månader (se RH 1989 nr 80 med där anförda rättsfall).
Vid mer allmänna överväganden fäster man sig vid att betalningen ur lönegarantin kan komma att variera högst väsentligt, beroende på hur parterna har handlat från rättslig synpunkt. Dålig lönsamhet i företaget godtas som saklig grund för uppsägning. Hade bolaget i K.S:s fall utnyttjat sin uppsägningsrätt, hade hans löneskydd varit begränsat till i stort sett de belopp som han fått ut enligt kronofogdemyndighetens beslut. Hade han å andra sidan dröjt sig kvar i företaget och avvaktat en uppsägning först efter konkursen, hade han kunnat lyfta betalning ur konkurslönegarantin med belopp som svarar mot hans besvärstalan (jfr SvJT 1979 rf s 3). Å andra sidan hade han då gått miste om den handlingsfrihet som hävningen trots allt förde med sig.
Vid en sammanvägning av dessa omständigheter och med beaktande särskilt av den korta anställningstiden har HovR:n stannat för att vid tillämpning av 5 kap 2 § KL inte sträcka ut löneskyddet längre än till vad som svarar mot den uppsägningstid som skulle ha gällt om bolaget hade utnyttjat sin uppsägningsrätt. K.S:s besvärstalan skall som en följd härav lämnas utan bifall. Det saknas då anledning att gå in på övriga i målet väckta rättsfrågor.
HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.
HD
K.S. (ombud förbundsjuristen A.O.) anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.
Riksskatteverket bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Frostell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. K.S:s yrkande om ekonomiskt skadestånd grundas inte på anställningsskyddslagen utan på allmänna rättsgrundsatser. Utan hinder av Riksskatteverkets preskriptionsinvändning kan därför redan på denna grund yrkandet prövas i lönegarantiprocessen.
Enligt 5 kap 2 § 1 st KL får inte en fordran på lön göras gällande i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till bl a gjord arbetsinsats. För att en utbetalning skall kunna ske av en fordran enligt bestämmelserna om lönegaranti måste fordringen till en början hålla sig inom denna ram.
Betalning enligt 1970 års lag om statlig lönegaranti vid konkurs utgår för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Dessa bestämmelser återfinns, såvitt nu är i fråga, i sak oförändrade i lönegarantilagen, som trädde i kraft d 1 juli 1992. Sådan förmånsberättigad ersättning är bland annat skadestånd vid hävande av tjänsteavtal på grund av avtalsbrott. Skadestånd kan dock endast utgå för mistad lön och motsvarande ersättning men inte för ideell skada. Ett bifall till ett yrkande om skadestånd i en lönegarantiprocess förutsätter därför att yrkandet är förenligt med grunderna för förmånsrättslagen.
K.S. hade arbetat i två månader i Conlink AB när han hävde anställningsavtalet. Han har, förutom intjänad lön för den tid han arbetade i företaget, rätt till ersättning för den ekonomiska skada han drabbats av till följd av arbetsgivarens kontraktsbrott. K.S. har i målet gjort gällande att han bör ha rätt till skadestånd i samma omfattning som om han varit anställd på viss tid. Ett tjänsteavtal som ingåtts på viss tid kan av arbetsgivaren endast brytas i förtid om särskilda omständigheter föreligger. K.S:s anställning löpte emellertid tills vidare. Arbetsgivaren skulle därför ha varit berättigad att säga upp avtalet i enlighet med de föreskrifter som gäller enligt lagen om anställningsskydd. Den ekonomiska skada som K.S. lidit är därför mindre omfattande än om han varit anställd genom ett tidsbegränsat avtal för längre tid.
Som HovR:n funnit får ett skadestånd motsvarande en månads uppsägningstid anses utgöra en lämpligt avvägd ersättning. Besvären kan därför inte bifallas.
Domslut
HD:s avgörande. Med tillämpning av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs lämnar HD besvären utan bifall.
HD (JustR:n Vängby, Freyschuss, Lars A Beckman, Svensson, referent, och Danelius) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. K.S. har som grund för sin talan åberopat bl a 5 kap 2 § 1 st konkurslagen (1987: 672) och därvid anfört att hans krav på ersättning för förlust, motsvarande lön under sex månader från det anställningen upphörde, inte är uppenbart oskäligt.
En förutsättning för ersättning enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs är att fordringen ger rätt till betalning i konkursen. Enligt 5 kap 2 § 1 st KL får en fordran på lön inte göras gällande i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Med lön skall jämställas anspråk på sådant skadestånd som K.S. fordrar i målet. Hans skadeståndsanspråk bygger på allmänna rättsgrundsatser men företer stora likheter med fordran på skadestånd enligt 38 § lagen (1976:580) om anställningsskydd (LAS). Vid prövningen enligt det nämnda stycket i KL av vad som kan anses överstiga skälig ersättning är därför bestämmelserna i LAS av intresse.
Enligt 38 § LAS skall en arbetsgivare som bryter mot LAS betala inte bara lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren har rätt till utan även ersättning för bl a den förlust som uppkommer för denne. Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.
K.S:s arbetsgivare har ådragit sig ersättningsskyldighet genom att inte betala ut någon lön till K.S. för utfört arbete. Underlåtenheten berodde att döma av den senare inträffade konkursen på dålig lönsamhet. Som HovR:n anfört godtas dålig lönsamhet som saklig grund för uppsägning och arbetsgivaren hade således kunnat säga upp K.S:s anställning. Om arbetsgivaren hade gjort detta vid utgången av februari 1989, hade K.S. enligt 11 § LAS haft en uppsägningstid på bara en månad, eftersom hans tillsvidareanställning då hade varat endast två månader. Under sådana omständigheter får en högre ersättning än som motsvarar en månads uppsägningstid anses uppenbart överstiga vad som är skäligt. K.S:s besvärstalan skall därför ogillas.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.